Gårdagens kaj ...

Slussen, 18 juli, kl: 19:41.

Foto: P.F.

För ett kort ögonblick möts två kajer, två världar, två synsätt ...

En gång i tiden var en kaj en plats där det rörde på sig. Det fanns en tid när man gjorde annat än satt still och zippa på en latte. Det fanns en tid då man kunde gå omkring och se lustiga konstiga saker och känna dofter av alla de slag helt utan skyddsnät och helt utan kommunala ordnade promenadstråk av kinasten. Det fanns en tid då man kunde beskåda lastbåtar, kranar, bryggor, slipers, hantverkare, stenhuggare och grävmaskiner och människor som arbetade med något som man kan ta på. Någon slipade på en båtsida så glöden sprutade och en annan måla på en mast medan en tredje olja in ett däck. Det är slut på det nu.

Vill man skåda hur en kaj såg ut en gång i tiden, innan den fullkomliga ordningen tog vid, så tar man sig bort till den sista resten av existerande dåtida kajområde i Stockholm. Nedanför Skanstullsbron finns det fortfarande kvar ett sista reservat av kaotiskt liv som snart är borta. Ta er dit och studera och fundera och titta gärna på själva brottet i tiden.

Intryckt i ett sista hörn har nu de gamla båtarna och de rostiga pinalerna pressats undan. De har ingenstans att gömma sig och väntar nu på sin fullständiga utrotning. Vi skådar en utdöende art helt enkelt.

Med tunga obevekliga steg far den nya tiden fram med sitt nya ideal till stad. Den ordnade staden. Tillrättalagd och ... lite tom kanske man kan säga. Men smaken är ju som baken som sagt.

En ny kaj anno 2000-tal.

En gammal kaj anno 1900-tal.

Kajlivet på 2000-talet.

Ovan och under kajlivet på 1900-talet.

Här kan man räkna båtar och andra pinaler och gå och fundera på livets villervalla.

Här räknar vi några träd och en inhängnad krog.

Gammal kaj - som måste bort. Inget skräp här inte, kan vi ju inte ha mitt inne i stan, hur skulle det se ut! Och inga båtgubbar eller en massa pyssel och sysselsättning med kroppen. Vi har ju Kina, där pysslar man med sånt, här ska vi bo och ha kontor och dricka latte i promenadstaden. Punkt.

Så hatten av för det som varit! Det krokiga, det rostiga, det doftande, det ljudliga, det levande!

Allt som är fast förflyktigas ... så var nu snabba om ni vill se den sista av den utdöende arten: Stockholms kaj/hamnliv. (Läs också Epsteins Stockholm DN; Industriepokens sista suck i Södra Hammarbyhamnen).

Text och bild/ Peter Frisk

P.S. Men ... vad ska man göra sen då, när man druckit sin latte? Gå hem? Gå till kontoret? Blir det hela inte lite enkelspårigt i längden tro? Ja ... lite trist, lite dött ... Jag tar snart mitt och styr dit där mina skor pekar ....

Ordning och reda vid Stockholms kajer

Man kan sätta sig ner vid kanten av Skinnarviksberget. På toppen av Yttersta Tvärgränd vid kanten av berget en söndag i augusti och känna vinden spela i lövverken. Bara sitta en stund på en bänk i skuggan.

Till vänster ser man den lilla gård där den första filmen om "Anderssonskans Kalle" spelades in på 30-talet. Trappor löper ner mot Söder Mälarstrand som numer ligger ordnad och reglerad så att "alla" har tillgång till detta "stråk". Fint så. För inte så länge sen låg där på sina håll några nedslitna ruckel, grusad kaj, lite vildvuxna träd, slitna båtar, vildmark och en del buskage. Det är fixat nu. Ordnat. Reglerat. Så att "alla" nu kan gå där.

Jag saknar ibland stadens baksidor. Fickor av frihet. Stadens frizoner där saker bara blivit till av sig själv. Där inget direkt är planerat. En rostig gammal skena, några slitna slipers, ett snett hus, en vilsen ensam tussilago ... Det är nog det jag saknar mest i Stockholm 2009 där superplaneringen tagit vid.

