Åmells på Waldermarsudde

Under denna fantastiskt vackra höstdag strosade jag runt på ett vackert Djurgården. Löven skiftade från grönt, knallgult till rött och jag beslöt mig för att gå på Waldermarsudde. Ovetande visade det sig vara en utställning med Helmer Osslund.

När jag gick runt där så läste jag på några skyltar att några av tavlorna var utlånad från Åmells Konsthandel och en del från "privat ägo" och andra från andra museer. Besynnerligt. Ett statligt museum som låter en kommersiell konsthandel exponera sina verk i utställningslokalen. Undrade först om de sponsrade utställningen men när jag frågade personalen var så inte fallet. Intressant. En av Sveriges större konsthandlare får gratis exponering av sina verk i ett staligt museum utan att betala en krona.

Nåväl, jag gick vidare.´

Kisar man finner man sammma färger härinne som ute i den stockholmska hösten. Bäst kompade "Höstdag vid Torne träsk" målad 1909. Jag föll även för "Skeppsgränd i snö" som likväl hade kunnat målats av någon naivist. Annars tycker jag att Osslunds tavlor är lite döda, de lever inte. Värst var en del porträtt.

När jag gick frågade jag samma sak ute i entrén men ingen visste eller hade äns tänkt på att det var något besynnerligt med att Åmells flyttat in sin konsthandel på Waldermarsudde. Har inget emot Åmells men är av den åsikten att statliga museer ska vara ytterst noga med hur man handskas med privatkommersiella aktörer.

Väl ute i solen var det bara att njuta.

"Så dom har hittat henne?"

"Så dom har hittat henne?" hörde jag en kvinnoröst bakom mig säga när jag stod och hällde upp kaffe från automaten i den lilla kiosken på Svedmyra T-station. Kvinnan verkade lättad och hon såg mot tidningsstället och själv blev jag lätt nyfiken. Jag kastade ett öga och kunde vid min själ inte begripa vem de funnit. Ingenting sa nånting om att någon var funnen ...

Det fick mig att börja fundera på parallela universum, parallela liv. Man behöver inte ge sig ut i rymden för att finna det totalt okända, det räcker gott att hänga vid en mugg kaffe under "myrans" perrong. Hon och jag levde i totalt olika begreppsvärldar. Jag stod och tänkte på krisen och hon var lättad över att "de hittat henne".

Men vem hitta dom? ... mystiskt ...

De gamla arenorna försvinner

Jag missade den. Yankee Stadium. Arenan i New York. Nu ska den rivas. I 85 år stod den och nu ska den väck för något nytt.

Det tycks gå en trend i att riva gamla arenor. Jag börjar bli äldre. Mer och mer en gammal nostalgiker. Om det vore så att allt blev bättre vore jag nöjd, men det känns som det bara blir till det sämre. Idrotten t.ex. har flippat ur rätt ordentligt och framför allt fotbollen som jag en gång älskade. Det gamla Wembley Stadium rök ju för några år sedan. Jag minns mitt första besök. Cupfinal mellan Everton och Liverpool 1984. En halvruffig arena i en ruffig stad. Perfekt för fotboll som var skitiga lirare på gyttjiga planer med nerhasade strumpor. Ståplats på kortsidorna och en atmosfär som jag aldrig känt sedan dess. Tusentals knoppar tätt bredvid varann inlindade i halsdukar. I hjärtat av arenan låg då en lång ölbar med ett stängsel som drogs ner precis när matchen skulle börja - likadant i halvlek. Bakom satt de som sålde ölen i bruna gamla portvaktsrockar.

För att ta ett annat exempel så är Hovet trevligare än Globen som idrottsarena. Det är mer hockey på Hovet. Första matchen -78; grå betong, apberget fyllt av gnagare, AIK-Brynäs, branta läktare, en kittel. En klassisk arena. Globen blev aldrig en klassisk arena trots en del klassiska matcher av Tre Kronor.

