Många bäckar små ...

Det tycks ha blivit vanligare att de som äger fastigheterna i Stockholm också är med om att styra utvecklingen i sina fastigheter. Vad för verksamheter som ska finnas i husen. Tidigare hyrde man ut och någon skapade en plats, en butik, en teater. Nu vill man, kan man kalla det, toppstyra verksamheten. Jag ska ta upp några exempel.

Ganska obemärkt fortgår en förändringsprocess av Stockholm. Oftast i mindre skala. Det sker för enskilda mindre verksamheter och näringsidkare. Säkert i all välmening, men med stor betydelse för stadens struktur och dess innehåll.

Stor del i förändringsprocessen har de som förvaltar byggnaderna i vår huvudstad - ägaren av fastigheter tar alltså idag mer initiativ i vad som ska finnas i deras hus. Man vill vara med om att styra utvecklingen av staden. Det är således mer vanligt idag än vad det har varit förut om vad som "passar in" (områden som är värst drabbade är kring Drottninggatan och Stureplan). Samma idé som driver en galleria är på väg att få fast grepp i de övriga delarna av stan. I galleriorna är det ägaren som styr vilka som etablerar sig i deras galleria (man vill inte ha antikvariat, antikhandlare, smånasaare - man vill ha H&M, C. Ohlson m.f.). Nu har vi flera kvarter i det s.k. "city" där fler olika fastighetsägare går ihop för att "förädla" sitt område. Det är mycket förädla numer.

Ute på Djurgården har Parkteatern haft sitt förråd i 35 år. Det har nu sagts upp och en sådan uppsägning kan kanske verka harmlös. Jag ser det inte riktigt så. Jag ser det som en del i en rådande trend där en fastighetsägare anser vad som bättre passar in i en byggnad, en plats. För den som tagit en promenad, flanerat, sommartid och sett skylten där Parkteatern har sitt förråd och sett dörrarna öppna och där ställts sig och fantiserat om kulissbyggen, förberedelser och kommande uppsättningar, känt "verksamheten" och "kreativitetens anda" och inte haft behov av att gå in känns en flytt av dess verksamhet ledsam och tråkig. (Parkteatern tvingas lämna sina lokaler - kolla artikeln och utalandet om att det är ett för attraktivt läge för parkteatern) Jag tycker det är viktigt att det finns verrksamheter som låter, luktar i staden, verksamheter som är mer än bara ledighetsaktiviteter. Liv i en stad bör vara mer än att sitta med en kaffe vid ett museum eller konsthall eller vid sitt vitklädda kontor och därefter shoppa kläder.

Just trenden att styra uppifrån tycks bli mer och mer vanliga. Att fastighetsägare går in och styr. Och att man gärna ställer yttringar mot yttringar - kultur mot kultur. En hyresgäst har visat förtroende och varit på en plats en lång tid och får inte förtroende att fortsätta trots lång och trogen tjänst, är inte heller så sympatiskt (det är den nya, den som kommer, som får alla fördelar medan den som visat långsiktighet är rökt). Man sparkar ut en hyresgäst som befunnit sig på platsen i 35 år och betalt sin hyra för en annan.

På Norrmalm har nu flera cityfastighetsbolag gått samman för att styra upp problem och "skapa" bättre miljöer - här talar vi om både kommunala och privata och statliga aktörer. Tanken låter fin. Men vad betyder det? Jo, förändring på fastighetsbolagens premisser. SFV, Statens Fastighetsverk, tillhör numer en väldigt aktiv fastighetsförvaltare. Man är från stat och kommun mer vinstdrivande och sätter numer hyrorna efter marknadsmässiga mått (ett exempel: Osäker framtid för Dansmuseet, DN 6/12 eller Operans hyra chockhöjs och även Dramatens 2/10 DN). Både privata värdar som statliga och kommunala värdar m.fl. är ute efter så stor inkomst som möjligt vilket i sig ökar på prisstegring och hyreshöjningar och ökar problemet med en mindre pluralistisk stad. Jag kan till viss del accepterar att de privata aktörerna gör som de vill, men inte att de kommunala, statliga m.m. måste ha absolut högsta avkastningen, där håller jag inte med).

På Söder riskerade Hornstull Bibliotek (nu avblåst) att få mindre yta då tanken var att minska bibliotekets yta från 536 kvm till 210 kvm. Man tyckte det var bättre att ha ett café på platsen istället för böcker. I City den 14/12 kunde man läsa att Elisabeth Aldstedt, områdeschef för biblioteken söder om innerstaden, var positiv till att minska biblioteket i bekostnad för ökad kaffedrickning med följande kommentar: "Fastighetsförvaltaren har gjort en undersökning om vad människor i området efterfrågar. De svarade: kultur och kaféer." Fastighetsförvaltaren undersökning gör att stadens biblioteksansvariga genast börjar fundera i banor på att starta cafeverksamhet. I dessa tider gäller det att kasta kappan efter vindriktningen direkt. Bort med böcker och information och in med kaffe efter fastighetsägarens rekomendationer.

