Arkitekturmuseet visar arkitektur - Stockholms Stadshus

Med glädje lämnade jag Arkitekturmuseet och gick ut i den rätt kalla aprilluften i söndags. Jag hade sett en utställning om arkitektur på vårt museum för arkitektur. Det var, ja märkligt nog, en ovanlig företeelse ...

Utställningen med ett klurigt småkul namn som verkligen förklarar vad utställningen handlar om: "Under verket - Stockholms Stadshus på Arkitekturmuseet". En bra utställning helt enkelt utan en massa försök till onödigt krimskrams. Numer är det ju brukligt att få se en vit tom hall med någon pinal i ett hörn eller ett märkligt ting hängandes i taket i en ståltrå och ett antal rakbladssmala led-skärmar och någon annan "modern" pryl att knappa på som det för det mesta står ur funktion på. Så var det inte här. Besökaren fick komma in bakom verket eller just "under verket" som utställningen heter.

Hur planeras och hur växer ett sånt komplex byggnadsverk som Stadshuset fram?

Originalritningar och utkast, bilder, egna röster från de som var med, inredning, konst och konstnärer och byggets process från början till slut. Det jag fastande för var några svartvita bilder där man ritat in hur byggnaden skulle te sig mot sin omgivning, i sin stadsmiljö (vore något för vår mest överskattade arkitektdilletant Wingårdh att ta efter). Jag förmodar att arkitekten Ragnar Österberg, tillsammans med sin styrka, gick ut och såg platsen från flera håll i verkligheten. Problemet med dagens "arkitekter", om man nu kan kalla dem så, är att de sällan tar sig tid att lämna sin plats framför datorn. För att få en sann bild av proportioner måste man ge sig ut i verkligheten. Jag tror att det är en av de viktigaste orsakerna som skiljer nutida arkitektur mot äldre. Man hade förr en större känsla och kunskap om proportioner och dess samspel. Tar vi Stadshuset så är det en perfekt byggnad propertioneligt (man kan ogilla stilen men proportionerna är perfekta). Inget uttryck tar i överhand mot andra. Byggnaden har ett fullständigt samspel mellan detaljerna och det beror till stor del på hantverket som ligger bakom - ett hantverk som är obefintligt  i dagens "arkitektur" och då blir det som det blir (man tror idag mer på att skrika högt och att det är detsamma som att då hörs och syns jag bäst). Trots sin storlek och volym i förhållande till sin omgivning har byggnaden passat in där den står. Stadshuset smälte snabbt in i sin miljö trots att dess grannar bestått av små hus av olika karaktär. Stadshuset har varit en del av Stockholm och står helt enkelt exakt där det ska stå. Huset är helt enkelt ritat för sin plats (det är svårare att säga detsamma om den byggnad som nu står i närheten ... Waterfront ... en byggnad som säger allt om vår tids underutveckling och amatörism).

Det tog tid innan man kom fram till Stadshusets slutliga utformning. En mängd olika utkast förekom det slutliga verket. Utställningen visar pedagogiskt framväxten av byggnaden ur dessa olika skisser. Här finns korta informativa texter om alla de konstnärer som var inblandade i processen (något som ju är obefintligt i dagens kunskapsfria tid där all bön och tro sker framför vårt universalverktyg datorn - och då blir det som det blir). Avslutningsvis finns det lite om framtiden och om ikonbyggnadens vara eller inte vara.

Besök utställning. Den är väl värd ett besök. Gör det innan museet återgår till det vanlig att visa allt annat än just ... arkitektur. Nästa utställning handlar om modeskaparen Jean Paul Gaultier ... mode är ju hett som fan numer, så visst, lika bra att arkitekturmuseet visar det ... i dessa shoppingtider kan man nog hitta nån bra sponsor också  ...

Peter Frisk (text och bild)

... Slussen - räkna med strul kära medborgare ...

Jag är glad att jag inte tillhör Stockholms näringsliv. Stockholm kommer att stanna upp fullständigt i en gigantisk trafikpropp de kommande 25 år och framåt ...

Huvudproblemet: En vansinnig trafiklösning som kommer att ställa till ett gigantiskt kaos och som klubbats igenom pga av politisk prestige. Det räcka att titta på den här beskrivningen för att förstå var vi är på väg: Slussen - från problemlösare till problem.

Jag ska ta ett eget exempel där jag anser att vi saknar följdfrågor (dagens samhälle och debatt kännetecknas av att ingen längre ställer följdfrågor utan mest försöker vara lustig över just de få som försöker ställa följdfrågor). Sten Nordin och Kevius borde fundera lite över sitt ansvar (gäller även alla andra politiker i alla färger som inte satt sig in i problematiken). De säger att de tänker på stockholmarnas väl och ve. I dag skriver de båda i en artikel i SvD kallad ”Vi har lagt ännu en pusselbit” att det inom 10 år kommer att finnas 350.000 fler invånare i Stockholm än idag. År 2030 har staden även räknat ut att Stockholm kommer att ha 500.000 fler invånare. I förslaget som klubbats så ingår en stor bussterminal inne i Katarinaberget med en kostnad på ca 3 miljarder (kostnaden är utanför de 8 miljarder som Nya Slussen beräknades kosta 2006, dessa 3 ska SL stå för) som ska ta emot alla befintliga och nya stockholmare Man förmodar att det till denna bussterminal ska resa människor.

Det blir alltså fler resenärer/trafikanter som ska till Slussen. Var ska dessa sen ta vägen?

Nämnda ökning av människor och att Nacka-Värmdö växer bör således generera än fler resenärer till Slussen än vad vi har idag. Den stora bussterminal är väl tilltagen för att föra alla dessa till just Slussen. Frågan är då: Var ska dessa efter att de tagit sig till bussterminalen ta vägen sen? Dricka latte på något café? Nej, förmodligen ska de på smidigaste vis ta sig vidare någon annanstans i Stockholm.

