Vissa böcker och vissa författare begär metafysiskt att bli lästa. Somliga skribenter är den medicin vissa människor är i behov av för att kunna stå ut i den utarmade tid och tillvaro som vi lever i.
Häromdagen passerade jag Rönnells Antikvariat på Birger Jarlsgatan. Ett av bokens numera få magiska tempel (antikvariat ser i vår tid ännu ut och känns som antikvariat till skillnad från nutidens bokhandlar och bibliotek som satsar på allt utom – just böcker). I fönstret låg ”
Gamla Mästare” av Thomas Bernhard. Den såg ny ut. Jag gick in för att se vad det hela handlade om och fick veta att det var en pinfärsk nyöversatt roman av Bernhard. Jag köpte den givetvis på fläcken då det inte finns något mer upplyftande i livet än att läsa Thomas Bernhard - en författare som lindrar själen i vårt flosklernas totala tidevarv. Det finns bara ett fel med karln. Han lever inte. Han kan inte längre göra narr av vår andefattiga "
vedervärdiga tid". Vår tid är i behov av författare av det slaget. Men de finns inte. Hos Bernhard går inga företeelser fria från hans attacker. Allt och alla får sin dos. Jag mår helt enkelt bra av att läsa hur illa han mår och han hade haft en del att skriva om idag.
Thomas Bernhard skrev en trilogi i slutet av sitt liv. En lös serie om musik, ”
Undergångaren” (1983), scenkonst ”
Skogshuggning” (1984), och om bildkonsten, ”
Gamla Mästare” (1985).
I den sista delen, som låg där i fönstret, möter vi musikvetaren
Reger som varannan dag under trettio år besökt Konsthistoriska Museet i Wien. Han sitter alltid på samma plats. Framför tavlan: ”
Den vitskäggiga mannen” av
Tintoretto. Nu har han bestämt träff med sin vän
Atzbacher och det på en dag som gör att han för första gången på trettio år besöker museet två dagar i rad. Harmonin är rubbad.
Inledningsvis möter vi vännen
Atzbacher betraktande
Reger i smyg där han sitter på sin bänk. Atzbacher funderar på allt som denne Reger sagt till honom under alla år.
Reger, som är en filosoftyp, har en tes om att det är det fullkomliga som hotar oss. ”
Det fullkomliga hotar oss inte bara oavbrutet med vår förintelse, det förintar också allt som hänger här på väggarna under kodordet mästerverk” och att vi inte står ”
ut med det hela och det fullkomliga”. Just att det onåbara och orealistiska ligger i det fulländade, fullkomliga och perfekta. Även det fulländade samhället förebådar förmultningen och förruttnelsen. Det fulländade är i topp, på krönet, i slutet, och kan enbart fortsätta åt ett enda håll. Mot ras och förfall och ner i avgrunden. När vi således nått toppen, fulländningen, så väntar raskt förmultningen där vid fulländningens krön.
Enligt
Reger kan således inget vara fullkomligt då allt går mot förintelse. Allt är ändligt. Inom en viss tidsrymd multnar vi bort och in i intet. Människor dör och bryts ner likt konsten och alla dess ”
mästerverk” bryts även det ner till mull. Trots det beundrar vi människor konstverk som om de vore fullkomliga och oändliga och perfekta. Enligt Reger är den synen förljugen. För att ta ett exempel så är påven en människa som spelar spel i sin tilldelade roll av andra människor i samspel. De är av kött och blod, likt kändisar, men tror sig vara förmer, men för den som skådar igenom "
spelet" blir det hela enbart löjeväckande och vedervärdigt. Här ser vi en människa som beundras för sitt uppblåsta väsen – guds ställföreträdare på jorden och plötsligt blir han än mer löjlig i sitt uttryck, sin skrud, sin teater, i sitt sceneri, i sin falska fullkomlighet. Sak samma gäller med kungar, diktatorer, kommunalpampar och överspända fullkomliga perfekta chefer. Vi har väl alla träffat på en fullkomlig människa som ser sig som felfri och som givetvis är farlig i sin perfekthet (en som aldrig gör fel och sitter på en position är inte direkt en sån man önskar sig - just där). Enligt Bernhard gäller det alla som vi ”
beundrar” och ”
dyrkar”. Reger däremot föredrar hellre en figur som essäisten Montaigne just för hans livslånga sökande eller Pascal, för att han
inte är fulländad och perfekt, utan hjälplös och frågande. Den perfekta, fullkomliga, ställer aldrig frågor. Man vet.