Järnhusen är ett statligt fristående bolag som förvaltar de forna Statens Järnvägars byggnader men som idag 2009, inte har det minsta med SJ att göra. Jernhusen ska tjäna så mycket som möjligt till sin ägare, staten. Bolaget drivs och handlar fastigheter som vilket privat bolag som helst samt är inblandade i byggandet av den nya Nationalarenan i Solna (skattepengar som man kan säga har trollats till en privat sfär). Kärnverksamhet: Jernhusen också)I kraft av sitt värdefulla markinnehav har det i praktiken blivit ett mäktigt fastighetsbolag. Jernhusens byggnader, stationerna, har ett fåtal kedjor som hyresgäster. Likheten med en galleria är slående. Ägaren bestämmer vad och vilka affärer som ska finnas i gallerian eller stationen (i Göteborg "förädlar" man stationen med nya kontor). Man bestämmer vilken estetik som ska råda. Hur skyltning ser ut etc. Man ser också till att pressa upp hyror för andra fristående statliga bolag, SJ, Green Cargo (Skarp kritik mot Jernhusen) vilket renderar ökad lön till VD:n (Jernhusen-vd fick lönelyft på 21 proc) och man kan gå in och bygga fotbollsarenor. (fler artiklar i ämnet här: "Byggpolitik: Privata häkten och statliga hotell" "Skenande vd-lön i fler bolag", "SJ:s varumärke tar mycket stryk"

På Skeppsholmen försvinner sakta men säkert verksamheter som påminner människan om liv och doft. Holmen är alltmer en död och steril ö. Livet som fanns där för inte så länge sen, 10 år, är som bortblåst. Hotell hamnar där. Kontor likaså och SFV står för förändringarna.

Ett annat projekt kan man läsa om här: Projektet Nya Klara.
"Fastighetsägarna har enats om ett kommersiellt idékoncept" - och här funderar man då på hur det förhandlats fram. Småskalig verksamhet? Eller påbud uppifrån? Med högsta avkastning som mål.

Ett privat exempel är den gamla klassiska biografen Röda Kvarn på Biblioteksgatan. Där sa en representant om bion, när den ännu fanns kvar, "att den inte passade in i konceptet för Biblioteksgatan" Den hade legat där sedan 1917 med en oerhörd tradition och lyfte gatan. Den stängdes och det blev Outlett som uppenbarligen passade in bättre i gatans "koncept". Och gatan blev tråkigare.

Det är mer vanligt idag att det är någon annan som anser hur det ska se ut i staden. Inte direkt den som hyr lokalen ifråga. Eller finns i kvarteret. Att få ut exakt så mycket som möjligt för varje kvadratmeter är det enda viktiga för både privata bolag som offentliga. Där ligger en stor fara. Det finns bara en väg som är tillåten s.a.s. och resultatet av detta är vad vi börjar se. En tråkigare likformig stad.

Jag ska ta ett sista exempel. Vasateatern ligger risigt till i den byggnad man befunnit sig i sedan slutet av 1800-talet. (Vasateatern stänger) Casino Cosmopol vill utöka och spanar efter Faschings lokaler. De är så galanta så de, eller rättare Statens Fastighetsverk, erbjuder en modernare lokal på annat håll - att Jazz förknippas med adressen och lokalen som de nu ligger i har man inget begrepp om.

Min åsikt är att en politik ska bedrivas så att många yttringar av olika slag ska ha en möjlighet, ha en plats och finnas spridda och uppblandade i en stad. Nu går kommun, stat och näringsliv i exakt samma spår med exakt samma mål. Högsta ekonomiska avkastning på alla verksamheter vilket givetvis trycker ut alla de verksamheter som inte har samma plånbok ut ur innerstaden till pereferin eller de som inte har en verksamhet som "passar" in i rådande ordning oim vad en stad "är". Kultur, hantverk, antikvariat, mindre verkstäder, små egna butiker, enklare caféer, musikställen av enklare art. Detta ska givetvis beblandas med de stora drakarna, jättearenorna, stora institutioner, köphus, gallerior. Men låt inte subvesionera jättarna och dra undan stödet från de små - gör tvärtom.

Låt staden leva!

Efter att jag publicerat följande i går visar ABC inslag om först Boultbee som köpte ett gäng köpcentrum av Stockholm Stad för några år sedan. De pressar sina hyresgäster stenhårt på hyrespengar. Därefter var det ett inslag om Vasakronan, ett tidigare statligt bolag som såldes förra året. I bolaget fanns förvaltningsbyggnader, fängelser och även studentbostäder. Vasakronan tänker nu i Uppsala göra bostadsrätter av dessa studentbostäder - i en stad där det idag är omöjligt i princip för en student att hyra ett studentrum. Mats Odell såg inte så lite seg ut där han satt bland studenter och såg resultatet av sin marknadsliberala sysselsättning. Månne den inte fungera som en enda vägens politik. Kanske man måste ha vissa "samhällsnyttiga" verksamheter ... men Vasakronan är släpppt och äganderätten råder ...

