Året var 1990

Det var i juli månad 1990. Fotbollslaget Sverige hade åkt på däng tre gånger på raken i Italien. Jag var på väg tillbaka mot hemlandet passerandes Wien.

Jag undrar då och då var det blev av honom. Jag tror han klev på samtidigt i Wien. Vi kom att sitta i samma kupé. Jag tror att jag var den absolut första västmänniska han träffade och pratade en längre stund med. Jag, blassé och 24 år på väg till "le ankdamm". Han var nånstans kring tjugo och nyfiken på livet som ett barn.

Det historiska året 1989 hade Otto von Habsburg, en av de kvarvarande i huset Habsburg och vid den tiden politiker i Österrike, tillsammans med den ungerska reformkommunisten Imre Pozsgay planer på en "paneuropeisk picknick". Denna picknick utspelade sig på varsin sida om den ungersk-österikiska gränsen som var delad av "järnridån". I en symbolhandling klippte Ottos dotter Walburga i järnridån den 19 augusti och ett hål öppnades vilket blev en spricka och symbolen blev sann. I tusentals närvaro öppnades ett litet hål och 661 "östtyska turister" passade på att fly till väst.

Detta var början till slutet för järnridån - sprickan blev större och större och under hösten kollapsade det sovjetiska satellitsystemet.

Året efter satt jag i ett tåg från Wien med en talförd yngling från Tjeckoslovakien (delat 1992). Jag förstod inte så mycket av det hela i min historielöshet. Ja var mest bakfull. Där låg mina livsbekymmer.

Han hade bott vid gränsen i hela sitt liv. Han hade sett ett stort fält från huset där familjen bodde och det fältet befann sig i Österike och huset i Tjeckoslovakien. Två helt olika världar som för all framtid skulle vara åtskilda - trodde man. Han hade allt sedan han kunde minnas drömt om väst. Nu hade han en reskassa på 1.000 kronor och skulle till London. "Lycka till" tänkte jag. "Tror du att det räcker?" frågade han. "Jo då" svara jag och log ett brett cyniskt välfärdsvästerlänningsleende. "Jo då ... 1.000 spänn ..." tänkte jag.

Tåget stannade till vid gränsen till Tyskland. Alla fick gå av och gå genom gränskontrollen. Det var mitt i natten och kolsvart och lyktor lyste och man fick inte så lite kopplingar till en annan tid. När jag gick förbi tullkontrollanterna räckte det att vifta lite med passet och jag var förbi. Man kastade en snabbt ointresserad blick i det. När så min nyfunne reskamrat och tillika tjeck kom fram blev det stopp en längre stund. Det stämplades, kollades i papper, gicks igenom väskor, frågor och misstänksamma blickar for genom rummet. Till slut släpptes han igenom.

Där på perrongen på tysk sida stod en bortskämd bakfull svensk välfärdsmänniska som i hela sitt liv kunnat åka precis var som helst på jorden och haft oanade möjligheter därtill rent ekonomiskt. Och där kom denna tjeck som suttit och drömt om fältet utanför sitt fönster med det största leende jag någonsin sett och klev in i ett Tyskland som han för ett år sedan aldrig kunde ana att han skulle få besöka som en fri människa med 1.ooo spänn på fickan som skulle räcka till London ...

Någonstans halvvägs i Tyskland skilldes våra vägar. Det slog mig inte då vad jag egentligen varit med om. Det tog mig många år därefter för att inse mötets storhet. På senare tid har jag fått för mig att det gick nog bra med tjecken. Han klarade sig nog. Det jag minns mest är hans leende. Tror inte jag sett någon svensk lika glad som denna tjeck trots att vi har allt som en människa kan få hos oss. Jag fick beskåda den sanna glädjen och lyckan där i natten mellan Tyskland och Österrike.

Hur det nu än är så knatar det väl omkring en ex-tjeck någonstans som släpptes fri 1990 och jag hoppas helt enkelt att det gick bra för honom ...

Det kom en artikel om hela historien i SvD 16 aug 2009.