"Peredvizjniki" - rysk konst på Nationalmuseum, väl värt ett besök ...

Besökte idag utställningen "Peredvizniki" på Nationalmuseum. Jag hade inte väntat mig en dylik utställning.

I sista stund trilla jag in på Nationalmuseum och fick se en mycket bra utställning. Det som förvånade mig var att man från de ryska museerna lånat ut så pass kända centrala verk. Bara att tacka och njuta. På plats fanns tre av absoluta favoriter inom den ryska 1800-talskonsten. "Pråmdragare vid Volga" av Ilja Repin - mästare i att individualisera varje karaktär i tavlan.

Man bör ställa sig och titta på varje gubbes uttryck när de drar och kämpar på eller tar det lite lugnare som killen med pipan och en som ser rakt in i betraktaren.

Det de här ryssarna lyckade med var blickarna. I fler av tavlorna är det fler händelser och tankar som pågår i en och samma bild. Ta t.ex. pojken som står på tröskeln till en skolklass (enligt utställningen väntar han på att börja i skolan medan jag nog tycker att att tittar in i en klass där han inte är tillåten att delta). Nåväl. Alla elever utom en tittar ner i böckerna och den som tittar kastar upp sitt huvud, han har lagt märke till grabben i dörren och funderar på varför eller vem som står där. Det är just dessa korta glimtar som jag tycker att de här ryssarna är bra på.

I Repins "Den oväntade återkomsten", målad under åren 1884-88, är scenen fullständigt dynamisk där blickarna kan tolkas på otaliga sätt. Ett mästerverk i komposition och rörelse. Bilden är frusen mitt i den sekund då det hela befinner sig mitt i händelsen, mitt i återkomsten. I alla figurer pågår något på flera olika plan, på en och samma gång. Hem kommer mannen. Förmodligen från något slags fångenskap. Bara där finner ryssen som ser tavlan en direkt empati, vare sig han levt i 1800-talets Ryssland, eller 1900-talets Sovjet. Hur ska han nu föra sig när han åter kliver in till dessa människor? Vad ska han säga? Vad kommer de att säga? Vem är man efter ca 6 år i fängelse? (han har ju barn, eller är pojken hans och flickan ...?). Vad ska han göra nu i det här läget? Bara kliva på, gå därifrån, krama sin fru? Han är ju skräckslagen i sin situation men ändå sökande. "Det är ju jag ...".

Hon som just reser sig upp, fortfarande i sorgedok, och stödjer sig mot stolen, chockerad, där säkert tusen tankar far runt i hennes huvud. Hur ska det bli nu? Varför idag? Är det han?

I hörnet sitter två barn. Dottern? Hon ser orolig ut. Den enda som är glad i motivet är pojken, givetvis, han är ju grabb och pappan kommer hem. Det är så livet är. En son vill träffa sin far. Just att livet spritter till i pojkens ögonen är det stora i Repins tavla. Trots frågorna och rädslan som utspelar sig finns det i hörnet ett hopp.

Avslutningsvis den häftigaste tavlan som existerar på rysk mark. "Zaporogkosackerna" även den av Repin. Här sitter herrarna och komponerar ihop ett brev till, om jag nu minns rätt, Ottomanska riket. Det finns en lirare i sällskapet som skrattar så att tårarna sprutar och hela ansiktet rynkar sig och han är röd som en tomat, och jag lovar, jag har sett en likartad karaktär i levande livet. Ett sådant garv. Bredvid honom sitter skribenten. En mer sansad figur som ser ut att ha en skarp penna. Även här en lysande komposition. Alla figurer på rätt plats och alla gör något på sitt sätt och är egna men hela tavlan blir fullständigt sammansatt.

Tavlan, som är stor och som i vanliga fall hänger på Ryska museet i St Petersburg, kan man stå och begrunda i timtal och finna en mängd detaljer i. Utställningen pågår till på söndag och det lär vara mycket folk men pressa dig in. Det är det värt.

