lördag 13 april 2013

Kiefer, Walter Benjamin, Sara Danius ...

Det är ju märkligt hur det är med kausaliteten. Det där med att en biljardboll slår mot en annan biljardboll. Att vi  genom universums regler följer en total lagbundenhet. På så sätt ska vi kunna förstå händelseförloppen, säger de kunniga - alltså, en biljardboll flyger inte rakt upp i luften eller pressar sig ner inunder bordet till golvet eller får för sig att ligga kvar helt still om det träffas av en annan boll ... 

Hur är då livet? Ett kaos eller följer det något slag av ordning och i så fall var och vem bestämde det?

I början av veckan läste jag en bok om konstnären Anselm Kiefer. Mitt intresse för honom hade, förmodar jag, anar jag, väckts av att jag grottat ner mig i Strindbergs konst och på så vis fått reda på att tysken Kiefer också var intresserad av Strindbergs konst. 

Bägge var även intresserade av alkemi.

I boken om Kiefer läser jag om en Walter Benjamin. Eller rättare, att Kiefer bl.a. var inspirerad av Benjamins texter och idévärld. Var hade jag nu hört talas om denne Benjamin? Jag hade läst hans namn då och då och undrat vad det var för en figur men aldrig riktigt gått längre. Nu var det dags. 

Mitt i denna stund, denna vecka, detta närstående nu, är jag uppe i en kurs på Göteborgs Universitet och just nu behandlar vi fotografi ...

Jag måste få vetskap. Jag söker på Walter Benjamin och finner att han dog 1940 vid gränsen till Portugal under flykt efter att tyskarna anfallit Frankrike och där tog han livet av sig. Han var marxist och mystiker - egentligen en omöjlighet - bara det gör ju honom oerhört intressant. Omöjliga människor är de intressantaste. De möjliga finns det för många av och de är ju likadana. Benjamin skrev om 1800-talets Paris, "Passagearbeten" och var en stor beundrare av Proust och hade översatt tre delar av "På spaning ..." till tyska ... och hans böcker brändes av nazisterna under bokbålet ...


Jag leta lite på nätet och fann en liten spännande bok från 2011 som jag låna i tisdags på Majornas bibliotek. "Proust-Benjamin: om fotografin" av Sara Danius ... var hade jag nu hört talas om henne förut, tänkte jag? Jag gick hem och läste den och gillade den.  

I fredags for jag upp per tåg till Stockholm. Hade jag levt på medeltiden hade jag inte åkt så. Jag satt och sökte efter böcker av Walter Benjamin och fann att ett exemplars fanns inne i den närhet där jag snart skulle befinna mig med mitt fysiska jag vilket aldrig hade kunnat inträffa exempelvis 1782. Väl i Stockholm går jag till Medborgarplatsens bibliotek och får fram "Enkelriktad gata" från 20-talet.

När jag ska till att sätta mig att läsa den lilla boken ser jag ett litet bokbord stående med lite litterära tips. Där ligger just den bok som jag haft mina aningar om när jag läste Danius tidigare i veckan. "Proust motor", en bok jag läste för länge sen och som det visade sig nu, var skriven av just Sara Danius som, stod det på en affisch ovan det lilla bordet skulle till att tala på Medborgarplatsens bibliotek den 18 april ... nästa vecka ... Denne litteraturvetare Sara Danius ska år 2013 vara invald uti Svenska Akademien ... där ser man vad man lär sig att läsa en bok om den tyske konstnären Anselm Kiefer ...

Det är något mystiskt i denna lagbundenhet som kallas livet ... som om någon tråd existerar, som styr ...

Medborgarplatsens Bibliotek, 12 april, 2013, kl: 16:56

tisdag 19 mars 2013

LS Lowry ...

Sitter och småläser i John Bergers "Konsten att se" och en av de korta berättelserna handlar om den märklige och egensinnige manchesterkonstnären LS Lowry (1887-1976). Hemmahörande i en förort till Manchester började han måla miljöer och människor i staden och sägs ha varit en högst originell figur och så höll han på och måla i 20 år tills en konsthandlare från London sprang på hans verk.


