Två bilder

Kunde inte låta bli att jämföra. Ett gammalt hus i Göteborg, Kommersen, och ett nybyggt i Stockholm 2010 - Liljeholmen. Hur olika livet kan te sig ...

Foto: P. Frisk
Foto P. Frisk

Slussen 1 - färgen.

Den Slussenkonstruktion som vi idag lever med har tolkas av många som grå, trist och ful. Givetvis är det så. En plats som ingen gjort något åt på 30-40 år förfaller givetvis rejält. Däremot skulle Slussen åter kunna bli en riktig pärla. Ett funktionellt minne från 30-talet som utan minsta problem skulle klara "den moderna tidens krav" som det så ofta heter från ombyggnadsivrarna som enbart kan tänka sig att andas den moderna framtidsluften.

Färgmässigt skulle ett nyrenoverat Slussen slå de flesta nybyyggda alster vi i Stockholm numer får leva med. Det sägs att medeltiden var grå och trist. Det glöms ofta av att i kyrkorna var skulpturerna i färgglada med klart lysande färger. Ett gott exempel är St Göran och Draken som en gång hade starka lysande färger. Detsamma gäller Vasaskeppet som spelade i de mest skinande färger när det drog förbi Djurgården och kapsejsade. År under vatten och år av luftslit i Storkyrkan har satt sina spår på dessa av Stockholms mest berömda objekt.

Detsamma gäller faktiskt delar av Slussen. Det finns inte så många helhetsplatser från 30-talets Stockholm. Västerbron är ett exempel. Slussen en annan och ett antal hyreshus. Därefter är det stop. Tidigare fanns den s.k. "Rotundan" på Norra Bantorget. Ett klassiskt funkishus som tyvärr revs på 2000-talet (trots protester). Samtidens arkitekter hade tyvärr inte fantasi nog att pussla in byggnaden i deras nutid (se fler bilder här). Vilket enbart visar på den yrkeskårens totala nutida bristfällighet. "Rotundan" ritades av Holger Blom som även var inblandad i Slussen som invigdes 1935. Han låg även bakom Svampen på Stureplan (den som står där idag är inte originalet).

Det blå på Slussen.
Spårvagnarna hade förr en ljusblå ton i Stockholm. En ljusblå ton som så ofta den stockholmska himmeln har. Den blå färgen finns, trots dess förfall, kvar på sina håll vid den nuvarande Slussen. På bilderna här kan betraktaren se spår av den ljusa blå färgen. Slussen var inte bara grå och trist i betong. Problemet ligger i att man helt enkelt inte underhållit platsen. Det skulle vara intressant att se en animation av nuvarande Slussen på samma flashiga sätt som man visar den "nya Slussen". Här vid de s.k. Blå Bodarna och gången under kan man se att kaklet är blått. Nu slitet och dassigt, men det går att få det snyggt med nytt och givetvis ska man ordna en del tillägg. Mera färg på den grå betongen. Jämför de korten med den ljusblå färgen så ser man att den liknar den karaktäristiska färg som stockholmshimlen ofta har. Jämför med kortet på Katarinahissen.

Den östra delen som vi sett, Blå Bodarna är blå, och den västra är gul ... den forna stockholmsgula färgen.

Det gula på Slussen.
På andra sidan skymtas den "Gula gången". Något som framgår mindre tydligt i vårt, som man kallar det, moderna 2000-talsstockholm är att staden en gång kallades den "gula staden". En ljus gul färg var dominerande (jämför gärna med dagens byggnationer, svart, grått, vitt eller brunt). Jämför gärna färgen på huset på bilden som ligger norr om Slussen idag och det gula kakel som finns på den västra sidan av Slussen. Här ser man just den gamla gula 1700-talsfärg som dominerade Stockholm på 1700-talet och som man kan se på det hus som ligger norr om Slussen idag. Det var det som gav staden epitetet "den Gula staden". Sjömän ska ha påstått att staden lyste som en sol när man seglade in. Står man i den Gula gången vid Kolingsborg finner man just den ljusgula färgen. En färg som tappat lite av sin nyans. Det var en ganska klar gul färg. Även på pelarna finns spår av det gula och det luggslitna staketet var en gång i en ljusblå färg. Tre färger har dominerat den nuvarnade Slussen. En ljusblå färg,en stockholmsgul färg och en grön färg.


Det gröna Slussen
Den sista färgen är den gröna. Den s.k. Gröna gången som gör det enkelt och smidigt att gå från kajen vid Kornhamnstorg till Djurgårdsfärjan utan att passera en enda bil. Gröna Gången och dess färg skulle kunna vara signum för en renoverad Sluss med miljötanke och inriktning på grönska. Vid den befintliga Slussen finns all möjlighet att få in mycket grönska.

