Ett glädjens besked om ett mångfaldens Stockholm!
Hyresrätten består i kvarteret Linjalen på Söder. Läs mer på Rädda Linjalens hemsida. Den mest intressanta och viktigaste blogg som just nu existerar, om demokrati, om makalösheter, om sorg och till slut, om glädje för alla som tror på ett blandat demokratiskt Stockholm.
Flagga även grönt för Hyresrätten! Läs mer här (Facebook).
måndag 31 augusti 2009
måndag 24 augusti 2009
Ordning och reda vid Stockholms kajer
Man kan sätta sig ner vid kanten av Skinnarviksberget. På toppen av Yttersta Tvärgränd vid kanten av berget en söndag i augusti och känna vinden spela i lövverken. Bara sitta en stund på en bänk i skuggan.
Till vänster ser man den lilla gård där den första filmen om "Anderssonskans Kalle" spelades in på 30-talet. Trappor löper ner mot Söder Mälarstrand som numer ligger ordnad och reglerad så att "alla" har tillgång till detta "stråk". Fint så. För inte så länge sen låg där på sina håll några nedslitna ruckel, grusad kaj, lite vildvuxna träd, slitna båtar, vildmark och en del buskage. Det är fixat nu. Ordnat. Reglerat. Så att "alla" nu kan gå där.
Jag saknar ibland stadens baksidor. Fickor av frihet. Stadens frizoner där saker bara blivit till av sig själv. Där inget direkt är planerat. En rostig gammal skena, några slitna slipers, ett snett hus, en vilsen ensam tussilago ... Det är nog det jag saknar mest i Stockholm 2009 där superplaneringen tagit vid.
För bara, låt oss säga, femton år sedan, när mitt historiska intresse för Stockholm tog vid fanns det en del fickor av oplanerade områden kvar. Söder Mälarstrand var ett sådant område, för att inte tala om Lugnets Industriområde och till viss del Skeppsholmen. Utvecklingen, som alltid sägs vara positiv och alltid går framåt, har erövrat dessa lätt anarkistiska platser och reglerat dem. Tuktat dem. Det är det som är nutiden. Iordningsställande och reglerande. Vad vet jag här vid kanten av Skinnarviksberget, det kanske kommer sig av det sug vi nu har att bo i stan. Att varje liten kvadratmeter blivit ekonomiskt intressant. Den demografiska omflyttningen av mäniskor från och till Stockholm. En gigantisk förändring som pågått under de senaste femton åren. Vad vet jag?
Det finns hur som helst för få frizoner. Det är det, enligt mig, som har gjort Stockholm tristare.
Men här vi kanten av Skinnarviksberget växer i alla fall lite ogräs och brännässlor. De påminner mig om några textstrofer av Dag Vag:
"Vi är bara ogräs vi
Nåt annat kan vi aldrig bli
Men morska sjunger vi ändå
Så hör nu bara på
Ja, hör nu bara på"
Och:
"Ni trädgårdsväxter hatar oss
Ni säger att vi latar oss
Men vi är inte sura vi
Och det är ofta ni
Ja, det är ofta ni"
Tycker nog att det känns så ibland.
Söder Mälarstrand i mitten av 90-talet. Eget foto. Kanske inte de bästa bilder men de är de jag hittar. Jo det är sant, jag gillar det.
Hamnarna är numer promenadplatser. Caféer och bostäder och affärer för kläder domininerar tillsammans med "transparanta" kontor. För länge sen försvann verkstäderna, båtvarv och rangerbangårdar och elbutiker "passar" sig inte i en stad säger experterna. Vem behöver gammalt när det finns nytt om hörnet. Köp och konsummera. Dock är allt detta som försvinner det som varit staden. Den historiska staden. Inte staden som kullis. All denna blandning, pluraliteten, alla dessa oljud, dofter, rörelser, maskiner, kyrkklockor och den totala blandningen av människor. De höga och låga uppblandat har varit städernas kännemärke, dess totala signum ... nu ska staden vara tyst och luktlös. En märklig önskan från de som vill vara storstadsfähiga.
Vill man titta på det som experterna, bostadstidningarna, klassar som drömstaden och framtidens melodi så far man ut till Hammarby Sjöstad (man far bara dit ut för att se hur den nya staden ska se ut, inte för att roa sig, inte för att flanera, man tar sig dit för att se på hur det nya ser ut - man gör ingenting helt enkelt i den nya staden). Där kommer ni att se vad som nu gäller. Ni lär inte se det vildvuxna och det skeva här. Snörräta linjer. Blankslipade stenar från Kina. Backelitfärgade hus. Köksideal och husbyggnadsideal följer varann som ler och långhalm. Här finner ni en värld som prisar ordning och det tillrättalagda. Här finner ni inget ogräs. Här finner ni inget gräs alls förövrigt ...
Detta ideal har givetvis spritt sig över hela landet. Man kan se det t.ex. i Göteborg vid Norra Älvstranden, i Västerås vid Mälarens stränder och på otaliga andra plaster. Samma hus. Samma ordning.
Jo, ja, det vildvuxna och anarkistiska Stockholm har försvunnit ner i historiens svarta hål ...
Jag tog min väska och fortsatte upp till toppen av Skinnarviksberget. Det skrovliga sköna berget med sina fantastiska naturformer och där husen följer dess form. Bakom Stadshuset står snart den fyrkantiga reglerade nya byggnaden "Stockholm Waterfront" färdig. Ett palats för den här tidens människor. Stadshusets mäktighet har reducerats. En fiffig stadsbyggnadsidé á la 2009.
På Norr Mälarstrand har man beslutat att skutorna inte längre ska ligga med sidan mot kajen utan med fören rakt in. I ordnade rader, som små prickar, ligger nu träbåtarna "fint" reglerade. Några av skutorna trotsar ännu denna reglering och ligger kvar. Man kan se deras vackra osymetriska linjer guppa sig bort ut ur stadens historia. Men snart har man ordnat till dessa också och "utvecklingen" fortsätter att gå framåt mot "Du sköna nya värld". Mot ordning och reda.
Det var en vacker skuta men hon är borta nu ... fem sex år sen.
Peter Frisk / Skinnarviksberget / Stockholm 23/8 2009
Till vänster ser man den lilla gård där den första filmen om "Anderssonskans Kalle" spelades in på 30-talet. Trappor löper ner mot Söder Mälarstrand som numer ligger ordnad och reglerad så att "alla" har tillgång till detta "stråk". Fint så. För inte så länge sen låg där på sina håll några nedslitna ruckel, grusad kaj, lite vildvuxna träd, slitna båtar, vildmark och en del buskage. Det är fixat nu. Ordnat. Reglerat. Så att "alla" nu kan gå där.
Jag saknar ibland stadens baksidor. Fickor av frihet. Stadens frizoner där saker bara blivit till av sig själv. Där inget direkt är planerat. En rostig gammal skena, några slitna slipers, ett snett hus, en vilsen ensam tussilago ... Det är nog det jag saknar mest i Stockholm 2009 där superplaneringen tagit vid.
