... usel beredskap och noll framförhållning ...

Inte helt oväntat läste jag en artikel i DN (18 feb) om att "Vår beredskap är usel". Har vi någon överhuvudtaget? Inte. Vi lever för dagen och tar oss ett lån och låter framtiden vara. Slösa och lev nu. Har vi lärt oss. Detsamma gäller ekonomin. Kvartalsrapporterna gäller och att investera långsiktigt är inte vår tids tanke. Man plockar kvickt som tusan ut så mycket man bara kan ur företagen i utdelning (trots usla tider).

Detsamma har givetvis spridit sig på de flesta håll i samhället. Även i det s.k. "totalförsvaret". Ingen framförhållning. Nej, vi lever ju i en tid där visionen om framtiden är guld och gröna skogar och en fantastisk teknologi som ska lösa allt. Då krävs ingen sidoplan, ingen katastrofplan. Visionen är blanka vackra hus och fungerande samhällen, datorer, I-pads och resor till när och fjärran. I Stockholm lanserades - drömmen, illusionen - Vision 2030. En vision som påminner om Jehovas Vittnes små broshyrer där lejonet ligger bredvid rådjuret - alla har det bra. Men tänk om? Tänk om det inte blir så? Att det någonstans går snett? Om oljan blir svindyr? Elen inte räcker till?

Ja, tänk om det nu inte blir denna ljusa vackra högteknologiska framtid? Något kanske händer som vi inte var beredda på och, vips, strömmen försvinner ett par veckor? Står vi då rustade? Har du fyllt dit skafferi i fall att? Har landet lador där det står mat till medborgarna utifall? Nej, säger artikeln. Vad gäller mat så tar den slut inom ett dygn i affärerna om distributionen faller. Konserver existerar inte. Självhushållning har vi inte.  

Jag tycker att det som är signifikativt med vår tid är bristen på att vara redo om saker och ting inte blir som man tänkt sig. Man förväntar sig att allt vi nu har ska finnas för all framtid. Så kanske det inte blir käre medborgare ... Läs artikeln: "Vår beredskap är usel"

Men vi har ju lärt oss att utvecklingen enbart går framåt och någon annan väg finns inte ... hm ...

Den förtvinnade morgondagens människa

Vad är grunden för det mänskliga skapandet? Hantverket? Fingerfärdigheten? Tekniken? Är vi inte som vuxna skyldiga våra barn att lära ut möjligheten till olika sätt att uttrycka sig? Praktiskt och teorietiskt? I varje klass finns olika förmågor. Någon kan räkna bra, någon tecknar bra, någon sitter hela dagarna och illustrerar med sin "penna", någon är tekniskt intresserad, någon kommer att bygga hus och någon kommer att sitta hela dagarna framför en dator och någon kan tänka sig ett liv som tjänsteman. Innan dess kanske man måste ha möjlighet att prova sig fram? I ett pluralistiskt samhälle finns en utbildning som skapar möjlighet till pluralism. Att hitta sin inneboende kunskap, möjlighet, uttryck, var och ens inre ådra.

Små barn är handgripliga. Tidigt bygger de med klossar och kladdar med färg, konstruerar saker och tecknar. De lär sig också väldigt snabbt att trycka på knappar - eller dra med fingret på en Ipad. Det finns en mängd olika former för dagens barn att uttrycka sig. Att reducera denna möjlighet vore att begränsa dessa barns värld istället för att vidga den.

Läser i DN idag att "Surfplattor ersätter skolböckerna" i Sollentuna och att man vill införa den pennlösa skolan. Man gör det för att hänga med in i framtiden där inga pennor enligt siarna inte kommer att finnas. Pennor tillhör enligt Maria Stockhaus, ordförande i barn- och utbildningsnämnden, "forntiden" (anm. forntid = enligt ett lexikon den tid som sträcker sig från istiden till medeltiden ...). Skolan vill ta steget in i "nutiden" (Sic) och i "nutiden" hör uppenbarligen inte finmotoriken till. Forntid, eller dåtiden, har varit att illustrera med exempelvis penna. Vi lever mer och mer i en tid där formen har tagit över innehållet. Det är viktigare i vilket ting bokstäverna finns i än vad vi läser. Risken är stor att vi i vår teknikjakt och prylfixering målar in oss i en enformighet.  Att vi skapar barn som inte får möjlighet att uttrycka en praktisk sysselsättning med sin kropp mer än att peka och dra på en Ipad. Barn som mer och mer tittar på och följer det "färdigutvecklade". Att exempelvis rita, kommer inte att ingå i deras värld. Visst finns det kreativitet och hantverk inom den tekniska världen. Men ska alla göra samma sak? Man kan ju tänka sig att någon har en fallenhet för exempelvis konst?

Det vore kanske inte var så farligt om nu inte "trenden" i vårt samhälle är att vi marginaliserar bild, slöjd och idrott i dagens skola.

I Sollentuna ska man i alla fall enbart satsa på datorer. Pennor och böcker ska bort. Man ska även ha "fri" tillgång till internet för att lära barnen hantera mediet. Kan man det inte så kan man "bli av med sin dator" (låter ju som ett toppenidé då böcker och pennor är väck ...)

Är det något som människan tycks klara utan minsta utbildning så är det att fingra på en skärm. Något man kan se dagligen om man åker i Stockholms tunnelbana. Jag funderar på hur man kommer se på följande lilla text om 10 år som redan i "nutiden" känns förlegad:

"I ettans klassrum på Tegelhagens skola sitter läraren Eva Ulmander Eriksson på knä. I en halvcirkel framför henne sitter eleverna knäpptysta och tittar fascinerat på surfplattan som kallas Ipad som hon håller i sin hand. – Här kan man välja vilka bilder man vill ha till sin saga, säger hon med liten röst och bläddrar mellan hagar och slottsrum på 241x186 millimeters-skärmen. När hon drar med fingrarna över skärmen visas en ny bild. Barnen kryper närmare under tystnad. Tittar med stora ögon." DN 2012.