De tar sig då till tunnelbanan som med dagens invånarantal är överfull vid rusningstrafik. Att få in fler avgångar på tunnelbanan är omöjligt. De tar sig då vidare upp till bussarna ovan jord (om man inte gjort någon hemlig busstunnel från bussterminalen över till Norrmalm som vi inte känner till). De nya resenärerna tillsammans med de gamla trycks således upp till busstrafiken ovan jord (och till de spårvagnar som det sägs att man planerar i framtiden). Detta betyder att busstrafiken ovan jord bör öka rejält. Beräkningar säger att ca 70 % av resenärerna som tar sig till Slussen i rusning en vardagsmorgon ska norrut. Med andra ord. Många fler blir det som ska ta sig från Slussen och vidare norrut när Nya Slussen står färdig.

Vad har då hänt ovan jord? Hur ser det ut där 2022? Där finns då en t-korsning och även en mystrappa för att man bestämt från stadens sida att platsen ska bli en mötesplats och absolut inte får vara en trafikplats (vilket den varit i över 700 år). För den som är lite intresserad av att Stockholms infrastruktur fungerar bör stanna upp en liten stund och fundera lite. Korsningen kommer fyllas av bussar. Näringslivets viktiga transporter kommer att påverkas långt bort från Slussen likväl som flertalet busslinjer.

Det galna i det nya projekt är inte gallerian, eller utsiktens förändring: det galna i det här är att kollektivtrafiken och nyttotrafiken i Stockholm kommer att försämras något vansinnigt. Vi bygger in ett stillestånd med stående bussar, lastbilar och privatbilar. Miljömässigt är det absolut inte. Infrastrukturmässigt fullständigt befängt.

Vad ni nu får käre medborgare och näringslivsrepresentanter är en byggperiod på 10 år. Därefter kommer vi får något som kommer att kallas "nya slusseneländet" med åtskillig väntan och frustration. Efter några år kommer med all sannolikhet ombyggnader att göras för att "rätta till" problemen och man kommer då åter att se vilket nav denna plats är för stockholmstrafiken.

Hur skulle man då ha gått till väga? Kanske funderat på att lösa problematiken snabbt, smidigt och på billigaste vis. Att först lösa trafikproblematiken. Inte ytan, inte skalet (samma dårskap skedde vid Tegelbacken där Waterfront byggdes innan man löst trafiksituationen och således målade in sig i ett hörn och man kan nu inte vara lika flexibel som om Waterfront byggts efter en ny trafiklösning).

Jag säger inte att man nödvändigtvis skulle rekonstruera Slussen så som den ser ut idag. Det jag säger är att det som löst slussenproblematiken har varit klöverbladssystemet. Katastrofen i denna process är att man inte använt sig av de erfarenheter vi fått av denna lösning. Beslutet att  överge klöverbladsidén för en enda bro är det som skapar den kommande trafikkatastrofen.

Den som är det minsta intresserad av att Stockholms trafik ska fungera bör titta igenom Tor Edsjö och Bernt Lindgrens genomgång av trafiken och noga fundera i kritiska banor över det klubbade förslaget istället för att försöka göra sig lustig över de som arbetar med att kritiskt gå igenom Nya Slussen. Aldrig någonsin, tyvärr, har väl ordspråket "skrattar bäst som skrattar sist" varit så väl passande.

Visst. En pusselbit på plats. Men titta i kartongen Nordin och Kevius. Där finner ni ett fullständigt kaos. Ett pussel består av många bitar. Det blir ofta så när man ser det man vill se ...          

Peter Frisk - fritänkare, stockholmsguide och historiker.
Chatt om nya Slussen - DN
Nya Slussen – det här återstår före byggstart
Vad vet du om Slussen?
Slussen: Så gick det
Jag står och blickar ut över Slussen
Ja till förslag om nytt Slussen

Städernas omvandling ... sätta "på-kartan-problematiken"

I en understreckare i SvD idag skriver Erik Persson om städernas förändring och kopplingen till mediet film. Det är en mycket intressant artikel som inte är direkt förvånande för den som uppfattat den Gigantiska förändring som staden genomgått under de sista 10-15 åren. Det finns också många i vårt samhälle som inte uppfattat denna Gigantiska förändring som skett och sker i våra stadsrum och dessa kanske förvånar sig över en dylik artikel. De senare är allt som oftas de som inte lägger märke till att det stadsrum de besöker dagen innan ändrades, ombyggdes, gentrifierades och blev något helt annorlund än vad det en gång var. Dessa uppfattar aldrig att det där för bara några dagar sedan fanns en annan miljö, en annan befolkning. Dessa, som den gamle franske piaonistlärarinnan Nadja Boulanger möjligen skulle kalla de "sovande", är nu tyvärr i majoritet och kommer förmodligen så vara ...

Mycket av förändringens roll beror på förändringen i innehållet av staden. Vad staden anses vara. Vad man vill att den ska vara och vad man inte vill att den ska vara. Hur den beskrivs i våra medier, filmer och inte minst i turistbroschyren. Hur denna "bild" av staden kopplas ihop med de som planerar staden. Att "sätta staden på kartan"-syndromet. En symtom som i de flesta fall förstör och ruinerar det som just var det speciella med en viss stads karaktär. En plats i en stad som får ett uppsving anfalls numer direkt av horder som vill uppleva platsens genuina känsla och just dessa horder fångas upp av kommersiella intressen som "ordnar" till och "rättar" till platsen de anfallare så den genuitet man sökte gick förlorad i samma stund som anfallet inleddes. Man kan säga att den processen är gentrifieringens grundelement.