För bara, låt oss säga, femton år sedan, när mitt historiska intresse för Stockholm tog vid fanns det en del fickor av oplanerade områden kvar. Söder Mälarstrand var ett sådant område, för att inte tala om Lugnets Industriområde och till viss del Skeppsholmen. Utvecklingen, som alltid sägs vara positiv och alltid går framåt, har erövrat dessa lätt anarkistiska platser och reglerat dem. Tuktat dem. Det är det som är nutiden. Iordningsställande och reglerande. Vad vet jag här vid kanten av Skinnarviksberget, det kanske kommer sig av det sug vi nu har att bo i stan. Att varje liten kvadratmeter blivit ekonomiskt intressant. Den demografiska omflyttningen av mäniskor från och till Stockholm. En gigantisk förändring som pågått under de senaste femton åren. Vad vet jag?

Det finns hur som helst för få frizoner. Det är det, enligt mig, som har gjort Stockholm tristare.

Men här vi kanten av Skinnarviksberget växer i alla fall lite ogräs och brännässlor. De påminner mig om några textstrofer av Dag Vag:

"Vi är bara ogräs vi
Nåt annat kan vi aldrig bli
Men morska sjunger vi ändå
Så hör nu bara på
Ja, hör nu bara på"

Och:

"Ni trädgårdsväxter hatar oss
Ni säger att vi latar oss
Men vi är inte sura vi
Och det är ofta ni
Ja, det är ofta ni"

Tycker nog att det känns så ibland.


Söder Mälarstrand i mitten av 90-talet. Eget foto. Kanske inte de bästa bilder men de är de jag hittar. Jo det är sant, jag gillar det.



Hamnarna är numer promenadplatser. Caféer och bostäder och affärer för kläder domininerar tillsammans med "transparanta" kontor. För länge sen försvann verkstäderna, båtvarv och rangerbangårdar och elbutiker "passar" sig inte i en stad säger experterna. Vem behöver gammalt när det finns nytt om hörnet. Köp och konsummera. Dock är allt detta som försvinner det som varit staden. Den historiska staden. Inte staden som kullis. All denna blandning, pluraliteten, alla dessa oljud, dofter, rörelser, maskiner, kyrkklockor och den totala blandningen av människor. De höga och låga uppblandat har varit städernas kännemärke, dess totala signum ... nu ska staden vara tyst och luktlös. En märklig önskan från de som vill vara storstadsfähiga.

Vill man titta på det som experterna, bostadstidningarna, klassar som drömstaden och framtidens melodi så far man ut till Hammarby Sjöstad (man far bara dit ut för att se hur den nya staden ska se ut, inte för att roa sig, inte för att flanera, man tar sig dit för att se på hur det nya ser ut - man gör ingenting helt enkelt i den nya staden). Där kommer ni att se vad som nu gäller. Ni lär inte se det vildvuxna och det skeva här. Snörräta linjer. Blankslipade stenar från Kina. Backelitfärgade hus. Köksideal och husbyggnadsideal följer varann som ler och långhalm. Här finner ni en värld som prisar ordning och det tillrättalagda. Här finner ni inget ogräs. Här finner ni inget gräs alls förövrigt ...

Detta ideal har givetvis spritt sig över hela landet. Man kan se det t.ex. i Göteborg vid Norra Älvstranden, i Västerås vid Mälarens stränder och på otaliga andra plaster. Samma hus. Samma ordning.

Jo, ja, det vildvuxna och anarkistiska Stockholm har försvunnit ner i historiens svarta hål ...

Jag tog min väska och fortsatte upp till toppen av Skinnarviksberget. Det skrovliga sköna berget med sina fantastiska naturformer och där husen följer dess form. Bakom Stadshuset står snart den fyrkantiga reglerade nya byggnaden "Stockholm Waterfront" färdig. Ett palats för den här tidens människor. Stadshusets mäktighet har reducerats. En fiffig stadsbyggnadsidé á la 2009.

På Norr Mälarstrand har man beslutat att skutorna inte längre ska ligga med sidan mot kajen utan med fören rakt in. I ordnade rader, som små prickar, ligger nu träbåtarna "fint" reglerade. Några av skutorna trotsar ännu denna reglering och ligger kvar. Man kan se deras vackra osymetriska linjer guppa sig bort ut ur stadens historia. Men snart har man ordnat till dessa också och "utvecklingen" fortsätter att gå framåt mot "Du sköna nya värld". Mot ordning och reda.

Det var en vacker skuta men hon är borta nu ... fem sex år sen.

Peter Frisk / Skinnarviksberget / Stockholm 23/8 2009