Här om Boultbee i ABC. "Boultbee – en borgerlig bedrövelse - Dagens Handel", "Britter köper Centrumkompaniet - DN 2007", "Politiska möten stoppas i gallerior - DN 2007" ... ett axplock.

Här om Vasakronan och Mats Odell på ABC. Läs lite mer om Vasakronan här: "Bonusregn över Vasakronans chefer", "AP Fastigheter köper Vasakronan" ... ett axplock.

Den ofria tiden som stavas det fria valets tid.

(förra inlägget för med sig att jag kastar ut den här likt en oplockad gås, i råform)

Jag gillar musik. Jag har bred musikalisk smak och kan tänka mig en mängd olika yttringar. Musikkonsument helt enkelt. Jag lider inte heller brist på musik. Den kan man få doserad till sig vart man än håller till, utanför sin privata lägenhetssfär, fäst vid sitt fysiska fläsk. I princip överallt utanför min privata hemmaplats, lägenheten, kan man och hör man musik. I affären, tågstationer, på bussen, på tåget, ja överallt - och givetvis i hissen. Helst väljer jag själv vilket ljud jag önskar in i min kropp.

Jag kan till viss del ta det att jag får annat ljud in i mig - en stad är ljud.

Svårare är det att finna att man på ett bibliotek fått för sig att ge sina besökare små musikaliska tips när dessa sitter med näsan i en bok. Rent stilmässigt, hyffsmässigt, tänker man sig att det i en offentlig institution skulle vara så att man tänkte att här finns en mängd lika indivder, några läser om teknik, vattenkraftverk, en annan studerar till lärare, en tredje läser om pensionärernas rätt, en fjärde om fotbollens historia en tredje om konst och så vidare och den första gillar punk, den andra klassisk musik, den tredje hipp-hopp, den fjärde house ... Att då sticka in med att spela musik för dessa vore kanske något av det dummaste man tog sig till då någon eller några inte uppskattar just den musik som bibliotekspersonalen valt.

Och nu har det givetvis hänt. På Kulturhusets Bibliotek där koftan bytts mot mer fräcka paltor, man ska hänga med, där man vill vara spjutspetsen in i den nya världen, in i moderniteten, in i ungdommen - bjuder man sina läsare på bakgrundsmusik, man ger oss en extra tjänst. Vid mitt besök fick jag lära mig att gillar man det inte har man sitt fria val att inte gå dit. Sa bibliotikerien.

Jag kunde välja att inte gå dit. Här har vi något som pyrt in i dagens samhälle. Hela det svenska samhället stavas idag i mångt och mycket en låtsas frihet där du inte har den minsta valmöjlighet i egentlig mening. Sitter jag på SJ:s tåg och något spelar musik ur sin mobil så är det mitt val att lämna vagnen för en tystare plats och dennes fria val att köra på med musiken/pladdret. Bor jag i en hyresrätt och det planeras att bli bostadsrätt har jag det fria valet att flytta därifrån om jag inte vill säga ja till ombildningen - det blir ombildning vad jag än säger. Galleriorna utökas och blir fler. Där råder som vi alla vet vissa regler - man följer dessa och kan däri vara fri under den regeln som gäller - att man shoppar. Inne i Stockholms "City" [sic] finner du snart knappt ett ställe där du enbart kan slå dig ner och ta det lite lugnt utan att konsumera. Du är fri att göra som du vill om du följer konsumtionens regelsystem. Sätter du dig i Kungsträdgården på sommaren avlöses det ena musikaliska projektet efter det andra och där spelas det på så pass så att det hörs i halva stan - man ser pensionärena studsa ut mot Vantör. Exemplen av hur "fritt" det är idag kan göras lång. Du är fri om du vill lyssna på den musik jag lyssnar på - fri att lyssna/göra det som den vilken tar sig sin egen makt lyssnar/gör. Vill du inte lyssna så har du frihet att gå härifrån. Ta en sväng på stan. Du finner snart nog människor som går rätt in i varandra utan minsta koll på läget - som bollar vilka kastats ut i vimlet. Jag ser en härlig framtid där alla gör som de vill och det stora krockkaoset tar vid - det kommer onekligen se kul ut.

Beckett hade gjort något kul av det hela - han hade kört lite Monader.

