Konstiga båtar ...

Trillade ut till Sjöhistoriska Museet på e.m. tillsammans med skribenten Bosse Dunfors och bevistade boksläpp av"Konstiga båtar" från Balkong Förlag.

En trevlig liten tillställning med några konstiga båtar i sjön. Däribland en s.k. trampofoil ... tror jag den hette. En slags vattenskoter men mer modell tyst och miljövänlig och ickestörande-för-vilande-mäniskor-vid-skärgårds-ö- som-vill-ha-tyst ...

Annars var det jazz i rundbåten och snacks och ena glas vin.

En märklig tingest uppvisas ...

Skeppsbron och "ockelborullar" ...

För att inte döma det kommande spektaklet osett tog undertecknad med familj en promenix utmed Skeppsholmen idag fredag för att studera hur man visar upp stan inför det där stundande bröllopet.

Kort och gott kan sägas - själva Stockholm såg man inte mycket av. Dock en stor mängd partytält av högst olika art och kvalité.

Vi fick se en kunglig skuta från Danmark landa framför Slottet bredvid vår svenska kronjuvel IKEA. Där stod små, stora, gamla, och unga rojalister och tuggade på kokt korv för fem spänn styck och tryckte i sig "ockelborullar". Och fanorna, IKEA-fanorna, vajade stolt i fond av, förmodade vi, det Kungliga Svenska Slottet som vi tippade fanns någonstans bakom de provisoriska vita tälten.

Mellan IKEA och TV4 såg vi i alla fall Storkyrkan där det inte bara arangeras kungliga bröllop ... (nutch nutch) ... Nu kunde vi i alla fall lokalisera oss till Gamla stan. Trots det kände vi inte riktigt den kungliga glansen, men va tusan, vi måste ju visa upp vad vi har här i landet. Vi är ju ett modernt land ... Kamprad och de andra måst ju fram ...Och vi skymtade Gustav III mellan tälten. Låt oss få tillbaka de gamla gustavianerna - ett krav! :-)
Sen blev vi lite kissnödiga, men ... trots att man har en anarkistisk läggning finns det gränser. Det kändes lite fel att slå en drill precis utanför kortegeväg, kungliga danska och norska yatcher, Slott och IKEA-fanor ... så det fick helt enkelt vara.
Vi gick bort mot Strömbron och Kungsträdgården där Stockholm hade sin egen paviljong. Stockholm visar Stockholm - märkligt när allt och alla blir ett varumärke som ska krängas - men its 2010. Bakom någonstans låg Kungsträdgården - man skymta den i alla fall. Borta vid Strömparterren sågs åter ännu ett vattenfestivaltä ... ursäkta kungligt partytält. Till slut såg vi då den lilla berömda provisoriska bron mellan Strömbron och Strömparterren, pris 420.000 lax (där gjorde säkerligen brouthyragubben en snabb bra slant).


Alla dessa tält är det vi bär med oss i våra hjärtat från vårt besök i den Kungliga innerstaden ...

Text och bild Peter Frisk

... något med ... kultur, hm ... vill vi ha ...

Det råder en unison politisk samstämmighet att Slussen måste byggas om. I DN idag beskrivs hur alla partier vill förändra men givetivis med olika inriktningar.

Några av dessa partier är inne på något med kultur i. Vad detta något är tycks inte spela politikerna någon roll, men något med kultur i verkar bra i alla fall. På samma uppslag läser man att Operan inte har pengar och önskar mer. Men det finns inga pengar därtill. Man drar ner på föreställningar samtidigt som det hörs röster - ofta från de håll där kulturpengar dras in - att vi måste ha en märkesbyggnad, kanske ett operahus?

