Två bilder

Kunde inte låta bli att jämföra. Ett gammalt hus i Göteborg, Kommersen, och ett nybyggt i Stockholm 2010 - Liljeholmen. Hur olika livet kan te sig ...

Foto: P. Frisk
Foto P. Frisk

Lulllullsamhället och Forever Young - förevigt ung

I DN 22 jan läser jag en artikeln om att vi idag har problem att växa upp. Vi vill vara barn längre - gärna tills vi dör. Samma dag, i en annan krönika, talade skribenten om att man måstea få ha sin privata sfär på facebook. Denne ogillade skarpt att saker man skrev på Facebook till sina vänner spreds till media och dylikt. Vi måste väl få kunna säga vad vi vill till våra vänner på nätet och att det stannar där - eller?

Vi lever allt i den blåögdes lilla värld ...

Det är för mig ytterst märkligt att man 2010 kan tro att man kan leva i ett öppet rum och se sig som privat figur. Samtidigt som man har en position i just detta 2010 års samhälle som är mediefierat och skandalsökande, offentligt och uppfläkt som en slaktad snabbuppfödd oxe.

Samma sak gäller några incidenter på Facebook. I samband med katastrofen på Haiti hade någon fejkat ihop en grupp som skulle ge 2 kr till offren per medlem som gick med i gruppen. Det visade sig vara en fejk. Facebookfolket går i taket att det var smaklöst (I vilken värld lever ni i? Det smaklösa pågår ju dagligen i en strid ström). Nu kunde man ana en viss kritik i det hela (även om nu inte syftet var så - vad vet jag?). Det kan ha varit ett pojkstreck utan minsta tanke bakom som gav upphov till en del frågor i ämnet de "sociala" medierna. Det finns en tendens till att skylta med sitt liv, visa på vad man är för en figur genom att vara med i en massa grupper. I denna skyltning ingår en viss förträfflighet vilket i det här fallet slog tillbaka på somliga. Ville man verkligen ge något till de drabbade i Haiti fanns en mängd uppbyggda organisationer som tex Radiohjälpen och annat där man anonymt betalar in per PG - ja, anonymt. Hur enkelt som helst. Men nu lever vi i en tid när en händelsen måste finnas förevigad och visad för att vara sann och alltså hänt. Är händelsen anonym existerar den inte - det är en icke-händelse. Det är enklare att stilla sitt samvete med ett klick i någon stödgrupp på Facebook och sen ta sin flight till någon allinclusivereseort och plåta sandstränder och säga "because I'm worth it".

Mitt i denna skyltning av positiva vibbar vill man inte att det ska komma ut vad man ibland kastar ur sig - då vill man att facebookkamraterna håller god min. Man vill ha en privat sfär på den plats där man offentligt lanserar sig själv och sina åsikter - beroende på vad man råkar kasta ur sig. Man vill helt enkelt vara bra. Än mer aktuellt är detta för de som är offentliga personer och arbetar, exempelvis inom politik eller media. Å ena sidan vill man styra och ställa och vara vuxen och å andra sidan vill man kunna kasta ur sig en liten barnslig dråplighet till sina 7.654 vänner på FB. Man vill vara barn ibland och man blir stött när en av sina 7.654 vänner för barnsligheten, skojet, pinsamheten, vidare till pressen. Vad är det för vän ...

Jag ser det som om vuxenvärlden slutat existera. Man finner inte så många vuxna människor idag. Allt från personer på positioner som man kan tänka sig vara viktiga så sitter man och kastar ut små meddelanden utan egentlig tanke eller mening bakom. Denne mediale vuxne person tror i sin blåögdhet att de kan landa allt de säger i en privat sfär ... fast de skriver på nätet ... ungefär som att sitta i en t-banevagn och prata, i ett privat samtal och nämna några beslut inom den senaste militärbudgeten i mobilen och blir förbananna för att nån satt och lyssna och förde det vidare.