Tillbaka till musiken på biblioteket. När jag hörde det undrade jag, varför? Varför spelar man musik på ett bibliotek för sina gäster? Jag kan i min själ inte begripa det. Jag frågade personalen. "En extra service", sa personalen. Hur tänkte man där på bibliotekets kontor, med chefen i sin stol och alla bibliotikerier samlade? Sa hon, "vi måste hänga med, kasta böckerna och tystnaden och visa att vi vågar - vi lver ju på 2000-talet" och där i hörnet satt någon och föreslog musik, för det ses ju som de ungas uttryck och sen var det väl en liten underbar anarkistisk protest. Tänk att verkligen bryta denna stolliga tes om att det på bibliotek ska vara tyst. Tänk att slippa den gamla urdumma idén att visa respekt för någon annan. Tänk att få stå där och nynna vid disken och se en sur gammal bakåtsträvare som vill ha tyst på bilioteket och säga åt honom att passar det inte att lyssna på den musik jag valt så är det bara att gå. Fattar de inte att det är 2009? En ny tid. Det är bara att hänga med. Ett bibliotek är inte detsamma som biblioteket 1950. Nu är det en värmestuga och en fritidsgård, och då kan man inte ha det tyst och våra ungdommar är vana med ljud så vi måste ju ge dem det - hur skulle det gå för dem som är vana med friheten om de var tvungna att vara tysta när det sitter här?

Man fick faktiskt lämna in förslag på låtar. Jag ska lämna in John Cages låt "3.14". Och, jag tycker synd om de som vill plugga, läsa och lära sig något i vårt "moderna" "fria" samhälle. De finns nämligen.

biblioteksdöden ...

Biblioteken fortsätter sin egenmäktiga väg mot sin totala kulturundergången. Jag håller fullständigt med följande kommentator, Anders, citat ur SvD 4/1:

"Snart kommer biblioteketet vara lika inspirerande som arbetsförmedlingen"

SvD: "en av drygt 50 läsare som kommenterat nyheten om att Kulturhuset sagt upp sina prenumerationer på papperstidningar och ska rensa bort 18.000 vinyl och cd-skivor"

Läs artikeln Tidningar tas bort från Kulturhuset med alla inlägg här.

Däremot kan man om man går till Kulturhuset få musik ur deras högtalare. De ger en tjänst som heter bakgrundsmusik. Ur högtalarna strömmar musik vald av bibliotekspersonalen (när jag var där stod en personal och diggade lite ... i vad jag tror ... 00-taligt stuk där bakom disken). Jag frågade en ur personalen vad man skulle göra om man inte gillade musiken: "Det är bara att gå härifrån", blev svaret. Det är väl det som kallas frihet att välja ... förmodar jag.

Om inte annat kan man ta sig en fika snart på Hornstull bibliotek. Där ska 2/3 av biblioteket bli lattehak medan böckerna och biblioteksverksamheten ska ha 1/3 av lokalen.

Här en bra blogg om politiker som leker marknad med biblioteken.

Mer läsning: Ett krossat bibliotek - Högdalens värmestuga.

Det är mycket "vi" på Liljeholmstorget ...

Går man in på www.liljeholmstorget.net och läser fliken "om oss" får man mycket "vi" och "våra kvarter" instoppat i sig. Följande kan läsas:

"Innerstaden utvidgas
Som kvarterets självklara handels- och mötesplats är vi en viktig del av kvarteret. Och kvarteret och kvarterskänslan är väldigt viktigt för oss. Liljeholmen med omnejd är ju en av Stockholms snabbast växande stadsdelar och vårt kvarter kommer på sikt att växa ihop med Hornstull.

När vi pratar om vårt kvarter menar vi inte bara Liljeholmen, utan självklart Gröndal, Aspudden, Midsommarkransen och Västberga. Vi räknar också Hägersten, Västertorp, Fruängen, Bredäng, Långholmen, Årsta, Årstadal och nämnda Hornstull till vårt kvarter.

Vi som jobbar på Liljeholmstorget älskar livescenen på Pluto i Gröndal, vi älskar Färgfabrikens utställningar, folklivet i Tanto och att fiska regnbåge i Trekanten. Vi älskar småstadskänslan i Aspudden, att flanera längs Vinterviken och att kolla knattebasket i Brännkyrkahallen. Det är vårt kvarter och vi älskar det."

På Liljeholmstorget vet man vad alla gillar och vad vi andra ska ställa oss in i. Mysigt.

Sen går man till nästa flik där man kan läsa om företaget Citicon. De som ligger bakom denna hemsidan och "vi"-känsla och tillika ägare till konkaronget, ja, till "våra kvarter". Där läser "vi" följande:

"Citycon
Liljeholmstorget ägs av Citycon
Citycon är ägare och utvecklare av Liljeholmstorget. Citycon är ett fastighetsbolag specialiserat på aktivt ägande av köpcentrum och detaljhandelsfastigheter.
Genom kunskap om människors behov och detaljhandel möjliggör företaget framgångsrik handel. Citycon tar ansvar för miljön och för en hållbar utveckling runt sina anläggningar.

