Sen när blev Slussen ett större blåshål än andra?

Debatten om Slussens öde går vidare. I dag stod det att läsa i DN i uttalande av en politiker att det är viktigt att "få nya Slussen att bli ett tillskott i stadsbilden och inte bara en trafikplats med stora öppna, blåsiga ytor".

Då ställde jag mig frågan. Är Slussen blåsig idag? Jag går där väldigt ofta i de flesta vinklar och vrår och inte tycker jag att den är blåsigare än någon annanstans. Vad är då alternativet för att ändra detta otäcka "blåsiga"? Ska det vara dessa nya förslag som förtätar hela slussenområdet och för med sig att en mängd utsikter försvinner - blir det därför mindre blåsigt? Kan man inte glasa in hela stan och låta Securitas ha hand om vilka som får komma in. Kan vi inte bygga så att Stockholm förflyttas från våra breddgrader till spanska kusten?

Jag gick den här helgen runt Slussen och försökte skapa mig en uppfattning om hur det kommer att se ut med de nya förslagen som lagts fram. Ett av dessa är att däcka över Centralbron (med nått skoj på taket, vad vet man inte men det är inritat fotbollsplaner och små caféer - ständigt dessa caféer och alltid sommar och sol). Går man omkring och funderar på denna överbyggnad, ca 10 meter över nyvarande Centralbro bör väl toppen ligga, ser man att den kommer att täcka för ganska mycket av utsikt i markplan. Bort från Munkbron och sett från Kornhamnstorg blir det inte mycket till utsikt (ser man det från Mariabergets topp, vilket jag förmodar att arkitekterna stått, ser det nog bra ut).

Tar man exempelvis Wingårdhs förslag kommer flertal vackra stockholmsutsikter att försvinna - spelar kanske ingen roll stadsmuseet ligger ju i närheten och en turist kan nog ta del av utsikterna där genom den digitala revolutionen (blir inte lika kallt då och vad Wingårdh tycker om Stockholms bebyggelse har han ju framställt på flera håll). Ställ er vid Eken, hotellet ovan tunnelbanans spår och ha med er förslagen, fundera på hur det kommer att se ut och ni kommer att förvåna er hur liten platsen är och hur igenstängd den kommer att bli med de nya förslagen.

Öppna upp!

Fortfarande tror jag på följande förslag. Skapa en öppen plats. Inte många nybyggen, ska det rivas så riv. Skapa en park med utsiktspunkter och allmänningar att enbart slå sig ner och sitta i - för gammal som för ung (vad har vi för förslag idag, bara för den unge). Visa att Stockholm är en modern stad och inte en galleria. Där är det nya förslaget intressantast då det "öppnar" upp platsen medan alla de andra förslagen "stänger" igen. Men de kanske i symbolisk ening är mer passande för det Stockholm som växt fram - en stad för en viss utvald befolkning med speciella behov - en stad som blir mer stängd för varje år som går. Gräv ner så mycket som möjligt av trafiken -det kommer Stockholm att tjäna på i längden.

Se mina tidigare inlägg om Slussen.
Slussen - mer grönt och mindre glaskuber.

Artiklar: DN, DN 2.

Peter Frisk / Stadsvandrare

Kapitlet som försvann ...

Låt oss säga att du har en bok som du bläddrar lite i. På sid 413 finner du något intressant som du läser. Du börjar läsa boken från början och plötsligt när du närmar dig slutet märker du att den där intressanta delen du spånande igenom innan du började läsa boken är borta. Var det inbillning? Du är säker på att du läste det men det är väck.

Du kan inte släppa det hela och läser slut boken och startar direkt att läsa om den. Förvåningen den här gången blir inte mindre. Slutet är ändrat. Det är inte som första gången du läste och du börjar åter läsa boken som nu blivit mindre, färre sidor - 433 sidor har blivit 277 ... ? Du börjar om och ser att titeln har ändrats ... då får det vara och du sätter dig på balkongen och tar din första cigg på sju år.