Jag har slutat förvåna mig, sorgligt nog, över alla märkliga enkäter man svarar på i facebook. Är man 7-16 år förstår jag. Men här ser vi 44-åringar, 56 åringar etc. gå på med knapparna Det är samma patetiskhet som när gubbar och kärringar i min ålder och uppåt hoppar omkring och leker i varenda B-program på tv. Allt från höga politiker till gamla avdankade idrottsstjärnor som gjort sitt för länge sen och nu kränger dammsugare. Figurer som bara vi gubbar och kärringar känner till. Tv är idag pensionärs-tv. Ett nöje för ett par chipsätande generationer som är inte så lite patetiska.

Det är verkligen synd om de som växer upp idag, de unga, med sådanna förebilder.

Artiklar:
För evigt ung - DN
Välj dina vänner. Man kan inte lita på någon på Facebook
Falska facebookgrupper ny trend - DN

Slussen 1 - färgen.

Den Slussenkonstruktion som vi idag lever med har tolkas av många som grå, trist och ful. Givetvis är det så. En plats som ingen gjort något åt på 30-40 år förfaller givetvis rejält. Däremot skulle Slussen åter kunna bli en riktig pärla. Ett funktionellt minne från 30-talet som utan minsta problem skulle klara "den moderna tidens krav" som det så ofta heter från ombyggnadsivrarna som enbart kan tänka sig att andas den moderna framtidsluften.

Färgmässigt skulle ett nyrenoverat Slussen slå de flesta nybyyggda alster vi i Stockholm numer får leva med. Det sägs att medeltiden var grå och trist. Det glöms ofta av att i kyrkorna var skulpturerna i färgglada med klart lysande färger. Ett gott exempel är St Göran och Draken som en gång hade starka lysande färger. Detsamma gäller Vasaskeppet som spelade i de mest skinande färger när det drog förbi Djurgården och kapsejsade. År under vatten och år av luftslit i Storkyrkan har satt sina spår på dessa av Stockholms mest berömda objekt.

Detsamma gäller faktiskt delar av Slussen. Det finns inte så många helhetsplatser från 30-talets Stockholm. Västerbron är ett exempel. Slussen en annan och ett antal hyreshus. Därefter är det stop. Tidigare fanns den s.k. "Rotundan" på Norra Bantorget. Ett klassiskt funkishus som tyvärr revs på 2000-talet (trots protester). Samtidens arkitekter hade tyvärr inte fantasi nog att pussla in byggnaden i deras nutid (se fler bilder här). Vilket enbart visar på den yrkeskårens totala nutida bristfällighet. "Rotundan" ritades av Holger Blom som även var inblandad i Slussen som invigdes 1935. Han låg även bakom Svampen på Stureplan (den som står där idag är inte originalet).

Det blå på Slussen.
Spårvagnarna hade förr en ljusblå ton i Stockholm. En ljusblå ton som så ofta den stockholmska himmeln har. Den blå färgen finns, trots dess förfall, kvar på sina håll vid den nuvarande Slussen. På bilderna här kan betraktaren se spår av den ljusa blå färgen. Slussen var inte bara grå och trist i betong. Problemet ligger i att man helt enkelt inte underhållit platsen. Det skulle vara intressant att se en animation av nuvarande Slussen på samma flashiga sätt som man visar den "nya Slussen". Här vid de s.k. Blå Bodarna och gången under kan man se att kaklet är blått. Nu slitet och dassigt, men det går att få det snyggt med nytt och givetvis ska man ordna en del tillägg. Mera färg på den grå betongen. Jämför de korten med den ljusblå färgen så ser man att den liknar den karaktäristiska färg som stockholmshimlen ofta har. Jämför med kortet på Katarinahissen.

Den östra delen som vi sett, Blå Bodarna är blå, och den västra är gul ... den forna stockholmsgula färgen.