Själva bygget, det tekniska materiella, kan man lägga gigantiska summor på, men att dra fram verksamheter år efter år och just där ha en lång framförhållning, det är inte lika glamouröst och roligt (jag kan räkna upp en hög med hårt arbetande kulturarbetare som sliter och håller kulturen uppe för kaffepengar). Min åsikt är att politikerna letar billiga poäng och att denna jakt blir värre för varje år som går. Planering och långsiktighet hamnar i skuggan av landmärken och spektakulära byggnader. Se exempel på barnomsorgen i Stockholm. I går på ABC så talade en representant från staden att det gick lite tokigt till i Hammarby Sjöstad. Området var planerat för fel folk. Man hade inte tänkt sig att det skulle flytta in barnfamiljer och därför inte skapat daghem vilket gör att barnfamiljer där nu kanske får plats i Kista eller Skärholmen - en bit bort från drömmarnas hus vid Lugnet. Kanske man skulle lägga skattepengarna på barnomsorgen än att slå sig för bröstet och hosta om att Stockholm ska bli världsbäst i det ena och det andra. Kanske man heller inte ska knysta om märkesbyggnader som man egentligen inte har någon plan på vad man ska fylla dom med. Kanske man ska ta sig ann de gamla och svaga och skotta upp snön. Kanske kommunen skulle koncentrera sig på det basala i livet och låta, om nu saker och ting ska vara kommersiella, de fria företagen pyssla med detta. Detta gäller även kulturen. Se till att det finns möjlighet till att skapa kultur då kommer den.

Jag tror inte att kulturen kommer att blomstra genom att skapa glassiga skinande köpcentrum med lite bredband och dataskärmar och möjlighet att ta en latte.

Men här sitter vi med gigantiska projektplaner. Två jättearnor för ca 6 miljarder ihop (siffror som brukar bli mer). En Slussenombyggnad för 6-7 miljarder (siffror som brukar bli större) - där man nog ska kunna hitta på något att fylla området med. Överdäckning av spårområdena vid Centralen som inte kan finansieras annat än på annat sätt än att uppföra höga tjocka fyrkantiga klossar. Ett nytt Liljeholmen där aldrig en dikt kan frodas i galleriasunken.

För att återgå till artikeln. Socialdemokraterna vill ha ett nytt landmärke - vad vet man inte men nått med kultur i. Ett nytt bibliotek eller ett teaterhus blir bra. (befinliga bibliotek har problem och likaså befintliga teatrar) Man önskar en "tydligare märkesbyggnad som bryter av från den övriga bebyggelsen". Man är helt rätt i tiden. Tradition, proportioner eller förmågan att smälta in saker är totalt blasé. De flesta byggen, vad gäller märkesbyggnader, följer trenden att in med något som sticker ut och ser annorlunda ut - gärna en gigantisk banan som är blå och ett fejkat päron som ser ut som en palm. Sånt lockar japaner.

Centernpartiet, som verkligen bestämt sig för att lämna Skansen och knätoffs vill ha fler spektakulära byggnader (månne ett operahus?), helst vill man ha gigantiska skyskapor och man tycks önska att Stockholm blir ett Dubai eller Shanghai.

Miljöpartiet vill skapa en filial till Kulturhuset (som redan nu dras med underskott och besparingar). Man vill skapa en mötesplats - se Slussen idag. Här möts verkligen alla sorters människor.

Vänsterpartiet vill bygga ut Stadsmuseet (som också har ekonomiska svårigheter i den kostym den befinner sig idag).

Moderaterna hyllar givetvis det nya slussenförslaget, miljö- och trafikborgarrådet Ulla Hamilton säger: "Jag tycker det ser väldigt bra ut. Det är rent och tydligt förslag, med raka broar och raka kajlinjer och trevliga lösningar både för gående och boende". Här har vi den rationella tråkiga 00-talsmänniskan, raka linjer, datoranimerat, hantverk, kultur och i mitt tycke böljande mänskliga linjer är som bortblåst. Moderaterna har inte bara försökt tagit väljare av Socialdemokraterna utan även tagit stadsbyggnadskonsten av Hjalmar Mehr.