För bara, låt oss säga, femton år sedan, när mitt historiska intresse för Stockholm tog vid fanns det en del fickor av oplanerade områden kvar. Söder Mälarstrand var ett sådant område, för att inte tala om Lugnets Industriområde och till viss del Skeppsholmen. Utvecklingen, som alltid sägs vara positiv och alltid går framåt, har erövrat dessa lätt anarkistiska platser och reglerat dem. Tuktat dem. Det är det som är nutiden. Iordningsställande och reglerande. Vad vet jag här vid kanten av Skinnarviksberget, det kanske kommer sig av det sug vi nu har att bo i stan. Att varje liten kvadratmeter blivit ekonomiskt intressant. Den demografiska omflyttningen av mäniskor från och till Stockholm. En gigantisk förändring som pågått under de senaste femton åren. Vad vet jag?
Det finns hur som helst för få frizoner. Det är det, enligt mig, som har gjort Stockholm tristare.
Men här vi kanten av Skinnarviksberget växer i alla fall lite ogräs och brännässlor. De påminner mig om några textstrofer av Dag Vag:
"Vi är bara ogräs vi
Nåt annat kan vi aldrig bli
Men morska sjunger vi ändå
Så hör nu bara på
Ja, hör nu bara på"
Och:
"Ni trädgårdsväxter hatar oss
Ni säger att vi latar oss
Men vi är inte sura vi
Och det är ofta ni
Ja, det är ofta ni"
Tycker nog att det känns så ibland.
Söder Mälarstrand i mitten av 90-talet. Eget foto. Kanske inte de bästa bilder men de är de jag hittar. Jo det är sant, jag gillar det.
Hamnarna är numer promenadplatser. Caféer och bostäder och affärer för kläder domininerar tillsammans med "transparanta" kontor. För länge sen försvann verkstäderna, båtvarv och rangerbangårdar och elbutiker "passar" sig inte i en stad säger experterna. Vem behöver gammalt när det finns nytt om hörnet. Köp och konsummera. Dock är allt detta som försvinner det som varit staden. Den historiska staden. Inte staden som kullis. All denna blandning, pluraliteten, alla dessa oljud, dofter, rörelser, maskiner, kyrkklockor och den totala blandningen av människor. De höga och låga uppblandat har varit städernas kännemärke, dess totala signum ... nu ska staden vara tyst och luktlös. En märklig önskan från de som vill vara storstadsfähiga.
Vill man titta på det som experterna, bostadstidningarna, klassar som drömstaden och framtidens melodi så far man ut till Hammarby Sjöstad (man far bara dit ut för att se hur den nya staden ska se ut, inte för att roa sig, inte för att flanera, man tar sig dit för att se på hur det nya ser ut - man gör ingenting helt enkelt i den nya staden). Där kommer ni att se vad som nu gäller. Ni lär inte se det vildvuxna och det skeva här. Snörräta linjer. Blankslipade stenar från Kina. Backelitfärgade hus. Köksideal och husbyggnadsideal följer varann som ler och långhalm. Här finner ni en värld som prisar ordning och det tillrättalagda. Här finner ni inget ogräs. Här finner ni inget gräs alls förövrigt ...
Detta ideal har givetvis spritt sig över hela landet. Man kan se det t.ex. i Göteborg vid Norra Älvstranden, i Västerås vid Mälarens stränder och på otaliga andra plaster. Samma hus. Samma ordning.
Jo, ja, det vildvuxna och anarkistiska Stockholm har försvunnit ner i historiens svarta hål ...
Jag tog min väska och fortsatte upp till toppen av Skinnarviksberget. Det skrovliga sköna berget med sina fantastiska naturformer och där husen följer dess form. Bakom Stadshuset står snart den fyrkantiga reglerade nya byggnaden "Stockholm Waterfront" färdig. Ett palats för den här tidens människor. Stadshusets mäktighet har reducerats. En fiffig stadsbyggnadsidé á la 2009.
På Norr Mälarstrand har man beslutat att skutorna inte längre ska ligga med sidan mot kajen utan med fören rakt in. I ordnade rader, som små prickar, ligger nu träbåtarna "fint" reglerade. Några av skutorna trotsar ännu denna reglering och ligger kvar. Man kan se deras vackra osymetriska linjer guppa sig bort ut ur stadens historia. Men snart har man ordnat till dessa också och "utvecklingen" fortsätter att gå framåt mot "Du sköna nya värld". Mot ordning och reda.
Det var en vacker skuta men hon är borta nu ... fem sex år sen.Peter Frisk / Skinnarviksberget / Stockholm 23/8 2009
måndag 10 augusti 2009
En nymålad blå port, Lindgården och Blå Porten
I helgen tog jag mig en tur på Djurgården i samband med säsongens stadsvandringsstart. Mitt första möte efter djurgårdsbron blev den nu nymålade gamla blå porten (se bild). Det är alltid lite märkligt när ett gammalt rostigt ting återfår en ny färg. Man baxnar först lite och så kommer tanken: "men så kan den väl inte se ut". Efter en stund när tanken landat ser man en port som återfått sin forna vackra prakt. Porten har nu flyttats ut några meter närmre bron så att den är mer synlig än förut. Verkligen trevligt.
Från denna blå port och trevlighet till en annan blå port och med solk i glädjebägaren. Jag gick mot Restaurang Blå Porten som ligger invid Liljevalch och som öppnades på 10-talet. Bredvid denna ligger sorgebarnet Lindgården som förfallit och som man bestämt ska rivas. Det ska byggas ett hotell med konferens - på bilder ser man en glaskub av ganska opropertioneliga mått (det som gäller inom arkitekturen idag, opropertionerligianism). Jag hade på morgonen samma dag läst i DN (artikel 9/8 2009) att hotellet som ska byggas kräver ett garage vilket för med sig att man måste gräva upp en av Stockholms trevligaste platser: Blå Portens fantastiska gröna lummiga gård. En plats som verkligen doftar kontinenten, Italien, ja den stora världen helt enkelt. Men varför sörja? Vi lever ju i en tid där "det måste hända nått" och det "måste skapas något nytt". Här har det stått still så länge att det "måste hända nått och vår tid måste sätta sitt märke på platsen" och arkitekterna och stadsplanerana åker i skytteltrafik till Kina och ser vad som händer där och får gåshud när de ser att det finns gammal svensk träbebyggelse kvar. Ve denna ålderdom!
Så bra eller dåligt spelar ingen roll bara det händer nått och att det är nytt. Vi klämmer till med en glaskub. Fint, det blir modernt och vips har det hänt nått. Vi skapar något för de människor som vi önskar ha i staden - trendiga moderna och unga och kreativa med bägge fötterna ständigt inne i framtiden. Vi skapar ett hotell och en konferens i glas. Pensionärer, gamla och trötta, vissa barn, eller familjer som inte har råd att besöka Gröna Lund eller Skansen får väl fika någonstans på Högdalstippen ...
