Undervakningssamhället

På "Under strecket" i SvD har en intressant liten miniserie rullat under några dagar. Jag har inte läst de två första i serien "Digitala spår" men läste idag den sista artikeln som öppnade upp några vita fläckar i mitt medvetende.

Det sägs ju att den som inget har att dölja inte behöver oroa sig för övervakningskameror och liknande - ofta från de som vill få upp övervakningstingestarna. Man skruvar således upp apparaterna för att övervaka - sina kunder allt som ofast - i exempelvis affärer eller i en Tunnelbanan. I artikeln "Övervakning måste bevakas underifrån" skriver Olof Mathé om hur paradoxalt detta med övervakning kan vara. Att det är mer ok åt det ena, uppifrån, än underfrån. Han belyste det hela med följande härliga exempel:

En Steve Mann har under många år filmat allt han ser. Hela sitt liv - med någon slags konstruktion på sina glasögon. Denne Mann förvånas över det är butikscheferna som hävdar att "det bara är brottslingar som har något att frukta av övervakningen" när de själva går i taket om någon filmar dem. Genom att vända på spelet, ställa en spegel på övervakaren, gick Mann in i en affär med en liten videokamera fastsydd synligt på axeln. Butikschefen sa åt honom att man inte fick filma i butiken och Mann svarade att hans arbetsgivare tvingat honom att filma: "för hans eget bästa". Han kunde ju bli indragen i både det ena och andra,"bli falskt anklagad för snatteri eller upptäcka oegentligheter i affären, som rasdiskriminering" m.m. Hur det nu än var kunde han inte stänga av kameran då den var fjärrstyrd. Butikspersonalen ville i alla fall att det skulle raderas. Men Mann sa att materialet skickats i realtid till en server som står på annan plats och att det enda de nu kunde göra var att: "ansöka om att få filmen raderad" samt fylla "i ett formulär och intyga att ni inte genom denna ansökan försöker dölja kriminell verksamhet. En kommitté kommer att ta er begäran i beaktande och avgöra om filmen ska raderas eller tvärtom markeras som misstänkt och lagras i permanenta arkiv".

Man kan kanske tänka sig att butikschefen såg ut som en fågelholk där han hängde på sin disk. Mann ville dock visa, enligt skribenten, att när privatpersoner ges tillfälle att övervaka förlorar övervakningen sin potential som maktmedel. Frågor som detta och funderingar över det med övervakning och att vi syns överallt stöts och blöts i dessa artiklar. Väl värda att läsa för alla som intresserar sig för ämnet.

Se även "Digitala spår 2" "Lillebror kan redan se allt du gör".

Nya Årstafältet - förorten breder ut sig

Varför åker jag aldrig till Hammarby Sjöstad för att roa mig eller bara gå runt och flanera? Varför tar jag mig inte till Kista för att ha en skön kväll eller till Liljeholmens nybyggen? Varför åker jag gärna till Kungsholmen, Södermalm eller någon annan del av innerstaden eller Sundbyberg när jag vill känna stadskänsla och stadslivet?

Är dessa frågor något som en stadsplanerare funderar över? Är det en fråga som de nya urbanisterna funderar över? Det verkar inte så. Fast det talas varmt om urbanitet idag - en viss sorts urbanitet (köpcentrum, stilrent boende och glas ...).

Nu har förslag på ny bebyggelse på Årstafältet lagts fram. Det visar sig att förortsidétrenden fortfarande gäller (och man talar om den som en ny trend - då drar man gärna öronen åt sig). Ett jätteområde ska bebyggas och området ska givetvis planeras som en helhet av samma arkitektfirma/stadsplanerare och det talas om den nya urbaniteten. Men, det blir utslätat, ointressant, förortslikt (bostäder på ett ställe, galleria på ett annat, stråk mellan husen, blåshål, punkthus - ja, noll stadskänsla helt enkelt).

Det vinnande förslaget.

