Stockholms förändring

Det händer saker i Stockholm.

Jag har dagligen följt byggnationerna mitt i stan. Det senaste projektet Stockholm Waterfront har under vintern och våren vuxit upp bredvid Centralstation och tagit sin plats. Vad lär vi oss av detta projekt och om Stockholms framtida stadshorisont? (Skyline som det nu ska heta om man ska hänga med, svenska läsare kan se ordlista längre ner)

Mitt förslag till den som uttalar sig om höga hus i Stockholm är att ta en rejäl sväng upp på Skinnarviksberget på Södermalm. Fortsätt gå bort mot Torkel Knutssongatan och vidare mot Kattgränd, därefter Monteliusvägen. Ni ska hela tiden se ut över staden. Betrakta dess proportioner, anteckna, funderar på vad ni ser och sedan fortsätta förbi Slussen och bort mot Fjällgatan. Därefter går ni mot Centralbron och promenerar över Centralbron ända fram till den nya byggnaden Stockholm Waterfront. (jag rekommenderar framför allt arkitekten till byggnaden att gå promenaden och även stadsbyggnads- och fastighetsborgarrådet Kristina Alvendal och de arkitekter som ritar på Stockholms framtida byggnader). Den som gör denna, rätt trevliga promenad, kommer att se att beroende på var du står förehåller sig den nya byggnaden hela tiden just mot Stadshuset. Från Skinnarviksberget och fram till Mariaberget befinner sig den nya byggnaden bakom Stadshuset och reducerar Stadshuset till något mycket mindre (symboliskt kan man säga att glas och stål vunnit mot, låt oss säga demokratin?). Hamnar man sedan upp mot Katarinavägen och bort mot Fjällgatan känns den nya byggnaden lite futtig och liten mot Stadshuset. I mångt och mycket reducerar också den nya byggnaden allt annat ju närmre man kommer den - tex den sista biten av Centralbron mellan Riddarholmen och Norrmalm.

Redan nu kan man känna att platsen tappat all begrepp om proportion. I förhållande till den stålkonstruktion som ligger framför själva glashuset och som ska bli något blinkande i ljus som kommer att ta över hela stadsbilden kommer platsen att se ganska bucklig ut. Vad man än tycker om projektet är nu Stadshuset för all historisk framtid helt reducerat och huset kommer ständigt i framtiden att ställas mot den nya bebyggelsen. Det kommer att bli stört omöjligt att fånga huset i bild (i synfältet) utan att se Waterfronthuset. Hur Stadshuset kommer att förhålla sig till den fortsatta utbyggnaden kan man lätt gissa sig till och givetvis hela stadens stadsvy. Framför allt kommer Riddarholmen och Gamla stan att s.a.s. begränsas, kännas mindre. En, vis av erfarenhet (12 års stadsvandring), mycket uppskattad och originell stadsvy bryts upp för en ganska ordinär och utslätad stadsvy.

Alvedal som är den nya i stadshuset som tar hand om stadsbyggnaden vill göra Stockholm vackrare. Vill man se hur "vackert" Stockholm är på väg att bli så ställer man sig på Barnhusbron och ser på de nybyggen som uppförts utefter Torsgatan. Ett gäng grå kollosser som avslutas med Clarion Hotels svarta blanka vägg. Man kan tro att betongsjuttiotalet återvänt - kan det ses som lyckat?

Är det framtidens melodi?

Nu är även trenden att bygga på hus. Man ser det som utveckling och det som är sorgligt är väl att påbyggnaden av befintliga hus sker nu när den moderna svenska arkitekturen står så fruktansvärt lågt. Någon timme proportionslära skulle man väl kunna ha på arkitektutbildningarna. Hus läggs totalt fel och med fel storlek. När man inte kan göra en sak bra, eller komma med en kvick kommentar, då skriker man. Kan man inte bygga vackert eller med rätt proportion i förhållande till stadsbilden då tar man fram buffeltendeserna. Således, har man inte kunskapen - då skriker man - man uppför då något som alla kan se och som ställer sig i vägen för något vackert. Bara det är stort, syns, är besynnerligt och datoranimerat då går det hem.