Tyvärr tror jag att vi kommer att göra barnen ofrivilligt handikappade inför just den där framtiden. Deras framtid (se gärna filmen Wall-E). Vad gör då barnen själva? Har de någon inre egen drift för sina uttryck? Vi får reda på att Leo inte slutat med sin penna när han är hemma:

"Leo skriver väldigt mycket hemma. När han spontant ska skriva något så tar han fram papper och penna och inte vår laptop" säger en mamma som tydligen inte fått ordning på moderniteten hemma ännu.

Sist avslutar rektorn Eva-Lotta Kastenholm på Tegelhagen att "Jag tror inte att pennan kommer att finnas på sikt".

Men vem vet, någon kanske vill och önskar ha en vuxen i "framtiden" som lärt sig ett rejält hantverk när majoriteten sitter och fingrar på sina skärmar? Att hantera en penna, att skissa något eller teckna en teckning kanske blir framtidens toppjobb  ...

Peter Frisk

Vi hittar på några miljarder till - det är ju kris

Det hängs allt som oftast medaljer och band på de "samhällsansvariga" (ofta av kungar och kommunalråd). Det sägs vara dessa som håller upp civilsamhället, de samhällsansvariga. De som ansvarar över det viktiga i samhället, de "närande" med fötterna på jorden, läser Chef, ingår i diverse nätverk och skjuter älg i skogen och finns i "näringslivet" och kan "ekonomi" och sin aktiemarknad - man är samhällsansvarig. Ser till, jo så kan man säga,  landets bästa ... Är det verkligen de s.k. "samhällsansvariga" som är just samhällsansvariga? Den frågan kan man ställa sig när nu lånekarusellen står inför sin domare - tiden och historiens realitet. 

Ekonomijournalisten Andreas Cervenka är en av de mer klarsynta skribenterna i ämnet skrev en artikel i SvD i  fredags "Från guld till skuld". En informativ folkbildande text om hur pengar skapas i vår tid. Vi fick följa med upp till Riksbanken (där man kan tänka sig att det "samhällsansvariga" ses i större flockar än på andra håll) och se hur man gör när man lånar ut pengar och var de kommer ifrån. Förr tryckte man upp mer pengar nu går det med ett litet "klick".   

"Under krisen skapade Riksbanken pengar genom att i flera omgångar låna ut flera hundra miljarder kronor till de svenska bankerna. De fick lämna in värdepapper, till exempel obligationer, som säkerheter. Sedan satte Riksbanken in pengar som hamnade på bankernas konto i Rix. Men hur går det egentligen till?

– Såhär, säger Per Kvarnström och knäpper med fingrarna i luften.

Kollegan Pia Metz Kronestedt visar på en skärm vad han menar. Där kan hon öppna ett banks konto, knappa in en siffra följt av några nollor och sedan trycka på Spara. Vips så skapas ett antal miljarder kronor. För att det ska ske på riktigt krävs först ett beslut av Riksbankens direktion med Stefan Ingves i spetsen."

Låter ju smart.

Ett annat litet fiffigt knep är att när banken lånar ut 1 kr så sker en intressant märklig dominoeffekt som i det finansiella "systemet" (man säger "systemet" det låter lite mer "samhällsansvarigt" och vuxet) utvecklar sig till 10 kr mer skapade pengar.

"En klassisk beskrivning hittar jag i häftet Modern money mechanics från Federal Reserve i Chicago. Där visas hur till exempel 10000 nya kronor som en centralbank skapar och skjutsar in i ekonomin leder till födseln av 100000 nya kronor när de fortplantat sig ute i banksystemet."

Med andra ord. Kan inte banken låna ut mer pengar utan måste få in mer pengar för att kunna låna ut så går man till Riksbanken och dessa lånar ut till bankerna så att de ska kunna fortsätta att låna ut till de behövande och på så sätt så ökar ekonomin från 1 till 10 vid varje transaktion från i det här faller Riksbanken.

Jag ska ta ett exempel. I Stockholm säljs allmännyttan ut. Hyresrätter blir bostadsrätter. En hyresrätt har inget värde. Den kan inte säljas. I dagarna har man i vårt hus bildat en förening som vill ombilda till bostadsrätt. Vi kommer att få köpa vår bostad till ett fiktivt värde (vi människor skapar ju värdet själva, hittar på det efter omständigheterna och det kallas att marknaden sätter priset). Låt oss säga att vi får köpa för 1 miljon (som vi inte har och som inte finns). Den miljonen finns alltså inte nu men kanske i morgon om vi ombildar. När vi sedan skriver under köpekontraktet skapas den miljonen med ett pennstreck. Vi får plötsligt låna pengar av banken för att betala Familjebostäder som är ägare (Stockholms stad) och pant för lånet blir vår bostad 8som vi även sen kan låna vidare på om vi vill, nytt kök, Thailandsresa etc, platt-TV). Banken räknar ju kallt med att bostaden kan säljas om vi inte kan betala våra lån då det alltid bara kan gå uppåt (aha ...). De pengar vi nu får låna generar alltså ett extravärde, bara för vår lägenhet på 10 miljoner som nu slussas ut i det finansiella "systemet". Den lyhörde kanske säger: "det var inte mycket produktivitet bakom de där 10 miljonerna". Nej, så kan man nog tycka. Men pengarna dök upp. De 10 miljonerna som vår lägenhet skapat kommer alltså att användas till konsumtion, köp av aktier, kanske en tavla på Bukowskis, en större pool, av de som hanterar dessa pengar i den finansiella sektorn. Till detta kommer den miljon som vi betalar till Familjebostäder för lägenheten. Denna slant slussas sedan vidare till Stockholms stad som för att klara sina rullande utgifter måste sälja sina tillgångar och på så sätt får in pengar i sin kassa och kan visa plusresultat (ekonomin är god säger man). Staden går numer runt på att sälja ut sina tillgångar. Vad som händer när det är slutsålt kan man bara spekulera i. När påsen är tom är den ... tom. Men många har skott sig under tiden och många har förlorat.