Det är för mig helt besynnerligt hur man å ena sidan kan tala sig varm om den urbana staden, vilket man gjort under de senaste åren bland politiker och arkitekter och planera sovstäder - för Hammarby Sjöstad är inget annat än en sovstad (och ställ er gärna i en av de blåsiga gångarna i det nybyggda Liljeholmsområdet klockan 19 på kvällen och försök finna urbanitet ...). Men alla har inte fallit för "trenden": arkitekten och forskaren Jerker Söderlund kommenterar i SvD den 19 februari de nya förslagen för Årstafältet:

"Tyvärr tycker jag att de flesta förslag följer förortsidén för mycket, alltså att man bygger små områden som inte hänger ihop" och han tycker att förslaget innehåller en del schablonuppfattningar om urbanitet.

Problemmet med stadsbyggnaden idag likväl som för miljonprogrammen är att man totalplanerar hela områden. Man detaljstyr. Istället för att de växer fram organiskt med pluralistiska byggnader, av olika art, får vi enhetliga områden som kanske på bild ser väldigt moderna och fräcka ut men som med all sannolikhet kommer att sluta som trista sovstäder (ett gott exempel är Norra Stationsområdet som verkar bli ett av Stockholms tråkigaste förortsområden). Den dagen man lyckas få människor att åka till ett ställe som Årstafältet för att roa sig har man lyckats. Samt den dagen man ritar och bygger ett samhälle där alla är med - alltså en pluralistisk värld där olika människor möts - då lyckas man. Det tror jag inget av de förslag som lades fram gör.

Vinnaren "Arkipelag"

Jag tvivlar att man kommer att vallfärda till Årstafältet såvida man inte bor där och ingår i den världens estetik.

Jämför exempelvis den livfulla blandade Sturegatan i Sundbyberg (en småstadsgata med storstadsliv) med något stråk i Hammarby Sjöstad. Ta Hantverkargatan eller Götgatan i innerstan (kan någon betvivla dess urbanitet?) och jämför med något nybyggt område - exmpelvis de nya kvarteren kring Vasaparken. Ta er gärna ner till Göteborg och studera Norra Älvstrande som skjuter upp utan minsta stadskänsla - nybyggda kvarter med förortsstuk.

"Hur vill du ha det då" kanske någon då undrar? Jo, jag skulle vilja ha följande stadsplanering. En plan att här ska byggas och här ska vi ha en park. Staden ser till att planera in kommunikationer, skolor och sjukhus. Man låter sedan området växa av sig självt med olika byggnader med olika uttryck - gott exempel på stad som växt på det sättet = New York. Där kan man se ett litet tvåvåningshus i tegel stå bredvid en gigantisk skyskrapa ... det är ett exempel på när två olikheter möts och kan verka i samklang.

För bilder och mer info läs: "Den nya Årstastaden tar form"
Så ska Årstafältet utformas - Stockholm Stad.
"Så ska Årsta se ut" DN 19 feb

Bildexempel:
Idé om Norra Stationsområdet (vilken variation).

Förortsgalleriaestetikidealet - en död design

Det tycks bli en följetong.

För var dag jag flanerar i Gamla stan ser jag brun papp på skyltfönster som stavas ombyggnationer. Många gånger handlar det om ställen som öppnar och stänger om vartannat och byggs om och om igen. Mitt i denna byta-inredningsvärld dras givetvis ställen av äldre art med och när det byggs om rivs rubbet ut - rubbet.

Man trodde väl i sin enfald att det var innerstan, när den blev populär att bo i, att det var den som skulle påverka Sverige och förorten med något nytt? Att det var innerstaden som skulle besegra förortsgalleriornas värld. Så har det ju varit historiskt. Men vad hände? Vad fick vi? Förortsgalleriestetiken kom att besegrade innerstan. Vi fick ett inredningsideal som stavas likriktighet. Vi fick butiker som liknar galleriornas världar - vare sig de ligger i Sollentuna eller Gävle eller Stockholms innerstad eller varför inte London eller Paris. Vi fick restauranger som är identiskt lika och vi fick cafékedjorna - jämför gärna Starbucks vid Gare Saint Lazare i Paris med någon annan coffe-kedja i Stockholm så är likheten total förortsgallerialik.