Så ser Stockholms stadsbyggnadsideal ut idag. Sist skulle jag vilja komma med en sak: var är grönskan? Det sägs att Stockholm är en grön stad ... nada.

Läs gärna mer om projekten i SvD:s serie om Stockholms framtid. Även här. Eller DN. Även mer här, SvD.

Se fler bilder på nya hus i Stockholm här.

Ordlista:
Skyline = randen där himmel och hav/land möts, synrand (även bildligt "perspektiv; fattningsförmåga")
Waterfront = (betyder för oss svenska läsare: strand; sjösida av stad; hamnområde)

Så här vill vi visst bo

Det poppar upp nya hus lite överallt i Sverige. Av någon anledning har de en förmåga att se likadana ut. Råkar man sen se bilder innifrån husen visar det sig att de är identiska - varje bild ser likadan ut. Man använder samma soffor och stolar och "öppen planlösning". Inredningsfirmorna tycks sträcka sig till en grundinredning, ett slags likhetens lag.

Ställ er vid ett nybyggt hus där de boende just flyttat in. Titta på deras fönster. Där kommer ni se samma vas i varje fönster i alla lägenheter (jo det är faktiskt sant). Ni kommer också att se i alla fönster en stackars jämmerlig ensam orkide. Inga gardiner. Ibland lyser en vit lampa som uppenbarligen även den är bestämd till att se likadan ut i alla fönster.

Ge er ut och gör ett test och ni kommer att förundra er över fantasilösheten i dagens Sverige.

När ni sedan gjort det testet så sätter ni er ner och läser bostadsannonserna och tittar på bilderna. Det räcker med att ni tittar på en sida. Ni har då sett allt. Man kan använda samma bild till alla lägenheter. Originaliteten och personligheten lyser verkligen med sin frånvaro och det i en tid när vi alla ska vara individualister ...

Anslagstavlan

Slumpen kan allt skapa vackra ting. Jag gick förbi den här charmerande anslagstavlan på Söder häromdan. Mänsklighetens fotspår, dess rester ... här vilar en del av ett svunnet universum. Drömmar, konserter, film, föreläsningar, byte av lägenhet, argument, aftonblues, häftstift och tejp ...

Vacker var den i sin pluralitet.

Utförsäljningen fortsätter

I DN idag kan man läsa följande lilla annons. Utförsljningen fortsätter och det vore roligt att se någon journalist gräva i vad de bolag som hjälper till med utförsäljningarna tjänar på det hela. Det brukar vara rätt bra provision Öhrlings PricewaterhouseCoopers är nog icke gratis. En del av omfördelningspolitiken av skattepengar till näringslivet. Nedan är en affär av otaliga. Håll gärna koll på läget när nu Apoteken ska säljas ut ...

Dessa drömmar ... och dessa barn

Kunde inte låta bli att scanna följande annons som fanns i Metro och även DN idag ... vad månde det bli av den lille gossen, nr 1, dessa drömmar ... och i tennis av allt ... man det kanske går att drilla fram? Ja, vad gör man inte för sina små, att de ska nå toppen ...

Det svarta och det vita samt en del grått ...

Inom den del av livets människoyttringar som vi alla måste se, arkitekturen, har den svarta färgen blivit central. På väg till Göteborg häromdan åkte jag förbi Sundbyberg. Där står ett nytt kontorshus färdigt som har namnet "Black Building". Ett riktigt mussolinikontorshus som jag tycker speglar nutiden alldeles perfekt med sin kyla och svarthet. Och det finns fler exemplar av samma husfärgideal.

På 1700-talet kallades Stockholm den gula staden. Den lätta ljusgula färgen var något av ett signum för rokokkostaden Stockholm. Man kan ännu se den på några byggnader: Katarina Kyrka, Arvfurstens Palats. Men vid sekelskiftet in till 1900-talet blev istället den tunga bruna färgen populär och goda exempel är Slottet, Riksdagshuset och Operan och rätt många bankbyggnader från den tiden.
2000-talet är vitt och svart och lite grått - en och annan röd o gul plexiglasbit syns dock ibland. Ta gärna en promenad och gå runt bland en del av våra nybyggda hus i Stockholm och förundras över färgsättningen. Pröva också att slå upp en tidning med bostadsannonser och se färgsättningen och inredning. Varje bild den andra lik.

