Dagens riv och röj i Hornsberg ...
onsdag 30 mars 2011
tisdag 29 mars 2011
Läsvärt - Umberto Eco
Det som fångade var tetraktys. Pythagoréernas tetrakytys. Fastnar man med tetraktys en natt så kommer man inte ur den här talmystik och blir fast i talen - man är körd ... skönt eller inte, man är fast.
”Den centrala punkten är på samma avstånd från de punkter som formar tetraederns liksidiga triangel. Fortsätter man serien erhålles från varje punkt ett potentiellt oändligt nätverk, på vilket kan ritas in en likaledes oändlig serie av identiska liksidiga trianglar.”
I tetraktys finns 10 punkter och med de första tio talen kan man uttrycka alla tal. Den omges av fyra punkter och en punkt i mitten. Triangeln som bildas av tre serier av fyra tal är och förblir symbol för perfekt likformighet.
... allt från de fyra elementen till universum ...
i en likformig värld?
Gårdagens ljus ...
tänk om detta
en dag detta
en vacker dag
tänk dig
om en dag
en vacker dag detta
tog slut
tänk
S. Beckett i tolkning av Magnus Hedlund ...
Chelsea Hotel ett minne blott ...
Här sitter man och läser Patti Smiths "Just Kids" och minns ett snabbt besök i lobbyn på Chelsea Hotel 2005. De 15 minuterna var några av de bästa i livet helt enkelt. Stället kändes fullständigt genuint och man väntade sig någon slabbig rockikon i receptionen. Men ack, så söker man runt lite på nätet och finner att nymodighetsmarodörerna vart på jakt igen och i stort sett slaktat detta klassiska ställe. Inte nog med CBGB, även Chelsea Hotel ...
"As Hotel of Stars and Grit Faces Uncertain Future, the City Shrugs" New York Times 7/12 2010.
Man gjorde sig av med den gamle hotelchefen Mr Bard och rullade in nya 2000-talskvastar och ut åkte de flesta som bott permanent på hotellet - det som var det speciella med huset. Det är ett jävla sekel vi hamnat i helt enkelt.
Stanley Bard, en gång innehavare av Chelsea Hotel:
måndag 28 mars 2011
En slussenartikel
Hitta en gammal artikel om Slussen i Byggvärlden som jag inte sett. Från 7 juni 2010.
Hade glömt bort att det var en figur därifrån och intervjuade.
Artikeln här: Slussen väcker folks vrede.
Patti Smith - "Jag ser oss"
Hon står mot en vitmenad solbelyst kal vägg och den nyinköpta kritvita skjortan bryts av med svarta hängslen. Jackan är nonchalant slängd över axeln i en scen som utspelar sig i fotokonstsamlaren Sam Wagstaffs takvåning på Fifth Avenue, Manhattan, New York. Hon ska snart släppa sitt debutalbum. Nu behövs en bild. Bilden - och den här är en av de där "magiska" bilderna som stannar kvar. Just den Bilden tillhör de där märkliga universala bilderna, kollektiva minnesbilderna, som lever sina egna liv genom historien. De kan bli ikoner för en tid eller plats eller händelse och ingår sen i fotokonsten och mänsklighetens samlade historia.
Den här eftermiddagen tog Robert Mapplethorpe tolv bilder. Just i det ljuset skapades bilden. Han sa till henne direkt efter framkallningen: "Den här är magisk". Vilket den är. Magisk. Hur skulle det egentligen annars kunna vara? Det är självklart att dessa två tillsammans skulle skapa just den bilden. Patti Smith var bestämd att fastna på bild på just det sättet som hon gjorde till sitt debutalbum "Horses" som släpptes 1975. Fotografen skulle givetvis vara Robert Mapplethorpe och absolut ingen annan. Så var det nu sagt bland historiens gudar.