Kan ändringen i Stockholm bero på alla bostadsrättsombildningar. All tokflytt under de senaste 10 åren? Man kanske har rumlat om i husen med de boende så att de som tidigare satte färg på staden lämnat den för helt andra färgklickar som nu tagit vid?

Om någon händelsevis har sett på de inredningsprogram som går företrädesvis på TV3, 5 och 4:a så händer följande. Några människor som kallar sig inredare ska hjälpa en familj att inreda deras hem. In kallas några snickare, de tar hand om släggor, motorsågar och andra tillhyggen för att demolera så mycket de bara kan. När man väl rivit ut rubbet så det bara återstår fyra ytterväggar placeras en köksbänk i mitten, gärna lik en obduktionsbänk och vita fyrkantiga skåp och lådor där inga handtag syns bärs in. Man använder färgat glas och plast och gärna 17 olika starka färger och lite fondväggar. När man väl kastat ut allt som var familjens liv och inrett efter eget huvud kommer familjen i fråga in - och jublar ... dessa är nu överlyckliga över att hela deras identitet klubbats i bitar av släggor och kastats på tippen - men de jublar.

Ungefär så ser städernas framtid ut. Åtminstone Stockholms. Ett jubel av att allt gammalt rensas bort för förortsgalleriaidealet.


Hela denna utrivningsidé har så fångat nutidens människor att den håller på att förstöra mängder av kulturvärlden. Från gamla robusta charmiga kök till vackra inredningar från 1700-1800-1900tal. Förändring har tagit fart de senaste 10 åren i rasande fart och lär inte stanna upp.

Inom kort kommer framtidens människa inte veta av annat än nya saker, nya stolar, kasta muggar, nya väggar, ny färg, ny telefon, ny människa, nya semsetrorter med ny pool och nya parasol och historia för våra barn kommer att stavas förra årets mobil.

Två ställen byggs nu om av ett bygga-om-restauranger-företag. Tittar man in på deras sida finner man förortsestetiken i sitt esse. Det var synd att den även kom att hamna i Gamla stan - klicka där på Projekt & Design (känner ni igen designen? Är den originell?).

Även Göteborg där man brukar ta det rätt lugnt har fått ombyggnadsnoja. Jag har sett flertal igenstängda caféer med charm som nu byggs om. Här ett exempel på Cafe Flygarns Haga. Ombyggt 2009:





Även skyltestetiken följer rådande obduktionstrend. Här på det gamla Tullhuset vid Skeppsbron - tidigare ägt av oss alla (Vasakronan - tidigare statligt) nu sålt och nu begagnat med en ny skylt:


Man kan exempelvis jämföra med den här dörren på Stora Nygatan 22:

Det är riktigt - skrota kundens tjänst!

För något år sedan lyfte man ur turistbyrån som låg på Centralen. Den var omodern och kostade mer än vad det smakade. Man satte upp denna skylt och bakom står några datorer där man kan se vilsna turister stå och knappa - en turistkundtjänst.

Genom att nu också renodla SL och sälja dess kundtjänst kommer man där att bli effektivare ... En underbar tanke. Det är väl alldeles utmärkt att man lyfter bort kundtjänst ur sin verksamhet (att någon fick för sig tanken att placera den i samma företag är ju absurd - men vi lever nu i 2000-talet så nu ordnas dylika besynnerligheter upp i ett jehuj). Jag förstår dem. Ingen vill väl ha en massa tjatande, drällande kunder som ringer och har åsikter om saker och ting som de inte ska ha åsikter om. Ställer frågor och tar en massa viktig tid i anspråk. Bättre att ordna ett slags såll som fångar upp de där jobbiga resenärerna.