Nog med gnäll. Frågan är egentligen: Vad säger dessa hus om vår tid? Vad säger denna likriktning inom inredningen om vår tid? Vad säger all denna vithet och svarthet om våra liv? Säger den månde att vi ängslas? Lider brist på egna idéer? Att medelklassen gör allt för att bli än mer trist? En vilsenhet?

Kan det vara så att den människa som köper sig en nybyggd bostadsrätt i tex Stockholm tror "att så här ska det vara"? För att passa in i normen måste jag ha totalt vitt, grå fyrkantig soffa och inget på väggarna och en singelorkidé i fönstret? Vem vill man visa detta för (de andra som har likadant?). Jag är osäker på vad det speglar men jag tycker att det finns intressanta frågor att ställa om vad nutidens arkitektur säger om samhället vi lever i.

Här nedan några nybyggda hus i Stockholm.

Häng med på en vandring på det döende Södermalm!

På lördag är det premiär med en vandring på Söder - Kring Katarina kyrka. Jag har väl traskat runt där på Söder nu med mina vandringar i över 10 år (turen Söders Höjder fyller nog 11 år i år). Mycket har hänt och alla ändringar känns väl inte direkt upphetsande av det som kommit. Framför allt har alla omvandlingar från hyresrätt till bostadsrätt satt sina spår. Roliga originella människor av stor blandning har bytts ut mot strömlinjeformade medelklassmänniskor (ett litet hopp i mörkret finner ni här).

På sina håll gläds man åt att "trendiga" caféer och välkända modebutiker slagit upp sina portar. Därtill kommer uttryck som "Sofo". Lanserat för ca fyra år sedan och nu ett väletablerat namn hos den som kan "sitt" Söder. Man ska även dra åt sig öronen när människor från mer väletablerade stadsdelar drar sig mot en gammal arbetarstadsdel - då har själva området dött. I Göteborg finns tex det gamla Haga. Dit "kan man numer gå och äta" sade en dam från Fiskebäck häromsistens, vilket för min del vara lika med döden för stadsdelen - pricket över i:et s.a.s.

Haga är en kullis. Södermalm likaså. Tyvärr.

Götgatan är ett slående exempel. För några år sedan en mycket blandad och intressant gata vad gäller butiker och krogar. Går man puckeln i dag ser det ut som vilken förortsgalleria som helst (med undantaget Söderbokhandeln). Att många ser det som en intressant gata i dag säger lite om vad vi lever i för tid. Man inväntar snart att någon götgatshistorielös människa skriver en roman om gatan som tappat sin historia *s*.

Men häng gärna med på en vandring kring Katarina. Jag kan inte garantera att vi slipper någon inflyttad Östermalmare som går med en poesibok och läser högt men jag berättar gärna om det gamla Södermalm som på 10 år ändrats grundligt.

Däremot kan jag tipsa om ett stänk av det gamla trevliga Södermalm: Giffis på Hornsgatan 67. Ett av stadens trevligaste fik (och jag säger det direkt här, det lär inte hamna i någon koncepttidning med tillnamn "trendigt", vilket är själva poängen). Jag tror faktiskt inte att det serveras "latte" där ...

Det sägs att man idag söker det originella - jag är tveksam. Ängsligt följer de flesta en och samma snitslade bana. Men Giffis har trevligt klientel och jag är glad att jag hann träffa ett antal gamla söderbor och hört deras berättelser.

Gräddfiler i T-banan - VIP

Vissa aprilskämt kan ibland ha mer sanning i sig än vad till en början tror. Eller snarare säga mer om tillståndet i tidsandan än vad man anar. I DN i dag, 1 april, hade man som aprilskämt att SL skulle sälja speciella biljetter, vip-kort, som gav innehavaren speciella förturer. Man skulle hamna först i kön, alltid ha sittplats m.m.

Hade man gjort ett liknande skämt för låt oss säga 10 år sedan?
Tror inte det ...