Och där är film- och turistindustrin stora aktörer i förändringen.

Persson har fångat lite av denna förändringsprocess och nosar verkligen på problematiken att förändringen skapas uppifrån. Absolut inte nerifrån. Inte från stadens gytter, inte  från gräsrotsnivå, utan högt upp i planerarnas torn. Notera i hans text de områden som beskrivs i London som nu förändras inför Olympiska spelen 2012.

Läs den. Texten är mer förståelig än min :-) "Staden söker lyckan inom filmen", "Under strecket", SvD 4 november 2011.
 
Peter Frisk

Natur och arkitektur i ett

Ett gott exempel på en arkitektur som är integrerad i landskapet är Parc Güell i Barcelona som är skapad av Antoni Gaudí.

Här ser vi hur Gaudi använt sig av bergets form och hur ett träd följer inuti själva berget upp mot staketet och huset som tar vid och avslutar uppe på toppen. Natur och arkitektur i ett.

Jämför med dagens sätt i exempelvis Stockholm där man plattar ner, slätar ut ojämnheter och former som skapats av naturen för att bygga på enklaste simplaste sätt.

Text & bild:
Peter Frisk

En grön arkitektur - Patrick Blanc

I en tid när vår arkitekturen rör sig bort från naturen mot stål, aluminium, plåt, glas och andra kalla material. Där formspråken är kantiga, färgerna ofta gråa och påminner om stealthbåtar så är det glädjande att det finns andra inriktningar i världen. Mer färgglada mjuka mänskliga inriktningar. Dock mycket ovanligt i det kalla kala Sverige där den s.k. svenska minimalismen är alenarådande. Mina egna favoriter inom arkitekturen är de som försökt införliva naturen i byggnationen, i arkitekturen, i formspråket och i materialen. Helst fyllda av grönska och färg inuti och utanpå (framförallt Gaudí och Hunterwasser - se länkarna för ex o jämför stealth).

Jag hävdar bestämt att det är den vägen vi måste ta för att klara oss i framtiden och på så sätt också bli lite gladare. Ett samspel med naturen. Ett samspelet som inte finns idag där vi gör allt för att frigöra oss bort från naturen. Det handlar inte om att flytta ut på landet med någon ny grön våg utan att i städerna skapa ur det befintliga och med tillägg en grön hållbar stad. Vi måste in och tillbaka till naturen. Samspela (ett gott exempel av Gaudi finns här).

Fransmannen Patrick Blanc (klicka på länk för lite bildexempel) är i mitt tycke fullständigt på rätt väg. Han klär in byggnader i grönska. Både utanpå och inuti och se gärna hans hemsida Vertical Garden här. Kan det bli bättre? Jag fann hans projekt läste i en artikel om honom i tidningen Disajn (som för det mesta kör kantiga vita-svarta-kök-stuket) som jag kopierade:

Väldigt långt från svensk arkitektur idag och stadsbyggnad trots tal om miljövänlighet ...

Peter Frisk

Slussen nätas in ... det "ängsliga" samhället sprider sina klor

Flanerade över Slussen i solskenet idag och upptäckte att man nu var i full fart med att näta in räckena. "Aha, man förberede sig för någon slags rivning eller annat pyssel", tänkte jag och frågade killarna som jobbade med stängslet vad det var till för. Fick ett vänligt svar att man gör det för "att ingen ska ramla ner [sic]" ....................? Just 2011 har dessa räcken blivit en säkerhetsrisk.

Mig veterligen har ingen stadsbo, barn eller turist under de dryga sjuttio år som räckena existerat trillat ner. 

Nu har någon tjänsteman fått för sig att den risken finns. Att man på det högst provisoriska stängslet kan skära sönder fingrarna en lördagsnatt är däremot en ny risk som vi får leva med. 

Det påminner mig Beckholmen. Ön skulle bli mer tillgänglig (den var verkligen tillgänglig) och skapade ett promenadstråk varvid torrdockorna plötsligt blev en risk. Man kunde ju ramla ner. Vad jag vet har ingen någonsin ramlat ner i dessa dockor - men nu uppkom en risk. Så man stängde av en större del av Beckholmen med två grindar och skapade en pyttestig långt bort från det som var intressant - att se på och lukta på båtarna som låg upplagda i dockorna för reparation. Så var det med den tillgängligheten ...  

Innan "promenadstigen" anlades gick det att gå runt på en större del av Beckholmen. Att stå på våren och speja ner i "östra" och "västra dockan" var sannerligen ett livets fludium. 

Nu möts man av en grind efter att man ökat "tillgängligheten".

Stadsflanören stannade till och begrundade och funderade på vad de ska hitta på härnäst vid Slussen. Under tiden fortsatte näten att täcka de gamla räckena från 1935 och plötsligt kände sig stadsflanören som en skugga av sig själv. En skugga på en plats, en stad, ett land som var på väg att snabbt tyna bort i den nya ängslighet ...

Man kanske kan stänga av hela stan med nät och eliminera alla risker. 

Text & bild

Peter Frisk

Stadsplanering och dess tråkiga planering ... varför?

I senaste Arkitektur anmäldes en avhandling med namnet "Planerat, alltför planerat : en perspektivistisk studie i stadsplaneringens paradoxer" av Sara Westin. Jag har ännu inte läst boken men ska ta och låna den, då det tycks som om författaren har en del likartade åsikter som mig själv om det som växer fram i dagen städer. Jag fann en artikel om boken i "Bygglo" och saxade några citat:

"Dagens stadsplanerare betonar allt som oftast det visuella och ordnade i försöken att bygga "stadsmässiga" miljöer. Men det resulterar inte nödvändigtvis i levande urbana miljöer. Det menar kulturgeografen Sara Westin som i sin avhandling framför en radikal kritik mot detta perspektiv."