Ingen av partierna är inne på att bevara Slussen. Alla vill se sig som moderna och skapa något nytt men man vet inte vad. Kultur viskar någon. Ja, nått med kultur ... och café gillar man nu, ja, nått med café ... Att det finns människor i Stockholm som gärna skulle vilja se Slussen på något vis behålla sin historik, sin karaktär, sin befintliga kultur (för den finns verkligen) är ingen politiker inne på. Så nu krävs det i alla fall en opinion att visa att andra tankar finns.

Det mest fantasifulla bjöd Mårten Castenfors, chef för Liljevalchs konsthall och ansvarig för den offentliga konsten i Stockholm, på i DN 28/1: "jag vill se ett all-aktivitetshus. Det ska vara en fräsch, digital miljö med ett bibliotek och ett café – ett kulturhus för 2000-talet".

Verkligen visionärt.

Möt upp på stadsvandring med möjlighet till fri debatt under Stockholms himmel. Varje tis och torsd f.o.m. 4 februari till 29 mars. Peter Frisk arrangerar. Häng med på en tur där det disskuteras om det livfulla och kulturella Slussen. En stadsmiljö som idag inbegriper alla människor.

Häng med in i det levande Slussen innan den dör.

En länk med bilder

Det är sällan jag tipsar om länkar. Satt och småsurfa nu på morgonen och hitta en klart härlig blogg med bilder som gick in direkt i själen på undertecknad:
Ingen aning om vad det är för figur och sånt spelar ingen roll i det stora hela:
Länk till "wood s lot"

För den som gillar gamla svartvita bilder fanns mycket smått och gott att se.

Min 1:a dionysiska vision

Något av det värsta man som ung kan råka ut för det är att vara lovande inom någon lagidrott. Du ses som ett framtidshopp, du är kanske 16-17 år, spelar med flera år äldre medspelare. Det kan också tänkas att du är en svagare karaktär och råkar se upp till fel medspelare. Du är lovande, men inte fullständigt utvecklad som personlighet och hamnar med de festglada pratglada och i många fall är de desamma som de karismatiska spelarna. Du hänger på och tror att din talang kan kombineras med ett partajande. Som 22-åring sitter du som föredetting. Många har gått den vägen och många kommer den vägen att vandra. Kanske det naturliga urvalet?

De som är lovande och sedermera blir något hade något utöver alla de lovande som just inte blev något – disciplin och en fullständig inriktning på att bli något i det de utövade, en slags perfektionism.

I mitt fall började det nog tidigt med ett idoliserande av det dionysiska. Av festligheten, av partyt, av lev livet, dryckenskapen. Under många år favoriserade jag, upphöjde jag, fyllon, lodisar, hippies, knarkare, drägg och såg dem som några mystiska intressanta figurer som levde livet i den fullkomliga friheten. Just tonåren var en sån period. Tjuven, flummaren och annat löst folk tyckte jag var högst fräcka individer.

Var kom då dessa idéer ifrån tro som också blev den lovandes fall?

