Chelsea Hotel ett minne blott ...

Här sitter man och läser Patti Smiths "Just Kids" och minns ett snabbt besök i lobbyn på Chelsea Hotel 2005. De 15 minuterna var några av de bästa i livet helt enkelt. Stället kändes fullständigt genuint och man väntade sig någon slabbig rockikon i receptionen. Men ack, så söker man runt lite på nätet och finner att nymodighetsmarodörerna vart på jakt igen och i stort sett slaktat detta klassiska ställe. Inte nog med CBGB, även Chelsea Hotel ...

Man gjorde sig av med den gamle hotelchefen Mr Bard och rullade in nya 2000-talskvastar och ut åkte de flesta som bott permanent på hotellet - det som var det speciella med huset. Det är ett jävla sekel vi hamnat i helt enkelt.

"As Hotel of Stars and Grit Faces Uncertain Future, the City Shrugs" New York Times 7/12 2010.

Stanley Bard, en gång innehavare av Chelsea Hotel:

Om försäljningen:


Läs också:
"Patti Smith - Jag ser oss"

Central Park

Central Park, New York, Jan 2005

Statyn står i södra Central Park och i ett område kallat Grand Army Plaza. Den delen i parken invigdes 1916. Statyn föreställer en av generalerna under det amerikanska inbördeskriget: William Tecumseh Sherman. En segergudinna för häst och ryttare framåt och den skapades av Augustus Saint-Gaudens (1848-1907) som växte upp i New York.

Foto: Peter Frisk

Fotohistoria i Paris & New York

Det är mycket man inte vet - men som man kan lära sig. Och då är Kunskapskanalen ett utmärkt forum - för lärandet. Fotografi har alltid lockat mig - och då gärna svartvitt. Då jag är obildad inom fotokonstens giganter och dess historia så har jag turen att finna på nya bildkonstnärer titt som tätt som jag sedan kan fortsätta leva livet med.

Sicken tur då att jag såg K-kanalen i kväll och programmet Fotografins pionjärer i New York och Paris (se programmet här - klart sevärt). En, nej två, gudomliga fotografer togs upp i programmet och dess kopplingar till varann. Eugène Atget och Berenice Abbot dokumenterade Paris respektive New York.

Eugène Atget, Paris 1910
Eugène Atget fotograferad av Berenice Abbot i hennes studio. När hon framkallat och skulle visa bilden hade hennes föregångare och läromästare precis avlidit.
Eugène Atget, Paris

New York ...

Nu var det inte i december som i L. Cohens sång Famous blue raincoat:
"New York is cold, but I like where I'm living
There's music on Clinton Street all through the evening"
Men ovanstående känsla fanns där och snön föll ... 2004 var det visst.

De gamla arenorna försvinner

Jag missade den. Yankee Stadium. Arenan i New York. Nu ska den rivas. I 85 år stod den och nu ska den väck för något nytt.

Det tycks gå en trend i att riva gamla arenor. Jag börjar bli äldre. Mer och mer en gammal nostalgiker. Om det vore så att allt blev bättre vore jag nöjd, men det känns som det bara blir till det sämre. Idrotten t.ex. har flippat ur rätt ordentligt och framför allt fotbollen som jag en gång älskade. Det gamla Wembley Stadium rök ju för några år sedan. Jag minns mitt första besök. Cupfinal mellan Everton och Liverpool 1984. En halvruffig arena i en ruffig stad. Perfekt för fotboll som var skitiga lirare på gyttjiga planer med nerhasade strumpor. Ståplats på kortsidorna och en atmosfär som jag aldrig känt sedan dess. Tusentals knoppar tätt bredvid varann inlindade i halsdukar. I hjärtat av arenan låg då en lång ölbar med ett stängsel som drogs ner precis när matchen skulle börja - likadant i halvlek. Bakom satt de som sålde ölen i bruna gamla portvaktsrockar.