Citycon är marknadsledande i Finland och växer snabbt i Sverige och Baltikum. Totalt äger Citycon 33 köpcentrum och 50 andra
detaljhandelsfastigheter.

I Sverige äger Citycon åtta köpcentrum och sju andra handelsfastigheter, bland andra Jakobsberg Centrum, Åkersberga Centrum och Strömpilen i Umeå. Liljeholmstorget är Citycons största satsning i Sverige med en investering på cirka 1,7 miljarder kronor.

Citycon är noterat på Helsingforsbörsen."

Min undran är. Kommer detta Citycon att få folklivet att blomstra? Kulturen att segla iväg på guldmoln? Kommer vi nu att säga: "Vi ger oss iväg till Liljeholmen och drar några bärs" ..? Det sägs att stadsdelen Liljeholmen ska dra ut innerstaden till förorten när det hela mer påminner om något helt annat än just innerstad. Åk dit och studera området. Kika gärna in på http://www.liljeholmstorget.net/ och läs fliken "om oss" med lite lätt kritiska ögon. Läs gärna Citycons hemsida och fundera på vad som händer om man nu vill ha in hela söderort i "sina kvareter".

Blir det en levande stad med mångfald tror ni?

Så skjuter vi med de tunga kanonerna ...

Mina kära vänner. Gör ingenting på ideel bas. Skapa inte ett samhälle med lokal förankring (Såvida inte: tillåtet lokalt uttryck för lokal förankring är uttrycket, levnadssättet, bostadsrätt - som håller sig inom ett specifikt avgränsat området och ett specifikt avgränsat antal individer - de som befinner sig inne i själva föreningen och som bara kan köpas ut eller köpas in). Lägg er inte i vad er kommun bestämmer - närdemokrati är bara dumheter. Vill man riva ert badhus sitt tysta - varken säg emot eller håll med. Bara håll tyst. Vill man riva ert daghem, bocka, ha mössan i hand och gå till banken och ta ett lån och var en god konsument. Se till att köpa er Ert hem och var tyst - låt styrelsen sköta verksamheten. Låt kommunen styra Er stad. I en sann demokratisk anda får ni säga er mening var fjärde år - däremellan är det bara att följa den linje som dras fram. Dialog är bara ett ord. Pluralism och mångfald bara en fin dekoration i partiprogrammen. Låna er ur krisen. Har ni inget jobb, bli en coach.

Får ni griller i huvudet och tror att ni som medborgare kan skapa ett samhälle där alla är med, där ni tror på det gamla ordet medborgare och demokrati och samtal ... glöm det. Då sätts pansarvagnarna in.

Tror ni på det offentliga mötet? Glöm det när alla köpcentrum och dess innandöme styrs av det privata företaget. Insyn i offentlig verksamhet? Glöm det när den offentliga verksamheten bolagiserats in till den sista dagisplatsen och skolbänken och apoteket och vägverket och elbolaget och tunnelbanan och tåget och den sista hyresrätten sålts.

Idag fortsätter Stockholm mot en stängd och enkelriktad stad. Kommer ett sådant samhälle att hålla? Troligtvis inte ... Någonstans kommer det att pyra, pysa och någon gång kommer lattepannan att explodera.

I Aspudden har pensionärer, barn, unga som gamla kämpat för att badhuset där ska behållas. Idag gick polisen in. Vattnet bröts och stadshuset visade på vilken nivå man håller sig på. Och det handlar inte om dialognivå ...

Polisen stormade Aspuddsbadet ... DN
Se även, Epsteins Stockholm.

Rädda Aspuddsbadet och gå på Badhusfestival

nr 1. 21 november är det Badhusfestival - se affish i slutet av artikeln.

En levande stad av rang behöver märkesbyggnader, ett stadshus, ett Slott av klass, Operahus, teatrar, stora som små, en eller flera berömda arenor med anor, restauranger som är nya, restauranger med tradition, lyx och billiga hak, hyresrätter och bostadsrätter, blandade människor av olika art med olika inkomster och intressen, det bör också finnas en mängd olika lokala platser där det förhoppningsvis sitter några som bott i kvarteret längre än 3 år.

I ett Stockholm som enbart inriktar sig på gigantiska projekt finns inte en tillstymmelse till åtanke för små projekt eller projektens själva innehåll. Det förs fram idéer om nya Operahus, med gigantiska kostnader, nya scenhus med gigantiska utgifter. Där huvudtanken, själva idén, pudelns kärna, är att byggnaden ska bli ett prestigebygge och sätta "Stockholm på kartan" - den tanken är ofta det primära (vad man sen sysselsätter sig med därinne spelar ingen roll det ska ändå finansieras med en galleria som tar 80 % av byggnadens innehåll och där skattebetalarna har stått för bygget). Det satsas miljon efter miljon på ombyggnader av museer och bibliotek som alltmer handlar om att skapa en modern reception och inredning och befrämja Kamprad och plastindustrin. Själva verksamheten ger man inget till. Man drar ner istället. Kulturutövarna får mindre pengar och husen som de ska vara i är superdyra i uppförande och drift. Ytan står framför innehåll. Man propagerar för en mer stadsmässig stad där synen på vad en stad innehåller är: café med lattedrickande lyckade människor och en galleriaestetik i krom och plast överallt, från T-baneuppgångar, till bostäder, till affärer till den snart ombyggda centralstationen ... o.s.v. Liknar det inte en förortsgalleria så liknar det taxfreeområdet på Arlanda.