Först då slog Lowry igenom och tavlorna är fulla med folk som är på väg någonstans i Manchester, på fotboll, till och från fabrikerna, söndagspromenader - ett citat från en utställning på Tate Gallery 1966: "som strömmar ut ur en fabrik efter dagens arbete eller skockas kring ett gatuslagsmål, traskar fram och tillbaka på en järnvägsplattform, slår runt på Fredagen, bligar på en regatta eller en fotbollsmatch, tar en promenad med sin barnvagn och sin idiotiska hund" Själv ska han uttryckt sig på följande sätt om sitt liv: "Jag har aldrig lyckats vänja mig vid att jag lever! Hela alltet skrämmer mig. Det har varit likadant så länge jag minns. Det är ju så stort - livet, menar jag."

 Betänk du det du vandringsman i livet. Och det händer oss bara en gång - livet alltså - så ta vara på det. Smaka det, lukta det, lev det!

P.S. Det finns en byggnad som uppkallats efter honom: The Lowry, och nog kan man tänka sig att konstnären kanske önskat slippa den kopplingen. Vad vet jag? Men ännu en märklig plåtnicklasbyggnad som som vi fått på 2000-talet ... men den har väl vunnit något pris kan jag tänka ...

Peter Frisk

torsdag 7 mars 2013

Gårdagens Centralen och en "White Magican" ...

Jag stod på Centralen i söndags och var förbannad. Man hade tagit bort varenda bänk och i hörnet mot Mc Donalds stod några få överfulla bänkar. Jag var förbannad. 

På fredagen hade jag skådat ett kaos och ett museums död när jag besökte galenskaperna ute på Thielska Galleriet. Chefen där sprang omkring och flina medan jag lätt kunde snott med mig 25 bemärkta verk och han kommer att flina länge framöver varje gång han får sitt lönekuvert då han nu är inne i lönematchen. Totalt kaos och förstörelse ger alltid flis. Riv ner och du är en vinnare.


När jag så stod där i kön in på Thielska så tänkte jag på Ulf Linde. Senast jag stod på den terrassen satt just Linde och läste i en gammal bok och antecknade medan den tidiga vårsolen sken. Jag lät honom sitta där. 

Det märkliga var att jag just i dagarna åter lånat hans sista bok "Sammelsurium". Jag lämnade det misshandlade Djurgården och dess fullständiga förfall på flera plan och drog in till stan. Där hitta jag på "Ord & Bild" på Drottninggatan samma Lindebok "Sammelsurium" för 65 spänn. Köpte den direkt. Linde säger att boken handlar om teckning men egentligen handlar den om siffran 3. Det som är tre. 

Tecknaren, modellen och själva strecket som dras ... tre.

Jag stod alltså vid Centralen och var förbannad. Släppte allt och tänkte "att nu får det fanimej va nog". Jag satte mig då helt sonika i något slags protest mitt i Centralens rymd ner på min resväska och läste min medhavda "Sammelsurium". Folk trava förbi i sin hästgång med och en del lät: "öh, he, ho, host, titta han sitter å läser mitt i" ... "host, ä å, han bara sitter där" "host ä ..." (vad var det nu för problem med det?) ... Så gick de emellertid på och jag borrade mig djupare ner i sidorna om alkemi och sjöar/själar, kokta ägg och okokta ägg och råkade ha sid 90-91 uppslaget där det finns en illustration kopplad till Euklides Elementa då en ung herre i 25-årsåldern lutar sig ner och sätter sig på huk. På engelska säger han att han hade fastnade för den geometriska figuren och presenterade sig därefter som en "white magican" från Lettland. Han var en nyfiken. En nyfiken på rätt sätt. 

Vi började givetvis samtala. "Vad läser ni för bok, vad handlar den om?", fråga han (på engelska givetvis). "Den handlar om viss del om följande; du har månen, du har en sjö, två ting, och du har speglingen i vattnet, som är rätt flytande i sin existens - det tredje. Vad ser du egentligen? Var finns speglingen egentligen? Var börjar den och var slutar den? I ytan? Hur tunn är den?". Varvid den vite magikern började tala om alkemi, mystik och andra märkliga ting som passade in i sammanhanget perfekt. Han berättade om hur han där han bor, vid en tyst stump vid kusten i Lettland, brukar gå ner till vattnet och lyssna på fåglarna. Enligt honom ska kråkorna kraxa i tretal (jag hade inte nämnt bokens ämne). Är man riktigt tyst, mena han, så hör man livet än mer. En vis tanke som jag givetvis höll med om. Ingen gör det numer (låter livet vara tyst). Eller rättare: väldigt få gör så numer (låter livet vara tyst). "Alla har för mycket elektronik", sa han, "ingen kan längre läsa av sin omgivning". Jag höll givetvis med och vi kom att fördjupa oss i över 40 minuter om livets märkligheter, om Jung, Swedenborg, Strindberg, Wim Wenders, nuets evighet, konst, tidlöshet, att-ingen-tid-finns och diverse symbolister, Baudelaire samt Dostojevskij och det ryska språket och om Lindes bok. "Minns nu det" sa han, " att jag, är en vit magiker, inte en svart magiker, det är en stor skillnad".