Man har lärt sig av de stora shoppingdatorhusen - se till att hålla ryggen fri. Vi bara säljer de här produkterna - men något ansvar därutöver har vi inte ...

Läs i DN om denna fiffiga idé. "SL:s kundtjänst säljs ut"

Frågan man ställer sig är vad SL egentligen gör. Tågen körs numer av ett företag från Hong Kong ...

Åter sätter stadshuset spaden i Stockholm

Det byggs och planeras som aldrig förr. Nu ska det byggas på höjden. Vid Sergels torg finns den här underbara skulpturen av Lasse Andréasson. Här kan man stå och begrunda det gamla Klara som gick upp i rök i mitten av 1900-talet.
Däremot var det lugnt på Djurgården ...

... och en ny klocka har vi förärats

Ett pysmysigt kontor ... ??

Jag är verkligen glad att jag inte arbetar på kontor. Dagens inredningsideal är som bilden ovan. Vit färg och fyrkantigheter (ibland piffar man upp det med lite grått och brunt). I det här kontoret sitter Statens Fastighetsverk som förvaltar de flesta av våra historiska byggnader (ett annat är Vasakronan som var statlig men såldes ut av nuvarande regering - där ingick några fängelser och lite domstolsbyggnader - kan vi ju lika gärna privatisera). OBS, här på bilden är det inte flyttning på gång. De är i full verksamhet här, de sitter faktiskt och jobbar här (sic).

Sverige vill ju vara modernt. Så vi sitter tydligen gladeligen i detta designgetto - kontor efter kontor efter kontor ...

Om ni flanerar i Stockholm så kika in i kontorsskyltfönstrena. Majoriteten har en liknande inredning - det säger väl en hel del ... Det påstås också att vi i Sverige är bra på design ... jag tvivlar. Flanerar man i Stockholm och gör det ofta slås man över likriktningen som råder.

Jag lär återkomma med fler exempel.

Hur man tar lån och låter ränta bli lån - Carnegie

För inte länge sedan var finansmannen Mats O Sundqvist med på listan över de rikaste i Sverige. Det har nu visat sig att de pengar han ägde var till stor del lånade (vad förvånad man blir ...). Han lånade pengar hos banken Carnegie - ca 4 miljarder (1 miljard på egen hand). Nu vill dessa ha pröjs - Mats O vill/kan inte betala utan vill driva sina affärer vidare. Om han inte betalar tar Carnegie de företag som han äger i pant (på samma sätt som banken tar ditt hus om du inte kan betala lånet).

I går intervjuades en vilsen Mats O. på P1 och gav bevis på hur en stor företagsledare tänker. Jag har inte de direkta citaten men samtalet flöt ungefär så här (länk finns till programmet längre ner):

Mats O förfasade sig över att han nu var tvungen att betala ränta på sina lånade pengar och han förstod verkligen inte varför han var tvungen att göra det. Han tog ett räkneexempel. "Om jag har 100.000 och så blir räntan 10.000 då lägger man ju ihop dem till 110.000". Hur menar du sa hon som frågade. "Jo, man blir ju skyldig 110.000 då". Jaha, sa hon, så du ska inte betala nån ränta? "Jo, men det är ju så att man lägger det på lånet - så har vi ju gjort hela tiden".

Det låter enkelt. Jag ska gå till min bank och säga att jag inte tänker betala. Varken betala av på själva skulden eller räntan. Vi lägger det hela i en hög så ordnar jag upp det nån gång i framtiden. "Huset?" Nä, det behåller jag.