Det finns som tur är en och annan motståndsficka där innehållet försöker gå före ytan. Där människor gemensamt kan tänka sig att jobba för en sak utan en tanke på de "stora pengarna" eller att bli sedda i inredningstidningar som "moderna". Där man kan tänka sig att renovera något utan att inredningsfirman "hej och hå" fått X antal miljoner i konsultbidrag. Där man håller nere kostnaderna för att hamna på en billig hyra för att verksamheten tex är det viktiga (att det sen oftast blir mycket mysigare och trevligare än när inredningsfirman "hej och hå" shoppat loss på IKEA och använt sig av inredarnas standardmall A1 gör ju saken ännu bättre).

Det finns alltså fickor av människor som vill skapa lokala, eller rättare bevara, lokala platser för den lokala människan som inte ständigt far mellan Stockholm-Bryssel eller har klippkort till New York. Det finns andra än de som gladeligen far till Kina eller Dubai och förälskar sig i de staternas stadsbyggnadskonst - riv och bygg gigantiskt. Man vill så gärna göra likadant i Stockholm för att "hänga med". Och som Mao sa, "för att göra en omelett krävs det att man knäcker en del ägg" ... för att göra Stockholm till en "modern stad" krävs att man rensar bort förlegade platser som Restaurang Rotundan vid Norra Bantorget, Lingården ute på Djurgården, Norra Stationsbyggnaderna för det nya området Karolinska, Tantogården på Söder, Aspuddsbadet och bygger platser såsom Hammarby Sjöstad eller Waterfrontområdet vid Stadshuset ...

Ett av dessa lokala exempel är Aspuddsbadet. Ett av de äldsta i Stockholm, från 1919. Stadens styresmän vill nu riva det. Det kostar för mycket att renovera. Badet drevs av staden till 1980-talet sedan har det drivits ideelt Aspuddens Badhusförening och staden har ägt huset.

Den nya tidens människa och politiker har svårt att förstå ordet ideelt. Eller att man kan gilla, önska sig bevara något, för dess egen skull. För något mer än ekonomisk vinning. Där står kampen idag.

Därför kämpa: Rädda Aspuddsbadet!!!!
Läs mer här.
Mer läsning här, DN 1,2, SVD 1, 2,

Peter Frisk, 19 november, Stockholm

På eget bevåg har jag saxat ut följande text från Facebook. Gå med i "Rädda Aspuddsbadet"

Nu vaktar vi vårt badhus!

Vi har under det senaste året fått erfara hur politiker uppvisat en total brist på demokrati och respekt i ärendet Aspuddsbadet. Därför beslutade vi oss den 28 september för att ta tillbaka vårt badhus och genom vår närvaro förhindra en rivning. Föreningen har överklagat rivningsbeslutet
till länsrätten, eftersom det har fattats på felaktiga grunder. Till exempel beräknas renoveringskostnaden nu till 14 miljoner kronor, trots att den för fyra år sedan skulle gå på fem miljoner. Dessutom skulle en rivning strida mot plan- och bygglagen då huset är kulturklassat.
Aspuddsbadet är inte bara ett badhus utan även ett kulturhus och en mötesplats för generationer av Hägerstensbor. Det finns ingen rimlig
förklaring till varför inte Aspuddsborna ska få fortsätta driva sitt bad.
Idrottsnämnden anger främst ekonomiska skäl som grund för beslutet. Men en stad som har råd att lägga 2,7 miljarder på en ny arena vid Globen borde ha råd att låna ut sju miljoner till ett lokalt kultur- och badhus.
I stället säger de sig vilja bygga en förskola här, men det handlar inte om att skapa nya dagisplatser. Det är en befintlig förskola (Stora Aspen) som ska flyttas, medan den kooperativa förskolan (Flygande mattan) som redan använder badhusets tomt riskerar att bli av med sin gård.
Slut upp och ställ de ansvariga politikerna mot väggen!
Våra krav är:
Att rivningsbeslutet upphävs.

Ett medborgarmöte i oktober med ansvariga politiker, inklusive Madeleine Sjöstedt personligen.