Det gula på Slussen.
På andra sidan skymtas den "Gula gången". Något som framgår mindre tydligt i vårt, som man kallar det, moderna 2000-talsstockholm är att staden en gång kallades den "gula staden". En ljus gul färg var dominerande (jämför gärna med dagens byggnationer, svart, grått, vitt eller brunt). Jämför gärna färgen på huset på bilden som ligger norr om Slussen idag och det gula kakel som finns på den västra sidan av Slussen. Här ser man just den gamla gula 1700-talsfärg som dominerade Stockholm på 1700-talet och som man kan se på det hus som ligger norr om Slussen idag. Det var det som gav staden epitetet "den Gula staden". Sjömän ska ha påstått att staden lyste som en sol när man seglade in. Står man i den Gula gången vid Kolingsborg finner man just den ljusgula färgen. En färg som tappat lite av sin nyans. Det var en ganska klar gul färg. Även på pelarna finns spår av det gula och det luggslitna staketet var en gång i en ljusblå färg. Tre färger har dominerat den nuvarnade Slussen. En ljusblå färg,en stockholmsgul färg och en grön färg.


Det gröna Slussen
Den sista färgen är den gröna. Den s.k. Gröna gången som gör det enkelt och smidigt att gå från kajen vid Kornhamnstorg till Djurgårdsfärjan utan att passera en enda bil. Gröna Gången och dess färg skulle kunna vara signum för en renoverad Sluss med miljötanke och inriktning på grönska. Vid den befintliga Slussen finns all möjlighet att få in mycket grönska.

Nästa artikel om Slussen kommer att gå in på dess form.

Rädda Slussen och förändra Stockholm!

Varför rädda Slussen?

Jo, av flera skäl. Jag ser den som en av de fåvarande demokratiska kvarvarande platserna i Stockholm. Jag ser Slussenområdet som en av de sista riktigt levande stockholmsplatserna. Jag ser den som ett ställe med omistlig stockholmskaraktär. Politiker har som argument att ge mer liv åt Slussen - jag säger att det nya förslag som nu är framlagt dödar Slussen och det verkilga liv som nu finns (det liv man vill ge är planerat och uttänkt för en viss människotyp - inte den blandade, inte för den pluralistiska flerfacetterade människan). Jag anser att Slussen idag är en plats för alla olika medborgare. Låt oss behålla det.

Förortisering och likriktigheten (där helt klart inte alla är välkomna) av staden måste stoppas. Den gigantiska privatiseringen måste slätas ut. (sämhällsviktiga funktioner måste drivas av hela samhället - annars går det som med snöskottning och sopphämtningen). Gentrifiering med tvivelaktiga bostadsrättsombildningar med stora omflyttingar som följd har gjort att stadens tradition snabbt försvinner och att karaktärer på stadsdelar slätas ut (vilket för med sig att högst besynnerliga projekt och namn dyker upp ur tomma intet). Det är inte bostadsrätter som behövs utan hyresrätter (för en större klarhet i ämnet se bloggen Rädda Linjalen - en utmärkt ingång i vad som sker i den världen - bästa journalismen just nu i Sverige). Hyresrätten måste räddas för att bibehålla en blandad innerstadsbefolkning. Ska det nu byggas så ska det givetvis vara hyrerätter för att få en skiftande innerstadsbefolkning.

Det finns de som kämpar. I Aspudden kämpade befolkningen för Aspuddsbadet (se Facebookgrupp här). Det revs skoningslöst av politikerna. Där pågår ännu ett kämpande för att ha inflytande i sín närhet. I Rinkeby slog man ner ett försök av befolkningen att få ha inflytande om sin egen näromgivning.