Kvar sitter då vi med vårt lån eller om vi nu var snabba att sälja lägenheten och lät de som kom att bo kvar betala för renoveringarna som var tänka att göras av allmännyttan.


Utan att vi ville det var vi med om att spä på lånekrisen. Vettigt? Samhällsansvarigt? Vi kanske ska passa oss för att skratta eller kasta skit på grekerna ...


Tycker man det verkar tråkigt kan man alltid lätta upp sitt sinne med det här radioprogrammet: "Statsskuld och privat skuld är kommunicerande kärl"



Peter Frisk          

Vem ska få finnas till?

Läste en artikel i DN nu på morgonen: "Jesper är alltid så närvarande i stunden". I grunden tar artikeln upp värdet av mänskliga olikheter och faran med ett samhälle där avvikande redan innan födelsen kan väljas bort för "friska" individer. Jag tycker nog att de s.k. "friska" i vårt samhälle har mycket att lära av de som vi i samhället ofta kallar de "sjuka" och att många borde fundera på synen på "hur allt ska vara". Livet kan vara på så många olika sätt ...

Jag har haft förmånen att träffa en del med Downs syndrom och de lärde mig mer om livet än vad någon s.k. "frisk" person utan Downs syndrom någonsin gjort. Min personliga erfarenhet här i vårt jordeliv är att de s.k. "friska" i samhället beter sig som de mest "sjuka" och att de s.k. "sjuka" är de mest "friska".

Nu gör man tester för att kontrollera avvikelser på fostren för att vara säker på att få "friska" barn. Vem vet vad man förskjuter och vem vet vilken nytta och glädje dessa ickfödda skulle kunna ge oss?

Det är en farlig väg man går om man börjar selektera för mycket. Aldous Huxleys "Du sköna nya värld" borde många reflektera över. Faran att vårt samhälle går åt fullständigt fel riktning ... "men skulle inte du göra så då? Alla vill väl ha friska barn", säger kanske någon. "Nej, det gjorde jag inte med mina barn, fosterdiagnos, och jag skulle aldrig göra det, visst vill man att barnen ska vara friska men om de inte är det, får de då ovärdiga liv? Absolut inte!". Vi hade älskat våra barn hur och vilka de än hade blivit och det anser jag vara den stora poängen här i livet. Jag tycker att det är ledsamt om man ser på livet på ett annat sätt.

Är det något vi behöver i världen så är det människor som är lite annorlunda. Vi behöver ett samhälle som ser det som ett stort värde i att vara annorlunda och ett samhälle som ger det annorlunda stor acceptans (exempelvis blanda upp i skolorna så att alla har möjlighet att gå i samma skola, det skulle de "friska" och "sjuka" tjäna på). Vi behöver killar och tjejer som Jesper.

Peter Frisk

ang artikeln "Här råder djungelns lag", bostadsombildningar, den ekonomiska krisen och varför ...

Jag har under en längre tid funderat på ett bokprojekt, en slags essäysamling, med arbetsnamnet "Stockholm - en döende stad". Hemma har jag fyllt pärmar efter pärm om tiden 1998-2011. Om stadens förändring. Titeln är delvis snodd från Thåströms låttitel "En vacker död stad" som jag tolkade in, säkert fullständigt felaktigt (men det spelar ingen roll), på Stockholm. Fel eller inte så passar det klockrent på dagens Stockholm som för varje dag som går enligt min mening - dör.

Vad jag menar beskrevs i en artikel av Julia Svensson; "Här råder djungelns lag", i DN den 9 augusti mycket bra och sammanfattande.

I slutet av 1990-talet jobbade jag på en dementavdelning på Kungsholmen. En morgon öppnade en sjuksköterska morgonkonversationen med hur ledsen hon numera var och att hon knappt ville gå hem. Eller rättare sagt, hon oroade sig om att gå över gården där hon bodde. Varje gång och kom hem satt ett gäng av hyresgäster på uteplatsen som plötsligt blivit väldigt aggresiva. Något hade uppenbarligen hänt. Huset hon bodde i ingick i allmännyttan och var nu inne i en ombildningsprocess och gänget på gården var för att bilda bostadsrättsförening. När hon passerade kastades ord som "kommunistkärring" och "inte fan ska några skitkärringar stå i vägen för att att jag ska få chansen på ett av mina största klipp" och liknande ur sällskapet av vuxna människor med "viktiga" jobb.

Det var min riktigt första direkta kontakt med ombildningsvärlden av bostadsrätter i Stockholm och det var i dess begynnelse. Hon avslutade sin berättelse med att säga att "jag har inga politiska åsikter, det enda jag vill är att bo i lugn och ro i min hyresrätt som jag alltid gjort". Vad som sedan hände vet jag inte men med all sannolikhet blev huset bostadsrätt och jag antar att uteplatsherrarna tog hand om styrelsen och att sjuksköterskan kom att lämna sin lägenhet rätt snart.        