Att idrottsnämnden återupptar samtal med badhusföreningen/medborgarna i syfte att hitta en lösning för att driva badet vidare

Kulturhusets Bibliotek - en rättelse

Det har sina nackdelar ibland att ha befunnits sig i den ickelitterära världen. Personligen fick jag min, vad jag brukar kalla "Lidnerska knäpp", när jag var fyllda 25 jämnt. Innan denna litterära "knäpp" hade jag i stort sett sysselsatt mig med tre saker: byggt hus, spelat sport och mellan dessa två verksamheter druckit upp intjänta och ointjänta pengar.

Det var egentligen ingen munter historia men livslärande på många sätt.

1991, nådens år eller rättare krisens år, ändrades det hela rätt radikalt. Kriser är inte alltid bara negativt, kriser kan också ha sina fördelar. Byggnadsarbetaren blev arbetslös och hamnade på bibliotek med näsan mellan böckernas pärmar. Det var inte direkt lätt. Det fanns ett motstånd. För den oinvigde i arbetarklassvärlden, och jag vill hävda att det finns en sådan - en arbetarklassvärld - är biblioteket en plats där man inte rör sig direkt hemtamt. Man kan, från sina egna, ses som lite suspekt, besynnerlig, lätts snurrig, om man alltför mycket och för länge sticker sin arbetarnäsa i böckerna (det man gett sig in på har även ett namn, en "klassresa"). Till skillnad mot en människa som går direkt från gymnasiet till universitetet och vidare ut i den akademisk världen är möjligen ett besök på ett bibliotek en högst ovidkommande händelse. För arbetargrabben blir det ett motstånd som måste besegras. Något klurigt man måste öva sig till att förstå.

Detta skedde för undertecknad 1991 och ett av de första biblioteken som besöktes var Kulturhusets bibliotek vid Sergels torg. Den f.d. byggnadsarbetaren fann platsen gudomlig och svalde böcker totalt osystematiskt.

I förra inlägget här på denna blogg skroderade jag över att man nu bestämt sig för att flytta Kulturhusets bibliotek ner till gatuplanet. Jag hävdade bestämt att här uppe i det blå har man haft läsesalong sedan 1974 och jag hävdade bestämt att alla chefer på 2000-talet fått flytt och omändringsdille (vilket jag iochförsig fortfarande tycker). Nu vet dock den f.d. byggnadsarbetaren bättre. Det var helt fel. Kulturchefen Eric Sjöström kom snabbt med ett klargörande: Mellan 1971 (redan tre år innan Kulturhuset stod färdigt) och till 1990 låg läsesalongen i gatuplanet. Därefter hamnade salongen på våning 2. Jag var alltså ute och friseglade i det blå ...

Så nu tycker jag tvärtom. Att man inte ska gå på traditionen utan bryta upp och behålla Läsesalongen på våning 2 - man har ju redan haft den nere på gatuplanet ... Ärligt talat, det är sommar - gör vad ni vill *s*

Se Kulturhusets Bibliotek - nu mörknar det och dess kommentarer.

Kulturhusets bibliotek - nu mörknar det

Det finns platser som har sin speciella karaktär.

En av dessa platser i Stockholm är Kulturhusets bibliotek vid Sergels torg. Från år 1974 har det varit möjligt att slå sig ner två våningar upp i Peter Celsings byggnad och spana ut över Sergels torg. Torget må vara kritiserat och förkastat, men att sitta där med Plattan nedanför sig och läsa en bok, kanske plocka fram någon gammal skiva och bara lyssna sig bort någon timme, se stadens rörelser och alla människorna som susar fram mellan övergångsställena in och ut i kommersens lador är en i sanning gudomlig upplevelse. Jag vill påstå att platsen verkligen är en av få i Stockholm med en internationell känsla.

Givetvis ska en sådan plats försvinna.
Vi ska bli 2000-talsfähiga. Vilket betyder omflyttning och förändring.

Det har tillsatts en ny chef och det som kännetecknar nya chefer under 2000-talet är att de soppar loss rejält med sina 2000-talskvastar. Man förändrar i egentlig mening inte så mycket i sina verksamheter. Vad man gör är mer av kosmetisk art - man fixar ytan - samt, man flyttar om. Saker och ting som legat på en plats i alla tider ska flyttas någon annastans. Det ses som inovativt och modernt - det måste hända något. Så man flyttar om och fixar till ny inredning och vips ses man som handlingskraftig. Allt från museer och centralstationer och bibliotek och myndigheter och staliga verk och kulturella institutioner ska ändras om - det är som en naturlag. Det blev 2000-tal och det krävs ny inredning, flytt, ändring - framtid!

Den rätt nya chefen i Kulturhuset gör som sina gelikar i chefsvärlden, han flyttar om. En av de absolut bästa läsplatserna i Stockholm skickas ner till gatuplanet mot Sergels torg. Utsikten för de läsande blir noll. Det sägs i en artikel i DN (2/7 -09) att "han öppnar glashuset". Möjligen i viss mening men definitivt inte i den läsande allmänhetens mening.