Galenskap? Eller framtidens melodi? En essay av Borges?

I en artikel i DN lördagen den 7 mars, som jag faktiskt inte kan finna på nätet (sic! - borttaget? censurerat? raderat? opassande? frågorna hopar sig ...) skriver Håkan Lindgren om "censorns våta dröm". Artikeln handlar om e-boken. Vi har ju alla hört hur bra den kommer att vara, hur vi kan uppdatera den, lägga till, hålla den intakt med tiden o.s.v. Håkan tar upp det omvända. Kan man lägga till kan man också dra ifrån. Delar av e-boken kan försvinna vilket däremot är svårare att göra med den tryckta boken. Sökmotorn Google har exempelvis för vissa länder i världen sett till att vissa saker är icke sökbara. En e-bok skulle kunna censureras effektivt - alternativt förändras. På samma sätt som din dator uppdateras genom windows kan din e-bok uppdatares och helt plötsligt sitter du med en bok vars innehåll ändrats under läsandets gång.

Snacka om ett härligt scenario för en diktatur eller en aningslös demokrati.

När det mesta i världen i framtiden är digitaliserat kommer det finnas oändliga möjligheter att omskapa allt. Här skulle man vara fantasyskribent och skriva om ett informationskrig. Man skulle kunna vända och vrida på ganska mycket av världens fakta. Säg att framtidens krigsföring går ut på att radera ett annats land digitaliseringar. Ett totalkrig i utraderande av minnet ...

Men någonstans under en sten, eller mellan en gammal träbro kommer man kanske i framtiden finna luggslitna figurer med fickorna fyllda av gamla böcker, manuskript, papperslappar, visitkort, arkivutskrifter, fotografier. De kommer att kallas minnesexperterna, oraklen, då de i sitt huvud lagt på minnet det som var - dessa kommer också att jagas av framtidens makthavare som mycket farliga. Delar av mänskligheten kommer att vallfärda till dessa mirakelorakel och ställa frågor om hur det en gång var - de kommer att undra över ordet "historia", vad det är ... och oraklen kommer att få fullt upp ...

Nationalmuseum februari 2009.

Ytterligheternas tidsålder och det som kom efter

I mitten av 1990-talet utkom boken "Ytterligheternas tidsålder". Historikern Eric J. Hobsbawm hävdade i den boken som tog upp 1900-talets korta historia att det kitt som hållit den råa kapitalismen i schackt var Sovjetunionen och det kalla kriget. Oron över att kommunismen kunde sprida sig gjorde att det i väst utvecklades välfärdssamhällen och ett slag av socialkapitalism. Utan ett kommunistiskt hot, menade Hobsbawm, skulle den råa kapitalismen återkomma och tränga undan välfärdssystemen. Släpptes den loss skulle den skena blint iväg.

Vilket hände.

Hans tes då 1994 när boken kom och det var tre år sedan Sovjetunionen föll var att vi skulle gå in i en tuff kapitalistisk tid där stora pengar och rikedom gällde.

Den mörka syn som Hobsbawm hade förverkligades tyvärr. Nu 2009 står vi slutet av en aldrig i världshistorien skådad ekonomiskt race. Aldrig tidigare hade så mycket pengar varit i omlopp. Aldrig någonsin var så mycket pengar i ekonomin lånade pengar. Aldrig tidigare hade så mycket kapitalvaror sålts på jorden, aldrig någonsin hade så mycket sopor producerats, aldrig någonsin hade de rika varit så ofantligt rika och återigen hade lönegapen mellan de välbetalda och de med sämre jobb ökat för varje år. Och aldrig tidigare har vi byggt hela ekonomin på en tro på ständiga uppgångar i aktier, ökad produktion och mer lånade pengar. Från pensioner till försäkringar till den totala världsliga ekonomin. Man sparade inte längre pengar i banken man hade dem i aktier och, det håller nog de flesta med om fast man inte vill erkänna det, man hade dem i aktier för att bli rik.