Om någon undrar över vad som orsakat krisen så är det här 1 exempel på galenskapen. Och fler finns det. Den nästan religiösa tron på att alla värden på saker och ting och pengar och aktier bara kan stiga och att man kan låna sig till allt har satt oss i klistret. Denna idé spreds även till kreti och pleti, som köpte hus och bostadsrätter och glatt sedan lånade på dem. Här sitter vi nu med en befolkning fylld av skulder. Från SMS-lån till jätteföretagslån. Låna, sätt sprätt på pengarna och hoppas på att det ordnar sig därefter har varit melodin.

Tilläggas bör att på den pant som Carnegie vill ha - fler företag av Mats O - finns en annan bank (kanske fler) som också kräver pengar av honom: Swedbank. Är man storhandlare så lånar man inte bara från en bank, utan man lånar från fler. Således har Mats O fler fodringsägare på samma pant.

Just så har det gått till. En total nollkoll i utlåning. Banker som spritt pengar som ramlat i svarta hål och nu står vi där ... Mats O har ju inga pengar, företagen håller på att tyna bort, så det finns ju inga pengar att få - bara förluster.

Det kallas en liberal ekonomi. Hör samtalet här.
Läs mer här SvD1, SvD2, DN

Det är inte ofta jag citerar långt ...

Det är sällan jag har långa citat men Johan Jönson skrev något väldigt bra i DN idag - sen kanske det äro förbjudet med långa citat ...

"moderatstaden Stockholm nu en plats varifrån nästan ingenting estetiskt intressant kommer. Som svag, konkurrensoduglig och relativt fattig är det mycket svårt och ofta direkt äckligt att bo här. Jag lever inte här, är bara skriven här. Man blir paranoid, eftersom man, trots segregeringen, vet att man är omgiven av en sorts spökaktiga och fientliga hybridfigurer, en dominant sammansmältning av självgod borgerlighet och juridisk person, utrustade med förenklade f-skattsedlar och Hobbeska begär. De utgör en form av mycket kompetenta konsumenter, högutbildade kunder. De har en suverän självuppfattning, inkarnerar en sorts liberal metafysik, trots den påtagliga estetiska obildningen, och kan verkligen betala för sig. De kräver och förväntar sig omfattande service: av butiksbiträden, av hantverkare, av vårdpersonal, av dagispersonal, av lärare, av omsorgspersonal, av barnflickor, av städarna i sina hem, av servitriser, av poliser, av väktare, av politiker, av tjänstemän, av böcker, av kultursidor. Det är därför de hatar lapplisor så självklart och intensivt. Lapplisor ger ingen service till den monadiske konsumenten, utan påminner tvärtom, som ett demokratiskt nej, om det bortträngt men alltid återkommande reala, eftersom de tjänar det kollektiva"

Kan inte annat än att hålla med. Läs hela hans text här.

Man får sig en kick ibland.

Då jag började min yrkesbana i början av 80-talet var det som byggnadssnickare. Den jag jobbade ihop med var två år äldre och totalt Black Sabbathfrälst. Då jag själv var fanatisk hårdrockare i själen men dock inte i utstyrseln passade vi perfekt ihop. Vi spika undertak med bergsprängaren på högsta, Iron man, Paranoid och allt vad de hette.

Jag fick en tillbakakick nu i kväll då jag satt och lyssnade på Rammsteinsvideos på Youtube. Den eminente skribenten Renzo Aneröd skrev om just Rammstein och där var jag fast i arkivet.

Ständigt förknipad med visan så kanske någon tycker att det är besynnerligt att hårdrocken var början för mig. Jag är inte så säker på det egentligen. Det finns faktiskt en del beröringspunkter. Som arbetargrabb var det inte konstigt att de första konserterna på Hovet blev Judas Priest, Saxon, Accept, m.fl. När sedan Pixies släppte sitt första album i slutet av 80-talet med sin tyngd och kraft - denne lille fete gubbe inlåst i en garderob skrikande ... ja då fick man verkligen skrika ut sin frustration.

Sen blev det 90-tal och likt Renzo försvann lyssnandet på tung musik. Men innerst inne finns den kvar där. Det var är kraft och det är en kick att åter känna samma kraft när jag nu lyssnar på Rammstein. Hårdrock när den är som bäst.