Jag är ju fullständigt inne på att man håller på att planera sönder härliga städer - tex Stockholm. (man talar om promenadstad, jag talar om pensionärsstaden, en stad som skapas för människor i 35-60-årsåldern som vill leva sina liv likt pensionärer) ...

Bakgrunden till avhandlingen "Planerat, alltför planerat. En perspektivistisk studie i stadsplaneringens paradoxer" är aktuella försök att bygga "stadsmässiga" miljöer och som exempel står Hammarby Sjöstad i Stockholm. För att närma sig sitt ämne tar Sara Westin hjälp av Friedrich Nietzsches perspektivism och Sigmund Freuds psykoanalytiska tanketradition och ställer frågan hur stadsplanering och arkitektur - dessa mänskliga aktiviteter präglade av omtanke och välvilja - kan producera miljöer som får en att känna sådant obehag. Frågan ses som en variant av Freuds undran: Hur kommer det sig att människan har en tendens att göra sig själv olycklig?

Sara Westin säger själv:

-    Jag menar att den moderna stadsplaneringen är neurotisk, eftersom den tränger bort mycket av det som traditionellt förknippas med det urbana: det oordnade och det svårgripbara, kroppen och dess begär, säger Sara Westin.


Jag kan inte annat än hålla med. Att den moderna stadsplaneringen "tränger bort mycket av det som traditionellt förknippas med det urbana" vilket jag tjatat om på mina stadsvandringar och här på min blogg.

Peter Frisk

Låt arkitekterna räkna tyngdfasthet - fram med graffittimålarna

I förra veckan trilla jag in på Kulturhuset där Stadsbyggnadskontoret hade en utställning under Kulturfestivalen. Längst inne stod två stycken personer från Stadsbyggnadskontoret (förmodar jag) och talade med ett större sällskap. Man talar stadsplanering. Hur vill medborgarna att staden ska se ut. En distingerad herre i medelålder i publiken gav en liten kommentar om att han ser på Stockholm genom den litteratur han läst och genom vad konstnärer har uttryckt i tavlor om staden. När han tänkte på Stockholm var det genom litteraturen. En speciell vy, en intressant vinkel och han tycket att man skulle tänka på dessa vid stadsplaneringen. Att det finns platser som är direkt kopplade till olika verk, och det väldigt starkt (man kanske kan säga att en del i detta är uttryck för vad vissa kallar stadens själ), och att platserna får sin speciella rikedom i och med dessa böcker, beskrivningar och motiv och man skulle givetvis också kunna koppla filmen (som mannen inte nämnde). Det finns således värden som enligt vissa är sammankopplade till dessa vyer och utblickar och han undrade om det inte vore bra med en läskurs för Stadsbyggnadskontoret.

Tyvärr är vi fängslade i hur det ska vara. Arkitekten ritar hus och filosofen fundera på filosofi och bartendern blanda drinkar. Vi tror på det stenhårt idag att arkitekten ritar hus och gör det med en konstnärlig botten, med  estetiskt kunnande, med en blick för proportioner ... men icke. Vi bedrar oss. Arkitekten är en tjänsteman, ingenjör och ett slags industriarbetare. Denne producerar färdiga lösningar som finns tillhanda i ett datorprogram. Han har ingen koppling längre till konsten. Arkitekten vet inget om konst eller estetik eller design. Detsamma gäller stadsplaneraren. Vi tror att denne planerare kan planera städer men det är tyvärr helt fel - stadsplaneraren är lost. Stadsplaneraren tillhör släktet som är på fel plats. Var som helst i samhället vore han rätt än den platsen att planera städer. Det blir bara fel, hela tiden, fel. Ingen stadsplanerare har någonsin lyckats.

Nej, det borde bli ombytta roller. Vi borde ha människor med fantasi och med egen initiativförmåga, våghalsiga människor som vågar ta ut svängarna utanför normen. Inte några klonade egenförmodade-innerstadstrendiga-boboianer som vill bo och leva sina liv i ett kylskåp eller en obduktionssal. Vad vi skulle behöva är mer graffittikonstärer på arkitektkontoren. Här har vi människor med konstnärligt sinne och med färger och former. Låt dessa rita våra hus och göra dem vackra medan arkitekten gör det han kan. Räknar på hållfastheten och möjligheten att förverkliga det graffittikonstnären eller konstnären kommer på.

Varje arkitektkontor borde ha 4-5 graffittikonstnärer, några författare, poeter, musiker etc. som tillsammans kom på idéer och ritade det nya. Ingenjörerna = arkitekterna skulle vara de som förverkligade möjligheten tekniskt.

Men tyvärr är verkligeheten medioker och vi får leva med fantasilösheten.

Peter Frisk    

Någon bygger lego här i stan ...

Jaha, så byggs det låda på låda på Norrmalm - Lådklara ... På Kulturhuset under Kulturfestivalen kunde barn bygga sitt eget Stockholm på sitt eget vis med lego (där fanns nog en önskan från stadens tjänstemän från stadsbyggnadskontoret att barnen skulle bygga högt ... som alla barn alltid gör och sånt glädjer säkert stadens tjänstemän som vill leva i framtiden där allt är byggt på höjden för det är enligt tjänstemännen modernt och något annat vill man inte vara än - modern, som då är lika med, just högt, för barn som har framtiden för sig och man vill ju bygga för framtiden och barn kan ju inte annat vara än moderna då de är framtiden och dessa vill tjänstemännen blidka med sitt eget ego och bygga högt. Men vem vet, kanske de där barnen har en annan uppfattning i framtiden, när de vuxit upp och sett all denna dussinarkitektur och får höra att det byggdes just för deras skull ... men vem vet ...) och inte anade man att arkitekterna gjorde likadant ...