För att ta ett annat exempel så är Hovet trevligare än Globen som idrottsarena. Det är mer hockey på Hovet. Första matchen -78; grå betong, apberget fyllt av gnagare, AIK-Brynäs, branta läktare, en kittel. En klassisk arena. Globen blev aldrig en klassisk arena trots en del klassiska matcher av Tre Kronor.

Det finns inte längre doften av svett, av kamp, av lera, gammal puck eller en sliten fotboll som man "trixade" med. Ingen arbetarpublik där det sista hoppet är just "matchen", det som man sen snacka om under hela veckan som kom - inte aktieportföljen. Det hela har idag bäddats in i kuddar och är snarlik shoppinggalleriorna - totalt idrottssjälalöst. Trots att stjärnorna försöker med alla medel, allt från hårsprej till färgen på skorna, att göra sig tuffare än sina företrädare på scenen.

Det syns alltså på spelarna. Små primadonnor som tänker mer på sitt yttre. Det byggs och ska byggas nya arenor i samma färger som de färgglada skorna. Ännu en dödsstöt mot traditionen. Idrott är tradition. Det är dess bas. Men det försvinner, vattnas ur och det är väl så det är med dagens tid ... Förr fanns en tuffhet och rakhet, en enkelhet och ärlighet som är förlorad till den ytliga lyxigheten där företag glänser med sina namn. Man kan helt enkelt säga att idrotten har hamnat på lyxdekis.

Så arenan där Babe Ruth och Joe DiMaggio lirade, där Ingemar Johansson besegrade Floyd juni 1959 ska nu raseras för ett nytt bygge.

Som Tom Dart skrev i Times On Line om att de gamla arenorna försvinner: "Only two of the great old ballparks, Fenway Park in Boston and Wrigley Field in Chicago, remain; the others have been superseded by “retro” arenas whose nods to olden days sometimes feel like theme-park fakery."

BAR x 2

Greenwich Ave ...

Den hängde lite snett, det gjorde den. Men budskapet var klart och tydligt: BAR.

Det är sällan man numer i Stockholm möter det enkla ordet BAR. Men här på Åsögatan ligger ett enkelt hål i väggen där skylten hänger lite på trekvarts. Men det gör inget för det står BAR och då vet man vad som gäller. Jag var tvungen att ge ägaren min syn på saken, min uppskattning, så jag gick in och smakade hans fludium.

I dessa tider när allt heter allt annat än just BAR är det tryggt att se denna kulturinsatts. Man kan faktiskt bli räddad av sådanna skyltar. I New York var jag på väg att försvinna bort i en snöstorm, en s.k. blizzard, när jag i snödiset såg något rött glimma till och det gick att utläsa BAR. Jag gick mot ljuset och kom in i värmen - räddad. Där stod ägaren och torkade sina glas i värmen och det var bara att slå sig ner. Det small till i dörren och snön yrde återigen tillsammans med två kvinnor som även de sett den röda räddningsskylten och gått hit för att finna skydd. De var ett lesbiskt par från Philadelfia. Tjejerna hade gjort vad som brukligt är när man bor i närheten av en stor stad och det är lördag, de hade tagit sig en lördagstripp. "Det gör alla i Philadelfia", sa den ene.

Vi blev kvar därinne hela eftermiddagen medan snön gjorde New York kaotiskt. Det bästa sättet att lära känna folk är under ett kaos och i en BAR som enbart heter BAR.

Så jag slår ett slag för hålet i väggen på Åsögatan med sin snea BAR-skylt!

The McSorley Poems - if walls could speak

Tänkte på gamla katter jag haft när jag i januari 2005 klev in på McSorleys mittemot den ukrainska kyrkan, adress 15 E. 7th Street, Manhattan, NY.

I ett hörn låg en rätt fet katt omslingrad runt den gamla kaminen som stod på de slitna golvtiljorna fyllda av sågspån. Jag beställde en Ale och fick två. Så var det bara, och så hade det alltid varit här, "inte för att du är speciell eller nått, här får alla två öl och så har vi alltid gjort här" sa bartendern.