Nu när hela denna bubbla spruckit rejält står världen i samma läge som inför två historiska katastrofer. Vilket säger en del om i vilket eländigt läge världshistorien nu hamnat i.

Å ena sidan påminner det hela om 1914 när första världskriget bröt ut. Det var fred och ekonomin gick för högtryck och folk, ja mest de välbärgade, kunde resa hur som helst i världen. Plötsligt sprack allt och en hel värld slog om och krig utbröt. Man stod helt förundrade över det plötsliga brottet och vändningen i historien och aldrig skulle det bli som det var innan den vackra sommaren 1914. Hela samhällssystem slog ihop och försvann och utraderades.

Å andra sidan påminner det hela om det 30-tal som kom efter börskraschen 1929. Massarbetslöshet. Motsättninger mellan ytterligheter till höger och vänster. Ökad rasism och främlingshat och ett behov att leta syndabockar (det gäller nationer också, USA anses skyldiga till att startat krisen, Ryssland har sin åsikt, Ukraina har inga pengar, Lettland rasar, protektionism, EUs länder försvarar sitt, det var dom inte vi, Kinas produktion rasar, etc).

Vad som kom ur bägge dessa kriser vet vi ju alla.

Det ser onekligen mörkt ut och vi får hoppas att katastrofen på något besynnerligt sätt går att undvika. Dock tror jag inte det. Politiker tycks leva i en annan värld och ser inte faran. Man säger att man ska tillbaka till det "normala". Vilket handlar om den tiden som var innan krisen och 2009. Det "normala" för dem är de "onormala" år som vi haft under hela 2000-talet. Politikerna satsar på att öka upp konsumtionen genom billigare lån vilket är som att släcka elden med bensin. Redan skuldsatta ska bli än mer skuldsatta.

Det enda sättet är att försöka bygga samhällen på en jämn fördelning till hela jorden. Att inte slösa - för det är vad den västerländska världen har gjort. Slösat. Lånat och konsumerat över sina tillgångar. Vi måste hitta en ny värdegrund att leva efter. Den värdegrund som rått är konsumism och den fungerar inte.

Hobsbawm menade att det tycks vara så att mänskligheten behöver något som begränsar den. Ett stop. Något att vara rädd för. Han ansåg inte Sovjetunionen som en höjdarstat, men den fanns och bara genom att finnas skapade den jämlika samhällen i väst. Vi ser nu att han har rätt när vi under den stora högkonjukturen åter fått stora klassskillnader. Och inte lär dessa skapade klasskillnaderna bli mindre nu när vi får ekonomisk kris.

Vad som kommer att vara de viktigaste orden de kommande åren är solidaritet och värdighet. Vi kommer att få kämpa som under 30-talet mot svarta mörka dystra krafter och det är bara att kavla upp ärmarna och stå emot och kämpa. Historien har inte tagit slut.

Se även: SvD I krisens Järngrepp, SvD - Pudeldags, DN ostadig tillväxt, DN Bonusar.
Därtill om Spanien

Med sorg i hjärtat - Tantogården i aska ...

En av Stockholms mest härliga idyller gick i natt upp i rök. Alla dessa sommarkvällar med god musik och kulörta lyktor ... vi är många som både spelat där och lyssnat på artisterna ... Nu får väl byggherrarna sin vilja igenom och kan fortsätta nybyggnationer i området. Synd, en del av det gamla Stockholm försvann verkligen i denna brand.

Läs mer här: DN, SvD.

Sulo i Blancheflor, Tantogården 1999, foto: P.Frisk

Frasse Haraldsen, Tantogården, 1999, foto: P. Frisk

Svensk korruption

Det sägs att Sverige är förskonat mot korruption. Framför allt politisk korruption. Sånt har vi inte här påstås det. Denna vackra myt bör vi nog kassera för att se verkligheten så som den är.

Ett korruptionsexempel kunde man läsa om i DN i går som handlade om en friskola som läggs ner. Fler lär det nog bli framöver.