Vi har sedan 90-talet genomlevt en tid av gräddfilssystem som omskapat vår tids människa till att tro på pengarnas totala makt. På Centralstationen i Stockholm finns exempelvis SJ Lounge för den speciella SJ-resenären (långt bort från "SJ som hela folkets järnväg" - se gärna länken och begrunda bilden som säger en del - där låg faktiskt en gång i tiden Centralens Café - se filmen "Morrhår och ärtor" för att se hur det då såg ut). Där sitter numer de som har speciella biljetter och absolut inte de som inte har speciella biljetter. VIP systemet är i total kraft överallt. Från LO-folk till bankdirrar till Centralstationen till ökade ekonomiska skillnader mellan hög och låg.

Skämtet kan väl snarare ses som en framtid om vi inte börjar se vissa saker som nödvändiga: exempelvis en solidaritet mellan människor. Där vi har en ickeprivatiserad kollektivtrafik som innefattar alla. Där vi har en ickeprivatiserad tågtrafik som innefattar alla (utan VIP Lounge etc). En Centralstation för alla. Ett framtidsvision med låga priser på kollektiva färdmedel för alla. Sjukvård utan gräddfiler för alla. Skolor utan gräddfiler.

Möjligen kommer denna kris vi är i att sätta käppar i hjulet för att aprilskämtet någonsin blir en realitet. Det ser ju ut som om det mullrar ur folkdjupen i världen. Kanske det sista vip-skämtet dragits ...

Sen när blev Slussen ett större blåshål än andra?

Debatten om Slussens öde går vidare. I dag stod det att läsa i DN i uttalande av en politiker att det är viktigt att "få nya Slussen att bli ett tillskott i stadsbilden och inte bara en trafikplats med stora öppna, blåsiga ytor".

Då ställde jag mig frågan. Är Slussen blåsig idag? Jag går där väldigt ofta i de flesta vinklar och vrår och inte tycker jag att den är blåsigare än någon annanstans. Vad är då alternativet för att ändra detta otäcka "blåsiga"? Ska det vara dessa nya förslag som förtätar hela slussenområdet och för med sig att en mängd utsikter försvinner - blir det därför mindre blåsigt? Kan man inte glasa in hela stan och låta Securitas ha hand om vilka som får komma in. Kan vi inte bygga så att Stockholm förflyttas från våra breddgrader till spanska kusten?

Jag gick den här helgen runt Slussen och försökte skapa mig en uppfattning om hur det kommer att se ut med de nya förslagen som lagts fram. Ett av dessa är att däcka över Centralbron (med nått skoj på taket, vad vet man inte men det är inritat fotbollsplaner och små caféer - ständigt dessa caféer och alltid sommar och sol). Går man omkring och funderar på denna överbyggnad, ca 10 meter över nyvarande Centralbro bör väl toppen ligga, ser man att den kommer att täcka för ganska mycket av utsikt i markplan. Bort från Munkbron och sett från Kornhamnstorg blir det inte mycket till utsikt (ser man det från Mariabergets topp, vilket jag förmodar att arkitekterna stått, ser det nog bra ut).

Tar man exempelvis Wingårdhs förslag kommer flertal vackra stockholmsutsikter att försvinna - spelar kanske ingen roll stadsmuseet ligger ju i närheten och en turist kan nog ta del av utsikterna där genom den digitala revolutionen (blir inte lika kallt då och vad Wingårdh tycker om Stockholms bebyggelse har han ju framställt på flera håll). Ställ er vid Eken, hotellet ovan tunnelbanans spår och ha med er förslagen, fundera på hur det kommer att se ut och ni kommer att förvåna er hur liten platsen är och hur igenstängd den kommer att bli med de nya förslagen.

Öppna upp!