Låt "Rädda Slussen" bli en gemensam sak för att förändra Stockholm tilbaka till en stad för alla. Låt Rädda Slussen bli vår tids almstrid! För olika uttryck - för en blandad stad, för en mänskligare stad, för en stad som t.e.x. låter småskaliga ställen som Tantogården att bevaras (se Facebookgrupp här). Låt oss kämpa för en stad som inte bara drägglar efter gigantiska prestigeprojekt för miljarder, utan låter små oberoende verksamheter blomstra. Låt oss skapa en stad där inte parker byggs igen för enbart krass ekonomisk vinning. Där vi slipper se gallerior på varenda kvadratrameter som stänger av tidigare offentliga platser och miljöer. Låt oss bygga en stad som värnar om den offentliga platsen! Där vi får leva i vad en stor stad är - tusen olika uttryck, brokighet och annorlundahet! Ta en sväng i Stockholm och se de nybyggen som uppförs. Det är inte direkt glädjande. Något mer likriktat har jag svårt att finna på. Jag är från början en inflyttad bonnläpp. Men jag vill därför inte att Stockholm ska förändras till just en enkelriktad bondhålla som fastnat i en förortsgalleriaestetik.

Låt staden vara stad!

Konstnärer och författare och låtskrivare har haft Slussen som stark påverkan. Se några exempel på Slussens konst här.

För dig som tagit yttersvängen, den böljande formen ner från Hornsgatan, kastat ditt öga ut över Gamla stan och känt pulsen av stan, för dig finns nuvarande Slussen som en stadsskatt. Det må vara en trafikmaskin. Men den är genialisk. Bilar på ett ställe och gångtrafikanter på ett annat. Fantastiska utsikter åt alla möjliga håll. Böljande rundade former och linjer. Jämfört med det som planeras har nuvarande Slussen egenskaper som slår det nya med hästlängder (jag ska återkomma med påståenden som visar på skillnaderna inom kort).

Man kan lägga sig platt och sucka och dra täcket över sig eller man kan ge sig fan på att försöka förändra. Gå med i Rädda Slussen, om vi faller, så gör vi det med flaggan i topp!

Nedan några exemepel på några byggnader som staden glatt oss med på 2000-talet (ett axplock, det går att radda upp x-antal till i samma sort):













Läs även: En stelnad och senil modernism. SVD 17/2

Var försvann du, Lilla Maria

Det viner kalla vindar utanför husknuten där vi bor. Här sitter jag och ser ut på den vita snön och lyss på en av de plattor som påverkat mitt liv ordentligt; Stefan Sundströms "Happy Hour visor" som kom i tryck -91. Det var min första bekantskap med denne figur, anno -92 ...

Jag reser härmed mitt glas med surt rödvin och skålar för musiken. Sakta far jag tillbaka till en annan värld, en annan tid, ett annat lokus träder fram: Musikhaket, syltan och värmen på puben Lilla Maria vid Mariatorget. En saknad plats. Ett skitigt härligt mänskligt ställe med musik varje kväll i källaren. Ett varierat klientel besökte haket, långt bort från dagens väskpublik som nu håller till i byggnaden och runt kvarteret. På tjugo år kan mycket hända. Här fladdrar som sagt andra hjärtan och det talas bostadsrättspriser, hivas latte, på det urbana stadcaféet som intagit Lilla Marias forna plats.

Men jag saknar den känslan som infann sig när man klev ner för trapporna, den smala gången och en enkel bar direkt och en ensam man på scenen som spelade trumpet i dimman. Jag saknar väggen med jazzmålningen och atmosfären, så långt från dagens ...

Jag dricker mitt vin och hör Sundström drömma om en "antiyuppisabbath" och jag känner ... Sverige, du är så kall ... och kallare tycks det bli ... skål. Skål för oss alla som söker ett krogbord att somna vid ... ostört!

"Om det fanns en ett håll i väggen grå
Med billig bar och mörka vrår
Jag skulle sitta där tills lampor släcks
och sista gästen väcks"
citat ur Stefan Sundströms Happy Hour Visa

Säger en del ...

Bild norpad ur boken "Jämlikhetsanden"

Vår tids hjältar som får hjulen att rulla kämpar runt bland köpkvarteren för att rädda oss ur krisen. Vad vore vi utan dessa shoppister? Det sägs att vi måste konsumera världen ur krisen och samtidigt kämpa för miljön - jo hej ... går det ihop?

Intressant bok - "Jämlikhetsanden"

För samhällets skull ... eller inte?