Kolla också glädjen hos publiken.

Nu slets jag från datorn - "sitt inte där längre!" ...

De tunga auktionshusen faller tungt ...

Under de senaste åren har rekordpris efter rekordpris slagits på de två stora auktionsjättarna, Christies och Sotheby´s. För den som inte haft intressen i att aktiekurserna steg och steg eller själv sålt och köpt tavlor eller trott att det är möjligt att smeka solen så har denne oberoende människa haft stora möjligheter att förutspå krisen.

Och jag kan inte säga det tillräckligt ofta: Stora skyltar i röd neon skrek ut: "snart kommer kraschen". Det var bara frågan om när och vad som skulle utlösa den. De som hävdade att den aldrig skulle komma var ekonomexperterna och börsexperterna samt bankexperterna - man hade lärt sig från 90-talet sades det.

Christies och Sotheby's, de arga konkurrenterna kom att slåss med näbbar och klor om toppkonsten. Under guldruschen tog man till diverse nya knep för att få de bästa objekten. Ett var att garantera säljaren av en tavla en summa som säljaren skulle få oavsett om priset blev lägre en tänkt utrop eller om den inte såldes alls.

Det gick ju bra ... ett tag, tills ... krisen.

I höstas sålde man med priser satta innan krisen och det blev tvärstop. Många verk blev osålda och det var dags att betala ut garantier. Dessa var nu inga småsummor. Det handlade om miljoners dollar och vi får väl se vilket av de två stora som går i konkurs först.

Sotheby's aktie föll givetvis från sin högsta notering 2007 på 61,4$ till 8$ (slutet av jan. - Christies siffror syns inte då de ägs av Francois Pinault). 160 personer har nu sagts upp på de båda aktionshusen och man räknar just nu på att sammanlagt säga upp 550.

Något som bevisar hur illa ställt det var med ekonomiskt kunnande bland experterna var att man i krisens begynnelse tipsade om att satsa pengar på konst (man menade att man skulle satsa pengar på en marknad som aldrig i hela världshistorien varit högre prissatt). Det fanns alltså en tro att konstpriserna skulle ligga kvar. De som fortfarande skulle köpa var köpare från de "nya" marknaderna: Mellanöster och Ryssland och Kina. Experterna som i år talat om globaliseringen och dess nytta och att alla ingår i den missbedömde det hela, att dessa nya marknader ingick i denna globalisering, och ser nu dessa områden falla som stenar djupt ut i det ekonomiska universums svarta hål.

Det ska bli intressant att se de tavlor som gick för astronomiska priser komma åter från bankrutta ägare. Det blir en del att sälja, travar, och priserna kommer garanterat vara låga (en stor konstintresserad företagsledare som sågs på de stora auktionerna under den ekonomsika toppen var chefen för Lehman Brothers - behöver man säga mer ...)

Information i denna text är tagen främst från följande artikel i NYT.

Stockholm - sakta dör du ...

När den gamla Moskén i Cordoba byggdes om på 1520-talet lär Karl V passerat och sagt följande: ”Hade jag vetat vad det innebar, skulle Ni aldrig fått min tillåtelse att ens närma er den gamla byggnaden. Ni uppför här något som finns överallt, samtidigt som Ni förstör det som är helt unikt.”

Hur många gånger hör man inte "att Stockholm är otroligt vackert". Från utländska gäster till de flesta inlandsturister och stockholmare hörs strofen: "Stockholm är otroligt vackert". Det verkar som om den stora majoriteten tycker att Stockholm är en mycket vacker stad som den ser ut idag. Men det räcker uppenbarligen inte - staden "måste" bli "en riktig storstad" enligt stadsplanerarna och arkitekterna.

