Den förtvinnade morgondagens människa

Vad är grunden för det mänskliga skapandet? Hantverket? Fingerfärdigheten? Tekniken? Är vi inte som vuxna skyldiga våra barn att lära ut möjligheten till olika sätt att uttrycka sig? Praktiskt och teorietiskt? I varje klass finns olika förmågor. Någon kan räkna bra, någon tecknar bra, någon sitter hela dagarna och illustrerar med sin "penna", någon är tekniskt intresserad, någon kommer att bygga hus och någon kommer att sitta hela dagarna framför en dator och någon kan tänka sig ett liv som tjänsteman. Innan dess kanske man måste ha möjlighet att prova sig fram? I ett pluralistiskt samhälle finns en utbildning som skapar möjlighet till pluralism. Att hitta sin inneboende kunskap, möjlighet, uttryck, var och ens inre ådra.

Små barn är handgripliga. Tidigt bygger de med klossar och kladdar med färg, konstruerar saker och tecknar. De lär sig också väldigt snabbt att trycka på knappar - eller dra med fingret på en Ipad. Det finns en mängd olika former för dagens barn att uttrycka sig. Att reducera denna möjlighet vore att begränsa dessa barns värld istället för att vidga den.

Läser i DN idag att "Surfplattor ersätter skolböckerna" i Sollentuna och att man vill införa den pennlösa skolan. Man gör det för att hänga med in i framtiden där inga pennor enligt siarna inte kommer att finnas. Pennor tillhör enligt Maria Stockhaus, ordförande i barn- och utbildningsnämnden, "forntiden" (anm. forntid = enligt ett lexikon den tid som sträcker sig från istiden till medeltiden ...). Skolan vill ta steget in i "nutiden" (Sic) och i "nutiden" hör uppenbarligen inte finmotoriken till. Forntid, eller dåtiden, har varit att illustrera med exempelvis penna. Vi lever mer och mer i en tid där formen har tagit över innehållet. Det är viktigare i vilket ting bokstäverna finns i än vad vi läser. Risken är stor att vi i vår teknikjakt och prylfixering målar in oss i en enformighet.  Att vi skapar barn som inte får möjlighet att uttrycka en praktisk sysselsättning med sin kropp mer än att peka och dra på en Ipad. Barn som mer och mer tittar på och följer det "färdigutvecklade". Att exempelvis rita, kommer inte att ingå i deras värld. Visst finns det kreativitet och hantverk inom den tekniska världen. Men ska alla göra samma sak? Man kan ju tänka sig att någon har en fallenhet för exempelvis konst?

Det vore kanske inte var så farligt om nu inte "trenden" i vårt samhälle är att vi marginaliserar bild, slöjd och idrott i dagens skola.

I Sollentuna ska man i alla fall enbart satsa på datorer. Pennor och böcker ska bort. Man ska även ha "fri" tillgång till internet för att lära barnen hantera mediet. Kan man det inte så kan man "bli av med sin dator" (låter ju som ett toppenidé då böcker och pennor är väck ...)

Är det något som människan tycks klara utan minsta utbildning så är det att fingra på en skärm. Något man kan se dagligen om man åker i Stockholms tunnelbana. Jag funderar på hur man kommer se på följande lilla text om 10 år som redan i "nutiden" känns förlegad:

"I ettans klassrum på Tegelhagens skola sitter läraren Eva Ulmander Eriksson på knä. I en halvcirkel framför henne sitter eleverna knäpptysta och tittar fascinerat på surfplattan som kallas Ipad som hon håller i sin hand. – Här kan man välja vilka bilder man vill ha till sin saga, säger hon med liten röst och bläddrar mellan hagar och slottsrum på 241x186 millimeters-skärmen. När hon drar med fingrarna över skärmen visas en ny bild. Barnen kryper närmare under tystnad. Tittar med stora ögon." DN 2012.

Tyvärr tror jag att vi kommer att göra barnen ofrivilligt handikappade inför just den där framtiden. Deras framtid (se gärna filmen Wall-E). Vad gör då barnen själva? Har de någon inre egen drift för sina uttryck? Vi får reda på att Leo inte slutat med sin penna när han är hemma:

"Leo skriver väldigt mycket hemma. När han spontant ska skriva något så tar han fram papper och penna och inte vår laptop" säger en mamma som tydligen inte fått ordning på moderniteten hemma ännu.

Sist avslutar rektorn Eva-Lotta Kastenholm på Tegelhagen att "Jag tror inte att pennan kommer att finnas på sikt".

Men vem vet, någon kanske vill och önskar ha en vuxen i "framtiden" som lärt sig ett rejält hantverk när majoriteten sitter och fingrar på sina skärmar? Att hantera en penna, att skissa något eller teckna en teckning kanske blir framtidens toppjobb  ...

Peter Frisk

Kapitlet som försvann ...

Låt oss säga att du har en bok som du bläddrar lite i. På sid 413 finner du något intressant som du läser. Du börjar läsa boken från början och plötsligt när du närmar dig slutet märker du att den där intressanta delen du spånande igenom innan du började läsa boken är borta. Var det inbillning? Du är säker på att du läste det men det är väck.

Du kan inte släppa det hela och läser slut boken och startar direkt att läsa om den. Förvåningen den här gången blir inte mindre. Slutet är ändrat. Det är inte som första gången du läste och du börjar åter läsa boken som nu blivit mindre, färre sidor - 433 sidor har blivit 277 ... ? Du börjar om och ser att titeln har ändrats ... då får det vara och du sätter dig på balkongen och tar din första cigg på sju år.

Galenskap? Eller framtidens melodi? En essay av Borges?

I en artikel i DN lördagen den 7 mars, som jag faktiskt inte kan finna på nätet (sic! - borttaget? censurerat? raderat? opassande? frågorna hopar sig ...) skriver Håkan Lindgren om "censorns våta dröm". Artikeln handlar om e-boken. Vi har ju alla hört hur bra den kommer att vara, hur vi kan uppdatera den, lägga till, hålla den intakt med tiden o.s.v. Håkan tar upp det omvända. Kan man lägga till kan man också dra ifrån. Delar av e-boken kan försvinna vilket däremot är svårare att göra med den tryckta boken. Sökmotorn Google har exempelvis för vissa länder i världen sett till att vissa saker är icke sökbara. En e-bok skulle kunna censureras effektivt - alternativt förändras. På samma sätt som din dator uppdateras genom windows kan din e-bok uppdatares och helt plötsligt sitter du med en bok vars innehåll ändrats under läsandets gång.

Snacka om ett härligt scenario för en diktatur eller en aningslös demokrati.

När det mesta i världen i framtiden är digitaliserat kommer det finnas oändliga möjligheter att omskapa allt. Här skulle man vara fantasyskribent och skriva om ett informationskrig. Man skulle kunna vända och vrida på ganska mycket av världens fakta. Säg att framtidens krigsföring går ut på att radera ett annats land digitaliseringar. Ett totalkrig i utraderande av minnet ...

Men någonstans under en sten, eller mellan en gammal träbro kommer man kanske i framtiden finna luggslitna figurer med fickorna fyllda av gamla böcker, manuskript, papperslappar, visitkort, arkivutskrifter, fotografier. De kommer att kallas minnesexperterna, oraklen, då de i sitt huvud lagt på minnet det som var - dessa kommer också att jagas av framtidens makthavare som mycket farliga. Delar av mänskligheten kommer att vallfärda till dessa mirakelorakel och ställa frågor om hur det en gång var - de kommer att undra över ordet "historia", vad det är ... och oraklen kommer att få fullt upp ...

Nationalmuseum februari 2009.