Det är besynnerligt hur det gång på gång är de värden som vi svenskar i turistbrosycher gång efter annan har på bild och skickar ut till världen är just de värden vi själva inte värnar om. En plats som Djurgården är ett stänk av 1800-talets slut och 1900-talets början. Det är en miljö som alltid lockat människor i sin omodernhet och att försöka modernisera den är ett sätt att döda den miljön och förlora det specifika med Djurgården. Djurgården är i mångt och mycket snickarglädjens paradis. Det är doft av trä och klassisk linoljefärg. Att förstöra det bara för "att vi måste hänga med" är helt enkelt idiotiskt.
Om vi nu tar Lindgården som ett exempel. Man säger att den inte går att rädda. Det är för det första självklart att den går att rädda - det handlar om vilja. Det räcker att se de gamla skutor som ligger förtöjda vid Strandvägen. En gång i tiden uttjänta vrak som renoverats av någon entusiast. Gör likadant med Lindgården. Se till att få den tillbaka till staden och fiska fram någon entusiast. Jag lovar det finns massor av dem. Låt tex någon av våra stockholmsföreningar ta över Lindgården - företrädevis någon som sysslar med musik. Låt dessa ta tillbaks den forna glansen. Skapa där ett ställe dit framför allt gamla människor kan ta sig. Låt oss kanske få ett jazzband, eller en gammal blåsorkester som spelar på gården dagtid och där man kan sätta sig och lyssna i stillhet. På kvällen kan man ha något som är nästan omöjligt att finna i Stockholm - dansbandsmusik (se på Galejan på Skansen hur mycket folk som tar sig dit när det väl är dans). Även gamla stockholmare älskar att dansa även om man inte tror det i Stadshuset. Skapa på Lindgården en stillsam plats för gamla och även för de yngsta. Det är vad Stockholm verkligen är i behov av.
De chicka BoBoianerna där jag inkluderar IKEA-mannen Mårten Castenfors *s* (tillsammans med rätt många andra museichefer förövrigt), chefen för Liljevalchs, som inte är principiellt emot den byggnaden som ska byggas har sina glasplatser, sina trendiga 2.338 lattehak i sin rena minimalism och sina konferenskomplex så det räcker till och blir över. Man kan ju räkna ut hur den nya gården vid Blå Porten kommer att se ut när den byggs om. Förmodligen byts de vackert räfflade stenarna mot slätslipade billiga stenplattor från Kina, minimalt med grönska, fyrkantigt och tillrättalagt som det brukar bli när vi talar 2000-tal.
Nej, gör nu något för de gamla och för de mänskliga värdena - återskapa Lindgården till ett musikcentrum, ett danshak inriktat mot en äldre publik med en lummig grönskande gård á la nuvarande Restaurang Blå Porten och behåll "portens" innergård så som den ser ut - det är vad rätt många kallar vackert. Så låt Lindgården bli en levande plats för gamla och unga.
För att se hur Hotelet ska se ut se följande artikel i DN 26/2 2009.
Lite fler bilder på Lindgården 9/8 2009:
torsdag 23 juli 2009
Café Edenborg
Det var väl för bra för att vara sant. Ett Café med mysig miljö, gamla bord och stolar, skön musik, jazzbetonat, chansonbetonat, alternativt, eget, suspekt litteratur etc. Det var väl för bra för att vara sant. Små musikuppträdanden på kvällarna, poesiuppläsning, föreläsningar och ett perfekt läge att bara sitta och hänga över en kopp kaffe och bara vara - och som någon skrev i en av kommentarerna efter förkunnandet om att stället ska packa ihop och slå igen:
"Den enda lilla plats i Stockhom som påminner om Berlin får inte finnas"
Men så, det gick inte länge till. Café Edenborg öppnade väl för ca 7-10 år och är inte vidare gammalt men redan direkt lyckades ägaren skapa en härlig Gamla stan-stämning av äldre snitt (med en doft och air av Paris, Berlin långt bort från alla tusen slimmade lattehak med en tillgjord övre shoppingmedelklassbefolkning som numer dränker stan). Fiket är nu sålt av ägaren. Med största sannolikhet tittar det in ett ombyggarföretag och omskapar lokaliteterna som verkligen hade charm och individualitet till ett IKEA-likt massproducerat ställe. Interiörerna på ett hak tycks mig vara kopplad till vad man får för publik och Edenborg hade sköna härliga levande gäster och sköna härliga stolar att slå sig ner på och bara vara på.
Man har alltså blivit av med sitt tillstånd och slår igen.
Stora Nygatan har fått rätt många nöjeshak under de senaste 5-10 åren och har enligt boende i trakten blivit för högljutt. En trend på gatan är att ställena köps och säljs, byggs om och byggs om, köps och säljs, byggs om och byggs om o.s.v. Jag förmodar - här spekulerar jag bara - att det finns en del ställen som tjänar "snabba pengar" vilket jag med all sannolikhet inte tror att Café Edenborg gjorde. Snarare "slow money" - och ett sådant ställe ser man givetvis till att dra in tillståndet för. Att det där också samlades poeter, författare, musiker, alternativ stad-folk, och annat löst folk som det Nya Stockholm gärna önskar sig vara utan gjorde säkert inte saken bättre.
Jag kan inte turerna kring det hela. Varför man dragit in deras tillstånd. Men min personliga åsikt är att jag aldrig sett eller hört något stök från Edenborg - lite dragspel och pianospel och någon klunga franska chansonfantaster är det enda. Däremot kan jag med bestämdhet säga att det finns bra många andra ställen på gatan som man kan fundera över om de ska ha kvar sina tillstånd (om man nu är lagd åt det hållet att dra in tillstånd).
Men de ligger väl i en annan ekonomisk division förmodar jag.
Som ägaren skriver i sin blogg: "Anledningen är förstås att det blivit svårt att driva vidare verksamheten bara som café. En viktig del av fikets liv har varit releasefester för böcker och tidskrifter, föreläsningar, konserter, stödfester."
Ingen kan längre driva ett ställe enbart som café och definitivt inte alternativt - åtminstone inte i Stockholms innerstad.
24 augusti är det således storstängning.
Läs mer här:
X Edenborg själv om stängningen.
X Café Edenborg stänger
"Den enda lilla plats i Stockhom som påminner om Berlin får inte finnas"
Men så, det gick inte länge till. Café Edenborg öppnade väl för ca 7-10 år och är inte vidare gammalt men redan direkt lyckades ägaren skapa en härlig Gamla stan-stämning av äldre snitt (med en doft och air av Paris, Berlin långt bort från alla tusen slimmade lattehak med en tillgjord övre shoppingmedelklassbefolkning som numer dränker stan). Fiket är nu sålt av ägaren. Med största sannolikhet tittar det in ett ombyggarföretag och omskapar lokaliteterna som verkligen hade charm och individualitet till ett IKEA-likt massproducerat ställe. Interiörerna på ett hak tycks mig vara kopplad till vad man får för publik och Edenborg hade sköna härliga levande gäster och sköna härliga stolar att slå sig ner på och bara vara på.