Som unga okända fattiga konstnärsdrömmande i slutet av 60-talets träffades Patti Smith och Robert Mapplethorpe i New York. Tillsammans gick de igenom tiden före deras genombrott. Det är den berättelsen som främst beskrivs i boken "Just Kids". Den har nu kommit i pocket på svenska för oss som inte ids läsa den på originalspråk. När man väl läst boken, på svenska eller engelska, är det inte längre möjligt att tänka på Patti Smith utan att tänka på Robert Mapplethorpe och tvärtom. Som hon också säger i boken om bilden som jag syftar på ovan: "Jag ser oss". Och oss var just de två.
Ända sedan jag levde med en drogromantisk livshållning i slyngelåldern fanns hon där. Som en symbol för myten. Bild och namn. Samman i ett. Det där fotot i svartvitt och titeln på plattan: "Horses". Hela grejen, som jag då, som ung, inte kunde sätta ord på. Ordlösheten var dess magi. Det var något som fanns någon annanstans i en annan värld. Klart onåbart för mig från en järnvägsknut mitt i skogen i en liten inlandsstad. Det var som när jag hörde frasen hos Nationalteatern: "om du letar efter röka när du är i Göteborg". Där "femmans torg" blev en exotisk plats som jag ville tillhöra. Hur vissa låttexter om vissa liv, platser, världar blev något oerhört stort, märkligt och intressant. Det fick gärna vara trasch, skit, droger och rost i den sörjan av dröm. Jag visste inte vad det handlade om. Men det lät fräckt och spännande som fan och långt bort från där jag just då fanns.
Patti Smiths platta "Horses" var spänning. Ett gigantiskt spänningsfält, en vibration som slog till rakt in i mitt "osynliga jag".
Sen, när jag blev äldre, visade det sig att allt var ett misstag. Jag har alltid fattat sent (en hit blir en hit för mig tjugo år senare efter att den var en hit). Tjugo år senare får jag en liten förklaring. Med en bok i min hand växer sig Patti Smith än större och det jag inte fattade i tjugoårsåldern var egentligen, förstår jag nu, att jag omedvetet hade fattat allt:
"Vi såg oss själva som Frihetens söner med uppgift att bevara, skydda och framhäva rockens revolutionära anda. Vi var rädda att den musik som hade skänkt oss näring nu riskerade andlig svält och vi fruktade att den skulle förlora sin mening. Dessutom var vi rädda för att den skulle hamna i övergödda händer och att den skulle fastna i ett träsk av spektakel, pengar och kall, krånglig teknik. Vi brukade inom oss själva framkalla bilden av Paul Revere, då han red genom den amerikanska natten och manade folket att vakna upp och gripa till vapen. Vi skulle också gripa till vapen, vår generations vapen, elgitarren och mikrofonen"
Ur "Just Kids" P. Smith, svensk utg. s.316Det var ju precis så. Jag förstod alltså inte att Patti Smith personifierade rocken och dess uttryck för mig med det där albumet "Horses". Dess vildhet, frihet, extas, möjlighet, anarkistiska ådra och galenskap i förhållande till allt annat i tid och rum som vi - säger dom - "måste" genomleva. Den upprorskänsla jag kände första gången jag fick se skivfodralet, innan jag ens hört själva plattan var stor. Att sen innehållet stämde fullständigt med ytan, med dess bild, var ju fullständigt självklart. Bättre kunde det ju inte bli. Det hela var långt från vår tids ideal och syn som man bara kan komma. Långt från ordning, reda, taktfast stöveltramp, tidsanpassning, inredningshajpar, regelbundenhet och den frivilliga inlåsningen i en rymd som kunde vara Frihet, men som stavas pensionsfonder, låneavier och krav. Det hela handlade kort och gott om Friheten att leva som man själv vill.
Patti Smiths självbiografi "Just Kids" är en vital bok om liv, död, konst och kreativitet. Att befinna sig i samma universum, i samma tid och rum som denna människa räcker gott. Jag fick nu lära känna en kunnig beläst allkonstnär. Patti Smith steg i vördnad som människa (det var inte direkt oväntat).