I efterhand, i nuets tidpunkt, kan jag se oss sitta där i ett slags Kalle Klätterträdperspektiv mitt i Centralens nyblanka sittfria rum med rusande jäktande bärande svettande jagande människor omkring oss. Vad jagar vi efter? En av oss sittande på en resväska viftande med Lindes "Sammelsurium" uppslagen medan den andra förklarar fingrarnas olika symbolik inom magin och fåglars sång och där tiden stannat till, inte finns - jag fick en snabb glimt av någon text av Borges - att den stanna upp en smula just för dessa två herrar som även de inom kort ska uppsöka, som vi alla ska vare sig vi vill eller inte, Becketts intighet. När uppbrottet så infann sig (uppbrottet från lägerelden i Nevadas öken 1882? eller uppbrottet från nomadtält vid sidenväggen 1256? eller ...) så tog vi i hand och lämnade varann broderligt med från min sida "vi kanske ses i framtiden" och lettens "eller så ses vi i historien" med ett vit-magiker-flin gick han vidare på sin vandring i världsaltet och jag satte mig på tåget mot Göteborg och var en lika märklig figur för honom som han var för mig.

Jag satte mig ner. Började anteckna vad som skett under helgen och just när jag antecknat "white magican" så fick jag en hoprullad affisch i skallen. Kvinnan bredvid mig, en mycket tilltalande sådan, tog sin rulle och ställde den i ett hörn och jag skymtade snabbt texten Moderna Museet på affischen. Jag var bara tvungen att fråga: "Vad för utställning?" "Hilma af Klint", svarade hon ... "självklart, självklart, att jag skulle få Hilma af Klint i huvet ..." ...     

Vad var då det tredje? Jag tippar att Linde menar det ord som är snarlikt och släkt med sjö: själ. Det obeskrivbara som vi ibland kan känna som en känsla och som griper tag i vissa av oss.

tisdag 19 februari 2013

Strindbergs Paris ...

... rue D'Assas 60-62 .... utsikt från möjlig, på några meter när, berömd infernoockultstrindbergsadress, i Paris ... det ven en vind, en ockult, en doft av Swedenborg, ett Inferno ... och sommaren, ja den var varm ... var det där i luften? 1896? Högst upp står ett fönster öppet ...


All expertis säger att huset är borta, jag är inte så säker ... på det ...


Huset sommaren 2012 ... Högst upp står fönstret öppet ...


Huset på den tiden då Hôtel Orfila existerade ... Lika många fönster, samma takkupa, samma taklist, rätt ordentligt ombyggt, visst ... men nog är det ... samma hus, allt ... Högst upp stod fönstret öppet ...

Vad man dock vet så hade Strindberg sitt fönster mot gården ... Men jag hävdar att huset är detsamma. Att expertisen har fel.


Närmre än så kommer man inte ...


Foto & text (dock ej ... ja, du hajar ...)



onsdag 16 januari 2013

När någon tystnar ... för gott - ett minne över Janne Olofsman

Jag vet inte hur, jag ska börja ... men ... jag vet var det började och slutade.

En god vän i livets villervalla.
Janne Olofsman
1966 29 juni - 2012 20 dec
I går skars en stor bit ut ur mitt hjärta. Tillsammans med många många vänner bevistade jag min absolut bästa väns begravning - Janne Olofsman. Det hela var vackert och det var som sig bör musik, mycket musik och Janne låg inte där i nån kista ... han sväva omkring i rummet fullkomligt levande och fyllde rummet fullständigt fullt ut. På samma sätt som han gjorde när han levde. Han fyllde ut nuet till bristningsgränsen och detta nu stod mycket sällan still. Vi som kände Janne och alla de som träffade honom vet mycket väl att han inte direkt gick obemärkt förbi ...