Man har alltså blivit av med sitt tillstånd och slår igen.
Stora Nygatan har fått rätt många nöjeshak under de senaste 5-10 åren och har enligt boende i trakten blivit för högljutt. En trend på gatan är att ställena köps och säljs, byggs om och byggs om, köps och säljs, byggs om och byggs om o.s.v. Jag förmodar - här spekulerar jag bara - att det finns en del ställen som tjänar "snabba pengar" vilket jag med all sannolikhet inte tror att Café Edenborg gjorde. Snarare "slow money" - och ett sådant ställe ser man givetvis till att dra in tillståndet för. Att det där också samlades poeter, författare, musiker, alternativ stad-folk, och annat löst folk som det Nya Stockholm gärna önskar sig vara utan gjorde säkert inte saken bättre.
Jag kan inte turerna kring det hela. Varför man dragit in deras tillstånd. Men min personliga åsikt är att jag aldrig sett eller hört något stök från Edenborg - lite dragspel och pianospel och någon klunga franska chansonfantaster är det enda. Däremot kan jag med bestämdhet säga att det finns bra många andra ställen på gatan som man kan fundera över om de ska ha kvar sina tillstånd (om man nu är lagd åt det hållet att dra in tillstånd).
Men de ligger väl i en annan ekonomisk division förmodar jag.
Som ägaren skriver i sin blogg: "Anledningen är förstås att det blivit svårt att driva vidare verksamheten bara som café. En viktig del av fikets liv har varit releasefester för böcker och tidskrifter, föreläsningar, konserter, stödfester."
Ingen kan längre driva ett ställe enbart som café och definitivt inte alternativt - åtminstone inte i Stockholms innerstad.
24 augusti är det således storstängning.
Läs mer här:
X Edenborg själv om stängningen.
X Café Edenborg stänger
onsdag 22 juli 2009
Året var 1990
Det var i juli månad 1990. Fotbollslaget Sverige hade åkt på däng tre gånger på raken i Italien. Jag var på väg tillbaka mot hemlandet passerandes Wien.
Jag undrar då och då var det blev av honom. Jag tror han klev på samtidigt i Wien. Vi kom att sitta i samma kupé. Jag tror att jag var den absolut första västmänniska han träffade och pratade en längre stund med. Jag, blassé och 24 år på väg till "le ankdamm". Han var nånstans kring tjugo och nyfiken på livet som ett barn.
Det historiska året 1989 hade Otto von Habsburg, en av de kvarvarande i huset Habsburg och vid den tiden politiker i Österrike, tillsammans med den ungerska reformkommunisten Imre Pozsgay planer på en "paneuropeisk picknick". Denna picknick utspelade sig på varsin sida om den ungersk-österikiska gränsen som var delad av "järnridån". I en symbolhandling klippte Ottos dotter Walburga i järnridån den 19 augusti och ett hål öppnades vilket blev en spricka och symbolen blev sann. I tusentals närvaro öppnades ett litet hål och 661 "östtyska turister" passade på att fly till väst.
Detta var början till slutet för järnridån - sprickan blev större och större och under hösten kollapsade det sovjetiska satellitsystemet.
Året efter satt jag i ett tåg från Wien med en talförd yngling från Tjeckoslovakien (delat 1992). Jag förstod inte så mycket av det hela i min historielöshet. Ja var mest bakfull. Där låg mina livsbekymmer.
Han hade bott vid gränsen i hela sitt liv. Han hade sett ett stort fält från huset där familjen bodde och det fältet befann sig i Österike och huset i Tjeckoslovakien. Två helt olika världar som för all framtid skulle vara åtskilda - trodde man. Han hade allt sedan han kunde minnas drömt om väst. Nu hade han en reskassa på 1.000 kronor och skulle till London. "Lycka till" tänkte jag. "Tror du att det räcker?" frågade han. "Jo då" svara jag och log ett brett cyniskt välfärdsvästerlänningsleende. "Jo då ... 1.000 spänn ..." tänkte jag.
Tåget stannade till vid gränsen till Tyskland. Alla fick gå av och gå genom gränskontrollen. Det var mitt i natten och kolsvart och lyktor lyste och man fick inte så lite kopplingar till en annan tid. När jag gick förbi tullkontrollanterna räckte det att vifta lite med passet och jag var förbi. Man kastade en snabbt ointresserad blick i det. När så min nyfunne reskamrat och tillika tjeck kom fram blev det stopp en längre stund. Det stämplades, kollades i papper, gicks igenom väskor, frågor och misstänksamma blickar for genom rummet. Till slut släpptes han igenom.
Där på perrongen på tysk sida stod en bortskämd bakfull svensk välfärdsmänniska som i hela sitt liv kunnat åka precis var som helst på jorden och haft oanade möjligheter därtill rent ekonomiskt. Och där kom denna tjeck som suttit och drömt om fältet utanför sitt fönster med det största leende jag någonsin sett och klev in i ett Tyskland som han för ett år sedan aldrig kunde ana att han skulle få besöka som en fri människa med 1.ooo spänn på fickan som skulle räcka till London ...
Någonstans halvvägs i Tyskland skilldes våra vägar. Det slog mig inte då vad jag egentligen varit med om. Det tog mig många år därefter för att inse mötets storhet. På senare tid har jag fått för mig att det gick nog bra med tjecken. Han klarade sig nog. Det jag minns mest är hans leende. Tror inte jag sett någon svensk lika glad som denna tjeck trots att vi har allt som en människa kan få hos oss. Jag fick beskåda den sanna glädjen och lyckan där i natten mellan Tyskland och Österrike.
Hur det nu än är så knatar det väl omkring en ex-tjeck någonstans som släpptes fri 1990 och jag hoppas helt enkelt att det gick bra för honom ...
Det kom en artikel om hela historien i SvD 16 aug 2009.
Jag undrar då och då var det blev av honom. Jag tror han klev på samtidigt i Wien. Vi kom att sitta i samma kupé. Jag tror att jag var den absolut första västmänniska han träffade och pratade en längre stund med. Jag, blassé och 24 år på väg till "le ankdamm". Han var nånstans kring tjugo och nyfiken på livet som ett barn.
Det historiska året 1989 hade Otto von Habsburg, en av de kvarvarande i huset Habsburg och vid den tiden politiker i Österrike, tillsammans med den ungerska reformkommunisten Imre Pozsgay planer på en "paneuropeisk picknick". Denna picknick utspelade sig på varsin sida om den ungersk-österikiska gränsen som var delad av "järnridån". I en symbolhandling klippte Ottos dotter Walburga i järnridån den 19 augusti och ett hål öppnades vilket blev en spricka och symbolen blev sann. I tusentals närvaro öppnades ett litet hål och 661 "östtyska turister" passade på att fly till väst.