Nu ska det byggas på höjden. Jaha ... och vi får byggfuttar på taken.

Peter Frisk

Så blev det bara en grushög av Lindgården från 1930

Passerade Lindgården i dag söndag. Där fanns nu bara skrot och grus. När jag stod inne bland rivningsmassorna kände jag för första gången, riktigt på riktigt, att fan vet om jag vill fortsätta och leva i den här stan. En stad som är på väg mot någon vision som jag inte är så säker på att jag vill möta. Planen är att fly innan den fullständigt gått under och dött ... men där stod jag alltså och funderade på arroganta politiker med slags förakt mot sina medborgare (den här historien är rena snurren från början och slut och är inte direkt den enda märkligheten i Stockholm idag).

Nu är det här ett ganska litet hus på en liten plats i en Nationalstadspark och kanske inget stort i det stora världsliga hela. Värre saker sker. Men någonstans i Lindgårdens senare historia finner jag en stark koppling till mycket i tiden vi lever i. Gör man som man behagar och ger tusan i lagar och regler får man fri lejd och kan t.o.m. tjäna en rejäl slant på kalaset. Det kanske inte är så underligt att man då kan känna en märklig känsla av ilska hängande i luften över hela vårt samhället? Jag tror att det är mycket som hänger ihop helt enkelt ...

Stockholm i världsklass ... jo, jag tackar ... kass snarare.

Lindgården 31 juli 2011.

Bakom rivningsmassorna skymtar Liljevalchs.

Det hela är ju mest en pina och varför jag står här och trycker och självplågar mig själv ... är en gåta. Men någon måste ju dokumentera eländet.

Vad som komma skall får vi väl se men jag tippar att det blir en kub. Sen kommer kuben att vinna någon arkitekttävling och prisas. Kuben kommer sedan bli en byggnad som visar att "man vågar" och fler byggherrar och stadsplanerare kommer stå i kö för att visa att även de "vågar" bygga i känsliga kulturmiljöer och vi kommer översvämmas av kuber och de vanliga flosklerna trots att det som nu idag byggs är rena rama dyngan.

Den kvalitén på virke får man leta efter. Inget fel på de här träbalkarna.

Från den lummiga gården inne på Blå Porten har man tidigare suttit och drömt sig bort i idyllen. Men idyll och lugn ska utrotas för någon slags vision och snart lär det stå en byggnad som skyltar om den vackra utsikten (alltså in till Blå portens trädgård) på Lindgårdens tomt. Från Blå Portens håll lär det nog se annorlunda ut ... å andra sidan ska det grävas upp sägs det för ett garage så även Blå Portens lummiga gård ska väl moderniseras vilket är lika med steriliseras.

Det blev rätt tomt utan Lindgårdens fasad ... tycker jag ...

Men jag vill minnas platsen så som den en gång var. En av flertal pärlor på Djurgården. Men nu har man alltså satt kniven i en klassiker: Lindgården, den sista byggnaden från Stockholmsutställningen 1930. Lyckat drag Stockholm, bra gjort ... vilka visionärer ...

Lindgården.

Text och foto: Peter Frisk

Se också: En liten film om Lindgården:

Lite artiklar och länkar och bakgrund till Lindgårdens öde. Läs även här om skandalen.

Vi har lagen på vår sida säger Arcona och river vidare

Rivningen av den anrika Lindgården från 1930 fortsätter och företaget Arcona som vill (ska) bygga hotell på platsen anser att de har juridiken på sin sida och river på.

Kapitalet rår och Djurgården står inför sin största förändring någonsin. Det hela är bara början på en gigantisk förändring. Man har nu fått fäste på ön och jag lovar att det här kommer att följas av fler märkliga byggen på ön. Nu finns inte längre några stopp att uppföra nya hus eller förvanska de högt värderade kulturhusen. Jag befarar en byggboom på Djurgården och en mängd ombyggnader och tillbyggnader. Lindgården blir ju ett prejudikat. Prejudikatet är följande. Gör vad du vill och kör på. Inget händer, inga straff utfärdas, ingen viten behöver betalas.

Det hela speglar fullständigt den tid vi lever i och i den sörja simmar våra politiker och ger tillstånd till just de som tänjer på lagarna. Det är en fin värld vi håller på att skapa och döden lägger sig över Djurgården med sin unika historiska karaktär som glatt så många.

Den enda bild på den nya byggnad som ska byggas.

Det sägs att vi har hårda restriktioner på vad man får och inte får göra med kulturminnesmärkta hus och kvarter. Tyvärr gäller de restriktionerna inte på Djurgården där man kan göra som man vill. Här är en utbyggnad i rostfritt på huset vid Allmänna Gränd som ägs av mannen som fullständigt körde ner Lindgården som ligger bredvid så att man nu river den. Han själv sålde Lindgården, som han fick gratis av Stockholm Stad, till ett mycket högt pris till Arcona AB som nu river det hela för att bygga sitt hotell (som vi egentligen inte vet ett skvatt om hur det kommer att se ut i färdig form). Den forne ägaren av Lindgården har även förvanskat fler av byggnaderna som ligger utefter Allmänna Gränd. Dock, det ska medges (vilket gör det hela än mer ledsamt) med hjälp av staden som gett honom bygglov till att just förvanska byggnaderna i ett område i Sverige som har den högsta skyddsklassen.

Man kan fylla en hel roman med alla dåraktigheter som försigår och försigått här ute.

Jag har aldrig varit så less och uppgiven som i det här fallet.