Trots det kaos som ofta lämnades efter denna virvelvind i livet var det alltid förbaskat kul att umgås med Janne - till viss del kanske just på grund av själva kaossysselsättningen. Men det var en mångfacitterad person, beläst, begåvad, vetgirig, nyfiken, musikalisk, arg, poetisk, stridslysten, känslosam, fritidspsykolog, okontrollerad kontrollerad, ytterligheter och sammansatthet och - extremt frihetstörstande och sa alltid vad han tyckte ...      

Det är den där tomheten. Den där förbannade tomheten i bröstet som jag hade när jag vakna i morse. Den där känslan när man fattar att det man inte vill befinna sig i är sant. Att någon som man snackade med bara för ett tag sen inte ... finns.

Vi kom i kontakt 1998. Det som förenade direkt var intresset för visdiktaren Dan Berglund och denne store musikpoets texter. Janne fann nog mer likheter hos Berglund än vad jag då gjorde. Jag tänker då specifikt på "En Yngling" av Berglund. Jag minns när Janne berättade hur den visan slog till honom, ruskade om honom, hur han menade att den visan är ju "för fan mitt liv". Både Berglund och Olofsman är ursprungligen finlandsvenskar och bär helt enkelt med sig ett helt annat temperament än en rikssvensk som jag som är lite ... lagom. Vi fann hur som helst ordet i texterna (inte bara Berglunds), i en låt, var något som vi bägge verkligen tog som något oerhört viktigt. Det var allvarliga saker. Musik var texten. Jag hade under perioden skrivit en del egna låtar och vi dela våra alster med varann och kom att uppskatta och respekterade varandras verk. Första spelningen jag var på med Janne var i Vallentuna (kan vara -98) där Janne lira med bandet Ukokko (förmodligen felstavat). Jag blev såld. Janne var ju en jäkligt bra liveartist och det svängde.

Småängens Visfestival 12 juli 1999 ...
Det finns faktiskt en duett som vi gjorde -99 tippar jag, som det tyvärr blev, som lite för ofta tyvärr, halvdant, inte riktigt färdig - men den finns kvar, med Jannes text och musik: Sköna nya stad (liberalstad).

I samma veva passerade jag Tantogården och fick för mig att jag skulle arra ett vispilsnerpang - japp, sådana ord finns. Jag hade fått för mig att det vore läge att arra en viskväll och hade fullständigt noll koll på hur sånt gick till och hade nu bokat stället av Knigge som hade hand om det numera nedbrunna så trevliga haket där på Söder med sina röda, gula och gröna kulörta kulor. Där inleddes vårt första riktiga samarbete. Poängen med det hela var att finna en plats att lira på för okända artister som skrev sin egen musik och framför allt sina egna texter. Alla skulle spela på dörren och få samma gage. Alltså artister som arrade artister - alltså sig själva. Det var själv uridén.

Och en stor artikel fick vi in i Aftonbladet - de va fan inte illa (klicka för större bild) 
Peter och Janne Vispilsnerpanget 1999 - Tantogården.
Jannes logga - SUR.
Här inleddes några fantastiska år. Vi hade bägge varit tidigt ute på nätet och där fanns fler av samma art och det bildades nätverk (långt innan nätverkandet på nätet blev s.a.s. allmänt nätverkande och näten bröt samman ...). Janne hade kommit i kontakt med en lirare som hette Dick Lundberg i Östergötland som hade liknande idéer och kontakter och som själv var en fixare av festivaler. På något vis, minns inte längre hur, kom jag i kontakt, eller om de kontakta mig, med ett gäng urtrevliga tjötande skålande skrålande göteborgare med duon Alexandersson och Paulsson i spetsen. Vips lira vi i Göteborg och fick sjunga vår älskade Dan Berglunds texter om kättingslängor som slår och Älvsborgsbroar med lysande diadem när bilen rulla in mot hamnstaden och vi lira på ett lite ställe som hette Krasnopolski och det blev fler spelningar i Göteborg och en del kalas (exempelvis på Solrosen och Västerhus, ack ack vilka tider ...). Vi fortsatte att arra och hyrde in oss på Stampen och Dick hamna i en dokusåpa, Baren, och undergroundvisan klev in i mediarummet :-) (minns jag inte helt fel ska Janne vara med i en snutt där i nått avsnitt och tjoa "fullkultur ska det va!"