I DN 16/2 skriver Göran Rosenberg i en artikel om varför ”allt inte kan bära sina egna kostnader” i ett samhälle. Att där finns verksamheter som till exempel Posten där vissa områden i landet aldrig kan bli lönsamma och där Posten blir en samhällstjänst. Detsamma ser han inom stadsbyggnaden. Man talar om att vi måste bygga höga hus för att bekosta ett område eller för att staden ska få in pengar till sin rullande verksamhet.

För några dagar sedan var jag och beskådade den nya modellen över det ”nya Slussen”. I lokalen var det visning. En man från Stockholms stad visade och berättade för en stadsdelsförvaltning från någon söderförort om ”nya Slussen”. Utan minsta lilla antydan till överdrift kan sägas att han inte la ett strå i kors i att måla upp ett rosenskimrande ”nytt Slussen”. De ca 20 stycken från stadsdelsnämnden nämnde inte en enda kritisk fråga under timmen. De frågorna kom däremot från några andra i lokalen medan delegationen från söderförorten skruvade på sig och såg märkbart irriterade ut och suckade.

Nya Slussen - Foto: Peter Frisk

Någon i lokalen undrade varför man var tvungen att bygga igen den öppna plats som Slussen varit under lång historisk tid. Om det var så väldigt klokt att bygga så mycket hus på platsen? Att den vackra i sig värdefulla utsikten skulle försvinna. ”Jo, det kan ha sin riktighet”, sa mannen från Stockholm stad som av några damer i stadsdelsförvaltningen prisades för sin stiliga klädsel, ”men man ska komma ihåg” fortsatte han vidare – och det var väldigt mycket man skulle komma ihåg - ”att staden har ett underskott på 5 miljarder och med det här projektet tjänar vi in pengar till skattebetalarna genom just uppförandet av dessa byggnader”. Någonstans nämnde han även att vi ”måste” göra så här. Det finns s.a.s. inget val.

Att försköna platsen för platsens egen skull fanns alltså inte på kartan. Det är egentligen konstigt, så mycket det talas om att "förädla" numer.

Här ligger en viktig punkt i dagens samhällssyn som Rosenberg går in på i sin artikel. Med stora tal om att göra Stockholm mer urbant lockar man med märkliga förortstempel som mer liknar köpkvarter i Sickla. Skönhetsrådet skriver med huvudet på spiken: ”Den krassa nödvändigheten i de ekonomiska förhållandena maskeras med storstadsromantik”.

Vi har tyvärr hamnat i en situation i samhället där man inte längre tar in på gungorna vad man förlorar på karusellen. Nu ska bägge gå med vinst (och vissa, jag säger vissa, går med mycken vinst). Inget i samhället ska kosta. Man ska göra vinst på all verksamhet, om det så är samhällsnyttigt och enbart kostnadskrävande så ska det generera vinst till stad, stat och framförallt näringsliv. Skola, sjukvård, teatrar, konst, kommunal trafik, bussar, tunnelbana, socialtjänst, ungdomsgårdar, besiktning av bilar och förvaltande av fastigheter – allt ska generera vinst. Nutidsidealet är att allt kan ge vinst och vi hamnar därför i många besynnerliga situationer.

Till exempel går universitet på knäna ekonomisk då de har skyhöga hyror för fastigheter som ägs av staten. Teatrar, Dramaten och Operan är bara två exempel av många, betalar dyra marknadsmässiga hyror till Statens Fastighetsverk - pengar som är anslag från just … Staten. (denna dårskapens lista kan göras lång). Hela den här soppan har fört med sig att det idag är svårt att skilja vilka företag som är statliga, kommunala eller privata – då de alla styrs på samma sätt.

Det är därför vi exempelvis inte får en grön oas, en park vid Slussen - en park är bara en kostnad (såvida inte ...). Eller en samlingsplats för Stockholmare att se ut över det historiska landskapet. Samhällsekonomiskt är vi tyvärr ute och cyklar och någon kommer få betala priset för oansvarigheten - (det sista lät väl vuxet *s*)

Staden offrar sin oersättliga karaktär för kommersen och kortsiktigheten.