Här kan läsas lite vad en del medborgare tycker och tänker i frågan: "Är det rätt att riva Lindgården? Östermalmsnytt"

Peter Frisk

För ett kort ögonblick möts två kajer, två världar, två synsätt ...

En gång i tiden var en kaj en plats där det rörde på sig. Det fanns en tid när man gjorde annat än satt still och zippa på en latte. Det fanns en tid då man kunde gå omkring och se lustiga konstiga saker och känna dofter av alla de slag helt utan skyddsnät och helt utan kommunala ordnade promenadstråk av kinasten. Det fanns en tid då man kunde beskåda lastbåtar, kranar, bryggor, slipers, hantverkare, stenhuggare och grävmaskiner och människor som arbetade med något som man kan ta på. Någon slipade på en båtsida så glöden sprutade och en annan måla på en mast medan en tredje olja in ett däck. Det är slut på det nu.

Vill man skåda hur en kaj såg ut en gång i tiden, innan den fullkomliga ordningen tog vid, så tar man sig bort till den sista resten av existerande dåtida kajområde i Stockholm. Nedanför Skanstullsbron finns det fortfarande kvar ett sista reservat av kaotiskt liv som snart är borta. Ta er dit och studera och fundera och titta gärna på själva brottet i tiden.

Intryckt i ett sista hörn har nu de gamla båtarna och de rostiga pinalerna pressats undan. De har ingenstans att gömma sig och väntar nu på sin fullständiga utrotning. Vi skådar en utdöende art helt enkelt.

Med tunga obevekliga steg far den nya tiden fram med sitt nya ideal till stad. Den ordnade staden. Tillrättalagd och ... lite tom kanske man kan säga. Men smaken är ju som baken som sagt.

En ny kaj anno 2000-tal.

En gammal kaj anno 1900-tal.

Kajlivet på 2000-talet.

Ovan och under kajlivet på 1900-talet.

Här kan man räkna båtar och andra pinaler och gå och fundera på livets villervalla.

Här räknar vi några träd och en inhängnad krog.

Gammal kaj - som måste bort. Inget skräp här inte, kan vi ju inte ha mitt inne i stan, hur skulle det se ut! Och inga båtgubbar eller en massa pyssel och sysselsättning med kroppen. Vi har ju Kina, där pysslar man med sånt, här ska vi bo och ha kontor och dricka latte i promenadstaden. Punkt.

Så hatten av för det som varit! Det krokiga, det rostiga, det doftande, det ljudliga, det levande!

Allt som är fast förflyktigas ... så var nu snabba om ni vill se den sista av den utdöende arten: Stockholms kaj/hamnliv. (Läs också Epsteins Stockholm DN; Industriepokens sista suck i Södra Hammarbyhamnen).

Text och bild/ Peter Frisk

P.S. Men ... vad ska man göra sen då, när man druckit sin latte? Gå hem? Gå till kontoret? Blir det hela inte lite enkelspårigt i längden tro? Ja ... lite trist, lite dött ... Jag tar snart mitt och styr dit där mina skor pekar ....

Bedriver Stockholms politiker olagliga handlingar på Djurgården?

Just nu pågår rivningen av den anrika Lindgården på Djurgården i en kulturkänslig miljö som har högsta klassningen som Riksintresse. Frågan man borde ställa sig är om inte rivningen av Lindgården borde anses som ett lagbrott? De som beslutat om rivningen är politiker i Stockholms stadshus och det trots att det rör sig om ett Riksintresse. I rapporten ”Husen i Nationalstadsparken” utgiven av "Stockholms Stadsmuseiförvaltning" 2002 kan följande läsas (kursiveringarna är av mig): ”Nationalstadsparken utgör i sin helhet riksintresse enligt 4 kap miljöbalken. Inom Nationalstadsparken finns även delområden som 1987 särskilt utpekats som riksintresse för kulturmiljövården: Skeppsholmen och Kastellholmen, Södra Djurgården, Djurgårdsstaden, Beckholmen, Gärdet, Brunnsviken och Institutionsbältet på Norra Djurgården. (nu 3 kap. 6 § miljöbalken).” De områden som tas upp där är enligt texten än mer viktiga än övriga områden som också är av vikt i riksintresset i Nationalstadsparken. Djurgårdsstaden är alltså mer klassat än det andra som ändå är högt klassat: ”Miljömässigt kan området delas in i fem delar: centrala delen med den äldsta samlade bebyggelsen, Gröna Lunds nöjesfält, kvarteret Konsthallen och Skeppsholmsviken, kvarteret Spetsberget och Grönland och det nedlagda varvsområdet vid Beckholmssund” I kvarteret Konsthallen ligger således Lindgården från 1930 som nu håller på att rivas efter ett beslut i Stadshuset. För mitt öga som inte har koll på det rättsliga, paragrafer och dylikt, ser det i alla fall ut som att det hela rör sig om ett klockrent lagbrott att riva Lindgården. Har det lämnats in någon anmälan? Det borde göras. Även om inte Lindgården kan räddas, vilket det ännu finns en mikroskopisk chans att göra (allt är alltid möjligt om viljan finns), så är ju en kommande dom i ett sånt här ärende av största vikt. För kan man riva och bygga nytt i ett område som klassats som ovan, då kan ju vad som helst hända var som helst (vilket det numer ofta görs) och skyddet för våra byggnader och andra miljöer blir fullständigt urholkade. Det borde i alla fall göras en rättlig prövning så vi, den svenska mänskligheten, får ett prejudikat. Kerstin Mandén-Örn skriver i inledningen av ”Husen i Nationalstadsparken”: ”Kan man bygga inom Nationalstadsparken och hur skall man i så fall bygga? Ett svar är att man i första hand måste ta hänsyn till befintlig kulturhistoriskt värdefull bebyggelse och miljö och att man, om man bygger, självklart skall bygga med hög arkitektonisk kvalité” Trots att området har denna klassning har jag nu försökt finna på fler bilder på den nya byggnad som ska uppföras. Celsing har en bild. Det är det enda jag finner på (se nedan). Det står inte mycket om det här (åtminstone inte på nätet). Förra förslaget hade mer illustrationer och då talades om att gräva upp Blå Portens trädgård för ett garage under den nya byggnaden – någon som vet om den galenskapen fortfarande gäller?