År 2002 startade en yrkesmilitär John Bauer-koncernen som under fyra år kom att växa till ett innehav av 30 gymnasieskolor. Därtill ägde den f.d. yrkesmilitären ett annat bolag, Prolympia AB, som ännu idag äger ett antal grundskolor. Förra året sålde man de 30 gymnasieskolorna i koncernen till ett danskt riskkapitalföretag. Men först plockar man ut en utdelning på 40 miljoner till ägarna. Lika med den f.d. yrkesmilitären och hans familj (ägarna). När det börjar knaka i de ekonomiska snålblåsttiderna kan inte riskkapitalbolaget vara med och man börjar lägga ner skolor. Den första blev alltså en friskola i Täby. De 40 miljoner som jag menar är plundringspengar kan bara hamnat i bolaget från skattemedel. Varifrån annars kan man få in pengar för att driva en friskola? (möjligen sponsring men den bör vara obefintlig)

Familjen som sålde koncernen och som nu är 40 miljoner rikare driver fortfarande Prolympia AB med fem grundskolor i Sverige. VD för det bolaget är f.d. yrkesmilitärens svärson, tillika moderat landstingsråd i Jönköpings län.

Om liknande historia uppdagats i låt oss säga Ryssland eller Italien vad hade vi kallat företeelsen för då tror ni?

Resultatet av den här historien - och jag är övertygad om att vi kan finna många fler liknande fall - är att 40 miljoner skattepengar omflyttats till en familj i Sverige där en svärson är politiker och tillika VD i ett av de inblandade bolagen och där en gymnasieskola läggs ner och elever står utan skola. För att få överskottet i bolaget bör dessa entreprenörer, så hyllade av de liberala skribenterna, lyckats med effektivisering. Och vad kan man effektivisera på 30 gymnasieskolor för att kunna plocka ut 40 miljoner? Lärarlöner? Skolböcker?

Ett väl fungerande land ...

Alla uppgifter tagna ur följande artikel och faktaruta: "Flyttcirkus för eleverna då friskola i Täby läggs ned" 11/3 2009

Skyltfönster i Gamla stan

Sedan något år sedan kan man se det här skyltfönstret vid Köpmannatorget i Gamla stan. Man kan inte säga annat än att företaget har satsat rätt.

Det står:
"Biz Care Insight
Näringslivets akutmottagning för mental friskvård"

I väntan på Godot ...

Det är intressant att det just är Becketts I väntan på Godot som uppförs i dagarna i både Stockholm och Göteborg ... Vad vet jag, kanske även på fler håll i världen. Ett tecken i tiden?

Väntar vi på något? Vad väntar vi på? Ett nytt kök? En kick? En ny dator? Sjunkande bostadspriser? Vad? Ställer du dig vid Jakobs kyrka vid Kungsträdgården nu idag 2009 så känns det som allt stannat, som om tiden väntar på ... något. Hjalmar Söderberg hade, om han befunnit sig där, kanske fångat den andan och skrivit något klokt ... Det sägs i den göteborgska uppsättningen att Vladimir och Estragon placerats på en öde ö - ska den månde symbolisera vår tids paradisiska semsterturistö? Där sitter vi, den västerländska moderna människan, i klungor och drömmer oss bort ... turist efter turist glor vi ut mot vattenbrynet och hoppas på ensamheten ... paradis säger man ... och så väntar vi. Kommer den inte snart - den där lyckan?

Ja, vad väntar vi på? Och vad väntar dessa två slitna figurer på? På Godot? Och om ön ska vara en semesterö, varför har ingen kört bort packet?

Jag hörde talas om en sekt för ett tag sen. De hade följande tes. Trodde man på deras Gud skulle man komma till deras paradis. Den paradiskiska huvudidén var att man i evighet skulle sitta och glo ut mot en vit sandstrand, klarblått vatten och ständiga eviga solnedgångar ... är det det vi väntar på? Har inte resebranschen lärt oss det ... och spelbranschen?