Läsaren får en fantastisk summering och resa in i 60- och 70-talens New York. Här passerar en skitig, vital och ruffig konstnobless och rockelit ljusår från nutidens Sex in the City-kliniskhet och rostfria plåt. Schabbiga poeter, konstnärer, stora som små rockstjärnor, fotokonst, Hendrix, J.Joplin, A. Ginsberg, Dali, prostituerade, hallickar, självmord, nedgångna kvarter, CBGB, homosexualitet, Paris (staden), rostiga dörrar, A.Warhol, W. Burroughs, uttjänta lagerlokaler som hastigt ordnats till för att bli användbara konstnärshak och inte minst livet på Chelsea Hotel. Här finner vi bl.a. Rimbaud, J. d'Arc, William Blake, Jean Genet, Blaise Cendrars, Majakovskij och här finns inga dukade bord. Nej, en hunger på att leva i konsten och för konsten med blod, svett och tårar. Patti Smith levde i litteraturen och man förvånar sig inte att hon också arbetade i den berömda bokhandeln Strand Book Store. Hon var mitt i en tid när slumrande byggnader och mindre lagerlokaler vaknade till liv "så som alla de där industrigatorna kommer att göra när de första konstnärerna börjar skura, röja upp och skrapa bort åratal av smuts från fönstren för att släppa in ljuset". Under en kort glansperiod glimtar det hela till för att snart åter slockna och andra som önskar vara men aldrig kan bli tar vid på grund av nya ekonomiska krafter som slukade de sista vitala resterna under 90-talet för att hamna i nutidens totalmarknadskraftstid. Så fungerar nu världen säger de välbärgade och fyller väggarna med konst av konstnärer från just dessa lagerlokaler. Hennes syn på konstens kraft sammanföll heller inte med Andy Warhols konst som ju sägs avspegla sin tid. Patti Smith ville något annat. Hon föredrog "konstnärer som förvandlade sin tid, inte avspeglade den".
Och Ödet. Eller kalla det stark tillfällighet om du vill. Hennes möte med sin egen mänskliga spegel som förändrade de två blivande konstnärers framtid. Hur hon möter Robert Mapplethorp flyktigt några gånger för att vid Tomkins Square träffas för alltid. Hur de två blir ett par och lever tillsammans innan genombrotten. Hur de sen glider isär och försvinner från varandra, han mot sin homosexualitet, fotokonsten och Sam Wagstaff och till slut dör i 80-talets AIDS-epidemi och hon mot turnerande, familjeliv och utveckling inom konsten.
Hon beskriver en inte fix färdig artist. Hon säger nej till ett skivkontrakt för att hon inte känner sig redo. Men musiken ska bli hennes värld fast hela hennes önskan var att bli diktare (vilket hon givetvis också blir). Långt från nutidens idolmanualer om hur det ska vara och hur man ska uppföra sig för att slå. Långt bort från coacher och stylande figurer, domare och vägvisare som talar om konsten som något man "levererar". Hos Patti Smith finns en botten, en grund att stå på och erfarenhet från tidigare konstnärskap ur historien.
Men visst. Det är en förlorad tid. Som all tid är. Det är kultrurenässansens slut vi ser med 70-talets slut och det kommande 80-talet. Möjligheten idag för en hungrande konstnärssjäl ser annorlunda ut. Nu är det andra tider och ideal som gäller. Nu ska denne konstnär lära sig konsten att sälja sig själv innan själva konsten är skapad. Nu gäller enbart bilden. Ytan. Det finns inga gamla industrilokaler kvar längre och ateljérna stängs eller kostar för mycket. Det rivs eller så har de tagits över av andra människor med andra tankar och med helt andra plånböcker. Konstnären får flytta ut på landet. Den urbana konsten är död på samma sätt som staden dog. Det finns inga fria fickor att leva i längre i städerna.
Att läsa "Just kids" har värmt min själ. Tack Patti Smith. Tack för att det finns människor som du. Och visst, jag hade gillat den tiden.