Det här var alltså tidigt i bostadsrättsombildningens historia. För lite mer än tio år sedan. Med andra ord inte länge sen. Tio år senare var staden fullständigt förändrad och det är den perioden, från den tidpunkten till nu, som ligger i mina pärmar. En tioårsperiod som inte bara förändrat Stockholm utan Sverige och Europa och världen fullständigt. En förändring som jag tror väldigt få ännu lagt märke till. En förändring som förmodligen kommer att göra sig påmind med en motreaktion på ett eller annat sätt inom en snar framtid. Ja visst, förändringen har varit global. För den något mer vaksamme, den något mer reflekterande (och då menar jag de ytterst fåtaliga som följer nyheter och händelser kopplad med en tendens att fundera på historiens gång och dess förändringar samt kommande konsekvenser långt mer än att enbart läsa dagens senaste rubrik i en dagstidningen) över nutiden så bör man lagt märke till att åren mellan 2000-2011 förändrat världen fullständigt på alla plan. Tyst, smygande och omärkbart snabbt så att många känner det som om inget har hänt.

Vi börjar med den "döende staden" och vi inleder med stadsdelen Södermalm. En stadsdel som bör vara den stadsdel som bytt ut störst del av befolkning under kortaste tid i Sverige (ang det ämnet har jag inte sett en enda tillförlitlig undersökning eller analys om denna rätt gigantiska folkomflyttning).

En hyresrätt ombildas. I vissa fall har man lyckats köpa den billigt och sålt den dyrare än vad man köpte den för. Många som bott hela sitt liv på Söder kom att sälja sina lägenheter vid ombildningarna från hyresrätt till bostadsrätt och i flera fall drog man från stan och kanske slog sig ner i Mariefred eller Trosa eller ännu längre bort när priserna där sköt i höjden. Vissa ville kanske bo kvar men kunde inte annat göra än att sälja och flytta. I vissa fall tömdes hela hyreshus på de som bott där tidigare, som haft sina rötter här, genom att de sålde och flytta någon annanstans. In kom andra utan dessa rötter och man bör komma ihåg att även stora städer har människor som har sin hembygd just där. Nåväl. Människor, boende, med kunskap om sitt område och med trådar bakåt angående dess historia kom att flytta ut. In flyttade människor från alla håll. Dessa hade nu köpt sig en bostadsrätt. Inte fått ett hyreskontrakt genom någon slags kö. De hade med "sina" slantar köpt sitt boende och det dyrt då fler ville bo på en och samma plats. De såg sig nu som ägare av något som nu blivit "status". De som flyttat hade haft lägenheten som sitt hem och det var liksom inget mer med det. De som flyttade in såg på sin bostad med andra ögon - som en investering. Ett objekt att förädla. Ett objekt som kunde få sitt värde att öka genom olika ingrepp. Ett nytt kök, ny inredning, ny dusch m.m. ... Om det nu utanför försvann ett träd, en park eller uppfördes ett märkligt hus så brydde sig inte den nya hyresgästen inte om det. Förändring kunde inte ske då de inte visste hur det sett ut innan. En slags likgiltighet tilltog i deras närområde och om man förtätade staden märkte dessa inget av denna förtätning. "Så här var det i en stad" menade de. "Så går det till, helt enkelt". Dessa kunde inte begripa att det fanns folk som protesterade och många av dom gick med i nån klubb, typ YIMBY (Yes In My Backyard). Plötsligt började ord som "urbant" dyka upp och man döpte till slut mataffärer som var kombinerad till krog till namn som "Urban Deli". Att staden var stad räckte inte man var så osäker på det så man var tvungen att verkligen poängtera det. Den tidigare befolkningen hade inte haft samma osäkerhet. Dessa hade bott och befunnit sig där de var och levt just som de storstadsmänniskor de var. De behövde inte manifestera vad de var. De tidigare boende fanns och bodde och verkade på något vis utan räsla eller osäkerhet över om de var stadsfähiga eller inte. De var bara helt enkelt. Nu svämmade denna oro över till stadshuset och till politikerna som skulle skapa mer "stad i staden" och på stora vepor på byggställningar stod att man byggde "mera stad" och man gjorde det för den "urbana människan" som ville ha mer "stadsliv" vilket var i deras ögon lika med shopping och kaffelattedrickning. I tidningarna talades om "de trendiga cafeerna" men vad det betydde fick man aldrig veta. Bara att det låg en massa "trendiga cafeer just där eller här. I staden innan existerade en större pluralitet än den som kom och som prisades som så fantastisk. Men det "passade inte in" nu, här, i den här stan, nix.

Så vad förde denna snabba omförflyttning med sig?

Dyrare hyror för de som hade lokaler i fastigheter som blev bostadsrätter. Plötsligt fick butiker, caféer och teatrar problem och andra som haft sin publik från de förra, de som flyttat ut, de som gått på ställena och trivts där, eller rättare, bara varit där, hade nu flyttat ut och man fick nya kunder som såg lite annorlunda på det här och det började talas om "sunk"-ställen och nya kvastar dök upp och framför allt nya färgpytsar som var fyllda av vit färg. Bara vit färg. Ren färg. Absolut ingen sunk (ett ord som spritt sig över allt det som inte är så som det "ska vara" idag). Vit ren färg och ljusa väggar utan något på. Nu menade man att en stad enbart kunde vara "modern". Att det var just stadens djupaste innehåll. Nu höjdes hyrorna och många lade ner sina gamla verksamheter som nu sågs hos den nya befolkning som icke stadsmässig. Ej urban. Nu kom konceptcaféerna som av någon anledning var förvillande lika överallt. Plötsligt, på bara några år, var hela stan fylld av klonade inrättningar. Inte nog med detta, mitt i detta, hade de nya som flyttade in fått en annan idé som låg i tiden - ombyggnadsnojan. Man skulle bygga om och framför allt skulle man bygga om köket. Ut med det gamla (med ordet sunkiga) och in med det nya (med ordet, modernt, trendigt). Vare sig om man nu var stenrik eller enbart lånade upp sig till någon slags rikedomen så såg köken identiskt likadana ut. Svarta. Fyrkantiga. Med vita väggar. Köksföretagen talade om lyx medan och kunde sälja en masse till folk som trodde de nu var speciella och uttrycken och estetiken var exakt likadana för alla (mest trist borde det ju vara för de rika som alltid vill sticka ut men det fattade inte de rika något av). Ett slags låtsatslyxigt svenssonkök som alla gick på. I tidningarna använde mäklarfirmorna en och samma identisk bild till alla bostadsrätter i hela Stockholm. Orkideförsäljarna gjorde stora vinster.