Detta var början till slutet för järnridån - sprickan blev större och större och under hösten kollapsade det sovjetiska satellitsystemet.
Året efter satt jag i ett tåg från Wien med en talförd yngling från Tjeckoslovakien (delat 1992). Jag förstod inte så mycket av det hela i min historielöshet. Ja var mest bakfull. Där låg mina livsbekymmer.
Han hade bott vid gränsen i hela sitt liv. Han hade sett ett stort fält från huset där familjen bodde och det fältet befann sig i Österike och huset i Tjeckoslovakien. Två helt olika världar som för all framtid skulle vara åtskilda - trodde man. Han hade allt sedan han kunde minnas drömt om väst. Nu hade han en reskassa på 1.000 kronor och skulle till London. "Lycka till" tänkte jag. "Tror du att det räcker?" frågade han. "Jo då" svara jag och log ett brett cyniskt välfärdsvästerlänningsleende. "Jo då ... 1.000 spänn ..." tänkte jag.
Tåget stannade till vid gränsen till Tyskland. Alla fick gå av och gå genom gränskontrollen. Det var mitt i natten och kolsvart och lyktor lyste och man fick inte så lite kopplingar till en annan tid. När jag gick förbi tullkontrollanterna räckte det att vifta lite med passet och jag var förbi. Man kastade en snabbt ointresserad blick i det. När så min nyfunne reskamrat och tillika tjeck kom fram blev det stopp en längre stund. Det stämplades, kollades i papper, gicks igenom väskor, frågor och misstänksamma blickar for genom rummet. Till slut släpptes han igenom.
Där på perrongen på tysk sida stod en bortskämd bakfull svensk välfärdsmänniska som i hela sitt liv kunnat åka precis var som helst på jorden och haft oanade möjligheter därtill rent ekonomiskt. Och där kom denna tjeck som suttit och drömt om fältet utanför sitt fönster med det största leende jag någonsin sett och klev in i ett Tyskland som han för ett år sedan aldrig kunde ana att han skulle få besöka som en fri människa med 1.ooo spänn på fickan som skulle räcka till London ...
Någonstans halvvägs i Tyskland skilldes våra vägar. Det slog mig inte då vad jag egentligen varit med om. Det tog mig många år därefter för att inse mötets storhet. På senare tid har jag fått för mig att det gick nog bra med tjecken. Han klarade sig nog. Det jag minns mest är hans leende. Tror inte jag sett någon svensk lika glad som denna tjeck trots att vi har allt som en människa kan få hos oss. Jag fick beskåda den sanna glädjen och lyckan där i natten mellan Tyskland och Österrike.
Hur det nu än är så knatar det väl omkring en ex-tjeck någonstans som släpptes fri 1990 och jag hoppas helt enkelt att det gick bra för honom ...
Det kom en artikel om hela historien i SvD 16 aug 2009.
onsdag 8 juli 2009
Kulturhusets Bibliotek - en rättelse
Det har sina nackdelar ibland att ha befunnits sig i den ickelitterära världen. Personligen fick jag min, vad jag brukar kalla "Lidnerska knäpp", när jag var fyllda 25 jämnt. Innan denna litterära "knäpp" hade jag i stort sett sysselsatt mig med tre saker: byggt hus, spelat sport och mellan dessa två verksamheter druckit upp intjänta och ointjänta pengar.
Det var egentligen ingen munter historia men livslärande på många sätt.
1991, nådens år eller rättare krisens år, ändrades det hela rätt radikalt. Kriser är inte alltid bara negativt, kriser kan också ha sina fördelar. Byggnadsarbetaren blev arbetslös och hamnade på bibliotek med näsan mellan böckernas pärmar. Det var inte direkt lätt. Det fanns ett motstånd. För den oinvigde i arbetarklassvärlden, och jag vill hävda att det finns en sådan - en arbetarklassvärld - är biblioteket en plats där man inte rör sig direkt hemtamt. Man kan, från sina egna, ses som lite suspekt, besynnerlig, lätts snurrig, om man alltför mycket och för länge sticker sin arbetarnäsa i böckerna (det man gett sig in på har även ett namn, en "klassresa"). Till skillnad mot en människa som går direkt från gymnasiet till universitetet och vidare ut i den akademisk världen är möjligen ett besök på ett bibliotek en högst ovidkommande händelse. För arbetargrabben blir det ett motstånd som måste besegras. Något klurigt man måste öva sig till att förstå.
Detta skedde för undertecknad 1991 och ett av de första biblioteken som besöktes var Kulturhusets bibliotek vid Sergels torg. Den f.d. byggnadsarbetaren fann platsen gudomlig och svalde böcker totalt osystematiskt.
I förra inlägget här på denna blogg skroderade jag över att man nu bestämt sig för att flytta Kulturhusets bibliotek ner till gatuplanet. Jag hävdade bestämt att här uppe i det blå har man haft läsesalong sedan 1974 och jag hävdade bestämt att alla chefer på 2000-talet fått flytt och omändringsdille (vilket jag iochförsig fortfarande tycker). Nu vet dock den f.d. byggnadsarbetaren bättre. Det var helt fel. Kulturchefen Eric Sjöström kom snabbt med ett klargörande: Mellan 1971 (redan tre år innan Kulturhuset stod färdigt) och till 1990 låg läsesalongen i gatuplanet. Därefter hamnade salongen på våning 2. Jag var alltså ute och friseglade i det blå ...
Så nu tycker jag tvärtom. Att man inte ska gå på traditionen utan bryta upp och behålla Läsesalongen på våning 2 - man har ju redan haft den nere på gatuplanet ... Ärligt talat, det är sommar - gör vad ni vill *s*
Se Kulturhusets Bibliotek - nu mörknar det och dess kommentarer.
Det var egentligen ingen munter historia men livslärande på många sätt.
1991, nådens år eller rättare krisens år, ändrades det hela rätt radikalt. Kriser är inte alltid bara negativt, kriser kan också ha sina fördelar. Byggnadsarbetaren blev arbetslös och hamnade på bibliotek med näsan mellan böckernas pärmar. Det var inte direkt lätt. Det fanns ett motstånd. För den oinvigde i arbetarklassvärlden, och jag vill hävda att det finns en sådan - en arbetarklassvärld - är biblioteket en plats där man inte rör sig direkt hemtamt. Man kan, från sina egna, ses som lite suspekt, besynnerlig, lätts snurrig, om man alltför mycket och för länge sticker sin arbetarnäsa i böckerna (det man gett sig in på har även ett namn, en "klassresa"). Till skillnad mot en människa som går direkt från gymnasiet till universitetet och vidare ut i den akademisk världen är möjligen ett besök på ett bibliotek en högst ovidkommande händelse. För arbetargrabben blir det ett motstånd som måste besegras. Något klurigt man måste öva sig till att förstå.