Peter Frisk
Se även en liten film här om utställningen.
"Pråmdragare vid Volga", Ilja Repin, Ryska Museet, St Petersburg (bild från wikipedia)
"Den oväntade återkomsten", Ilja Repin, Tretiakovgalleriet, Moskva (bild från wikipedia)
"Zaporogkosackerna", Ilja Repin, Ryska Museet, St Petersburg (bild från wikipedia)

Mannen med taggtrådsrösten

Det var någon gång 1990. En dokumentär. Jag hade aldrig hört talat om killen och där satt jag som ett ljus, som en fågelholk och plockade in varenda ton. På en timme var jag totalt fast. Det var den timmen som lärde mig hur man ger 140 % av sig själv som artist. Det var den timmen som lockade in mig i det ryska språket och den ryska kulturen. Snart nog satt jag på färjan Iljitch på väg till ex-Leningrad som blivit St Petersburg med långa steg mot första bästa skivbutik som låg på Nevskij Prospekt och inhandlade 10 plattor vid den knökfyllda disken på rot. Jag var fast.

Jag tänkte på episoden när jag för några dagar sedan läste en utmärkt understreckare om Vladimir Vysotskij och att det i år var 30 år sedan hans stämma slockna (Vysotskij satte personlig frihet före flockens lag). Det är inte ofta det skrivs om honom och det är sällan man hör någon som känner till honom. Han var med i ca. 80-tal filme och tv-roller, flertalet teateruppsättningar framför allt på Taganka, ca 800-900 visor (som han aldrig fick ge ut officiellt - endast ett dikthäfte med 10 dikter) och död i en ålder av 42 under OS 1980 i Moskva.

Tips: "Ochota na Volkof" (Man jagar vargar) på Youtube.
Tips 2 "Ja nje ljubllo" - Jag tycker inte om ..." på Youtube.

Källa bild: Wikipedia.

Nyår i St Petersburg på 90-talet

Vissa matupplevelser är något alldeles extra. En av de mest minnesvärda stunder jag varit med om var en natt i St Petersburg i mitten av 90-talet. Snön låg vit och gatlyktornas ljus var gula och det var som sig bör iskallt. Precis så vill man ha det om man är i St Petersburg och det är nyårsafton. Jag hade fått för mig att lära mig ryska och hade hoppat på en tvåveckors språkkurs. Vi var sju studenter och nu hade vi kommit överens om att fira själva nyårskvällen tillsammans på restaurang Landskrona. Ett nyöppnat ställe på Nevskij Prospekt (osäker på om stället finns kvar idag).

Nåja vi åt en rejäl bit mat (det var billigt då för oss svenskar). När vi satt och tandpetade oss kom en av studentvännerna på att vi var inbjudna till hennes värdinna om vi kände för det. Det ville vi och det var inte långt från Landskrona. Gatan låg bakom Nevskij, jäms med helt enkelt. Vi klev in i ett gammalt härligt pre-revolutionärt hus från 1800-talet och kom in i en annan värld, ett Ryssland 70 år tillbaka i tiden. Vår värdinna var en äldre charmig gråhårig dam på kanske 75 år instoppad i någon slags filt. Det hade dukats upp som sig bör vid en rysk nyårsfest och runt bordet satt en härlig samling av hennes vänner - många skägg. En hade arbetat inom kärnvapenindustrin och en var pianist (denne spelade senare några slingor på pianot i vardagsrummet när snöflingorna föll utanför i det gula ljuset efter att Jeltsin haft sitt nyårstal och någon hade deklamerat Pusjkin medan man väntade på att Dostojevskij skulle visa sig i hallen där vi svenskar hade trasslat in oss bland de lånade tofflorna). Vi blev dock trakterade kyckling, kompott, kötträtter, inlagd fisk, vodka och vin och jag har väl aldrig stoppat i mig så mycket som den kvällen.

När vi rullade hemåt var vi helt fyllda. Jag gick mot min studentplats till min familj och trodde att de somnat - klockan var nästan halv fyra på natten.
Tji.

Där satt man och väntade på mig. De hade inte börjat äta sin nyårsmiddag då de väntade på mig. Så nu höggs det in igen. Efter det blev det charader och sen gick man till sängs. Nu sprängdes jag nästan. Jag fick sova i en och en halv timme då jag väcktes av att frun i huset hade lagat en frukost. Då sa jag:
njeeet...