Det viktigaste är att hänga med, att vara som andra och förstöra sin särart och bli indentiskt lik det andra har. Man önskar inte längre det unika. Trenden i stadsbyggnad idag är att man ska våga - ja, det primära är att våga göra det oväntade. Gärna en så skruvad byggnad som möjligt. Helst bygga på en gammal byggnad med en total annorlunda arkitektur så att den liknar något en fyraåring knåpat ihop med folie (se exempel här). Det ska skära sig - vilket tycks vara det primära. Förra årets mest prisade byggnad var en svart kub med grå betongtrappor placerad mitt i en äldre stadspark i Kalmar (se exempel här) - byggnaden prisades överallt och då mest för sin vågade placering...

Ställer du dig idag, 2009, uppe på Katarinavägen och ser ut över stockholmssiluetten ser du en stad som är ganska intakt. Man kan tex läsa Strindbergs Röda Rummet och känna igen sig. Otaliga litterära skildringar kan följas, även konstverk - ja kort sagt, man kan i nuet känna band till Stockholms historia.

Detta är det snart slut med.

Den mest hyllade arkitekten i Sverige i dag är Gert Wingårdh. Wingårdh var en av jurymedlemmarna som valde den svarta fyrkanten till årets bästa byggnad. Han har berättat hur han arbetar som arkitekt. När han får en beställning på en byggnad ritar han den utan att se platsen den ska stå på - han bryr sig föga om den kringliggande miljön utan ritar lite som det passar honom (ett gott exempel är hans Slussenförslag). Han ger helt enkelt blanka fan i andra byggnader. Wingårdh har också uttalat sig om Stockholm. Enligt honom är 10 % av byggnaderna värda att bevara - resten kan rivas. Gärna också Slottet som han ogillar. Hans arkitektkollegor går i taket och tycker mannen är strålande. Denna figur får gång på gång uttala sig om Stockholms framtid.

Vi har alltså en arkitekt som i stort sett vill radera det Stockholm som uppenbarligen älskas av väldigt många människor i världen. Inte nog med det, Stockholms stadsplanerare älskar honom och vill att Stockholm ska bli "en riktig stad!". Som om inte Stockholm kunde kvala in som "en riktig stad". Skriker man inte "en riktig stad" så vill man "sätta Stockholm på kartan". Vilket då ska ske med mediokra byggnader som kan vinna över den andra bebyggelsen enbart med sin storlek och besynnerliga färgsättning.

Det är ju synd att ombyggnaden ska till när arkitekturen är på dekis - när den handlar om stålrörsesttetik, aluminium, glas - dödsstjärnanarkitektur, en stilren kall arkitektur för en viss människosort - just då ska man göra en remake av Stockholm.

Wingårdh menar också att Stockholm måste bli som de asiatiska jättestäderna. Varför? Här i landet bor 9 miljoner. I de megastäderna bor i de flesta fall fler än vad som bor i hela Sverige. Men vi "måste" ha kolosser mitt i stan, vi "måste" hänga med - men varför?

Varför inte låta årsringarna vara befintliga. Gamla stan i mitten. Därefter stenstaden. Utanför den kan vi bygga höga hus. Den bästa platsen att placera höga hus slarvade man bort - Hornsberg. Ligger vid Ulvsundasjön. Varenda skyskrapa hade skuggat sjön och från innerstaden hade höghusen bildat en tjusig front.

Läs gärna tidigare artiklar: Slussen - mer grönt och mindre glaskuber, Stockholm Waterfront.
Se debatt: DN, DN 2, DN 3,
(fortsättning följer)

Peter Frisk - stadsvandrare och stadsflanör.

Med sportbil genom Paris ...

... den franska 60-70-talsstadsstenen, Serge Gainsbourg, Francois Hardy, Jane Birkin. Putande läppar och Je taime. Det slog mig att musiken från Europa på 60-talet var kopplad till en specifik bild: En sportbil, en blond tjej i solglasögon, tunn klänning, håret fladdrade i vinden tillsammans med en vid halsduk på krokiga vägar med en klubbinnesnubbe vid ratten fräsandes fram på serpentinvägar på väg mot Paris. En musik kopplad till den tidens jetsetliv.