Sören, Pålle och Janne - vara annars än i mitten,
Peter och Leffa på Grytgöls visfestival.
I den vevan kom Janne på att vi skulle kalla oss för S.U.R. = Sparka Uppåt Rörelsen. Vem annars kunde komma på det epitet och personifiera det hela om inte Janne. SUR blev det. Vi blev två medlemmar i detta celebra sällskap, S.U.R. I dags dato är det bara en kvar (nej, en nyinvald! Välkommen Sören Alexandersson). På Stampen dök det upp en långhårig figur från de norrländska ödemarkerna som var/är en urfena på att koka soppa på en spik och arrangera festivaler och annat spännande - Johan Piribauer. I Märsta hade Anders Wallentin hittat en liten park med äppelträd som han tyckte passa bra som en visfestivalarena och det gjorde den ju - vi drog ut dit och spela. Kontakterna växte  och vännerna blev flera.

Stampen 2002 kanske?
Däremellan ett otaligt antal händelser. En makalös Åboturné, en likaså underbar proggtågsturné, några skruvade dagar i Moskosel i Norrland, konsertbesök, en och annan öl med sedvanliga ryck ... hur vi kom ut på Södermalms torg med nåra bira i kroppen och Slussen låg där i sin prakt och plötsligt kläcker Janne ur sig "ska vi bada?" och undertecknad hänger ju på direkt "klart vi ska bada" och vi kastar oss i strömmen, Anki som var med skrek livrädd "ni är inte kloka upp!" och en gubbe vråla "det är livsfarligt, kom genast upp" och som om det var i går minns jag Jannes huvud guppa på ytan med Gamla stan och Engelen i bakgrunden och Söders neon på andra sidan och hur det ur huvudet vrålades i stockholmsnatten  "vi gör va fan vi vill!" kopplat till ett rungande avslutande skratt ... Jag tror det var samma kväll som vi såg Jens Gustavson och Andras ungar på Skånegatan som var ett satans bra band och som hängde på en sväng i Proggtåget.

Inte sjönk vi där inte, inte då ...
Den här spelningen minns jag klart då cafe Aguéli var proppfullt.
Alla tre gjord ett kanonlir och Janne och jag var lika stolta att få lira med Jan Hammarlund.
Till detta en och annan fylla och, ursäkta lång efteråt, hur vi dånade och vad jag minns var allmänt otrevliga på Stacken när vår käre Frasse Haraldsen hade sin kväll, eller när Janne sa vad han tyckte om Winnerbäck till Winnerbäck i baren på Cirkus (Janne var inget fans där men då blev jag lite putt som faktiskt tycker Winnerbäck är bra och intet hade gjort) och sist men inte minst den sista gången vi sågs live på Mosebacke på en konsert av vår diktarhjälte Dan Berglund ... den kvällen var bra och jag anade aldrig att jag inte skulle se Janne mer. Men så är tydligen livet.

Det som blev kvar var i alla fall Jannes stenhårda kamp att ge ut en hyllningsplatta till över Dan Berglunds musik: "Endera dan ...". Den höll på att inte bli av alls men Janne kirra det och den finns att köpa ... av mig om man önskar - jag sitter faktiskt inne med några kvarvarande ex. Hela skivan var helt igenom Jannes förtjänst att den till slut kom ut. Fan vad du slet med ...

... och Proggtåget, glömmes aldrig - giget i Vallentuna var så jävla bra ... 
Sen kom sjukdomen. Stamcellstransplantationen. Ett par år av ständig kamp och flytt till Skogsnäs. Jag skulle hälsa på men det blev inte av. Ett stort tack Janne för alla samtal som vi hade hela 2011. Jag hade min kris och hade en enda människa som jag kunde fördjupa mig med och det var du Janne. Tack för alla de timmarna ... och alla de andra tusen grejerna som inte kom med här. Du var fan förtjänt att leva längre!

Det blir tomt och jag hade tänkt skriva bättre och mer och hej och hå, men orken bär inte.

Frid Broder, frid ...