Text: Peter Frisk
Förändringar: Sedan 2007 kör Chelsea Hotel samma stil som alla andra hotell och det såldes förra året och genomgick förändringar så undertecknad hade tur som fick sitta i lobbyn en stund 2005 - då det ännu såg ut som det en gång gjorde ... allt som är fast förflyktigas. Se NYT. NYT 7 dec 2010 - slutet nära.
CBGB slog igen oktober 2006 och blev klädbutik.
Läs även:
Mapplethorpes livsverk samlas, SvD 9 feb 2011.lördag 26 mars 2011
Vitalitet och dött kött ...
På tal om vad som är vitalt levande eller inte och vad som är uttryck för det ena och för det andra och varför världen är fullständigt trist för tillfället och varför enformigheten och fantasilösheten existerar och att de med plånböckerna och kassavalven lever fullständigt utan (egen) smak och kan krängas på vad som helst (ge mig en signatur så!!!) medan de utan flis sprudlar med en fantasi och en energi som knösarna, magnaterna, aldrig kommer få känna minsta del av hur mycket konst de än försöker tjacka - och det är det enda som kan värma ett fruset hjärta just 2011.
torsdag 24 mars 2011
Sven-Harrys Konstmuseum
I kanten av Vasaparken invigdes en ny byggnad den 23 mars 2011. Huset är ritat av Gert Wingårdh Arkitektkontor och uppfört av byggmästaren Sven-Harry Karlsson.
Mot parken står en ganska liten kantig kubbyggnad med en guldfärgad plåtfasad. Runt hela byggnaden är botten helglasad och kvällstid kommer huset säkert att lysa upp den sidan mot parken. Annars är det inte mycket som skiljer byggnaden från ett 60-talshus. Möjligen den gyllene färgen, inglasningen i botten, och att det finns en kopia av Sven-Harrys 1700-talsgård på byggnadens tak som Sven-Harry menar har den bästa planlösningen (ännu ej färdig). Om ändock dagens arkitekterna kunde kasta ett öga på erfarenheter inom deras konstart.
Jag kan hålla med vissa kommentatorer om att guldfärgen blir ett glatt utropstecken, men, något nyskapande har arkitekten inte lyckats åstadkomma. Formmässigt får vi ännu ett bevis på vår tids enkelspårighet och dess likriktning. Wingårdh har sagt att han önskar kalla sig konstnärsarkitekt. Har hade han guldläge att flippa ut lite med konstälskaren Sven-Harrys stålar. Så nog hade man hade väntat sig något originellt, något annorlunda, något konstnärligt. Eller vi fick kanske det vi omedvetet förväntade? Ett svar på var svensk arkitektur står idag. En byggnad som påminner mer om tidens köksideal och därigenom visar oss mänsklighetens fyrkantighet. En byggnad som hämtat sitt formspråk från Östberga.
Sven-Harrys Konsthall vid Vasaparken (foto: Peter Frisk), ett lamellhus i Östberga uppfört 1967-69 (foto: wikipedia, fri bild)
Till DN säger Sven-Harry att att det inte finns så många i Sverige som Wingårdh som kan "sätta upp ett hus med internationell touch" . Må så vara. Men det här huset blev det inget av "internationell touch".
En tanke med byggmästarens projekt är att visa Sven-Harrys konst. På taket, i det 1700-tals kopierade huset i guldplåt, ska tavlor och annat hänga precis som hemma hos Sven-Harry. I botten skapas en konsthall med diverse konstutställningar. Det kanske roligaste i hela det här projektet är att de lägenheter som finns i huset kommer att bekosta driften av konsthallen (och jag förmodar huset på taket med Sven-Harrys konst). Hyresgästerna är alltså de som står för notan.
Absolut ingen dum idé. Man uppför en konsthall i sitt eget namn och låter hyresgästerna stå för fiolerna samtidigt som man vill bekämpa girigheten med en gyllene guldtacka (i plåt) med hål i. Vi talar 2000-tal.