Det måste ha varit många i den generationen som fastande för just den bilden. Som såg fladdret och bilen som den totala upphöjda lyckan i livet. Men många var det väl inte som fick förmånen att glida in i Paris i en öppen sportbil.

Ja, alla dessa drömmar som förintas till aska ...

Det är den dröm Lucy Jordan ser flimra förbi på näthinnan där hon sitter i sitt vita förortssovrum i sin vita förortsvilla i ensamhet och funderar på ungdomens förhoppningar. Nu 37 år gammal med ungarna i skolan och mannen på jobbet. Morgonsolen nuddar hennes ögon och dagen ligger framför henne med möjlighet att städa huset eller flytta på blommorna hit eller dit. Hon sitter där och förstår nu att det där med att åka in i Paris med en sportbil med vinden smekandes hennes hår, det blir aldrig av.

Hela låten "The Ballad of Lucy Jordan" (skriven av poeten och sing and songwriter Sheldon Silverstein) insjungen av Marianne Faithfull 1979 handlar om detta ... Om dessa drömmar ... alla 37-åriga kvinnor som precis börjar ana att det nu är för sent. Att idag höra Faithfulls raspiga stämma, tidigare har den inte gripit mig så markant, att höra henne sjunga dessa ord kan man förstå den sorg som ligger i de förlorade drömmarna. Sorgen över den förlorade visionen. Att sportbilen fanns där, att man en gång hade chansen, fast man hela tiden var helt chanslös.

På samma sätt som konsumtionsindustrin idag. Tron hos alla dessa kvinnor som shoppar helg efter helg och där det inte spelar någon roll hur rätt de handlar då det möjligen är någon procent som exakt stämmer in i drömmen, i reklampelarnas bild av kvinnan. De lyckade. Resten får jaga och jaga sina drömmar med kontokorten och SATS-träning och kasta sina pengar i sjön med höga, drivor av kläder och skor.

Faithfull förverkligade detta. Förunnat så få. Hon kunde också förklara sorgen hos dem som inte fick del i det livet i en text och en låt. Hon åldrades också med grace och charm. Långt från alla dessa Lucy Jordan som ännu försöker leva och klä sig som de var 18 år och satt i sportbil och låter galleriorna hålla igång.

Sopphanteringen och upphandling

Vi fick en trend med upphandling. Allt skulle upphandlas av fristående bolag i konkurrens med varandra. Stockholm stad ordnar upphandlingar av delar i av sin verksamhet och allt skulle fungera utmärkt i den fria marknadens perfekta värld. Bolag slår varandra genom att lägga in låga bud. Allt skulle bli det bästa för alla. Att bolag som lade in det lägsta budet sedan, för att också gå i vinst vilket är själva idén med privata bolag också sänkte sina arbetares (medarbetare kallas det numer) löner är ju ofrånkommligt. Detta gäller inte bara soppgubbar utan även kollektivtrafiken m.m. De som gör jobbet får mindre och de som driver företagen drar in kulorna (som kommer från skattebetalarna).

Men nu får man stå där med skägget i brevlådan när soppgubbarna går ut i en vild strejk. Dessa ska bära mer sopor per gubbe, jobba längre och nu får sämre lön. Dessa killar gör nu det absolut rätta och går ut i en vild strejk.

Nu får 2000-talsmänniskan se vilket kastsamhälle vi lever i och vilken nytta dessa soppgubbar gör. Jag vill påstå att en soppgubbe gör mer för mänskligheten än 100 finansgubbar runt Stureplan trots att är lönen omvänd - finansgubbarna tjänar 100 ggr mer. Så stöd Berra och hans arbetskamrater!

Så, stå på er soppgubbar!
Läs mer på SvD eller DN. DN.