Kulturhusets Bibliotek - en rättelse

Det har sina nackdelar ibland att ha befunnits sig i den ickelitterära världen. Personligen fick jag min, vad jag brukar kalla "Lidnerska knäpp", när jag var fyllda 25 jämnt. Innan denna litterära "knäpp" hade jag i stort sett sysselsatt mig med tre saker: byggt hus, spelat sport och mellan dessa två verksamheter druckit upp intjänta och ointjänta pengar.

Det var egentligen ingen munter historia men livslärande på många sätt.

1991, nådens år eller rättare krisens år, ändrades det hela rätt radikalt. Kriser är inte alltid bara negativt, kriser kan också ha sina fördelar. Byggnadsarbetaren blev arbetslös och hamnade på bibliotek med näsan mellan böckernas pärmar. Det var inte direkt lätt. Det fanns ett motstånd. För den oinvigde i arbetarklassvärlden, och jag vill hävda att det finns en sådan - en arbetarklassvärld - är biblioteket en plats där man inte rör sig direkt hemtamt. Man kan, från sina egna, ses som lite suspekt, besynnerlig, lätts snurrig, om man alltför mycket och för länge sticker sin arbetarnäsa i böckerna (det man gett sig in på har även ett namn, en "klassresa"). Till skillnad mot en människa som går direkt från gymnasiet till universitetet och vidare ut i den akademisk världen är möjligen ett besök på ett bibliotek en högst ovidkommande händelse. För arbetargrabben blir det ett motstånd som måste besegras. Något klurigt man måste öva sig till att förstå.

Detta skedde för undertecknad 1991 och ett av de första biblioteken som besöktes var Kulturhusets bibliotek vid Sergels torg. Den f.d. byggnadsarbetaren fann platsen gudomlig och svalde böcker totalt osystematiskt.

I förra inlägget här på denna blogg skroderade jag över att man nu bestämt sig för att flytta Kulturhusets bibliotek ner till gatuplanet. Jag hävdade bestämt att här uppe i det blå har man haft läsesalong sedan 1974 och jag hävdade bestämt att alla chefer på 2000-talet fått flytt och omändringsdille (vilket jag iochförsig fortfarande tycker). Nu vet dock den f.d. byggnadsarbetaren bättre. Det var helt fel. Kulturchefen Eric Sjöström kom snabbt med ett klargörande: Mellan 1971 (redan tre år innan Kulturhuset stod färdigt) och till 1990 låg läsesalongen i gatuplanet. Därefter hamnade salongen på våning 2. Jag var alltså ute och friseglade i det blå ...

Så nu tycker jag tvärtom. Att man inte ska gå på traditionen utan bryta upp och behålla Läsesalongen på våning 2 - man har ju redan haft den nere på gatuplanet ... Ärligt talat, det är sommar - gör vad ni vill *s*

Se Kulturhusets Bibliotek - nu mörknar det och dess kommentarer.