Jag tror att början, själva starten, har sin rot i den första dionysiska fest jag som liten från min farmors balkong var åskådare till. Jag tror jag var mellan 8-10 år. Tidpunkten är vag. Jag bodde rätt ofta hos min farföräldrar (till viss del uppväxt där). Deras gula putsade hyreshus låg mittemot det kvarter i den lilla mellansvenska staden som under 70-talet förfallit och blivit ett näste för stans fria fåglar, stadens ledighetskommité, stadens vildvuxna existenser - de utslagnas släkte. Här fanns alltså ett ruffigt gäng som häckade dagtid samt nattetid på en ganska stor gräsmatta. De var väl ca 60-70 personer och alla var som direkt tagna från dokumentärfilmen om Woodstock alternativt moppepuschgänget utan hjälm -75. Hur det nu var så kröntes deras festligheter, och jag tror att det var droppen som fick det hela att verkligen rinna över, med en gigantisk nattlig fest. Sannolikt en helt oplanerad tillställning från festdeltagarnas sida. Jag hade i alla fall första parkett då min farmors vardagsrum vette ut mot denna gräsmatta. En mörk kväll satt i alla fall 100-talet av dessa existenser runt, som jag såg det, en gigantisk lägereld. Lägerelden kom under kvällen att utökas till att bli en av de större majbrasorna i trakten kring den sörmländska staden och den ökades på med attiraljer från nyss tömda lägenheters inventarier. Allt kastades nu i den flammande elden som steg högt upp i den mörka natten. I detta kaos, virrvarr, lyckades någon få fram ett piano och jag såg en vildvuxen man sitta vid ett paino i närheten av elden och spela hysteriskt med ett skrattande ansikte medan kinderna lyste röda från eldarna och runt allt detta dansde fulla kvinnor och män skrikande och skrattande med händerna fulla av flaskor. Hela detta fortsatte hela natten och blev ett minne som etsades in i den storögde gossen som jag förmodar såg ut som en fågelholk.

Jag hade aldrig sett något liknande. Och jag gillade det hela. Någonting i mig fascinerades av spektaklet. Det var nog galenskapen i det hela jag sög åt mig och det dionysiska fröet var sått. Det var ett slags scenuppträdande, en teaterföreställning, ett sceniska liv, det var rockkonserten … det var friheten hur ofri den nu egentligen var.

Men eldarna och gubben vid pianot sitter där i minnet som en stor händelse. Det gick det ju som det gick. Laskan tog vid och idrottspaltorna åkte på tippen ...

puffande ...

Det är verkligen märkligt. Jag skulle nu åka från Slussen till T-Centralen. Stannade till på pocketshop och det var väl en tidsram på 15 minuter. På dessa 15 minuter puffade fyra stycken på mig, eller rättare bökade. Ursäkta kläcker jag ur mig och får ett tomt helstängt ansikte mot mig. Tyst. Inte ett ljud. Ansiktet tillsammans med kroppen går vidare.

Kan de inget språk?

Jag står i Pocketshop och tittar efter böcker. Något stöter på mig på ryggen. Jag står ivägen. Intet ljud. Bara ett puffande, undan. Är vi kor? Är vi i en ladugård? Har man sprängt en specialsyrebomb som gör folk stumma? En äldre dam drar iväg utan ett ljud - man kan tänka sig ett ursäkta mig och ett leende ... men nej.

Tystnaden rår.

Jag skull en gång gå över bron till Skeppsholmen och möttes av två personer. Vi var de enda på bron. När vi närmar oss viker inte den ena undan utan snubben försöker sikta in sig mot mig istället ... välklädd, stureplansnisse ... världsvan? Inte.

Jag och min familj gick med vagn Oxford Street i London. Vi gick ganska långt. Det var rusningstid. Proppat med folk. Under promenaden nuddade ingen vid oss. Alla passerade varann, släppte förbi, hade splitt vision, sa sorry om de var 10 cm ifrån ...

Men inte här. Här går man som om man promenixade på ett gärde. Ser man en annan bonde siktar man in sig på denne och lyckas stöta till honom.

En annan gång såg jag en engelsman kryssa uppför Nybrogatan ropande "sorry sorry". Han var ensam om det - resten körde sitt buffelrace. Inte undra på att man längtar till civilisation.

Här får man ursäkta sig för att man blir påsprungen. Märkligt land.

På Centralen och sugen på frukost

Som den tågresenär jag numer är så tillbringar jag viss del av min tid på Centralstation i Stockholm. Ofta tar jag tidiga tåget som går 06 till Göteborg och det finns inte direkt många mathak öppna vid den tiden. Enbart själva Järnvägscafét.

