Inte höghastighet

inte höghastighet
men stillhet
lugnet
att hinna med
sig själv
i det djupa allvaret att undersöka mellanrummen
fickorna i tiden
ja jag skriver för att komma ihåg
att jag lever
att minnas mitt jag
i svarta anteckningsböcker fragment utdrag bilder
citat om ett ihärdigt jagande efter vind i tid i rum

här ligger en låda oförbrukade ting
ting som skjuter undan medvetandet
som inte längre syns
arkaiska kulturer som snabbt eroderar
försvinner
blir till grus

Peter Frisk

I den dubbla skuggans landskap

I den dubbla skuggans landskap
där vitt är vitt och svart är svart
finns ett dubbelhetsperspektiv
en sanningen som inte är sann
sida vid sida med en falskhet som inte är falsk
där är det uppenbart självklara inte självklart
i motpolernas krig med varann

Under skuggans öde källa vilar
solstrålar i ett eget bedrägligt ljus
förvillar förbländar lurar
i ett tunt mörker där uppriktigheten finns
allt är svart där mitt i jorden
i diset och oklarheten
finner du kanske det källklara glittrande
där frågan är viktigare än svaret
och den som vet är farligare än den som inget vet

Där förgör maktens despoter för sin stora Sak
och ställer heller inga frågor och de tvekar aldrig
eller står stumma i begrundan över sin egen makt
utan ser den helt enkelt som allom given i sin helighet
och föraktar de frågande och undrande så som svaga

Det är det stora mot det lilla
det sprängda och brända
mot det skapade förlösta växande
i konstanta antipoder av oändligheter
som i ständiga kollisioner förstörs för evig tid

För påstår de inte att Du ska gå den smala vägen?
När livet tycks öppna sig genom den breda som De stängt?
Där den starke med sin kategoriska sanning gör det enkla
medan den förundrande och nyfikne beundrar det svåra

Peter Frisk

Stadshagen

Stadshagen

jag arbetade en gång
med dementa
jag minns
i dödens väntrum
på rad

det där märkliga ständigt existerande sjukhusljuset
som för all tid faller genom tunt glas
korridorerna med dess guldglimmande damm
dessa evigt stillastående aprilvardagar

där såg jag in i minnets brustna brunnar
in i ett mörkt vara av raderad tid i fyllda rum

vi satt
hon och jag
ljusår från varandra i samma rum
med varsin tidspil riktad mot olika mål
i en annan tid men nu
hennes hand var ännu varm
av liv
korta strålar av ljus
plötsligt denna afton
hennes åldrade flickögon såg in i mina och sa:
det gick så fort …
det gick så fort …

alla dessa blänk av det tillfälliga medvetandet
blandad med skräck och ångest
du föll åter i sömn
på rad med de andra
ensam …

P.F 2011

lev

sen tonar det ut

vad det nu är

och försvinner

svaret på frågan

är oviktig

man finns inte längre till

... flugan

nu har han suttit
bra länge där
flugan
den döda
fast på sin plats i trapphusets fönster
fastfrusen i tid
som levande men nu
ett skal

redan i höstas
redan i höstas noterade vi honom
där i trapphusets fönster
fler i huset borde ha funderat över hans öde
lagt märke till
flugan
fler måste ha undrat
men vi har inga källor

kanske de sagt eller inte
memento mori
var gång det levande passerat
det tomma trapphuset
”Han ser inte död ut”
flugan
”han ser levande ut”
flugan

så, är det döden vi ser som en fläck
mot den blå himlen återspegla vårt liv
en föraning om det kommande
vår egen resa

P.F

fragment ...

Jag tror att det var en sanning
det kändes som en dröm
i kanten

där av sagan
den sista dagen
innan

slutet

Peter Frisk