Detta skedde för undertecknad 1991 och ett av de första biblioteken som besöktes var Kulturhusets bibliotek vid Sergels torg. Den f.d. byggnadsarbetaren fann platsen gudomlig och svalde böcker totalt osystematiskt.
I förra inlägget här på denna blogg skroderade jag över att man nu bestämt sig för att flytta Kulturhusets bibliotek ner till gatuplanet. Jag hävdade bestämt att här uppe i det blå har man haft läsesalong sedan 1974 och jag hävdade bestämt att alla chefer på 2000-talet fått flytt och omändringsdille (vilket jag iochförsig fortfarande tycker). Nu vet dock den f.d. byggnadsarbetaren bättre. Det var helt fel. Kulturchefen Eric Sjöström kom snabbt med ett klargörande: Mellan 1971 (redan tre år innan Kulturhuset stod färdigt) och till 1990 låg läsesalongen i gatuplanet. Därefter hamnade salongen på våning 2. Jag var alltså ute och friseglade i det blå ...
Så nu tycker jag tvärtom. Att man inte ska gå på traditionen utan bryta upp och behålla Läsesalongen på våning 2 - man har ju redan haft den nere på gatuplanet ... Ärligt talat, det är sommar - gör vad ni vill *s*
Se Kulturhusets Bibliotek - nu mörknar det och dess kommentarer.
måndag 6 juli 2009
Kulturhusets bibliotek - nu mörknar det
Det finns platser som har sin speciella karaktär.
En av dessa platser i Stockholm är Kulturhusets bibliotek vid Sergels torg. Från år 1974 har det varit möjligt att slå sig ner två våningar upp i Peter Celsings byggnad och spana ut över Sergels torg. Torget må vara kritiserat och förkastat, men att sitta där med Plattan nedanför sig och läsa en bok, kanske plocka fram någon gammal skiva och bara lyssna sig bort någon timme, se stadens rörelser och alla människorna som susar fram mellan övergångsställena in och ut i kommersens lador är en i sanning gudomlig upplevelse. Jag vill påstå att platsen verkligen är en av få i Stockholm med en internationell känsla.
Givetvis ska en sådan plats försvinna.
Vi ska bli 2000-talsfähiga. Vilket betyder omflyttning och förändring.
Det har tillsatts en ny chef och det som kännetecknar nya chefer under 2000-talet är att de soppar loss rejält med sina 2000-talskvastar. Man förändrar i egentlig mening inte så mycket i sina verksamheter. Vad man gör är mer av kosmetisk art - man fixar ytan - samt, man flyttar om. Saker och ting som legat på en plats i alla tider ska flyttas någon annastans. Det ses som inovativt och modernt - det måste hända något. Så man flyttar om och fixar till ny inredning och vips ses man som handlingskraftig. Allt från museer och centralstationer och bibliotek och myndigheter och staliga verk och kulturella institutioner ska ändras om - det är som en naturlag. Det blev 2000-tal och det krävs ny inredning, flytt, ändring - framtid!
Den rätt nya chefen i Kulturhuset gör som sina gelikar i chefsvärlden, han flyttar om. En av de absolut bästa läsplatserna i Stockholm skickas ner till gatuplanet mot Sergels torg. Utsikten för de läsande blir noll. Det sägs i en artikel i DN (2/7 -09) att "han öppnar glashuset". Möjligen i viss mening men definitivt inte i den läsande allmänhetens mening.
Den plats som drog mig till Kulturhuset för första gången var just biblioteket. Det var när jag slog mig ner där för att läsa en bok som jag uppfattade vilken härlig byggnad Kulturhuset kunde vara. Själva glaset som skilde mig från världen därute och att jag ändå befann mig i denna värld, men på tryggt avstånd, och att alla kringliggande 60-och 70-talshus helt plötsligt fick en karaktär, blev levande, blev en del av mitt Stockholm - jag hade aldrig tidigare uppskatta Sergels torg från gatuplan s.a.s. Och boken i min hand, en glimt i den, vidare ut mot betongen och folklivet och tystnaden bakom glaset - verkligheten och fantasin i ett samspel som skapade samhörighet - ja, allt det där fick mig att få upp ögonen för Kulturhuset i övrigt och framför allt biblioteket med dess magiska surrealistiska utsikt. Jag är helt övertygad om att många med mig hittat Kulturhuset främst genom dess bibliotek och på så sätt funnit dess speciella utsikt.
Så det tar vi bort.
Ja, denna skräck för det förgångna. Denna osäkerhet och nervositet för tillvaron. Kulturhusets chef ska nu göra ett bibliotek för 2000-talet. Han kan inte tänka sig att flyta på den framgång, på den känsla, som redan finns där. Varför kan man inte ha en plats i Stockholm där man kan sitta och mysa och samtidigt begrunda att "ja, här har stockholmare sedan 1974 suttit och spanat ut"? - att man känner sig delaktig i en historia - en historia som det här landet gör allt för att förinta på alla plan (detta säger jag i vishet av att hela stan håller på att omskapas till något helt nytt i framtidsivrarnas tecken och tro). Nej då, man "ska in i 2000-talet" ... denna rädsla, denna osäkerhet som uttrycker sig i tiden med all dess förändring för förändringens egen skull ...
Behåll Kulturhusets bibliotek med sin fantastiska utsikt!
En av dessa platser i Stockholm är Kulturhusets bibliotek vid Sergels torg. Från år 1974 har det varit möjligt att slå sig ner två våningar upp i Peter Celsings byggnad och spana ut över Sergels torg. Torget må vara kritiserat och förkastat, men att sitta där med Plattan nedanför sig och läsa en bok, kanske plocka fram någon gammal skiva och bara lyssna sig bort någon timme, se stadens rörelser och alla människorna som susar fram mellan övergångsställena in och ut i kommersens lador är en i sanning gudomlig upplevelse. Jag vill påstå att platsen verkligen är en av få i Stockholm med en internationell känsla.
Givetvis ska en sådan plats försvinna.
Vi ska bli 2000-talsfähiga. Vilket betyder omflyttning och förändring.
Det har tillsatts en ny chef och det som kännetecknar nya chefer under 2000-talet är att de soppar loss rejält med sina 2000-talskvastar. Man förändrar i egentlig mening inte så mycket i sina verksamheter. Vad man gör är mer av kosmetisk art - man fixar ytan - samt, man flyttar om. Saker och ting som legat på en plats i alla tider ska flyttas någon annastans. Det ses som inovativt och modernt - det måste hända något. Så man flyttar om och fixar till ny inredning och vips ses man som handlingskraftig. Allt från museer och centralstationer och bibliotek och myndigheter och staliga verk och kulturella institutioner ska ändras om - det är som en naturlag. Det blev 2000-tal och det krävs ny inredning, flytt, ändring - framtid!