Nu hade jag tänkt mig att ta något att äta men tappa liksom sugen ganska direkt. Här låg samma lika mackor som man kan finna i majoriteten av alla caféer i stan. Dessa tråkiga chiabator och allt vad det heter med lite sallad och någon ostbit tillsammans med ett gäng kvistar med kostnad över 40 spänn (ta gärna en juice för 39 spänn). Tillsammans med en kaffe går kalaset på mer än en dagens rätt av dyrare art. Kan det vara vettigt? Ok, om jag kunnat välja (vi talar ju om att man kan välja och vraka idag). Ja ok, om jag kunna välja ... låt oss säga rågkaka med stekt ägg eller varför inte med stekt falukorv på - en gammal klassiker som man blir mätt av.

Nej, en trist fralla med lite kvistar i är vad som finns detta vårt "stora utbud".

Nu ska man till och bygga om Centralstation för några miljarder så varför inte lägga en slant på att skapa variation i utbudet. Hitta en caféägare som kan ta betalt, det kan den här, och även ge oss resenärer ett gott utbud. Sluta ge oss yta - ge oss innehåll! Jag vill välja, rågkaka med stekt ägg eller fralla med kvistar eller någon annan variant av macka - inte sovjetiskt en sort för att det är just den som gäller just nu!

Dessa drömmar ... och dessa barn

Kunde inte låta bli att scanna följande annons som fanns i Metro och även DN idag ... vad månde det bli av den lille gossen, nr 1, dessa drömmar ... och i tennis av allt ... man det kanske går att drilla fram? Ja, vad gör man inte för sina små, att de ska nå toppen ...

Gräddfiler i T-banan - VIP

Vissa aprilskämt kan ibland ha mer sanning i sig än vad till en början tror. Eller snarare säga mer om tillståndet i tidsandan än vad man anar. I DN i dag, 1 april, hade man som aprilskämt att SL skulle sälja speciella biljetter, vip-kort, som gav innehavaren speciella förturer. Man skulle hamna först i kön, alltid ha sittplats m.m.

Hade man gjort ett liknande skämt för låt oss säga 10 år sedan?
Tror inte det ...

Vi har sedan 90-talet genomlevt en tid av gräddfilssystem som omskapat vår tids människa till att tro på pengarnas totala makt. På Centralstationen i Stockholm finns exempelvis SJ Lounge för den speciella SJ-resenären (långt bort från "SJ som hela folkets järnväg" - se gärna länken och begrunda bilden som säger en del - där låg faktiskt en gång i tiden Centralens Café - se filmen "Morrhår och ärtor" för att se hur det då såg ut). Där sitter numer de som har speciella biljetter och absolut inte de som inte har speciella biljetter. VIP systemet är i total kraft överallt. Från LO-folk till bankdirrar till Centralstationen till ökade ekonomiska skillnader mellan hög och låg.

Skämtet kan väl snarare ses som en framtid om vi inte börjar se vissa saker som nödvändiga: exempelvis en solidaritet mellan människor. Där vi har en ickeprivatiserad kollektivtrafik som innefattar alla. Där vi har en ickeprivatiserad tågtrafik som innefattar alla (utan VIP Lounge etc). En Centralstation för alla. Ett framtidsvision med låga priser på kollektiva färdmedel för alla. Sjukvård utan gräddfiler för alla. Skolor utan gräddfiler.

Möjligen kommer denna kris vi är i att sätta käppar i hjulet för att aprilskämtet någonsin blir en realitet. Det ser ju ut som om det mullrar ur folkdjupen i världen. Kanske det sista vip-skämtet dragits ...