McSorleys är en gammal irländska arbetarpub och numer en turistfälla enligt de gamla suputerna i området. Fälla är kanske inte rätt ord för stället. Dock instuvad i de flesta guideböcker. Det märktes inte den här vardagseftermiddag då den kändes väldigt lokal. Min åsikt om livet är att man ska gå på en pub runt tre på eftermiddagen. När solen sakta dansar in genom fönstren och när stillheten och lugnet råder. Denna publag, att sitta där på eftermiddagen när det är halvtomt, gäller gamla ålderstigna pubar och ölhallar från Pelikan på Södermalm till Tri Medviki i Prag vidare till McSorleys i New York. Vid denna tid på dygnet möter man de mest spännande människor - de lokala originalen. Det är den stunden på dagen då det finns tid för historier, berättelser och rejäla skitsnack - innan pöbeln inträder. Man stöter då oftast på en lokal person som förtäljer saker som inte finns i kåseriböckerna.

Senare, på kvällen, kommer de som pratar men inte hörs. Denna eftermiddag i New Yorks värsta oväderstider fanns det i alla fall rejält med plats. Jag slog mig ner vid ett runt träbord, tog en soppa varvid en äldre herre presenterade sig och berättade om sin tid i flygvapnet under kriget. Han pekade på senapen som stod på bordet och förklarade för mig att den tillverkas på plats i källaren. Likväl som ölen som jag hade framför näsan. Gubben hade gått hit sedan 1963 och senapen var lika het nu som då, menade han. Han pekade vidare på några pinaler som hängde i taket, "lyckoben" sa han och fortsatte: "Gosse, där hänger lyckoben som grabbarna, vilka bodde i det här kvarteret, hängde upp innan de skickades iväg till Europa och 1:a världskriget". Över zinkdisken hängde kalkonfötter i en gammal gasollampa. De symboliserar en död av de som haft McSorleys som sitt eget hak och här hade de hade tagit sin sista öl innan de for till Europa, till den stora slakten. Kalkonbenen var önskeben, en önskan att komma tillbaka från skyttegravarna. "Det var inte många som kom tillbaka", tillade han och fortsatte "förövrigt var det precis här utanför de stora upproren var under inbördeskriget utspelade sig och faktum är att vi är mest lokala jeppar som går hit". Han pekade på en sadel som hängde i taket, den var från någon general eller president, likväl som den hästsko som hängde på väggen och suckade över att till ännu en oförstående turist förklara ställets inneboende storhet ...

Det knastrade till i kaminen, katten vände på sig sakta, någon kom in genom dörren skavd av 151 års knuffande. "Jag är född här" sa gubben, "och här ska jag dö, New York är mitt liv".

Hit in på Mc Sorleys har presidenter till generaler, Woody Guthrie med gitarr i handen, boxaren Jack Dempsey, Babe Ruth och John Lennon slunkit in på ett par ale. Vid senaste renoveringen när det skulle bytas detaljer var man noga med att behålla så mycket som möjligt. Absolut inget av inredningen fick bytas ut hur gammalt och trasigt det än var, myndigheterna var stenhårda. Det var förbjudet för kvinnor att gå hit ända till 1970 och när de tilläts komma hit efter ett domstolsbeslut uppstod problemet med att det inte fanns någon damtoalett - det löstes med att damer och herrar delar på samma.

Jag lämnade gubben vid sin katt och kom åter tillbaka några dagar senare. Nu på kvällen. Det var mer folk. Ett yngre klientel och jag ställde mig vid baren. Bartendern började berätta dess historia och det visade sig att han var poet och arbetat här i trettio år. Diktboken han gett ut handlade om alla de som haft Mc Soleys som sitt stamlokus; vietnamveteraner, hippies, lodare och annat löst folk i området beskrivs i denna utomordentliga bok: Mc Sorleys Voices from New York Citys Oldest Pub. Man får verkligen hoppas att stället klarar sig från modernitetsivrarna och minimalisterna som vill erövra alla gamla härliga ställen.

Mitt historiska tips, Mc Sorleys, besök stället ... runt tre på eftermidadgen.

McSorleys Old Ale House ... if walls could speak ...