Är det inte det rena helvetet vi väntar på?

Det påminner mig om min kusin. Inga namn nämnda. Han jobbade över som en tok och sparade ihop 80 lax för att ... renovera sitt vardagsrum. Där satt han väl i sitt nya vardagsrum och ... vänta. På vad? Sin plasma-tv? Å andra sidan var han lite våghalsig och tog en trip till Thailand. Väl hemma sa 25-åringen med glädje "det var som i katalogen" ... kan man tänka ... ja med glädje, "som i katalogen". Vad hade Beckett sagt ...

Hade han kanske sagt, "jo där sitter ni, en liten pyttedel av befolkningen på jorden och väntar. Ni sitter i ert skapade paradis med murar höga, gömmer er från krig och elände, släpper ut mest skit per man, bepansrar era villor med exotiska träslag, omskapar kuster, bebygger och schaktar ur, spelar spel - allt för er egen skull. Utanför och bortom denna gräns finns de som ni väntar på, de som ni anar, de som ger er oro, som ger er en viss ångest. Det där som ni inte kan ta på. De som kanske en dag reser sig och tar tillbaka paradiset som vissa av oss bestämt tillhör oss - ja bara oss. Vem vet de kanske kommer nerför de Vita bergen och ..."

Förmodligen hade han sagt nått helt annat, Beckett ... han kanske hade nämnt livsledan, döden eller som det står i pjäsen: "Kvinnan föder gränsle över en grav Det glänser till av ljus ett kort ögonblick innan det blir natt igen"

Det kanske är det vi ska fundera på när vi sitter där vid vår strand - ljuset vi ser är där en kort stund, sen blir det natt, och där är vi alla lika.

Orkar vi ta vara på den ... tiden?

Några recensioner här: SvD, DN, GP "DN 26/3" "DN 26/3 2" "SvD 28/3"

Torsten Ekbom skrev följande om Beckett och hur "alla hans figurer strävar mot den rena andligheten, den självförglömmande gudsupplevelsen är de ohjälpligt förbundna med livet – kroppen, minnena, tingen. Världen återvänder alltid bakvägen genom fönstret hur mycket man än försöker stänga den ute."

Riskkapitalisten ...

Man frågar sig var pengarna tog vägen? Hur värden kan gå upp i rök. Man kan även fråga sig hur pengar uppstår. Kommer till. Ett exempel är hur riskkapitalisten skapar sina pengar och ekonomiska uppgångar (åtminstone för sig själva under gynnsamma perioder).

Jag börjar med ett exempel på hur pengar kan uppstå. Jag hade i början av 2000-talet en hyresrätt. Plötsligt fick ägaren för sig att sälja huset och vi hyresgäster fick köpa. Från att värderats till 0 kronor på marknaden – det fanns inget värde då den var en hyresrätt - blev nu lägenheten värd 450.000 kronor. Priset sattes, bestämdes, av en fastighetsmäklare som i princip kunde hitta på en siffra från 0 till 20 miljon och han hitta på 450.000. Vi hyresgäster gick till banken och fick lätt som en plätt låna de pengar som man hittat på och ville vi låna mer så var det absolut inga problem från bankens sida. I enbart mitt fall tillkom alltså 450.000 kr in i den svenska ekonomin som aldrig tidigare existerat där. Jag sålde därefter lägenheten till en person som uppenbarligen var villig att köpa den för 950.000, fem månader efter mitt köp. Denna person hade då lånat det mesta, 80 % av köpesumman, av banken. Förmodligen var det heller inga problem att låna på lägenheten därefter på samma sätt som jag fick. Således hade något som inte fanns till kommit till: 950.000 kr skapades ur ingenting. Om nu något kan skapas ur ingenting så kan det ju rimligtvis också försvinna och bli ingenting. Vilket nu sker med finanskrisen.