Vad som behövs är en anmälan om det inte redan gjorts. Det händer så mycket i Stockholm just nu och framför allt är man otroligt okänsliga och exploaterar hårt och naggar i kanten på områden som är viktiga att hålla orörda till framtida generationer. Man kan ha egna synpunkter om saker och ting men när själva det rättsliga läget inte följs då är samhället ute på hal is.

De som beslutat om rivningen är politikerna i Stockholm i ett ärende som inte rör Stockholm då det handlar om ett Riksintresse. Beslutet togs i Stockholms Stadshus i stadsbyggnadsnämnden 16/6 2011 av: Beslutsgång Ordföranden Regina Kevius (M) ställer förslagen mot varandra och finner att nämnden beslutar enligt Regina Kevius m.fl. (M), Tomas Rudins m.fl. (S), Björn Ljungs (FP), Christer Mellstrands (C) och Maria Hannäs (V) förslag.

Reservation Elina Åberg m.fl. (MP) reserverar sig mot beslutet med hänvisning till sitt förslag till beslut.

Särskilt uttalande Särskilt uttalande lämnas av Maria Hannäs (V) enligt följande: Vi beviljar rivlov i enlighet med tidigare taget beslut om att uppföra en ny byggnad på platsen. Det är med stor sorg vi konstaterar att så sker, och att förfallet av Lindgården fick gå så långt. Stockholms stad bär, förutom fastighetsägaren ett stort ansvar för att utvecklingen lett till att byggnaden inte längre går att rädda. Konsthallen 2, Djurgården, Dnr 2007-09191-571 Beslut Stadsbyggnadsnämnden beslutar enligt stadsbyggnadskontorets förslag: 1 Stadsbyggnadsnämnden beslutar att bevilja rivningslov för rivning av restaurangbyggnad, med stöd av plan- och bygglagen (PBL) 8 kap 16 §. Föreskrifter m.m. Bil § 66 A

Om någon vet något och om hur man gör anmälan i ett dylikt fall så hör av er.

Peter Frisk / Tidigare artiklar här: "Rivning av anrika Lindgården och nybyggen på Djurgården" 8/3 -10 "En nymålad blå port, Lindgården och Blå Porten" 10/8 - 09.

Läs även:

”Lindgården är Stockholms värsta skandal” DN 14/7 -11

"Nu rivs restaurang Lindgården på Djurgården" DN 7/7 -11

"Riv inte Lindgården" 30/11 -09

"Långsamt förfall kostar miljoner" 22/11 - 04

Swedbank Arena

Inte oväntat kan man läsa idag att Swedbank Arena är felberäknad kostnadsmässigt. Enligt Metro och SvD var arenan 2007 kostandsberäknad till 1,9 miljarder och nu beräknas slutnotan till 2,8 miljarder.

Stadsflanören lyfter på hatten och sänder härmed en glad hälsning till solnaborna som får öppna plånboken och fylla på kapital till bygget.

Man blir ju lite nyfiken på hur kontrakten ser ut mellan de inblandade. Vem som ska stå för vad när kostnaderna rusar? Här har vi ett gäng intressanta aktörer av olika art: Jernhusen, ett statligt bolag som ska förvalta byggnader i anslutning till järnvägstrafiken (tillika numer arenabyggare - Jernhusens ägarandel, i fyra bolag, uppgår till mellan 22,2–25,0 procent med ett åtagande om maximalt 260 MSEK). Vi har Svenska Fotbollsförbundet som det är lite svårt att riktigt veta var de får sina pengar ifrån och hur mycket % de egentligen har i bygget. Vi har som nämnts ovan Solna stad, kommunen, invånarna i Solna (hur många procent de har i projektet är väldigt svårt att finna på). Peab är de som bygger och ingår i ägargänget men hur mycket exakt är svårt att ta fram likväl som Faberge vilka är ett av Sveriges ledande fastighetsbolag med huvudsaklig inriktning mot uthyrning av kontorslokaler och fastighetsutveckling.

Dessa, ett statlig bolag, en kommun och ett idrottsförbund och två privata kommersiella företag bygger alltså Swedbank Arena (Swedbank är sponsor). Desss har skapat tre bolag för detta bygge. Nedan ett urklipp jag hittade om bolagen (det är inte lätt att spåra fram så mycket om dom):

Ett av dessa bolag är "Arenabolaget i Solna KB" och det andra är "Arenabolaget i Solna AB 556742-6811" (SvFF:s ägarandel 33 %)och sen finns Råsta Administration AB 556702-8682 (SvFF s ägarandel 20 %)Råsta Holding AB och Swedish Arena Management AB 556742-6829 (SvFF:s ägarandel 33 %)Swedish Arena Management KB 969733-6312. Försök nysta ut det här mina herrar och damer.

VD för alla bolag är en och samma figur: Christian Alexandersson, VD Arenabolaget i Solna KB/Råsta Projektutveckling AB/Swedish Arena Management KB.

Vem tror ni får betala för denna felräkning på 900 miljoner? Här finns det att rota i för er journalister. Det är bara att gräva.