Sopphanteringen och upphandling

Vi fick en trend med upphandling. Allt skulle upphandlas av fristående bolag i konkurrens med varandra. Stockholm stad ordnar upphandlingar av delar i av sin verksamhet och allt skulle fungera utmärkt i den fria marknadens perfekta värld. Bolag slår varandra genom att lägga in låga bud. Allt skulle bli det bästa för alla. Att bolag som lade in det lägsta budet sedan, för att också gå i vinst vilket är själva idén med privata bolag också sänkte sina arbetares (medarbetare kallas det numer) löner är ju ofrånkommligt. Detta gäller inte bara soppgubbar utan även kollektivtrafiken m.m. De som gör jobbet får mindre och de som driver företagen drar in kulorna (som kommer från skattebetalarna).

Men nu får man stå där med skägget i brevlådan när soppgubbarna går ut i en vild strejk. Dessa ska bära mer sopor per gubbe, jobba längre och nu får sämre lön. Dessa killar gör nu det absolut rätta och går ut i en vild strejk.

Nu får 2000-talsmänniskan se vilket kastsamhälle vi lever i och vilken nytta dessa soppgubbar gör. Jag vill påstå att en soppgubbe gör mer för mänskligheten än 100 finansgubbar runt Stureplan trots att är lönen omvänd - finansgubbarna tjänar 100 ggr mer. Så stöd Berra och hans arbetskamrater!

Så, stå på er soppgubbar!
Läs mer på SvD eller DN. DN.

den ständiga ombyggnaden

Det känns ibland som om den tid vi lever i saknar självförtroende. Att tiden är rädd, osäker, att den hela tiden måste ändra i allt, en tro på att allt blir bättre med ny färg.

Jag undrar om den ständiga ombyggnaden är ett tecken på saknad av inre frid? Formens seger över innehållet? Plastik före tanke?

Jag kom just från Gamla stan och tänkte slå mig ner på Kulturhusets bibliotek och vänta på tåget till Göteborg. Men ... ombyggnad. Dessa ständiga byggnationer. Platsen fungerade uppenbarligen som den var. Mycket folk som satt här och läste, arbetade, lyssna på musik. Någon fick för sig att här måste ändras. Jag tippar att Centralstationen är den som är den byggnad som mest har varit under ständig ombyggnad de senaste åren. Därefter kommer vissa biblitek. Somliga bibliotek flyttar omkring böckerna i hyllorna så att man från den ena gången till den andra går vilse. "Jaha, har man flyttat på konstavdelningen?", ja där står man som en fågelholk och tittar ut i tomma intet ... Vadan denna oro?

Ja, jag är en sur gubbe. Men hellre det ...

Sedan SJ slogs itu och blev sex fristående aktiebolag och Järnhusen tog över förvaltningen av järnvägsstationerna Sverige och började leka affär har Centralstation i Stockholm varit i ständig ombyggnad. Plötsligt är man osäker på vad man ska ha stationen till. Ska det vara en galleria? En tennisbana? Konsertanläggning? Tågstation? Man vet inte och bygger om. Sak samma med biblioteken. Vad ska det vara? Vi bygger om, ny design ...

Ut försvinner kärnan i verksamheten. In kommer "visionärerna". De som vet hur en slipsten ska dras och vet hur en "make over" går till, ja de som har Damien Hirst ovanför sängkudden och gör allt för att likna honom. "Bygg om. Bygg om!"

Det viktigaste är alltså inte längre vad som finns i biblioteken utan hur det ser ut - ytan regerar. Ytans seger över innehållet.

Det fanns en tid människor kunde slå sig ner i sliten fåtölj, insutten, och läsa. Det fanns en tid när man gick ett ställe som kändes som sitt vardagsrum. Ombonat. Men så fort det kommer nya regenter som chefer idag så ska de sätta spår. Intellektuellt räcker de inte ända fram så man tar till trolltricket, universalmedlet - bygg om. Vips sitter alla i samma inredningsstil. Från tv-soffa till kulturråd och bibliotek. Färgfabrikerna går på högtryck.

Var tog den coola människan vägen? Miles, hjälp oss ...

Ett släktfotografi och ett annat perspektiv ...