Det finns inte längre doften av svett, av kamp, av lera, gammal puck eller en sliten fotboll som man "trixade" med. Ingen arbetarpublik där det sista hoppet är just "matchen", det som man sen snacka om under hela veckan som kom - inte aktieportföljen. Det hela har idag bäddats in i kuddar och är snarlik shoppinggalleriorna - totalt idrottssjälalöst. Trots att stjärnorna försöker med alla medel, allt från hårsprej till färgen på skorna, att göra sig tuffare än sina företrädare på scenen.

Det syns alltså på spelarna. Små primadonnor som tänker mer på sitt yttre. Det byggs och ska byggas nya arenor i samma färger som de färgglada skorna. Ännu en dödsstöt mot traditionen. Idrott är tradition. Det är dess bas. Men det försvinner, vattnas ur och det är väl så det är med dagens tid ... Förr fanns en tuffhet och rakhet, en enkelhet och ärlighet som är förlorad till den ytliga lyxigheten där företag glänser med sina namn. Man kan helt enkelt säga att idrotten har hamnat på lyxdekis.

Så arenan där Babe Ruth och Joe DiMaggio lirade, där Ingemar Johansson besegrade Floyd juni 1959 ska nu raseras för ett nytt bygge.

Som Tom Dart skrev i Times On Line om att de gamla arenorna försvinner: "Only two of the great old ballparks, Fenway Park in Boston and Wrigley Field in Chicago, remain; the others have been superseded by “retro” arenas whose nods to olden days sometimes feel like theme-park fakery."

Höst i staden ...

Konsten har lärt mig att se det verkliga i livet klarare. Andra färger, färger som jag tidigare inte lagt märke till tycks uppstå. Färgseendet möjliggör med ett utökat bildarkiv i kombination med att uppfatta skiftande rymder och perspektiv och dess förskjutningar tillsammans med synen på olika rum i landskapet har frigjort ett nytt sätt att se. Nu syntes ett vackert träd passera förbi vid Gullmarsplan. Helt gult. Skarpt gult. Höst. Trädet avtecknade sig mot Hammarby industriområde (numer infogat i Hammarby Sjöstad). Jag följde trädet dess egen resa runt sina egna trädkrona i kontur mot husen och slutade bortom de gulröda löven vid det gula huset med sitt ärgade torn vid långt borta vid Saltsjökvarn.

Jag minns industriområdet som ett riktigt industriområde på 80-talet. Jag gillar verkligen industriområden och nu finns det inte många kvar i närheten av Stockholms innerstad. Nu ska allt transporetars långt. En politiker uttryckte sig med ett högt tonläge på följande vis: "upplag och industriområden och asfalt kan väl inte finnas inne i stan?!".

Så bort med allt det som alltid tillhört staden. Jag tror att en stad är mer än att bo i. Ett tag var det inne att ingen människa skulle bo i stan. Nu ska man absolut bo i stan. Stad är ju rent historiskt fabriker, bostadshus, kontor, bilar, kaos, affärer, skrotupplag, lastbilar, byggställningar, utsläpp, lösdrivare, börshajar, luffare, hästar, hundar, dagisbarn, baksidor och framsidor. Att betvinga staden till en idyll bör vara dömt att misslyckas. Men man försöker. Nu på 2000-talet har man fått för sig att staden är en idyll. Man flyttar åter in till staden med sina barn, förfasar sig över bilarnas utsläpp och att bilar ska inte vara i stan (samtidigt som man skjutsar sina telningar till skolan med bil). Man tar bort bänkar där A-lagarna häckar och är överens om att det ska "städas upp" på människor (att staden fått en ny skit så som kycklingben, kastade pappmuggar, papppåsar och annat efter en lattefika i gröngräset är inte riktigt samma sak). Enligt den nutida trenden ska grustag, upplag eller varför inte asfaltsproduktion finnas i närheten av stan. Sådant ska finnas tillhanda, men transporteras från långt håll.

Det mesta ska finnas tillhanda men just inte i stan.

Historiskt sätt har staden varit en total blandning av framsidor och baksidor. Områden som Hammarby Sjöstad är därför rätt tråkiga företeelser.