Nästa artikel om Slussen kommer att gå in på dess form.

Rädda Slussen och förändra Stockholm!

Varför rädda Slussen?

Jo, av flera skäl. Jag ser den som en av de fåvarande demokratiska kvarvarande platserna i Stockholm. Jag ser Slussenområdet som en av de sista riktigt levande stockholmsplatserna. Jag ser den som ett ställe med omistlig stockholmskaraktär. Politiker har som argument att ge mer liv åt Slussen - jag säger att det nya förslag som nu är framlagt dödar Slussen och det verkilga liv som nu finns (det liv man vill ge är planerat och uttänkt för en viss människotyp - inte den blandade, inte för den pluralistiska flerfacetterade människan). Jag anser att Slussen idag är en plats för alla olika medborgare. Låt oss behålla det.

Förortisering och likriktigheten (där helt klart inte alla är välkomna) av staden måste stoppas. Den gigantiska privatiseringen måste slätas ut. (sämhällsviktiga funktioner måste drivas av hela samhället - annars går det som med snöskottning och sopphämtningen). Gentrifiering med tvivelaktiga bostadsrättsombildningar med stora omflyttingar som följd har gjort att stadens tradition snabbt försvinner och att karaktärer på stadsdelar slätas ut (vilket för med sig att högst besynnerliga projekt och namn dyker upp ur tomma intet). Det är inte bostadsrätter som behövs utan hyresrätter (för en större klarhet i ämnet se bloggen Rädda Linjalen - en utmärkt ingång i vad som sker i den världen - bästa journalismen just nu i Sverige). Hyresrätten måste räddas för att bibehålla en blandad innerstadsbefolkning. Ska det nu byggas så ska det givetvis vara hyrerätter för att få en skiftande innerstadsbefolkning.

Det finns de som kämpar. I Aspudden kämpade befolkningen för Aspuddsbadet (se Facebookgrupp här). Det revs skoningslöst av politikerna. Där pågår ännu ett kämpande för att ha inflytande i sín närhet. I Rinkeby slog man ner ett försök av befolkningen att få ha inflytande om sin egen näromgivning.

Låt "Rädda Slussen" bli en gemensam sak för att förändra Stockholm tilbaka till en stad för alla. Låt Rädda Slussen bli vår tids almstrid! För olika uttryck - för en blandad stad, för en mänskligare stad, för en stad som t.e.x. låter småskaliga ställen som Tantogården att bevaras (se Facebookgrupp här). Låt oss kämpa för en stad som inte bara drägglar efter gigantiska prestigeprojekt för miljarder, utan låter små oberoende verksamheter blomstra. Låt oss skapa en stad där inte parker byggs igen för enbart krass ekonomisk vinning. Där vi slipper se gallerior på varenda kvadratrameter som stänger av tidigare offentliga platser och miljöer. Låt oss bygga en stad som värnar om den offentliga platsen! Där vi får leva i vad en stor stad är - tusen olika uttryck, brokighet och annorlundahet! Ta en sväng i Stockholm och se de nybyggen som uppförs. Det är inte direkt glädjande. Något mer likriktat har jag svårt att finna på. Jag är från början en inflyttad bonnläpp. Men jag vill därför inte att Stockholm ska förändras till just en enkelriktad bondhålla som fastnat i en förortsgalleriaestetik.

Låt staden vara stad!

Konstnärer och författare och låtskrivare har haft Slussen som stark påverkan. Se några exempel på Slussens konst här.

För dig som tagit yttersvängen, den böljande formen ner från Hornsgatan, kastat ditt öga ut över Gamla stan och känt pulsen av stan, för dig finns nuvarande Slussen som en stadsskatt. Det må vara en trafikmaskin. Men den är genialisk. Bilar på ett ställe och gångtrafikanter på ett annat. Fantastiska utsikter åt alla möjliga håll. Böljande rundade former och linjer. Jämfört med det som planeras har nuvarande Slussen egenskaper som slår det nya med hästlängder (jag ska återkomma med påståenden som visar på skillnaderna inom kort).

Man kan lägga sig platt och sucka och dra täcket över sig eller man kan ge sig fan på att försöka förändra. Gå med i Rädda Slussen, om vi faller, så gör vi det med flaggan i topp!

Nedan några exemepel på några byggnader som staden glatt oss med på 2000-talet (ett axplock, det går att radda upp x-antal till i samma sort):













Läs även: En stelnad och senil modernism. SVD 17/2

För samhällets skull ... eller inte?

I DN 16/2 skriver Göran Rosenberg i en artikel om varför ”allt inte kan bära sina egna kostnader” i ett samhälle. Att där finns verksamheter som till exempel Posten där vissa områden i landet aldrig kan bli lönsamma och där Posten blir en samhällstjänst. Detsamma ser han inom stadsbyggnaden. Man talar om att vi måste bygga höga hus för att bekosta ett område eller för att staden ska få in pengar till sin rullande verksamhet.