Vi kan också ta exemplet riskkapitalisten. Dessa dök upp som hjältar inom den ekonomiska världen under högkonjukturens glada dagar. Med gott munväder och vacker svansföring finansierade dessa herrar sina företagsköp genom banklån. Tillsammans med flera andra instanser ingick man i en stor klump av olika aktörer som trissade upp priser på företag och fastighetsmarknaden. Dessa upptrissningar finansierades i de flesta fall inte ur deras egna fickor utan av banklån. Man köpte och sålde företag och fastigheter med ständiga stigande värden (det skapades pengar på ett liknande vis som min lägenhetsaffär – fiktiva värden som var sanna så länge de fanns och var möjliga att låna på). Dessa låntagare kom sedan att pryda ekonomitidningarnas sidor som de rikaste i Sverige – man glänste med lånta fjädrar. (Ett exempel är den s.k. finansmannen Mats O Sundqvist som föll totalt och ett annat är Christer Gardell vars värden sjunker och det finns många fler).

Under de goda tiderna kunde alltså en sådan risk … jag vet egentligen inte om ordet är rätt, risk betyder ju att man tar en risk men de kallas så … en sådan riskkapitalist låna upp till 70-80 procent av summan för ett företagsköp (och i många fall kunde resterande pengarna komma från andra riskkapitalister). På så sätt köpte man bolag som hela tiden ökade i värde och dessa sågs sig som ägare till dessa bolag (trots att det var andra som lånat dem pengar).

Tolv av dessa ”företagshjältar”, i företaget Nordic Capital, deklarerade en sammanlag inkomst på 700 miljoner för enbart år 2007. De var ägare till företaget Plastal som gick i konkurs år 2009. När så krisen slog till stod ett företag som Plastal utan pengar att klara krisen och hålla ut. De skulder som riskkapitalisterna hade till bankerna hade överförts till de förvärvade företagen som fick stå med skuldbördan medan riskkapitalisterna redan tagit ut vinsterna (i princip skulle man kunna tala om plundring men det gör tydligen ingen). Ett kortsiktigt ekonomiskt tänkande som kommer att få än mer företag än Plastal att gå i konkurs och fler att bli arbetslösa i en nära framitid. De fyra största bankerna i Sverige sägs ha lånat ut 150 miljarder till riskkapitalbolagen (pengar som bankerna inte lär se röken av men som måste pumpas in från staten = skattebetalarna, för att rädda bankerna som dessa ”stekare” bränt på lyxbåtar, privatplan, konst m.m. samtidigt som de kallat sig samhällsansvariga).

Man köpte alltså bolag för lånade pengar och sålde dem sedan så fort som möjligt när de ökat i värde och tog ut vinsterna. Snabba kvicka pengar utan långsiktig tanke. Det går även att jämföra dessa med den uppkomna bostadsrättsmarknaden som i princip följt samma system. Genom alla dessa har värden som inte funnits uppstått och när så pengarna ska betalats tillbaka till bankerna finns de inte kvar. Så kommer även att ske inom den överhettade bostadsbranschen. Den som köpte dysrats kommer att göra förlusten – alltså den som köpte sist. Till skillnad från riskkapitalisten får den forna bostadsrättsägaren stå kvar med sin skuld till banken om denne inte kan betala sina lån. Han blir av med bostadsrätten men behåller lånet. Finansmannen förlorar sitt bolag men har kvar de pengar han plockat ut. Vår herre låter oss allt gå skilda vägar här på jorden …

På samma sätt inom fastighetsbranschen. (Se kommande blogg).
Peter Frisk

Se artiklar:Kraschen i Plastal är bara början Analytiker: Fler riskkapitalägda företag kommer att gå omkull Plastal i konkurs

New York ...

Nu var det inte i december som i L. Cohens sång Famous blue raincoat:
"New York is cold, but I like where I'm living
There's music on Clinton Street all through the evening"
Men ovanstående känsla fanns där och snön föll ... 2004 var det visst.

Majorna ...

Majorna här i Göteborg har sina guldkorn, Bangatan ...
... medan somliga längtar bort ...