Nå väl, inget nyskapande, men en piff i färg i hörnet på Vasaparken. Men formen är enligt mig en trist katastrof. Men så ser det ut i dagens stadsbyggnad generellt.
Se bildspel här:
onsdag 23 mars 2011
måndag 21 mars 2011
söndag 20 mars 2011
Norrköpings Konsmuseum - Konsumera Mera ...
Har man inget för sig och råkar halka omkring i Norrköping så passera Konstmuseet och se utställningen "Konsumera mera". Handla på för tusan. Köp! Låt inte landet bli en ruin så vi alla får äta blodpudding. Köp! Shoppa loss ordentligt, slösa!!! Låt kärnkraftverken gå för fullt i världen. Låt dem leverera!
Nr o namn okänt - KÖP - för att du är värd det ...
Kjartan Slettemark - ett Moderata Museet Kylskåp (KÖP!!!) mat .. låda - fyll kylskåpen! Ät mer än vad du kan! Kasta gärna maten så det produceras än mer! Låt hjulen rulla! Visa solidaritet - tänk & tro på tillväxten!
Låt Sverige leva - KÖP & Konsumera! Håll Sverige rent - konsumera!
pågår till den 24 april 2011. I Peking ...
All foto: P.F.
Läsvärt - Emmanuel Lévinas
En klart spännande artikel om Emmanuel Lévinas i DN 18/3: "Därför måste vi låta oss störas av den Andre".
En filosof med en nog så intressant tanke ...
Minnesnot: "Tiden och den Andre. 1991"
fredag 18 mars 2011
torsdag 17 mars 2011
onsdag 16 mars 2011
Gårdagens Gamla stan
”De som anar eviga värden, ett högre sammanhang, de far varsamt fram, de är känsliga och har respekt för tillvarons rikedom. De söker den.” E. MunchT-Gamla stan, 15 mars, 08:00.
Foto: P.F.
Tegelbacken, Waterfront och och en förlorad chans ...
I dag invigs och öppnas Stockholm Waterfront. Dess tillkomst och beslutsordning ligger som så mycket annat här i världen fördolt i någon dimma ute på Riddarfjärden.
Tyvärr förlorade Stockholm en gigantisk chans att göra något vettigt och smart av området kring Centralstation, Tegelbacken och Stadshuset. Politiker har än en gång visat sitt förakt och fullkomliga okunskap inför Stockholm och vad en stad kan skapas till. Historien går igen som på 50- och 60-talet när man drog bilarna rätt genom stan med trafikleder till höger och vänster.
I inledningen av 2000-talet hade den moderna stadsplaneraren en rejäl chans att verkligen laga "stadens sår". Men, istället för att lösa det stora problemet - de stora gigantiska betonglederna på Stockholms mest intressanta plats - bygger man en stålsvart fyrkantig byggnad och tar bort möjligheterna att göra något riktigt storartat med området som är en bit av Stockholms riktiga hjärta. En intelligent lösning hade givetvis varit att börja med att få bort dessa betongkonstruktioner av vägar, bunkrar och kulvertar för att tex skapa en grön pulsåder mellan Stadshuset, Brunkebergs torg och Centralstation. En grön led som hade fortsatt hela Klarastrandsleden och ända bort mot Hagaparken.
Tyvärr har vi idag stadsbyggnadsansvariga i Stockholm som unisont kräver förtätning. Förtätning kanske passar på en del håll och, det är ju inte helt omöjligt, att det kanske även finns platser som helt enkelt skulle må bra av förtunning. Att vissa partier av staden öppnas upp. Ett förfarande som t.o.m. skulle skapa en "märkesplats" (så tycks vara så viktigt i dagens stadsplanering - mer än själva innehållet av staden). En plats för olika människor i staden att samlas på.
Jag är inte den som tycker att man behöver spara på alla byggnader av äldre art och jag är inte emot ny byggnader. Man bör dock använda sitt förnuft och en viss mått av försiktighet när man sätter spadar i jorden på en plats som Stockholm som har ett speciellt värde och en speciell charm som inte kan räknas i pengar.