Skulle jag tipsa någon som inte hört Jannes musik så skulle jag börja med "Vals till Bris" som är en av de starkaste låtarna jag någonsin hört. Det tog lång tid innan Janne orkade spela den live och vi tjatade att det var en bra låt. Sen tog han med den i låtlistan och det var klokt. Sen har alltid min favoritlåt varit "Höstvisa" som har nån slags frihetens slinga - ja, nått höstlöv som fladdrar kring. Den är sorglig och vacker och var nog om jag mins rätt den första låten jag hörde av Janne eller om det var den här där hon dansar på taket och ser hela staden "Eugenias rejvdans" .... och mer finns här: www.olofsman.com nu blir det inget mer Janne, allt är sagt, sjunget, skrivet ... mer blir det inte och jag ska säga, fortfarande, ett stort faaaaaaaan!

fredag 5 oktober 2012

Strindberg på Liljevalchs: "En djefla utställning"

Rummet "Barnkammaren"
och "Underlandet" från 1894.
Uttrycket att kliva in i en tavla och försvinna har alltid väckt upp fantasin i mig. Idag fick jag förmånen att försvinna in i en tavla - nej, i två tavlor! Detta skedde på Liljevalchs nyöppnade utställning om August Strindberg som pågår 5/10 2012-6/1 2013.

Är det någon tavla som jag skulle trivas i, liksom känna mig hemma i, ja att försvinna bort i för evigt, så skulle det kunna vara en tavla av just Strindberg ... i brist på Rothko då, som jag egentligen ser som mitt slutmål på denna resa som vi alla gör i verkligheten. Nja, nu tog jag i, slutmålet är för mig Saltsjöns böljor och således dess botten. Som den käre Bellman sjunger i "Stolta stad": "i dessa böljor vill jag dö!".

Strindberg spelade gärna gitarr och sjöng. Men det sjöngs ingen Bellman. Han sägs ha hatat Bellmans låtar (vem hade inte det på hans tid? Det spelades Bellman överallt, närsomhelst, på varje krog, i varje källare, i hemmen, ja överallt i Stockholm på slutet av 1800-talet - en total överdosering rådde).

Däremot kom Strindberg att måla "böljor". Målningen "Staden" var med på utställningen. Där ligger inloppet till Stockholm (somliga säger Venedig men jag håller som några andra på Stockholm) och stadens ljus syns långt bort medan himlen förmörkas i konvulssioner. Inget är still. Rörelse. Oväder. "Staden" var det första strindbergsverk jag någonsin såg i mitt liv på Nationalmuseum i början av 90-talet. Det är ju en del vatten i Strindbergs verk. Hav. Stormar. Kaotism.

"Stora Grusharpans rum"
Matta av "Vågen IX, 1901. 
Inte så konstigt då att man kliver in i ett akvarium där det simmar abborrar och mörtar i ögonhöjd och att man plötsligt själv plaskar omkring mitt i konstverket "Vågen IX" från 1901. Nja, man befinner sig på botten. Tillsammans med två pianon som sjunkit ner i havsbotten. Fastnat. Tyvärr kunde jag inte ta till mig sagan om pianot som råkat hamnat på botten i "Stora Grusharpan". Att det är från havets botten som musiken kommer. Men då slumpen gjort så att jag just läste i en bok på väg ut mot utställningen om den tyska civilbefolkningens flykt över isen den iskalla vinter från Köningsberg (Kaliningrad) 1945 och hur många drunknade under flykten och vagnar, pinaler, värdsaker, bilder, minnen blev kvar där på isen och sedan när isen smälte undan på våren så försvann allt ner i havets djup där mycket förmodligen ännu ligger än idag. Jag hade därför svårt att finna musiken i verket, men det berodde ju på min subjektiva ingång och, så är väl livet? Vi kliver in i ett verk med olika ingångar.

Jag klev ut och in i ett annat rum.

Utställningen har 12 rum. Ingen informationstext. Den text som finns är Strindbergs egna ord. Informationen finns i ett häfte. Man gör som bäst att gå ett varv utan häfte. Bara suga åt sig utan att läsa en massa onödig information. Därefter tar man sitt häfte och sätter sig i caféet som givetvis heter "Röda rummet" och läser. Lägger undan häftet och går ett varv till. Sen kan man gå ut i höstsolen.
 
Dock bör man stanna till en stund i caférummet och titta på en liten underbar tavla som hänger där på väggen. En tidig Strindberg från 1873, från hans första målarperiod (hans perioder delas in i tre). En tavla som förbådar hela hans senare konstnärskap i komposition.

