Av de bilder jag tagit är den nedan min fullständiga favorit. Det är nu egentligen inte fotografen som bestämmer motivet, det råkar bara finnas där, man tar en bild och tänker inte så mycket på det hela. Sen framkallar man - det här var innan den digitala tiden, och så ... så har man haft turen att lyckas.
Tyvärr har jag slarvat bort negativet till den här bilden. Bilden har varit inramad och det har hamnat något slag av vätska på den så jag var tvungen att scanna bilden med glaset. Det gav kanske bilden än mer mystik i sin slitenhet. Platsen är Strahovklostret uppe på kullen på Lillsidan (Malá Strana) år 2000 och den enda gång som jag kommer att vara lite nära Atget någonsin i mitt liv (mannen plåtade Paris kring sekelskiftet). Det som gör bilden speciell är det som jag omöjligt kan ha tänkt på. Trädet såg jag. Att det växt för dörren. Men såg jag pinnen som stötta trädet? Att en gren exakt ligger mitt i en vit skylt? Mitt i denna härliga slitna puts - som är härlig därför att den skiftar i färg och det ger liv. Det raka stupröret som spelar med det krokiga trädet och den korta rostbruna åskledaren som man kan följa tråden uppåt och in i trädet. In kliver också nutiden, den blå bilen och pricken över i:et i bilden - den färgglada bänken. Men det som gör en bra bild enligt min mening är helheten. Att det bara kan vara på just det sättet. Där alla delarna, utan planering, ändå tycks ge en harmoni. Det gör den här bilden. Trots sin blandning är delarna förenade i varandra till en perfekt helhet och det gör den här bilden bra helt enkelt.
Synd att jag inte hittar negativet ...