Peter Frisk

Det kreativa gatuplanet

I debatten om stadsbyggnad och om Stockholms förändring och diskutioner om skyskrapor vill jag rekommendera en mycket bra och nyanserad artikel skriven i SVD (9/2 -10) av arkitekten Ola Andersson.

Artikeln tar framför allt upp det som oftast gör en stad kreativ. Gatan. Det är det som händer på marken som får staden att leva och inte det som pågår i det blå. En stor skribent och aktivist i New York var Jane Jacobs som skrev en berömd bok: "The Death and Life of Great American Cities". Ett citat ur Ola Anderssons text:

"Det var inte skyskraporna som gav New York dess vitalitet. Det var tillgången på billiga lokaler i de gamla hus som Jane Jacobs och andra aktivister lyckades rädda undan grävskoporna."

En skolartikel för de som menar att urbanitet endast ligger i höjden på en byggnad samt att det är viktigt att stoppa den stadsplanmodell som idag råder i Stockholm, där vi tyvärr backat bakåt i historien och återgått till 60-talets helhetssyn. Ett gott exempel är Årstafältets planering (en arkitekt för hela området - totalt planlagt). Det som som idag planeras är tillrättalagt och uppförs för en övre medelsvensssonstillvaro där åldern ligger mellan 35-55. Dessa önskar leva en för tidig pensionärstillvaro där kreativiteten sträcker sig till vilken platt-tv eller stadsjeep man ska köpa nästa gång. Ett kreativt blandat pluralistiskt Stockholm lär det tyvärr inte bli.

Ett blandad stadsbild, New York, 2005. Foto: Peter Frisk

Ett sista citat:
"... frågan är om Manhattan ens är så vitalt längre. De stigande hyrorna och borgmästare Giulianis hårda nypor har sedan åtminstone ett decennium drivit hipsters och kreatörer över Williamsburgbron till två- och trevåningsbebyggelsen i Brooklyn. Det neurotiska och självupptagna intellekt Woody Allen skildrade i ”Annie Hall” tycks vara ersatt av den ängsliga och mondäna men lika neurotiska värld som skildras i ”Sex and the City”."

Detsamma gäller i hög grad Stockholm.

Peter Frisk

Impressionist & Modern Art, Sotheby's, 4 feb

Det var en märklig känsla. Inte då, men senare. Jag stod nämligen inför ett föremål på 183 cm som dagen efter mitt besök på New Bond Street skulle klubbas för 784 miljoner. Möjligt? Kan någon betala en sådan sunmma när världsekonomin haft sin djupa gigantiska nedgång?

Kan man det överhuvudtaget? Jo, det går tydligen.

Jag kände på skulpturen, jag kände alltså på ca 784 miljoner - kallt, och skapad av den italienske konstnären Giacometti. Vad kan kilopriset bli tro? 784 miljoner. Auktionsvärlden fortsätter att förundra. På auktionen på Sotheby's i London i går kväll klubbades 39 verk (8 osålda) på Impressionist & Modern Art Evening Sale. Pjäsen jag fingrade på, "Walking Man I", av Giacometti kom att slå världsrekord. Det dyraste klubbade objektet på auktion någonsin.

Toppnumret av tavlor var stads/landskapsbild av Gustav Klimt "Kirche in Cassone" målad 1913. Den gick långt över utrop för ca 325 milj (£26,9m). Ett stilleben av Cezanne "Pichet et fruits sur une table" hamnade inom utrop på ca 142 milj (£11,8m).

Den vackraste tavlan var i mitt tycke en Chagall, "Le cirque rouge et bleu", som med sina starka rena färger hade en lyster utöver det vanliga. Den ger sig inte alls på bild som i verkligheten. Chagall känns ibland lite ojämn. Vissa av hans verk kan kännas lite fadda, lite döda. Men inte den här, den levde där i ett hörn och brann för publiken en stund innan den såldes, plockades ner, packades och hamnade i någons privata hem eller ett bankvalv ...