"Efter solnedgång under oväder på havet" 1873.
Strindberg är ung här. Han har ännu inte levt sitt liv. Han är i början. Det liv som skulle bli hans skulle kasta omkring honom på ett högst märkligt sätt. Man undrar ibland när man läser om honom om det var livet som kasta omkring Strindberg eller Strindberg som kastade omkring livet. Något svar lär vi aldrig få. Men kaotiskt var hans liv. När jag står och tittar på tavlan så minns jag en annan tavla som jag håller högt. En liten sak av Maljevitj som ska vara undanlagd någonstans på Erimitaget i St Petersburg. Jag vet inte vad den har för namn eller när den är målad med jag tänkte just på den när jag såg ovanstående Strindberg. Bägge handlar om rum. Om olika rum men ändå med någon gemenskap av nått ... fan vet vad ;-)

"Composition" Maljevitj, Erimitaget, St Petersburg.
För att återgå till Strindbergs lilla tavla med den brinnande himlen så trycks allt ihop av hotande mörka moln som pressar ihop tavlan, eller öppningen eller hålet mot horisonten, ett hål mot friheten? Detsamma gäller för havet som vaknar till liv av stormen och trycker sig uppåt mot de svarta molnen. Strindberg har många tavlor av den sorten där det finns flera fält som spelar mot varandra. En himmel. Ett moln. Hav. Strand.


Vill man leka lite kan man i ett av rummen där det finns ett annat rum, mörkrummet, ta en bild som blir som en strindbergstavla med olika fält. Här ser vi in i fotografens rike. Strindberg provade givetvis att fotografera. Karln provade ju det mesta som fanns i hans tid. Där inne finner vi bilder som är på på väg att bli bilder och till slut tynar dessa bilder bort och blir åter vita och det hela slutar med en tom plastlåda där vi väl alla s.a.s. till slut kommer att hamna när vårt ljus försvinner, i intet, i tomheten.  En kort sekund av ljus sen blir det mörkt. Den som förklarat det bäst (eller svårast) är väl Becket men det är en annan historia ...

Det vi har att arbeta med är ljus och mörker. De två som evigt spelar mot varann och dessa två skapar färgerna och livet och då ljuset försvinner är det ju slut för oss - men än får vi väl hoppas att det finns tid kvar och en strimma ljus så att ni som har tiden, besöker Liljevalchs utställning. Den var inte alls dum. Fundera då en extra stund på ljus och mörker, eller snarare: ljus och skugga - det är nämligen det materialet som Strindberg arbetar med.

 (film: från "mörkerrummet")

Text, bild, film: Peter Frisk
Press: SvD, DN,  


onsdag 12 september 2012

Gårdagens Paris - Jardin du Luxembourg


Man tager sig en stol som bara står där i hörn. Sätter sig där man vill. Tittar omkring sig och ser en massa människor som sitter och läser, funderar och stilla samtalar på gröna stolar lite huller om buller ... var finner man en enda stol i Stockholm fri att ställa var man vill i en park? 

23 Juli kl: 18:34, Jardin du Luxembourg, Paris.
Foto/text: Peter Frisk 

tisdag 11 september 2012

Gårdagens Paris ...


3 rue Cujas, Paris, kl. 15:37, den 24 juli 2012.

Gårdagens Paris - Montparnassekyrkogården


Fastnade för den här uthuggna stenen på Montparnassekyrkogården. Gick inte att slita sig. Ett stort tyngande block som stänger till, slå igen tiden där mannen, fortfarande i livet, förtvivlar. Den älskade kvinnan skickar en slängkyss upp till verkligheten. Hon kämpar för att hålla sig kvar en stund med fingrarna och handen ...

Montparnasse, Paris, kl 09:10 den 26 juli 2012
Foto/text: Peter Frisk

måndag 3 september 2012

... skarvar ... kvalité och material

Någon fick för sig att jag enbart gillar gamla hus då jag ofta kritiserar de nya husen och nutidens arkitektur. Jag har inget emot ny arkitektur om husen är bra gjorda och som tillför något i mer djup form än enbart yta. Det är tyvärr så sällan det sker i vår tid. Mitt svar på det hela är skarvar. Jag ska försaka förklara lite bättre med en liten skiss.

Först vill jag säga att jag arbetade som byggnadsarbetare och 12 år och har praktisk erfarenhet av byggbranschen. Jag hade också turen att arbeta med flera byggnadssnickare som hade erfarenhet av en annan tid, när man byggde på ett annat sätt, med en annan kvalité. Därefter blev jag historiker och arkitekturintresserad och sysselsätter mig fortfarande med hus.

Det hela handlar helt enkelt om tvår saker: kvalité och materialval.