Ekonomiskt var det nu så fiffigt ordnat att denna fors av frisläppta hyresrätter som inte givit något värde alls då de var hyresrätter (ja, det hade någon märkligt värde för de som bodde och trivdes där men det kunde man ju inte räkna i siffror och gillades inte av de nya kvastarna) plötsligt fick ett ekonomiskt värde och att man kunde "sätta ett värde" på dessa lägenheter och i stora klumpar släpptes dessa ut på den "fria marknaden" där man nu kunde använda dessa lägenheter som "säkerhet" för att få lån. I stället för att man hade en lägenhet som man "bodde i" så hade man över en natt, då överlåtelsen var klar, blivit ägare till sin egen bostad som nu var "värd" allt från 1 till 2 till 3 till fyra eller mer miljoner. Från ett värde på intet, 0 kr (kan man inte sälja en sak har den inget värde helt enkelt - men man kan ju sälja svart säger då någon, jo ja, om man har värden på sin sida och kan krångla så värdet är 0) till miljoner över en natt. För er som inte förstår hur pengar kan skapas ur intet, hur kapital dyker upp ur det tomma rummet, så är det just på ett sånt här viset det går till - vi människor hittar helt enkelt på ett värde beroende på omständigheterna och i vår tid säger vi att det som hittar på det hela är den s.k. "marknaden" - den (eller rättare sagt människorna, något annat kan det ju inte vara, hittar på det där värdet som står i tidningar och annonser).

Plötsligt satt så en kille där med sin pytteliten etta som varit en lya att bo i och som han då och då betala sin hyra i tid och där allt rullat på till att plötsligt över en natt, genom ett pennstreck, vara värd ca. en miljon. Vid besöket på banken behandlades han helt plötsligt som en mycket respekterad person. Man log mot honom bakom disken och vädrade en viss provision. Man frågade om han ville ha kaffe. Man upplyste honom om möjligheten att låna på sin bostadsrätt som nu hade "det och det" värdet (man pekade på några diagram) och att det är alltid var "bra med lån" och nu hade han ju en "säkerhet" och allt och "ni vill kanske renovera lägenheten lite, det höjer ju värdet ännu mer" sa den unga propert klädda tjejen på halländska bakom disken med en puffande blink i ögat. Plötsligt uppstod en ny möjlighet. Den lägenhet som tidigare varit en plats att bo i och leva i hade nu också blivit ett investeringsobjekt med möjlighet att gå utanför hans vanliga gränser. Han var med i matchen helt enkelt. Han fick möjlighet att konsumera. Man gav honom också små andra välvilliga tips: "kanske en pensionsfond?" "eller vad sägs om aktier? Alltid en säker sparform och för att få Dina pengar att växa. Öka dess Värde". Man gav också förslag på möjliga resor "för det var han värd" som hon uttryckte det. Hur det nu än var så var det viktigt att "hans" pengar slussades ut i något av dessa "ekonomiska system" och började "växa". Han behövde ju inte lägga allt "i samma korg" utan "sprida sina risker" men också vara väl medveten om att "värdet" på bostaden bara skulle "öka". Hon avslutade det hela med ett leende.  
        
Plötsligt hade han "valfrihet". En mängd val låg nu framför honom. Första frågan var om han ville gå omkring och loda här på Söder som han gjort i så många år utan flis. Visst, det var charmigt och han var ju född här men det var ju under förändring. Inget var längre som det hade varit och många flyttade iväg och nytt folk dök upp och hejade glatt och "urbant" och satt på de nyöppnade caféerna som om de alltid suttit där och gamla kvarter fick nya namn som satte sig efter en kvart och blev "trendiga". Att gå här och lida när man kunde sälja den där kvarten och få ut alla pengar ... som ju var "hans" pengar ... Han slog till och sålde. Då han köpt den billigt och värdet var högre dagen efter än vad priset satts fick han 400.000 i vinst - i reda pengar (här mina herrar har vi de skapade pengarna som kom ur ingenstans - men nu, nu skulle de in i systemet). Han satte i gång att konsumera. Han skaffa en liten hyreslägenhet i en mindre ort i närheten av Västerås och inledde en del resor utomlands, Thailand, New York och han köpte elektronik. Dator. PC. TV-spel. Platt_TV. Ja han verkligen hjälpte till så gott han kunde för att få Kina på fötter med "sina" pengar och var till viss del en liten bit i det stora hela som låg bakom undret i Asien.

Lägenheten hade han sålt till en kille på 21 år från Härnösand. Pojken hade inga problem att köpa lägenheten då föräldrarna sköt till den lilla insats som krävdes och när han fick nycklarna log den lille fjunige gossen som var student samtidigt som han sa att "den kan bara bli värd mer och mer, en investering helt enkelt".