Det finns i min släkt ett fotografi som har etsats sig in i mitt huvud. Tyvärr har jag det inte själv men har länge haft funderingar på att ordna en kopia. Med all sannolikhet lär det aldrig bli av.

Fotografiet som är taget utanför torpet där min farmor växte upp några mil utanför Katrineholm. Där ser man hela farmors familj. Hennes pappa och mamma och hennes syskon och hon själv - sammanlagt 13 personer. Farmor var äldst i barnaskaran och hela familjen står i något slag av trip-trap-trull ner till den yngste ... I närheten, eller om det finns med på bilden, står deras hus, ett torp på ca 40 kvm. Bilden måste vara tagen nån gång kring 1922-23.

Det tycker jag säger en del. Så länge sen är det inte. Jag har själv träffat några från fotografiet.

Kanske bilden sitter än mer inetsad i mig då jag bodde hemma hos min farmor och farfar mer än hälften av min uppväxttid. Den har förföljt mig kan man säga. Den person jag alltid varit har grund i den bilden. Fattigtorpet i det mörkaste sydvästra Södermanland. Storgods, torpare, fattigsverige ... en tid vi tycker är långt bort. Men vi är nära den världen - åtminstone känner jag mig nära den lika mycket som den är fjärran bort likt medeltiden eller då man byggde pyramiderna.

Jag har hört henne berätta, hon på kortet, om hur det var.

Och jag såg henne gå upp och städa skolan och gymnastiksalen som låg bredvid där de sedan bodde tillsammans med de andra städtanterna inne i Katrineholm.

Nåväl, nån gång på 30-talet fick min farfar och farmor en lägenhet inne i stan. En tvåa. De kom att få fem barn som växte upp i tvåan. De trivdes säkert alldeles utmärkt med alla moderniteter. Deras barn får sedan i 1-3 barn och de flesta av dem kom att bo i villa. De flesta, jag vill nog säga alla, av dessa barn hade egna rum.

Vi kan alltså se en liten utveckling här från ett litet torp i skogen och många barn till stora villor med färre barn. Från tjugotalets börja till 70-talets mitt. Den exeptionella tiden i Sveriges historia som tyvärr, många har glömt.

För vi var inte ensamma. Mången i detta land har gjort samma resa från trångbott och fattigt till stort och rymligt och gigantiska plasma-tv-apparater, hypersmå minimusikspelare, tvättmaskiner, batteridrivna borrmaskiner, jalusier och gigantiska verandor, nytt kök, nytt badrum, ny bil och liten mobil att hålla sig ajour med ...

Och nu talar vi om kris ... ? Och det sägs på sina håll av experterna att krisen är över efter 2009. Då ska det enligt dem gå tillbaka till det "normala" = (så som det var innan krisen)..... men en smula perspektiv på livet och vår historia vore väl lite på sin plats. En tacksamhetens ros till oss själva att vi fått lyckan att leva i den tid vi lever i. Men icke ...

Ser du detta farmor, förlåt oss, vi vet inte vad vi gör ...

"Så dom har hittat henne?"

"Så dom har hittat henne?" hörde jag en kvinnoröst bakom mig säga när jag stod och hällde upp kaffe från automaten i den lilla kiosken på Svedmyra T-station. Kvinnan verkade lättad och hon såg mot tidningsstället och själv blev jag lätt nyfiken. Jag kastade ett öga och kunde vid min själ inte begripa vem de funnit. Ingenting sa nånting om att någon var funnen ...

Det fick mig att börja fundera på parallela universum, parallela liv. Man behöver inte ge sig ut i rymden för att finna det totalt okända, det räcker gott att hänga vid en mugg kaffe under "myrans" perrong. Hon och jag levde i totalt olika begreppsvärldar. Jag stod och tänkte på krisen och hon var lättad över att "de hittat henne".

Men vem hitta dom? ... mystiskt ...