Den rätt nya chefen i Kulturhuset gör som sina gelikar i chefsvärlden, han flyttar om. En av de absolut bästa läsplatserna i Stockholm skickas ner till gatuplanet mot Sergels torg. Utsikten för de läsande blir noll. Det sägs i en artikel i DN (2/7 -09) att "han öppnar glashuset". Möjligen i viss mening men definitivt inte i den läsande allmänhetens mening.
Den plats som drog mig till Kulturhuset för första gången var just biblioteket. Det var när jag slog mig ner där för att läsa en bok som jag uppfattade vilken härlig byggnad Kulturhuset kunde vara. Själva glaset som skilde mig från världen därute och att jag ändå befann mig i denna värld, men på tryggt avstånd, och att alla kringliggande 60-och 70-talshus helt plötsligt fick en karaktär, blev levande, blev en del av mitt Stockholm - jag hade aldrig tidigare uppskatta Sergels torg från gatuplan s.a.s. Och boken i min hand, en glimt i den, vidare ut mot betongen och folklivet och tystnaden bakom glaset - verkligheten och fantasin i ett samspel som skapade samhörighet - ja, allt det där fick mig att få upp ögonen för Kulturhuset i övrigt och framför allt biblioteket med dess magiska surrealistiska utsikt. Jag är helt övertygad om att många med mig hittat Kulturhuset främst genom dess bibliotek och på så sätt funnit dess speciella utsikt.
Så det tar vi bort.
Ja, denna skräck för det förgångna. Denna osäkerhet och nervositet för tillvaron. Kulturhusets chef ska nu göra ett bibliotek för 2000-talet. Han kan inte tänka sig att flyta på den framgång, på den känsla, som redan finns där. Varför kan man inte ha en plats i Stockholm där man kan sitta och mysa och samtidigt begrunda att "ja, här har stockholmare sedan 1974 suttit och spanat ut"? - att man känner sig delaktig i en historia - en historia som det här landet gör allt för att förinta på alla plan (detta säger jag i vishet av att hela stan håller på att omskapas till något helt nytt i framtidsivrarnas tecken och tro). Nej då, man "ska in i 2000-talet" ... denna rädsla, denna osäkerhet som uttrycker sig i tiden med all dess förändring för förändringens egen skull ...
Behåll Kulturhusets bibliotek med sin fantastiska utsikt!
lördag 20 juni 2009
De blå gardinerna på Fjällgatan
Protester kan ta sig olika uttryck. Vid Odenplan har man under flera år flaggat rött mot bygget av en galleria under Odenplan och lyckats få stopp på planerna (åtminstone sägs det så). På Stigberget flaggas det blått genom fönstren ut mot Fjällgatan. Vad betyder nu detta?De blå gardinerna står för en protest mot planer på att bebygga en blåklassad tomt uppe på Stigberget. Stadsbyggnadskontoret som i Stockholm fått för sig att man kan göra lite som man tycker trycker numer in byggnader på varenda liten plätt man finner på. Man bryr sig föga om det är kulturområde eller inte - bygga ska man. Här finns en av de vackraste platserna i Stockholm med en enhetlig bebyggelse av äldre snitt.
Min uppmaning - Rädda Stigberget!
Klicka på bilden för att få den större och tipsa gärna vidare till andra.
tisdag 2 juni 2009
Stockholms förändring
Det händer saker i Stockholm.
Jag har dagligen följt byggnationerna mitt i stan. Det senaste projektet Stockholm Waterfront har under vintern och våren vuxit upp bredvid Centralstation och tagit sin plats. Vad lär vi oss av detta projekt och om Stockholms framtida stadshorisont? (Skyline som det nu ska heta om man ska hänga med, svenska läsare kan se ordlista längre ner)
Mitt förslag till den som uttalar sig om höga hus i Stockholm är att ta en rejäl sväng upp på Skinnarviksberget på Södermalm. Fortsätt gå bort mot Torkel Knutssongatan och vidare mot Kattgränd, därefter Monteliusvägen. Ni ska hela tiden se ut över staden. Betrakta dess proportioner, anteckna, funderar på vad ni ser och sedan fortsätta förbi Slussen och bort mot Fjällgatan. Därefter går ni mot Centralbron och promenerar över Centralbron ända fram till den nya byggnaden Stockholm Waterfront. (jag rekommenderar framför allt arkitekten till byggnaden att gå promenaden och även stadsbyggnads- och fastighetsborgarrådet Kristina Alvendal och de arkitekter som ritar på Stockholms framtida byggnader). Den som gör denna, rätt trevliga promenad, kommer att se att beroende på var du står förehåller sig den nya byggnaden hela tiden just mot Stadshuset. Från Skinnarviksberget och fram till Mariaberget befinner sig den nya byggnaden bakom Stadshuset och reducerar Stadshuset till något mycket mindre (symboliskt kan man säga att glas och stål vunnit mot, låt oss säga demokratin?). Hamnar man sedan upp mot Katarinavägen och bort mot Fjällgatan känns den nya byggnaden lite futtig och liten mot Stadshuset. I mångt och mycket reducerar också den nya byggnaden allt annat ju närmre man kommer den - tex den sista biten av Centralbron mellan Riddarholmen och Norrmalm.
Redan nu kan man känna att platsen tappat all begrepp om proportion. I förhållande till den stålkonstruktion som ligger framför själva glashuset och som ska bli något blinkande i ljus som kommer att ta över hela stadsbilden kommer platsen att se ganska bucklig ut. Vad man än tycker om projektet är nu Stadshuset för all historisk framtid helt reducerat och huset kommer ständigt i framtiden att ställas mot den nya bebyggelsen. Det kommer att bli stört omöjligt att fånga huset i bild (i synfältet) utan att se Waterfronthuset. Hur Stadshuset kommer att förhålla sig till den fortsatta utbyggnaden kan man lätt gissa sig till och givetvis hela stadens stadsvy. Framför allt kommer Riddarholmen och Gamla stan att s.a.s. begränsas, kännas mindre. En, vis av erfarenhet (12 års stadsvandring), mycket uppskattad och originell stadsvy bryts upp för en ganska ordinär och utslätad stadsvy.
Alvedal som är den nya i stadshuset som tar hand om stadsbyggnaden vill göra Stockholm vackrare. Vill man se hur "vackert" Stockholm är på väg att bli så ställer man sig på Barnhusbron och ser på de nybyggen som uppförts utefter Torsgatan. Ett gäng grå kollosser som avslutas med Clarion Hotels svarta blanka vägg. Man kan tro att betongsjuttiotalet återvänt - kan det ses som lyckat?
Är det framtidens melodi?