Begreppet
fullkomlig följs av
beundran hos Bernhard. Den
ofullkomlige beundrar den
fullkomlige. Mänsklighetens stora problemen ligger just där enligt
Reger: ”
Beundran är lättare än respekterande”[…] ”beundran är dumhuvudenas egenskap” […] ”Bara dumhuvudet beundrar, den kloke beundrar inte, han respekterar, uppskattar, förstår”. Beundra är att gå genom museisalar och se namn efter namn efter namn för att just se dessa namn efter namn efter namn. Man beundrar van Goghs tavlor för att man vet att det är van Gogh som målat tavlorna och man beundrar dem för att man lärt sig att man just ska beundra just de som van Gogh målat. Man åker till Thailand och beundrar ett kloster, glor och går vidare. Man står som en fågelholk och beundrar pyramiderna och går vidare till sin solstol och sin
all inclusive-värld. Men man respekterar inte. Man respekterar varken platsen, konsten eller tingen eller, viktigast av allt, människorna man beskådat. Man intresserar sig inte för att
förstå eller
uppskatta det man ser framför sig. Man kan rakt av säga att man helt enkelt inte bryr sig om klostret i Thailand eller pyramiderna eller konsten – man är där för att man vill glo in dom i sitt kartotek av upplevelser, se på dem och för att någon sagt att just där finns något att beundra och man samlar på sin beundran i sina fotoböcker och virrar vidare i världen lika vilsen som förut.
Kanske finner vi en del av kärnan i Bernhards resonemang här. I kritiken mot det fullkomliga och mot det perfekta. I kritiken av de upphöjda och begapade hos de
Gamla Mästarna. Kritik överhuvudtaget. Att ifrågasätta sin värld, att ifrågasätta de
Gamla Mästarna och rasera det beundrade och idoliserade och upphöjda står snarare hos Bernhard en förståelse och inlevelse av livets kantstötta, sökande, letande och funderande och att ingen kan vara helt perfekt – alltså inte ens hos de
Gamla Mästarna.
Man ska passa sig för beundran och istället visa respekt –
respektera tillvaron. Någonstans säger
Reger att ”
man fäster sig inte vid en människa för att hon är fulländad (perfekt), utan då hon har fel och brister, är kaotisk”. Det finns en
uppriktighet hos en sådan person. Och
uppriktighet leder i vårt samhälle till undergång för den
uppriktige. Den som är uppriktigt, rak och tränger in och säger vad hon tycker och genomskådar hyckleriet (för det är vad vår värld handlar om) – den går under. Man måste vara oerhört stark, själsligt, för att klara sig oskadd genom den här sörjan av förljugenheten. Sanningssägare går obevekligen under. Sanningssägaren är/blir dömd av sin omgivningen: Av samhället, familjen, historien och staten. Den som är sann är fullständigt dömd till total undergång. Det hela påminner inte så lite om
Furst Musjkin i
Dostojevskijs ”
Idioten” som inte kan ljuga.
Musjkin säger exakt vad han tycker och tänker vilket sätter fursten i en komisk sitts bland societeten i St Petersburg som skrattar ut honom.
Musjkin blir en fullständig ”
idiot” i de ”
normala” människornas ögon. Det är den som
ser sig som fullkomlig som går fri och aldrig blir pinsam i den här ”
sanna” världen – ingen kan i egentlig mening kritisera eller komma åt den fullkomlige.
Där ligger tragedin.
Vi ser det också i vardagslivets beundran och avdyrkan. Lismandet på arbetsplatser och inom kändisvärlden och medier och - överallt. Hur människor får metamorfosiska egenskaper och förändras, av låt oss säga, en nytilldelad titel ”
Ni kallar en bra person för er vän” säger
Reger ”
och sedan låter han sig plötsligt göras till hedersdoktor och kallar sig professor på sitt brevpapper och hans hustru uppträder helt plötsligt som professorska hos slaktaren, så att hon inte behöver vänta så länge som de andra som inte har någon man som är professor. Så löjeväckande”
Hur klarar man då livet enligt
Reger? Genom det löjeväckande. Allt är egentligen fullständigt löjeväckande och vedervärdigt och det enda sättet att klara sig igenom det hela, livet, är enligt Bernhard, eller Reger, att se det löjeväckande i allt –
då kan vi gå vidare.
Så, ännu ett citat av Reger/Bernhard: ”I den här världen och i den här tiden, sade han, där allt ändå är möjligt är snart inte längre något alls möjligt”.
Peter Frisk
Mer om T. Bernhard här: DN (
1) (
2) SvD (
1) (
2) (
3)
Jag brukar inte stanna och tacka känt folk som jag uppskattar. Men när jag för något år sedan mötte Knut Ståhlberg på Kindstugatan i Gamla stan var jag bara tvungen att stoppa honom och säga, "tack, du har öppnat upp fler dörrar för mig in till Frankrike än någon annan".