För några dagar sedan var jag och beskådade den nya modellen över det ”nya Slussen”. I lokalen var det visning. En man från Stockholms stad visade och berättade för en stadsdelsförvaltning från någon söderförort om ”nya Slussen”. Utan minsta lilla antydan till överdrift kan sägas att han inte la ett strå i kors i att måla upp ett rosenskimrande ”nytt Slussen”. De ca 20 stycken från stadsdelsnämnden nämnde inte en enda kritisk fråga under timmen. De frågorna kom däremot från några andra i lokalen medan delegationen från söderförorten skruvade på sig och såg märkbart irriterade ut och suckade.

Nya Slussen - Foto: Peter Frisk

Någon i lokalen undrade varför man var tvungen att bygga igen den öppna plats som Slussen varit under lång historisk tid. Om det var så väldigt klokt att bygga så mycket hus på platsen? Att den vackra i sig värdefulla utsikten skulle försvinna. ”Jo, det kan ha sin riktighet”, sa mannen från Stockholm stad som av några damer i stadsdelsförvaltningen prisades för sin stiliga klädsel, ”men man ska komma ihåg” fortsatte han vidare – och det var väldigt mycket man skulle komma ihåg - ”att staden har ett underskott på 5 miljarder och med det här projektet tjänar vi in pengar till skattebetalarna genom just uppförandet av dessa byggnader”. Någonstans nämnde han även att vi ”måste” göra så här. Det finns s.a.s. inget val.

Att försköna platsen för platsens egen skull fanns alltså inte på kartan. Det är egentligen konstigt, så mycket det talas om att "förädla" numer.

Här ligger en viktig punkt i dagens samhällssyn som Rosenberg går in på i sin artikel. Med stora tal om att göra Stockholm mer urbant lockar man med märkliga förortstempel som mer liknar köpkvarter i Sickla. Skönhetsrådet skriver med huvudet på spiken: ”Den krassa nödvändigheten i de ekonomiska förhållandena maskeras med storstadsromantik”.

Vi har tyvärr hamnat i en situation i samhället där man inte längre tar in på gungorna vad man förlorar på karusellen. Nu ska bägge gå med vinst (och vissa, jag säger vissa, går med mycken vinst). Inget i samhället ska kosta. Man ska göra vinst på all verksamhet, om det så är samhällsnyttigt och enbart kostnadskrävande så ska det generera vinst till stad, stat och framförallt näringsliv. Skola, sjukvård, teatrar, konst, kommunal trafik, bussar, tunnelbana, socialtjänst, ungdomsgårdar, besiktning av bilar och förvaltande av fastigheter – allt ska generera vinst. Nutidsidealet är att allt kan ge vinst och vi hamnar därför i många besynnerliga situationer.

Till exempel går universitet på knäna ekonomisk då de har skyhöga hyror för fastigheter som ägs av staten. Teatrar, Dramaten och Operan är bara två exempel av många, betalar dyra marknadsmässiga hyror till Statens Fastighetsverk - pengar som är anslag från just … Staten. (denna dårskapens lista kan göras lång). Hela den här soppan har fört med sig att det idag är svårt att skilja vilka företag som är statliga, kommunala eller privata – då de alla styrs på samma sätt.

Det är därför vi exempelvis inte får en grön oas, en park vid Slussen - en park är bara en kostnad (såvida inte ...). Eller en samlingsplats för Stockholmare att se ut över det historiska landskapet. Samhällsekonomiskt är vi tyvärr ute och cyklar och någon kommer få betala priset för oansvarigheten - (det sista lät väl vuxet *s*)

Staden offrar sin oersättliga karaktär för kommersen och kortsiktigheten.

Peter Frisk

Impressionist & Modern Art, Sotheby's, 4 feb

Det var en märklig känsla. Inte då, men senare. Jag stod nämligen inför ett föremål på 183 cm som dagen efter mitt besök på New Bond Street skulle klubbas för 784 miljoner. Möjligt? Kan någon betala en sådan sunmma när världsekonomin haft sin djupa gigantiska nedgång?

Kan man det överhuvudtaget? Jo, det går tydligen.

Jag kände på skulpturen, jag kände alltså på ca 784 miljoner - kallt, och skapad av den italienske konstnären Giacometti. Vad kan kilopriset bli tro? 784 miljoner. Auktionsvärlden fortsätter att förundra. På auktionen på Sotheby's i London i går kväll klubbades 39 verk (8 osålda) på Impressionist & Modern Art Evening Sale. Pjäsen jag fingrade på, "Walking Man I", av Giacometti kom att slå världsrekord. Det dyraste klubbade objektet på auktion någonsin.