Fasad på nytt hus uppfört i Annedal 2012. Här har vi en "skarv". Knackar man på materialet är det en slags mjuk ihållig historia som förmodligen redan om några år har släppt in fukt. Om vi nu visste att hyresgästerna köpte det här billiga billigt så vore det väl ok. Men nu säljer man det "billiga" dyrt och det är inte direkt schyst eller "klimatsmart" ... 

Somliga brukar sätta året 1960 som en förändrings tid inom husbyggnad. Fram till dess var husen ofta byggda i rätt god kvalité och byggda på plats. Därefter inleddes väggen mot ett mer och mer industriellt sätt att bygga hus (samt en förmåga att inte ta de erfarenheter som mänskligheten samlat på sig under sin historia utan fått för sig att det nya alltid måste vara bättre än det beprövade gamla). Man hittade på nya material och nyare snabbare sätt att bygga på för att öka byggtakten. På så sätt har det pågått till idag. Material och sättet att bygga på, och hur ett hus ser ut rent arkitektoniskt, går hand i hand. Det ska gå mycket fort att uppföra husen och det är prefabricerat. Man sätter ihop husen som ett lego. Hur man ska få in det miljövänliga i den processen är verkligen en gåta. Fram till 1960 byggdes husen på plats (likväl inredningen, med kök och skåp m.m.). Låter man de här husen stå, de innan 1960-talet, så har de en förmåga att stå mycket länge då de är just välbyggda. Dessa fastigheter är sällan sjuka som ofta sker med byggnader efter 1960. Här kan vi verkligen tala om "klimatsmarta" hus (ett tokord men visst, vi får använda det i brist på annat) då de håller länge. Står längre. Det är helt enkelt inga slit-och-släng hus.

Ett litet tak ovan en ingång på ett hus uppfört i Sundbyberg i mitten av 00-talet.  Vad för nytta den gör egentligen är jag tveksam till. Men arkitekten tyckte väl att han var "modern" i sitt uttryck.
Det handlar om kvalité. Ett välbyggt hus ser ut på ett visst sätt medan ett hus som byggs snabbt och på billigaste sätt får ett annat uttryck. Det är därför som dagens arkitektur inte håller måttet. Husen är dåligt byggda och det avspeglar sig på arkitekturen, på dess uttryck, på dess form. För att skyla det hela använder man den teknik som är förhärsknade i vår tid - yta.

Man försöker sälja byggnaden med livsstil och ytan. Vad gäller innehållet ser alla likadana ut (vilket givetvis speglar ytan). Byggnader i sämre kvalité säljs dyrt med tal om nyskapad arkitektur och annat lullull. Byggherrarna har förstått det hela fullständigt. Man bygger snabbt och billigt och säljer dyrt genom smart marknadsföring. Det irriterar mig.

Standardcykelrumsdörren 2012 i nybyggt s.k. exklusivt område i Sundbyberg. Det är inte någon baksida, entrén  ligger bredvid denna cykeldörr. 
Låt mig ta ett exempel. Ni ska byta ut ert kök. Ni har, låt säga, ett 40-talskök. Det är platsbyggt. Snickaren får kämpa på ordentligt för att riva ut köket då det är mycket välbyggt. Du åker till affären som säljer kök. Där finns en mängd "olika" kök att välja på i "olika" priser. Vad du egentligen väljer är skillnaden på ytan - inte i kvalité. Du väljer i princip hur luckorna ska se ut. Resten är samma kök vare sig du köper ett billigt eller superdyrt. Det är av samma kvalité. På 80-talet satte jag upp många nya kök och dessa ser i stort sett ut som dagens kök (innanmätet, själva skåpen och materialet). Det som skiljer är ytan. Utanpåverket och det speglar också inredningen. Därför ser ett lyxkök och ett billigt nytt kök för mig ut på ett och samma sätt - de ser billiga ut. De har ingen egentlig kvalité i materialet.

Nybyggt hus, 2011, i närheten av Vasaparken (det är väl vad jag förstår exklusivt att bo tippar jag).  Hur vattenavrinning fungerar här kan man ju fundera över och jag tycker synd om de som betalar mycket pengar för ... rena rama skräpet.   
Man talar idag om Slow Food, t.o.m. Slow Art och jag skulle önska mig en Slow Archietecture som värnade om kvaliitén och på ett långsiktigt tänkande. Då fick vi också, är jag fullständigt säker på, en vackrare arkitektur.

Helheten är beroende på detaljerna helt enkelt.

Och det hela säljs på följande vis ....
   Peter Frisk