Kulturhusets bibliotek - nu mörknar det

Det finns platser som har sin speciella karaktär.

En av dessa platser i Stockholm är Kulturhusets bibliotek vid Sergels torg. Från år 1974 har det varit möjligt att slå sig ner två våningar upp i Peter Celsings byggnad och spana ut över Sergels torg. Torget må vara kritiserat och förkastat, men att sitta där med Plattan nedanför sig och läsa en bok, kanske plocka fram någon gammal skiva och bara lyssna sig bort någon timme, se stadens rörelser och alla människorna som susar fram mellan övergångsställena in och ut i kommersens lador är en i sanning gudomlig upplevelse. Jag vill påstå att platsen verkligen är en av få i Stockholm med en internationell känsla.

Givetvis ska en sådan plats försvinna.
Vi ska bli 2000-talsfähiga. Vilket betyder omflyttning och förändring.

Det har tillsatts en ny chef och det som kännetecknar nya chefer under 2000-talet är att de soppar loss rejält med sina 2000-talskvastar. Man förändrar i egentlig mening inte så mycket i sina verksamheter. Vad man gör är mer av kosmetisk art - man fixar ytan - samt, man flyttar om. Saker och ting som legat på en plats i alla tider ska flyttas någon annastans. Det ses som inovativt och modernt - det måste hända något. Så man flyttar om och fixar till ny inredning och vips ses man som handlingskraftig. Allt från museer och centralstationer och bibliotek och myndigheter och staliga verk och kulturella institutioner ska ändras om - det är som en naturlag. Det blev 2000-tal och det krävs ny inredning, flytt, ändring - framtid!

Den rätt nya chefen i Kulturhuset gör som sina gelikar i chefsvärlden, han flyttar om. En av de absolut bästa läsplatserna i Stockholm skickas ner till gatuplanet mot Sergels torg. Utsikten för de läsande blir noll. Det sägs i en artikel i DN (2/7 -09) att "han öppnar glashuset". Möjligen i viss mening men definitivt inte i den läsande allmänhetens mening.

Den plats som drog mig till Kulturhuset för första gången var just biblioteket. Det var när jag slog mig ner där för att läsa en bok som jag uppfattade vilken härlig byggnad Kulturhuset kunde vara. Själva glaset som skilde mig från världen därute och att jag ändå befann mig i denna värld, men på tryggt avstånd, och att alla kringliggande 60-och 70-talshus helt plötsligt fick en karaktär, blev levande, blev en del av mitt Stockholm - jag hade aldrig tidigare uppskatta Sergels torg från gatuplan s.a.s. Och boken i min hand, en glimt i den, vidare ut mot betongen och folklivet och tystnaden bakom glaset - verkligheten och fantasin i ett samspel som skapade samhörighet - ja, allt det där fick mig att få upp ögonen för Kulturhuset i övrigt och framför allt biblioteket med dess magiska surrealistiska utsikt. Jag är helt övertygad om att många med mig hittat Kulturhuset främst genom dess bibliotek och på så sätt funnit dess speciella utsikt.

Så det tar vi bort.

Ja, denna skräck för det förgångna. Denna osäkerhet och nervositet för tillvaron. Kulturhusets chef ska nu göra ett bibliotek för 2000-talet. Han kan inte tänka sig att flyta på den framgång, på den känsla, som redan finns där. Varför kan man inte ha en plats i Stockholm där man kan sitta och mysa och samtidigt begrunda att "ja, här har stockholmare sedan 1974 suttit och spanat ut"? - att man känner sig delaktig i en historia - en historia som det här landet gör allt för att förinta på alla plan (detta säger jag i vishet av att hela stan håller på att omskapas till något helt nytt i framtidsivrarnas tecken och tro). Nej då, man "ska in i 2000-talet" ... denna rädsla, denna osäkerhet som uttrycker sig i tiden med all dess förändring för förändringens egen skull ...

Behåll Kulturhusets bibliotek med sin fantastiska utsikt!