Nu är även trenden att bygga på hus. Man ser det som utveckling och det som är sorgligt är väl att påbyggnaden av befintliga hus sker nu när den moderna svenska arkitekturen står så fruktansvärt lågt. Någon timme proportionslära skulle man väl kunna ha på arkitektutbildningarna. Hus läggs totalt fel och med fel storlek. När man inte kan göra en sak bra, eller komma med en kvick kommentar, då skriker man. Kan man inte bygga vackert eller med rätt proportion i förhållande till stadsbilden då tar man fram buffeltendeserna. Således, har man inte kunskapen - då skriker man - man uppför då något som alla kan se och som ställer sig i vägen för något vackert. Bara det är stort, syns, är besynnerligt och datoranimerat då går det hem.
Så ser Stockholms stadsbyggnadsideal ut idag. Sist skulle jag vilja komma med en sak: var är grönskan? Det sägs att Stockholm är en grön stad ... nada.
Läs gärna mer om projekten i SvD:s serie om Stockholms framtid. Även här. Eller DN. Även mer här, SvD.
Se fler bilder på nya hus i Stockholm här.
Ordlista:
Skyline = randen där himmel och hav/land möts, synrand (även bildligt "perspektiv; fattningsförmåga")
Waterfront = (betyder för oss svenska läsare: strand; sjösida av stad; hamnområde)
Jag har dagligen följt byggnationerna mitt i stan. Det senaste projektet Stockholm Waterfront har under vintern och våren vuxit upp bredvid Centralstation och tagit sin plats. Vad lär vi oss av detta projekt och om Stockholms framtida stadshorisont? (Skyline som det nu ska heta om man ska hänga med, svenska läsare kan se ordlista längre ner)
Mitt förslag till den som uttalar sig om höga hus i Stockholm är att ta en rejäl sväng upp på Skinnarviksberget på Södermalm. Fortsätt gå bort mot Torkel Knutssongatan och vidare mot Kattgränd, därefter Monteliusvägen. Ni ska hela tiden se ut över staden. Betrakta dess proportioner, anteckna, funderar på vad ni ser och sedan fortsätta förbi Slussen och bort mot Fjällgatan. Därefter går ni mot Centralbron och promenerar över Centralbron ända fram till den nya byggnaden Stockholm Waterfront. (jag rekommenderar framför allt arkitekten till byggnaden att gå promenaden och även stadsbyggnads- och fastighetsborgarrådet Kristina Alvendal och de arkitekter som ritar på Stockholms framtida byggnader). Den som gör denna, rätt trevliga promenad, kommer att se att beroende på var du står förehåller sig den nya byggnaden hela tiden just mot Stadshuset. Från Skinnarviksberget och fram till Mariaberget befinner sig den nya byggnaden bakom Stadshuset och reducerar Stadshuset till något mycket mindre (symboliskt kan man säga att glas och stål vunnit mot, låt oss säga demokratin?). Hamnar man sedan upp mot Katarinavägen och bort mot Fjällgatan känns den nya byggnaden lite futtig och liten mot Stadshuset. I mångt och mycket reducerar också den nya byggnaden allt annat ju närmre man kommer den - tex den sista biten av Centralbron mellan Riddarholmen och Norrmalm.Redan nu kan man känna att platsen tappat all begrepp om proportion. I förhållande till den stålkonstruktion som ligger framför själva glashuset och som ska bli något blinkande i ljus som kommer att ta över hela stadsbilden kommer platsen att se ganska bucklig ut. Vad man än tycker om projektet är nu Stadshuset för all historisk framtid helt reducerat och huset kommer ständigt i framtiden att ställas mot den nya bebyggelsen. Det kommer att bli stört omöjligt att fånga huset i bild (i synfältet) utan att se Waterfronthuset. Hur Stadshuset kommer att förhålla sig till den fortsatta utbyggnaden kan man lätt gissa sig till och givetvis hela stadens stadsvy. Framför allt kommer Riddarholmen och Gamla stan att s.a.s. begränsas, kännas mindre. En, vis av erfarenhet (12 års stadsvandring), mycket uppskattad och originell stadsvy bryts upp för en ganska ordinär och utslätad stadsvy.
Alvedal som är den nya i stadshuset som tar hand om stadsbyggnaden vill göra Stockholm vackrare. Vill man se hur "vackert" Stockholm är på väg att bli så ställer man sig på Barnhusbron och ser på de nybyggen som uppförts utefter Torsgatan. Ett gäng grå kollosser som avslutas med Clarion Hotels svarta blanka vägg. Man kan tro att betongsjuttiotalet återvänt - kan det ses som lyckat?Är det framtidens melodi?
Nu är även trenden att bygga på hus. Man ser det som utveckling och det som är sorgligt är väl att påbyggnaden av befintliga hus sker nu när den moderna svenska arkitekturen står så fruktansvärt lågt. Någon timme proportionslära skulle man väl kunna ha på arkitektutbildningarna. Hus läggs totalt fel och med fel storlek. När man inte kan göra en sak bra, eller komma med en kvick kommentar, då skriker man. Kan man inte bygga vackert eller med rätt proportion i förhållande till stadsbilden då tar man fram buffeltendeserna. Således, har man inte kunskapen - då skriker man - man uppför då något som alla kan se och som ställer sig i vägen för något vackert. Bara det är stort, syns, är besynnerligt och datoranimerat då går det hem.
Så ser Stockholms stadsbyggnadsideal ut idag. Sist skulle jag vilja komma med en sak: var är grönskan? Det sägs att Stockholm är en grön stad ... nada.
Läs gärna mer om projekten i SvD:s serie om Stockholms framtid. Även här. Eller DN. Även mer här, SvD.
Se fler bilder på nya hus i Stockholm här.
Ordlista:
Skyline = randen där himmel och hav/land möts, synrand (även bildligt "perspektiv; fattningsförmåga")
Waterfront = (betyder för oss svenska läsare: strand; sjösida av stad; hamnområde)
måndag 25 maj 2009
Så här vill vi visst bo
Det poppar upp nya hus lite överallt i Sverige. Av någon anledning har de en förmåga att se likadana ut. Råkar man sen se bilder innifrån husen visar det sig att de är identiska - varje bild ser likadan ut. Man använder samma soffor och stolar och "öppen planlösning". Inredningsfirmorna tycks sträcka sig till en grundinredning, ett slags likhetens lag.
Ställ er vid ett nybyggt hus där de boende just flyttat in. Titta på deras fönster. Där kommer ni se samma vas i varje fönster i alla lägenheter (jo det är faktiskt sant). Ni kommer också att se i alla fönster en stackars jämmerlig ensam orkide. Inga gardiner. Ibland lyser en vit lampa som uppenbarligen även den är bestämd till att se likadan ut i alla fönster.
Ge er ut och gör ett test och ni kommer att förundra er över fantasilösheten i dagens Sverige.
När ni sedan gjort det testet så sätter ni er ner och läser bostadsannonserna och tittar på bilderna. Det räcker med att ni tittar på en sida. Ni har då sett allt. Man kan använda samma bild till alla lägenheter. Originaliteten och personligheten lyser verkligen med sin frånvaro och det i en tid när vi alla ska vara individualister ...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)