Den plats som drog mig till Kulturhuset för första gången var just biblioteket. Det var när jag slog mig ner där för att läsa en bok som jag uppfattade vilken härlig byggnad Kulturhuset kunde vara. Själva glaset som skilde mig från världen därute och att jag ändå befann mig i denna värld, men på tryggt avstånd, och att alla kringliggande 60-och 70-talshus helt plötsligt fick en karaktär, blev levande, blev en del av mitt Stockholm - jag hade aldrig tidigare uppskatta Sergels torg från gatuplan s.a.s. Och boken i min hand, en glimt i den, vidare ut mot betongen och folklivet och tystnaden bakom glaset - verkligheten och fantasin i ett samspel som skapade samhörighet - ja, allt det där fick mig att få upp ögonen för Kulturhuset i övrigt och framför allt biblioteket med dess magiska surrealistiska utsikt. Jag är helt övertygad om att många med mig hittat Kulturhuset främst genom dess bibliotek och på så sätt funnit dess speciella utsikt.

Så det tar vi bort.

Ja, denna skräck för det förgångna. Denna osäkerhet och nervositet för tillvaron. Kulturhusets chef ska nu göra ett bibliotek för 2000-talet. Han kan inte tänka sig att flyta på den framgång, på den känsla, som redan finns där. Varför kan man inte ha en plats i Stockholm där man kan sitta och mysa och samtidigt begrunda att "ja, här har stockholmare sedan 1974 suttit och spanat ut"? - att man känner sig delaktig i en historia - en historia som det här landet gör allt för att förinta på alla plan (detta säger jag i vishet av att hela stan håller på att omskapas till något helt nytt i framtidsivrarnas tecken och tro). Nej då, man "ska in i 2000-talet" ... denna rädsla, denna osäkerhet som uttrycker sig i tiden med all dess förändring för förändringens egen skull ...

Behåll Kulturhusets bibliotek med sin fantastiska utsikt!

Det tysta rummets död

Det sägs att vi lever i en tid där vi har vårt fria val. Det stämmer inte.

Mitt val idag var att arbeta och studera och alltså uppsökte jag den plats där jag tror att tystnaden ska råda - ett bibliotek. Det visade sig att där var konsert. Dock utanför, men ljudet lät rätt bra och fyllde hela läsesalongen. Nu var jag på Kulturhuset och där tycker jag att det är ganska ok. Huset ska ju vibrerar, och det gjorde det.

Men jag är en flitigare biblioteksbesökare än så och har besökt en rad bibliotek. Nu i veckan stod det i tidningen att även Stadsbiblioteket skulle börja med konserter - popkonserter. Medborgarplatsens bibliotek är ett ställe jag slutat att gå till. Där är det ständigt en massa småkonserter av olika slag och samma sak gäller Göteborgs Stadsbibliotek där det är ett himla liv.

När jag frågat på biblioteken får jag ofta svaret att "jag inte riktigt hänger med" och den som säger det brukar vara en person som är ca 10-20 år äldre än jag. "Det är nya tider nu" säger de till mig och tittar på mig som om jag är en gnällig gammal gubbe som stör deras nya liv. Vilket jag gärna är. Hellre det än en tyst snäll och blassélik 20-åring eller 40-50-60-årig låtsastonåring (vilket det finns många av i vårt samhälle). Jag köper inte det helt enkelt.

Min undran har bara varit om det inte bör, ska, finnas tysta platser i vårt samhälle. Ett rum man kan gå till och arbeta i frid? Går jag till ett café vet jag med mig att folk pratar - det är ok. Går jag på konsert vet jag att det blir drag - jag gillar det ... där. Men när ljud tränger sig in som ett gift in i alla världar då har vi förlorat mark. Då är vi på väg mot ljudets och musikens totalitarism ... och jag tror att det är musikälskarna som är rädda för detta överflöd av ljud.

I ett samhälle där ljud jämt finns så kunde väl åtminstone biblioteken vara fredade. Just för att de hade den idén att där skulle det vara tyst. För att man skulle få ro att läsa, studera - men si det har ändrats. Man tror att man måste göra så för ungdomen. För att få ditt ungdomen så släpper vi på lite pop.

Det hela påminner om hur Historiska Museet för några år sedan visade modern konst för att hänga med, för att få en ny publik. Trots att det finns ett Modernt Museum gick man från sin huvudsakliga syssla att visa historia för att göra något annat som man trodde skulle locka folk. Där sitter vi idag med konserter på biblioteket, modern konst på historiska museet med tennisbanor och sing-a-long på Centralstation (där man förr väntade på tåg för den som undrar). Ja, jag ska inte räkna upp allt, men det finns en massa liknande exempel där andra verksamheter ska in för att locka ...

Biblioteken borde idag locka med bristvaran - tystnad.
se även den här artikeln. Läs även här DN nov 2010.