Marc Chagall, Le cirque rouge et bleu, målad ca 1969-73.

Impressionist and Modern - London 2 februari

Priserna stiger i den stora auktionsvärlden. På tisdagen hade jag förmånanen att se några praktverk på Christies i London innan de gick under klubban.

Det såldes för 922 miljoner på Christie's Evenings Sale (£76,83m). Av de 86 nummer som var uppe på försäljning såldes 69 (13,3 milj. i snitt per verk).

Ett porträtt av en ung flicka, "Mademoiselle Grimprel au ruban rouge" av Renoir som en gång ägdes av den berömda konsthandlaren Paul Rosenberg gick för 37 milj (£3.06m). Tavlan konfiskerades av tyskarna när man invaderade Frankrike 1941. Rosenberg fick tillbaks den 1948 och sålde den direkt. Den har inte visats offentligt till någon publik sedan 1936.

Det slogs två rekord av några mindre kända konstnärer. Otto Muellers "Badende" var enastående i sitt vattenskimmer, målad 1927 och gick för ca 25 milj (£2.07m).

En av de mest utsökta i färglyster på auktionen var Natalia Goncharova's "Espagnole". Dock, trots sitt namn, så ryskt som det egentligen kan bli i uttryck med rysk folkkonst i botten. Tavlan målades 1916 och drog iväg till 77,5 milj (£6,4m). Den gör sig inte på bild. På plats var den fantastisk - som alla tavlor av klass bör de ses i verkligeheten för att man ska förstå dess egentliga styrka.

En privat samlare från England sägs vara köpare till den Picasso som såldes för 97,8 milj(£8,1m). "Tete de femme", målad 1953.

En av mina favoritkonstnärer hade en topptavla med på auktionen, "Vase au guerrier japonais", utförd ca 1905-08. Odilon Redon, en av de riktigt stora, med en pastell som gick för 24,1 milj (£2m). New York Times konstskribent Souren Melikian ansåg i en artikel om auktionen att det kommer vara 2010 års klipp. Där kan jag bara hålla med - Odilon Redon är värd mer.

Kees van Dongen tycker jag man läser för lite om ibland. Han representeras ofta på de stora auktionshusen och på den här auktionen var det med en skarp tavla. Den var rätt stor och tycktes snabbt målad och verkligt levande på plats. van Dongen ansågs vara den man skulle målas av i Paris åren efter 1:a världskriget om man var något. "Les escarpins mauves" gick för 24,8 milj (£2.05). Den blodröda rinnande halsduken på "La gitane" av van Dongen hade man ju tyvärr inte råd med - gick för 88,6 milj (£85,6).

Jag tyckte nog att Christies hade bättre tavlor än Sothebys. Men på Sothebys gick den dyraste tavlan, en Klimt ...

The Caretaker i London av Harold Pinter

Hemkommen från London vill jag passa på att tipsa om en pjäs som nu spelas där. Hade turen igår att gå förbi Trafalgar Studios där man nu spelar The Caretaker av Harold Pinter. Har aldrig sett något av Pinter och så en pjäs av Pinter i London! Kan ju inte bli bättre. Det var bara att köpa en biljett. Jag blev verkligen inte besviken. Jonathan Pryce gör en suverän figur av huvudpersonen Davies och det är en förbaskat rolig pjäs med mycket under ytan.

Har ni vägen förbi London så är det ett gott tips.
Länk här till Trafalgar Studios.

Att jag sen kom att överdosera mitt konsttittande får man väl ta. Både Christie's och Sotheby's hade visningar på sina stora auktioner - Impressionister och Moderna. Titta på miljontavlorna kan man ju alltid få ... tycker man. Och fick man.

Sen är National Gallery världens bästa konstmuseum. Louvren har fler bra saker men National Gallery känns mer levande att gå runt i. Gratis är det också, så det är bara att komma och gå hur man vill - som det var förr i Stockholm om någon minns ...