Nu hade vi 400.000 som släppts loss från ingenstans plus härnösandsgossens lånade pengar och de pengar han sedan kunde låna på de lånade pengarna och vi ska också ta in de pengar som banken fick in i olika provisioner samt att de fick låna ut pengar och på sätt sätt kunde visa att de hade än mer tillgångar i sin bank. Alltså fler pengar släpptes loss ut i det "ekonomiska systemet". Vår vän i Västerås konsumerade nu inte bara förgänglighetsprodukter. Han lade även in pengar i några pensionsfonder. Dessa kom att stiga då de som handlade och ökade dessa fonder spekulerade i fastigheter som enbart kunde stiga i värde. Detsamma gällde kille från Härnösand. Alltså. De pengar som inte fanns när lägenheten var hyresrätt, då den var värd 0 kronor hade nu satt fart på ett hjul som rullade av sig själv. Inget hade producerats men pengar hade skapats och ... allt kunde väl bara vara bra? Alla tjänade ju på den här historien. Kina fick sälja grejer. Banken fick in pengar. Vår gamla söderbo fick förverkliga några drömmar han hade och den unga kille från Härnösand var ju nöjd. Så var finns problemet?

I huset där detta hände sålde 13 stycken sina lägenheter efter ombildningen. På hela Södermalm ombildades mängder av hyresrätter och på olika vis frisläpptes kapital som inte skapats genom produktivitet. Dessa pengar blev till en stor slant. Miljarder av "skapade pengar ur intet" flöt ut i det "ekonomiska systemet".

Staden förändrades. Attityder förändrades. Miljöer förändrades. Någon ekonomisk kris kunde det aldrig bli tal om ...

Peter Frisk

Endast för bostadsrättsförenings medlemmar

Var kommer dom ifrån? Hur tänker dom? Varthän?

Jag tog mig tid idag att studera Hammarby Sjöstad. Jag tänkte ge stadsdelen en chans. Försöka finna det positiva med det hela. Då cyklar jag förbi det här stället. Ett litet cykelställe i en gång under ett hus lite på sniskan - vid sidan om. Jag ställde mig och titta på det hela. Funderade. Jaha, först, hur många brukar då ställa sin hoj här som inte är med i föreningen och om någon nu gör det vad spelar det för roll? Dräller det av folk utifrån som har cykel med sig och just ska ställa den på Sjöpärlans Brf? Är det en slags samlingsplats för cykelfolk utifrån? Tyskar? Man ser det hela klart framför sig. Hur de samlas. Det är möte. Hur han, jag tror det är han, ställer sig upp och "nu får det vara nog!". För det måste ju varit någon som tagit initiativet till aktionen, till skylten och regeln. Hur gick det till? Kom han hem och, jag tror det är en han, det fanns ingen plats i cykelstället. Ställde han sig då och räknade cyklar? Hur fick ha reda på att det var en utomstående cykel? Gick han runt i huset och frågade? Kom alla ner och titta och sa "nej, den där cykeln känner jag inte till, det kan inte vara våran" "är det din Håkan" "nä" "vem fan är det då". Ja, så var det hela igång. Det måste ju ha hänt fler gånger att okända lutat sina hojar mot bostadsrättsförenings egendom? Det kan ju inte handlat om cykel. Upprepade företeelser med okända cyklar - utifrån. Södermalm? Johanneshov? Längre bort? Turister?

Nåja, han blev arg och det blev bostadsrättsmöte och han tyckte att det var avstörsta vikt att få igenom en regel och en skylt på platsen. Var skulle det hela annars sluta, förmodligen i fullkomlig anarki? Och så vill vi inte ha det här hos oss på Brf Sjöpärlan. Där drog han fram ofoget på brf-mötet bland de sina och fick med sig en majoritet och man beslutade att någon skulle ordna en skylt. Någon av husets invånare tar sin dyrbara brf-tid och tar sig till en skylttillverkare och efter en vecka är skylten i brf:s lilla lokal. Med all sannolikhet beställdes det också fram en kille att skruva upp skylten och se, där var den på plats och nu skulle det bli ordning.

Det är på något vis mycket ordning i Hammarby Sjöstad.

Var kommer dom ifrån. De där? Någon teori? Kan man inte bara ställa sin hoj lite här och lite där? Är det inte ett mobilt verktyg, cykeln, som förflyttar sig? En stad är en stad. Det bor en massa folk där vilket gör att man måste dela sin plats med andra ... men Hammarby Sjöstad är kanske något annat? Vad vet jag? Jag cykla därifrån. Där vill jag inte vara tänkte jag och åkte hem.

Nytt Operahus istället för utbyggt Nationalmuseum

... tänka sig, nyårsklockorna har knappt tystnat och ännu hörs spridda ljud av smällare utanför mitt fönster och det fullkomligt patetiska 00-talet är över och man trodde i sin enfald att nu går vi mot en ny mer vettig tid (även om det bara var en illusion en kort stund, nyårsnatten ... men ändå - det fladdra ett ljus). Men icke. Flosklernas tidevarv glider in i det nya årtiondet med uttryck som att "sätta Stockholm på kartan", vilket man trodde var förpassat till historiens sopphög, på samma sätt som man önskade sig att 00-talets politiska stadsplansflum ävenledes hade gjort sitt ... men icke.