Peter Frisk

Det är ju roligt att arkitekterna ger liv till städerna ...

Dödsstjärnan? Nej, Örnsköldsvik. Jamen grattis Ö-vik! Och grattis nutiden för våra fantastisk depparkitekter! Tänk vad turister kommer att strömma hit till våra byggnadsmästerverk. Vi är ju fullständigt "moderna" ...

Men nog känns det lite som döden knackar på mitt rum? Eller känner jag doft av stöveltramp? Vet inte riktigt vad jag anar där i ... mossen?

Projektet Stockholm Waterfront genombelyst

I en utmärkt artikel i Arkitektur 2-2011 (s.50-57) skriver Dan Hallemar om hur projektet Stockholm Waterfront växte fram. Läsningen är inte roande men ytterst nödvändig för att förstå vad som sker i Stockholm idag.

"Historien om Stockholm Waterfront illustrerar hur värderingar och avvägningar förändras över tiden. Hur det icke givna blir något som man kan acceptera, hur det icke förhandlingsbara blir förhandlingsbart och sedan genomförbart.", skriver Hallemar.

Ett tyvärr så vanligt sätt inom dagens stadsbyggnad.

I artikeln får vi bl.a. reda på hur staden köper tomten och säljer billigt och förlorar över 300 miljoner på affären. Hur byggnaden höjs för varje förslag som dyker upp och hur det godtas utan minsta kritik och att ingen tycks ha något ansvar för det hela. Intressant är att projektet nu sätter ribban för framtida bebyggelse på platsen och vi kan kallt räkna med att Stadshuset i framtiden kommer att drunkna och försvinna i det kommande stadslandsskapsmyllret av fyrkanter i rostfri plåt. Stadens beslutsfattare önskade sig en ny märkesbyggnad och dränkte sig själva och den befintliga världskända märkesbyggnaden Stadshuset i något som väldigt få tycks uppskatta. Under samma tid byter staden slogan från "Beauty on Water" till "The Capital of Scandinavia" och Markkontoret blir Exploateringskontoret (ett namn som på något sätt för tankarna till Belgiska Kongo). Dessa namnbyten säger en hel del om förändringen i tid.

Lyckat kära politiker.

Men det sägs att utsikten är hänförande ... är man inne huset så slipper man ju se själva huset och man ser det som får människor från hela världen att åka till Stockholm ... En läsvärd artikel - tidningen finns på det närmaste bibliotek (förhoppningsvis).

Peter Frisk

Sven-Harrys Konstmuseum

I kanten av Vasaparken invigdes en ny byggnad den 23 mars 2011. Huset är ritat av Gert Wingårdh Arkitektkontor och uppfört av byggmästaren Sven-Harry Karlsson.

Mot parken står en ganska liten kantig kubbyggnad med en guldfärgad plåtfasad. Runt hela byggnaden är botten helglasad och kvällstid kommer huset säkert att lysa upp den sidan mot parken. Annars är det inte mycket som skiljer byggnaden från ett 60-talshus. Möjligen den gyllene färgen, inglasningen i botten, och att det finns en kopia av Sven-Harrys 1700-talsgård på byggnadens tak som Sven-Harry menar har den bästa planlösningen (ännu ej färdig). Om ändock dagens arkitekterna kunde kasta ett öga på erfarenheter inom deras konstart.

Jag kan hålla med vissa kommentatorer om att guldfärgen blir ett glatt utropstecken, men, något nyskapande har arkitekten inte lyckats åstadkomma. Formmässigt får vi ännu ett bevis på vår tids enkelspårighet och dess likriktning. Wingårdh har sagt att han önskar kalla sig konstnärsarkitekt. Har hade han guldläge att flippa ut lite med konstälskaren Sven-Harrys stålar. Så nog hade man hade väntat sig något originellt, något annorlunda, något konstnärligt. Eller vi fick kanske det vi omedvetet förväntade? Ett svar på var svensk arkitektur står idag. En byggnad som påminner mer om tidens köksideal och därigenom visar oss mänsklighetens fyrkantighet. En byggnad som hämtat sitt formspråk från Östberga.

Sven-Harrys Konsthall vid Vasaparken (foto: Peter Frisk), ett lamellhus i Östberga uppfört 1967-69 (foto: wikipedia, fri bild)

Till DN säger Sven-Harry att att det inte finns så många i Sverige som Wingårdh som kan "sätta upp ett hus med internationell touch" . Må så vara. Men det här huset blev det inget av "internationell touch".

Sven-Harrys Konsthall vid Vasaparken (foto: Peter Frisk) och en av fasaderna från "Blåkulla" i Solna, uppförda i slutet av 1960-talet (foto: wikipedia, fri bild, bilden beskuren)

En tanke med byggmästarens projekt är att visa Sven-Harrys konst. På taket, i det 1700-tals kopierade huset i guldplåt, ska tavlor och annat hänga precis som hemma hos Sven-Harry. I botten skapas en konsthall med diverse konstutställningar. Det kanske roligaste i hela det här projektet är att de lägenheter som finns i huset kommer att bekosta driften av konsthallen (och jag förmodar huset på taket med Sven-Harrys konst). Hyresgästerna är alltså de som står för notan.

Absolut ingen dum idé. Man uppför en konsthall i sitt eget namn och låter hyresgästerna stå för fiolerna samtidigt som man vill bekämpa girigheten med en gyllene guldtacka (i plåt) med hål i. Vi talar 2000-tal.

Nå väl, inget nyskapande, men en piff i färg i hörnet på Vasaparken. Men formen är enligt mig en trist katastrof. Men så ser det ut i dagens stadsbyggnad generellt.

Se bildspel här:

Läs också: DN1, DN1,

Peter Frisk