Toppnumret av tavlor var stads/landskapsbild av Gustav Klimt "Kirche in Cassone" målad 1913. Den gick långt över utrop för ca 325 milj (£26,9m). Ett stilleben av Cezanne "Pichet et fruits sur une table" hamnade inom utrop på ca 142 milj (£11,8m).

Den vackraste tavlan var i mitt tycke en Chagall, "Le cirque rouge et bleu", som med sina starka rena färger hade en lyster utöver det vanliga. Den ger sig inte alls på bild som i verkligheten. Chagall känns ibland lite ojämn. Vissa av hans verk kan kännas lite fadda, lite döda. Men inte den här, den levde där i ett hörn och brann för publiken en stund innan den såldes, plockades ner, packades och hamnade i någons privata hem eller ett bankvalv ...

Marc Chagall, Le cirque rouge et bleu, målad ca 1969-73.

Impressionist and Modern - London 2 februari

Priserna stiger i den stora auktionsvärlden. På tisdagen hade jag förmånanen att se några praktverk på Christies i London innan de gick under klubban.

Det såldes för 922 miljoner på Christie's Evenings Sale (£76,83m). Av de 86 nummer som var uppe på försäljning såldes 69 (13,3 milj. i snitt per verk).

Ett porträtt av en ung flicka, "Mademoiselle Grimprel au ruban rouge" av Renoir som en gång ägdes av den berömda konsthandlaren Paul Rosenberg gick för 37 milj (£3.06m). Tavlan konfiskerades av tyskarna när man invaderade Frankrike 1941. Rosenberg fick tillbaks den 1948 och sålde den direkt. Den har inte visats offentligt till någon publik sedan 1936.

Det slogs två rekord av några mindre kända konstnärer. Otto Muellers "Badende" var enastående i sitt vattenskimmer, målad 1927 och gick för ca 25 milj (£2.07m).

En av de mest utsökta i färglyster på auktionen var Natalia Goncharova's "Espagnole". Dock, trots sitt namn, så ryskt som det egentligen kan bli i uttryck med rysk folkkonst i botten. Tavlan målades 1916 och drog iväg till 77,5 milj (£6,4m). Den gör sig inte på bild. På plats var den fantastisk - som alla tavlor av klass bör de ses i verkligeheten för att man ska förstå dess egentliga styrka.

En privat samlare från England sägs vara köpare till den Picasso som såldes för 97,8 milj(£8,1m). "Tete de femme", målad 1953.

En av mina favoritkonstnärer hade en topptavla med på auktionen, "Vase au guerrier japonais", utförd ca 1905-08. Odilon Redon, en av de riktigt stora, med en pastell som gick för 24,1 milj (£2m). New York Times konstskribent Souren Melikian ansåg i en artikel om auktionen att det kommer vara 2010 års klipp. Där kan jag bara hålla med - Odilon Redon är värd mer.

Kees van Dongen tycker jag man läser för lite om ibland. Han representeras ofta på de stora auktionshusen och på den här auktionen var det med en skarp tavla. Den var rätt stor och tycktes snabbt målad och verkligt levande på plats. van Dongen ansågs vara den man skulle målas av i Paris åren efter 1:a världskriget om man var något. "Les escarpins mauves" gick för 24,8 milj (£2.05). Den blodröda rinnande halsduken på "La gitane" av van Dongen hade man ju tyvärr inte råd med - gick för 88,6 milj (£85,6).

Jag tyckte nog att Christies hade bättre tavlor än Sothebys. Men på Sothebys gick den dyraste tavlan, en Klimt ...

The Caretaker i London av Harold Pinter

Hemkommen från London vill jag passa på att tipsa om en pjäs som nu spelas där. Hade turen igår att gå förbi Trafalgar Studios där man nu spelar The Caretaker av Harold Pinter. Har aldrig sett något av Pinter och så en pjäs av Pinter i London! Kan ju inte bli bättre. Det var bara att köpa en biljett. Jag blev verkligen inte besviken. Jonathan Pryce gör en suverän figur av huvudpersonen Davies och det är en förbaskat rolig pjäs med mycket under ytan.

Har ni vägen förbi London så är det ett gott tips.
Länk här till Trafalgar Studios.

Att jag sen kom att överdosera mitt konsttittande får man väl ta. Både Christie's och Sotheby's hade visningar på sina stora auktioner - Impressionister och Moderna. Titta på miljontavlorna kan man ju alltid få ... tycker man. Och fick man.

Sen är National Gallery världens bästa konstmuseum. Louvren har fler bra saker men National Gallery känns mer levande att gå runt i. Gratis är det också, så det är bara att komma och gå hur man vill - som det var förr i Stockholm om någon minns ...