Madeleine Sjöstedts, den berömda badhusriverskan och tillika kulturborgarrådet, trotsar 10-talet och skjuter nu skarpt med det klassiska operatricket (en ny opera måste man helt enkelt ha för att hänga med i den globala striden med alla de andra städerna som fått lov att bygga i sina städer och nu har man hittat var man vill ha huset). Även den vitt berömda 00-talsfrasen: "Stockholm måste sättas på kartan" bärs som en helig ko in i 10-talet (jag vet inget värre uttryck, ett uttryck som i sin fullkomliga idéfattighet, tomhet, dödar det som verkligen varit bra med Stockholm - att Stockholm är Stockholm, något som man i all högönskan från politiskt håll och inom vissa intresseföreningar vill ändra på just genom att "sätta Stockholm på kartan") När saker och ting ska sättas på kartor, medborgare, så är det inte städer som ska inpräntas utan märk väl, politiker som vill skriva in sig i hävderna eller någon byggherre som vill lysa lite extra och givetvis tjäna en slant på kalaset. En ny opera måste vi ha sägs det. Jag vet inte hur dålig den Operabyggnad vi har är men enligt Sjöstedt är den fallfärdig och med hennes syn på hus lär vi väl se en snar rivning (med ett gäng YIMBY:aner tutandes i urbana clas-olson-tutor kan man tänka).

Men varför inte flytta Nationalmuseum till Operan? Givetvis i en nybyggd kubkåk i glas, gärna oproportioneligt utförd mot den befintliga bebyggelsen helt utan rim och reson (ett garanterat segergrepp för att vinna Kasper Sahlinpriset). Det kan man väl göra likväl som att bygga den nya Madeleine-Operan - och även pressa in Nobelmuseet på platsen - bakom Nationalmuseum just på den plats Nationalmuseum under långliga tider önskat bygga ut just Nationalmuseum men att bristen på pengar - hos Nationalmuseum då - satt stopp för just den utbyggnaden. Då kör vi en Opera istället, tänkte kulturborgarråd Sjöstedt (fp) och skrev en debattinsändare i DN tillsammans med Christer Nylander (fp) . Men varför inte löpa linan ut: Låt Operan sälja sin tomt till Nationalmuseum och gör en statlig rokad i den statliga budgeten mellan finans och kultur, lite avskrivningar här mot lite avskrivningar där, och vips kan man ha nuvarande Nationalmuseum som ett operacafé och kanske en liten galleria - högst obetydlig för att få in till hyran, och om nu Jernhusen som förvaltar alla stationshus i Sverige och är ett fristående statligt bolag kan pynta in nästan 30 % i Swedbank Arena-projektet så kan väl de lägga pengar på Operabygget och knyta det Nya Operacafét till sin kärnverksamhet och dra av det som

goodwill? Namnet är inga problem, Canetti kan ju inte ha kvar Opera i sitt café om Operan flyttar och han har ju fått bitar av Skeppsholmen ... så?

Men vi vilsna 2010-talsmänniskor är barn i förflyttnings tidsålder då inget ska vara kvar där det en gång stod utan flyttas någon annanstans och byta namn (Råsunda ett minne blott, Söderstation ett minne blott, Solvalla ett minne blott, Täby Galopp ett minne blott, Konstfack ut i bystan, etc). Då är det givetvis självklart att något ljushuvud vill bygga Operan där Nationalmuseum önskat en utbyggnad.

Frågan är: Behövs en Opera? Och om en ny behövs, krävs det ett speciellt

operahus för Operan och i sådanna fall varför? Ett av årets aprilskämt var att Operan skrivit kontrakt att flytta sin verksamhet till Swedbank Arena (jo den heter faktiskt så, Nationalarenan som byggs i Solna). Att man skulle spela Opera på arenan. Det var inget dumt aprilskämt. Tänk nytt. Behåll den gamla Operan och kör där klassiker och använd de gigantiska arenor som nu byggs, högteknologiska för scenframträdanden, när man ska göra någon häftig uppsättning. Dessa arenorna måste f.ö. finna på all sköns idéer för att gå runt. Ta Stockholmsarenan (som givetvis skulle döpts till Söderstadion och inget annat) som ska ha ett tak som kan täckas. En perfekt operascen. De som jobbar på inom de här arenorna pysslar inte bara med fotboll utan är högklassiga inom scenkonsten. En fräck Operascen skulle de lätt fixa och vi hade kvar den klassiska Operan som Opera och Nationalmuseum kunde bygga ut för sina samlingar med de pengar som var tänkta till den nya Operan.

Man ska inte bygga hus för husets skull, man måste ha något i husen också = verksamheter. Var de pengarna ska komma från till själva verksamheten, den löpande kostnaden, år för år, det står skrivet i stjärnorna. Återigen, jag har tagit upp det på annan plats, redan nu kämpar Operan med ekonomin - hyra framför allt, till staten (?!) - och det "moderna och gärna spektakulärt hus för opera och annan scenkonst" [citat DN] lär väl inte bli gratis att ha sina föreställningar i. Samma situation gäller för flera kulturinstitutioner som går på knäna.

Och ... jag är inte för förtätningar, mer för luft och ljus och grönt. Plätten bakom Nationalmuseum borde vara den lilla stillsamma park den är. Rusta de äldre husen och ta bort parkeringarna som finns där bakom och gör en lummig park med bänkar och bygg in de gamla husen och trädgården i en stålkonstruktion med glas - lite som de gamla botaniska trädgårdarna glashus - och dra ut museet till den inbyggda trädgården tex med en skulpturpark i grönskan och fontäner med porlande vatten och lite dammar och använd det som finns lagrat i våra museer - gamla portaler, dörrar, fönster, gjutjärn, krukor, statyer ... det vore ett nytt grepp men med bevarande och med grön ekologi.

Text & bild Peter Frisk

(www.peterfrisk.se)

Krig - Irak

I en dokumentär i veckan med titeln "Soldater med samvete" berättade en officer från den amerikanska armén att under andra världskriget avfyrade endast 25 % sina vapen mot fienden. Det betyder att 75 % inte gjorde det av olika skäl. Den amerikanska armén tog till sig problematiken och under koreakriget var man uppe i 50 %, i Veitnam ca 70-80 % och han tippade att man i irakkrigen ökat procentandelen (siffrorna är på ett ungefär då jag inte antecknade dessa exakt och inga rapporter har ännu kommit om siffrorna i Irak). Vad man kan se är dock att skjutvilligheten har ökat.

