Så du går då lite halvberusad rätt genom lokalen och är snart vid den lilla baren som kallas DBF. Du ser därifrån hela Saltsjön ligga utflyten, ljusen från båtarna, Söders skimmer och du känner dig kanske överväldigad och att det hela är näst intill surrealistiskt i sin verklighet. Här, just här, skulle man kanske kunna säga att ”vattnet korsar bilderna”. Att här möts elementen som är Stockholm, att det kanske här ännu finns en sekund i legenderna inbyggd i känslans själ. Ja. En märklig dröm är livet. Vi flyter omkring i detta akvarium där du för ovanlighetens skull också kan beställa in öl och andra drycker och kanske frågar vi oss: flyger eller simmar fisken eller är det tvärtom? Eller har Ni spräckt Er fiskskål? Vi, i vår mänskliga inlåsta mentala ensamhet? Vad bryr sig de där målade sotsvarta betongbalkarna som tycks vara i gott skick här om det? Intet. Vid barens ände står jag. Den lämnar jag inte. Ölen är där. En vind drog in från dörren som öppnades. Jag såg en glimt av slusskanalen i natten och kände kort doften av Österjöns vatten och någonstans i rymden ovan de mörka Södra bergen bor Tranströmer, poeten, diktaren på stigens berg. Vart hän? Bartendern med en cigg i mungipan var överfylld av ölbackslass som han nu i denna sekund stuvar in som vilken vara som helst medan de förmodade taxibilarna drar över den nyblöta asfalten mellan Gamla stan och Södermalm. Jag drack ur min öl. Bandet hade inte börjat spela. Lokalen fylldes sakteligen med människor. Jag gick tillbaka mot saltsjösidan och DBF. Slog mig ner. Ett citat. Av argentinaren Borges for genom min ölindränkta hjärna: ”Liksom livet är en dröm i en dröm, är universum en reflex i en reflex”. Jag tog en klunk och kände att jag kommer att sakna den här platsen. På samma sätt som jag saknar den nedbrunna Tantogården. Som på sätt och vis var Debasers början och kanske också dess slut, dess förgrening, dess kommande nät … hur de två musikhaken satt ihop. Ihop av en livstråd av människor, de som var där då och nu möjligen är här nu eller sen? Tantogården är en reflex i min hjärna som har upphört att finnas till som verkligt fenomen förutom som namn, ord och som nu svävar som ett minne hos de som minns. Det jag ser och känner kommer att vara en dröm som drömts i en tid som inte är när vi hamnat i framtiden (tiden som inte finns). En synvilla. En dikt.
Likt glidande ringar på vattnet, på vattnet som glänste till och försvann och jag förstod att det var i dessa böljor han ville dö. Jag ser honom därute nu. Jag ser honom där, han står där längst fram i stäven och trotsar vågorna likt Don Quijote som kastar sig mot väderkvarnarna, så står han där och viftar mot vinden med sin brännvinsflaska, mot regn, mot snö, mot livets ALLA element, mot det där obevekliga hjulet som stavas tiden, som krossar allt, dödar, mot den, tiden och döden, hötter han sin knotiga näve och sjunger ut, vägrar besegras av verkligheten, han, den store drömmaren som står där i båten mitt i Saltsjön och bakom honom sitter hela gänget av drömmare och förlustar sig i livet med brännvin och sång: Ulla, Movitz, Mollberg och tidens mästare Fredman, representanter för alla kämpar ur enkelhetens folkdjup som livet igenom i historien stått med glaset höjt mot vinden, mot storm, mot natt för att leva, för att livet fan i mig är mer än den futtighet som vardagen ger i sitt tomma kärl. Hur de med fantasins hjälp – och väldigt mycket sprit - trotsat verkligheten, ger fan i realiteten, trotsar orättvisans jämmerdal och gett hin håle i den gråa vardagen för illusionen, för glädjen och för livet och allt i kontrast mot de sovande, de som vet hur allt ska var, de som vill reglera, samla i ladorna, lägga på hög, tänka på sin ränta och planera för oss andra, vad och hur vi ska göra, glädjedödarna, som säger sig alltid veta ... Så står han där, Bellman, i stäven i alla väder och skriker: ”ljug för mig, ljug för mig älskling!” med roddarmadammerna flinandes glatt med svarta gluggar i truten och de ror på med årorna i det mörka vattnet och festsällskapet försvinner bortom kastellet ut till lönnkrogarna och det hoglandska vinet på Djurgården där festen fortsätter i all evighets natt som fester alltid gör och deras eldar kommer att brinna genom de ständigt fyllda snapsglasen…
.... då mindes jag en egen kamp på Djurgårdsfärjan med gitarr i hand och egna drömmar om det som inte blev något, men drömmar som fanns, och hur glad jag fortfarande är över att drömmarna i alla fall får finnas och att de är vinstfria och jag mindes hur Totta Näslund tog min gitarr ifrån mig och spelade ”Felica försvann” på just dessa bellmanska böljor, på denna Djurgårdsfärja ”över Styx” över dessa ”skuggornas hav”. Hur jag där i min oskuldfullhet sa då jag inte visste att han var han att ”du spelar ju gitarr bra” och hur hans tjeckiska vackra kvinnliga sällskap – ja, hur det slog mig i denna korta sekund av liv att jag tänkte på Varats olidliga lätthet, Prag, stridvagnar, en hög hatt, Sovjet, öl, ost, Sabina och den tappre soldaten Svejk i en samma tanke - log lite överinseende mot mig. Hur jag först på Skeppsbrons kant kom på att ”det var ju för fan Totta som låna min gitarr” att jag fortfarande tjugo år senare är på drift utan mål vid en och samma kajkant utan möjlighet att ankra för vintern med samma gitarr och att jag fortfarande är lika husvill då som nu och just i denna tanke satte bandet igång och musiken träffade mitt öra och mitt inre med den kraft som musiken alltid träffat mig och slår omkull mig så jag gick längst fram, för att som jag alltid gör, kliva in i musiken och försvinna från verkligheten för en stund ....
Peter Frisk