Låt mig ge ett exempel på hur man hade kunnat göra. Vilken möjlighet som låg framför oss. Vi har några centrala stråk som är fullständigt döda mitt i Stockholm. Vi har Gustav Adolfs torg som är en pärla men en bilrondell och många människor håller sig därför därifrån. Brunkebergs torg springer de flesta förbi. Jakobsgatan ner mot Tegelbacken brukar man vara rätt ensam om att gå och själva Tegelbacken är en biltrafikknutpunkt. Börja med att riva av nuvarande byggnader norr om Gustav Adolfs torg. Dra ut en grön oas från Norrbro till Sergels torg med ett stort terrassliknande grönt torg som man kan sitta och se ner mot Slottet. Varför inte lite fontäner? Skav bort en del av Gallerian och öppna upp. Skapa ett naturligt stråk från Sergels torg och ner till vattnet. Dra en grön bilfri esplanad från Drottninggatan och hela Jakobsgatan ner mot Tegelbacken och bort till Stadshuset. Skapa en park mot vattnet. Skapa en grönskande promenadväg utmed hela Klarastrandsleden med transportmedlet spårvagnar som viktig bas, som går upp på den övertäckning som planeras och vidare bort mot Hagaparken. Om nu spåren ska täckas över norr om Centralstation så bygg inga höga hus på denna överdäckning. Se istället till att på denna övertäckning skapa ett kultur- och sportcentrum med många mindre, små, verksamheter - ett litet Central Park med ett hav av rinkar, fotbollsplaner, handbollsplaner, skateboardramper, simbassänger, uteteatrar, inneteatrar, caféer, boule m.m.
Så kunde man också ha gjort med lite fantasi och nytänkande ...
Platsen skulle ha blivit stockholmarnas uterum på solsidan av stan. Detta gemensamma öppna stadsrum hade visat på ett nytt sätt att ta sig ann en stad och dess framtid. Med en vision om kollektivtrafik och mindre biltrafik.
Det hade varit modernt och visionärt och "världsbäst". Men då hade man givetvis börjat med att fundera på trafiken ...
Tyvärr fick vi en återgång till ett 60-tal förklädd till ett kylskåp ...
tisdag 15 mars 2011
måndag 14 mars 2011
söndag 13 mars 2011
Henry B Goodwin
Än i denna dag kan vi vandra samma gata som Henry B Goodwin förevigade 1915. Med drömska, i viss mån mystiska bilder på Stockholm, skrev han in sig som en av de stora i svensk fotohistoria. Här syns Jacobs Kyrka sedd från Arsenalsgatan i snö, lera och dis. Kliver vi in i bildens värld skulle det inte vara helt omöjligt att vi stöter på Hjalmar Söderberg eller kanske en uppjagad Strindberg ... flanerande ... när vi svänger runt hörnet av Kungsträdgårdsgatan ...
En bild ur historiens dunkla då ... "allt som är fast förflyktigas" ...Thulehuset, Sveavägen
Den 7 oktober 2010 skrev jag om Thulehuset på Sveavägen och dess totala ombyggnad och rensning av dess hyresgäster: "Sveavägen 44 töms och total ombyggnad". Nu tycks det som om man ändrat sig vad gäller fasaden och behåller den befintliga originalfasaden. Läs mer på Tidningen Arkitekturs blogg där det finns länk till det nya planförslaget: "Thulehuset får behålla sin karaktär".Tyvärr försvinner de vackert avfasade rundade takdelarna till förmån för vår tids fyrkantiga avslut. Det ska bli intressant att se hur mycket av husets "karaktär" som blir kvar efter ombyggnaden.
fredag 4 mars 2011
Gårdagens Barcelona ... biografnostalgi ...
Barcelona, 9/1, 2011, 14:04
Teater Arnau tycktes ha bommat igen ...
Barcelona 9/1, 2011, 16:35
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)