När man i dag tränar och utbildar soldater i USA satsas det stenhårt på att lära soldaterna att skjuta i alla lägen. Alltid skjuta först och tänka sen. Det ska sitta reflexmässigt, i ryggmärgen, att skjuta och man ska bli en maskin. Allt för att undvika procentsiffrorna från andra världskriget. En soldat är alltså mycket mer benägen att skjuta på 2000-talet än under andra världskriget.

Jag har för det mesta undvikit att se krigsbilder från irakkriget. Med lite fantasi har jag anat vad som försigått. Jag har inte missat bilderna, det går inte helt enkelt. Jag har sett en del därifrån. Men att det var så illa som jag sett under de senaste veckorna var jag inte beredd på. Ett tokskjuteri av sällan skådad art. Man sköt och sköt och sköt. Mot vad som helst, hur som helst, när som helst. Jag förstod inte agerandet förrän jag såg dokumentären om hur man gått in för att få soldaterna att skjuta i alla lägen reflexmässigt. Skjut först och tänk sen har präglat hela operationen. En medveten utbildningsteknik har fått sitt resultat.

I en scen ligger en skadad irakier (civilklädd). Han försöker krypa bort i skydd medan man hör skrattande amerikanska soldater som ligger något högre ovanför den skadade. De sätter igång att skjuta mot den försvarslöse som träffas och dör. Ett stort jubel utbrister.

Sannerligen modigt.

Jag förstår mycket väl att själva poängen med en militär är att den ska kunna döda en fiende (även om jag också har den idén om att jag tror att man kan besegra en fiende på ett mer smart sätt än att fylla alla med bly). Frågan är bara hur och vem. För man ett krig urskillningslöst eller på ett civiliserat sätt (ja, jag tror att man kan föra krig civiliserat och på sätt sätt vinna det just pga av att man visar på en större moral - och därigenom ett större mod). Demokratier ska föra civiliserade krig. Demokratier ska inte skjuta urskilningslöst som ett slags pöbel.

"they kill very well in Iraq" säger en man i en dokumentär om de soldater (se klipp) som stred i Irak, tv-spelsgenerationen. Unga killar från ett välnärt väst dundrar fram med högteknologiska stridsvagnar och i öronen har de passande musik för stridshandlingarna och det hela blir till ett tv-spel. De har också tränats att skjuta i alla lägen. De har spelat sina spel sedan de var små. Skjut.

Jag vet för lite om siffrorna i Irak. Men jag chansar på att de är sorgligt negativa. Hur många civila sköts? Hur många irakier dog i anfallet? Visade sig väst vara moraliskt överlägset? Visade väst att vi i väst kom för att hjälpa?

Kan man förvåna sig över att det växt ett hat mot västerlandet? Frågorna som har en verklig relevans 2010.

Peter Frisk

Bostadsrättsombildningar

År 1999 arbetade jag på ett hem för dementa på Kungsholmen. Andra dagen kom en av sjuksyrrona och hon var förtvivlad. Det hus hon bodde i skulle ombildas och nu satt det ett gäng på gården som var för ombildningen och det skulle snart vara omröstning. Det var sommar och sjuksyrran ville bo kvar i den hyresrätt som hon alltid hade bott i. Från de "tuffa killarna" - jag anar nästan hur de såg ut dessa "tuffa killar" - flög glåporden om "kommunist" och "socialistjävel" mot henne och de andra som inte ville ombilda. Allt detta enbart för att hon inte ville rösta för bostadsrättsombildning i det "fria valets Sverige".

Hur det sedan gick vet jag inte men jag anar att det inte kan ha varit muntert att bo i den bostadsrättsföreningen därefter.

Åren har gått jag har hört den ena historien efter den andra om alla ombildningar och det är verkligen ingen vacker historia i det land som gång på gång utger sig för att vara demokratins paradis. Återigen vill jag be er käre läsare och titta på följande blogg från Rädda Linjalen.

Det är så här det ser ut i dag. Ombildningsverksamheten befinner sig i ett eget laglöst samhället. För den som tror att "så kan det väl inte gå till här hos oss" - så välkommen till 2000-talet ...

Så här vill vi visst bo

Det poppar upp nya hus lite överallt i Sverige. Av någon anledning har de en förmåga att se likadana ut. Råkar man sen se bilder innifrån husen visar det sig att de är identiska - varje bild ser likadan ut. Man använder samma soffor och stolar och "öppen planlösning". Inredningsfirmorna tycks sträcka sig till en grundinredning, ett slags likhetens lag.

Ställ er vid ett nybyggt hus där de boende just flyttat in. Titta på deras fönster. Där kommer ni se samma vas i varje fönster i alla lägenheter (jo det är faktiskt sant). Ni kommer också att se i alla fönster en stackars jämmerlig ensam orkide. Inga gardiner. Ibland lyser en vit lampa som uppenbarligen även den är bestämd till att se likadan ut i alla fönster.

Ge er ut och gör ett test och ni kommer att förundra er över fantasilösheten i dagens Sverige.

När ni sedan gjort det testet så sätter ni er ner och läser bostadsannonserna och tittar på bilderna. Det räcker med att ni tittar på en sida. Ni har då sett allt. Man kan använda samma bild till alla lägenheter. Originaliteten och personligheten lyser verkligen med sin frånvaro och det i en tid när vi alla ska vara individualister ...