Fortfarande tror jag på följande förslag. Skapa en öppen plats. Inte många nybyggen, ska det rivas så riv. Skapa en park med utsiktspunkter och allmänningar att enbart slå sig ner och sitta i - för gammal som för ung (vad har vi för förslag idag, bara för den unge). Visa att Stockholm är en modern stad och inte en galleria. Där är det nya förslaget intressantast då det "öppnar" upp platsen medan alla de andra förslagen "stänger" igen. Men de kanske i symbolisk ening är mer passande för det Stockholm som växt fram - en stad för en viss utvald befolkning med speciella behov - en stad som blir mer stängd för varje år som går. Gräv ner så mycket som möjligt av trafiken -det kommer Stockholm att tjäna på i längden.

Se mina tidigare inlägg om Slussen.
Slussen - mer grönt och mindre glaskuber.

Artiklar: DN, DN 2.

Peter Frisk / Stadsvandrare

Ytterligheternas tidsålder och det som kom efter

I mitten av 1990-talet utkom boken "Ytterligheternas tidsålder". Historikern Eric J. Hobsbawm hävdade i den boken som tog upp 1900-talets korta historia att det kitt som hållit den råa kapitalismen i schackt var Sovjetunionen och det kalla kriget. Oron över att kommunismen kunde sprida sig gjorde att det i väst utvecklades välfärdssamhällen och ett slag av socialkapitalism. Utan ett kommunistiskt hot, menade Hobsbawm, skulle den råa kapitalismen återkomma och tränga undan välfärdssystemen. Släpptes den loss skulle den skena blint iväg.

Vilket hände.

Hans tes då 1994 när boken kom och det var tre år sedan Sovjetunionen föll var att vi skulle gå in i en tuff kapitalistisk tid där stora pengar och rikedom gällde.

Den mörka syn som Hobsbawm hade förverkligades tyvärr. Nu 2009 står vi slutet av en aldrig i världshistorien skådad ekonomiskt race. Aldrig tidigare hade så mycket pengar varit i omlopp. Aldrig någonsin var så mycket pengar i ekonomin lånade pengar. Aldrig tidigare hade så mycket kapitalvaror sålts på jorden, aldrig någonsin hade så mycket sopor producerats, aldrig någonsin hade de rika varit så ofantligt rika och återigen hade lönegapen mellan de välbetalda och de med sämre jobb ökat för varje år. Och aldrig tidigare har vi byggt hela ekonomin på en tro på ständiga uppgångar i aktier, ökad produktion och mer lånade pengar. Från pensioner till försäkringar till den totala världsliga ekonomin. Man sparade inte längre pengar i banken man hade dem i aktier och, det håller nog de flesta med om fast man inte vill erkänna det, man hade dem i aktier för att bli rik.

Nu när hela denna bubbla spruckit rejält står världen i samma läge som inför två historiska katastrofer. Vilket säger en del om i vilket eländigt läge världshistorien nu hamnat i.

Å ena sidan påminner det hela om 1914 när första världskriget bröt ut. Det var fred och ekonomin gick för högtryck och folk, ja mest de välbärgade, kunde resa hur som helst i världen. Plötsligt sprack allt och en hel värld slog om och krig utbröt. Man stod helt förundrade över det plötsliga brottet och vändningen i historien och aldrig skulle det bli som det var innan den vackra sommaren 1914. Hela samhällssystem slog ihop och försvann och utraderades.

Å andra sidan påminner det hela om det 30-tal som kom efter börskraschen 1929. Massarbetslöshet. Motsättninger mellan ytterligheter till höger och vänster. Ökad rasism och främlingshat och ett behov att leta syndabockar (det gäller nationer också, USA anses skyldiga till att startat krisen, Ryssland har sin åsikt, Ukraina har inga pengar, Lettland rasar, protektionism, EUs länder försvarar sitt, det var dom inte vi, Kinas produktion rasar, etc).

Vad som kom ur bägge dessa kriser vet vi ju alla.

Det ser onekligen mörkt ut och vi får hoppas att katastrofen på något besynnerligt sätt går att undvika. Dock tror jag inte det. Politiker tycks leva i en annan värld och ser inte faran. Man säger att man ska tillbaka till det "normala". Vilket handlar om den tiden som var innan krisen och 2009. Det "normala" för dem är de "onormala" år som vi haft under hela 2000-talet. Politikerna satsar på att öka upp konsumtionen genom billigare lån vilket är som att släcka elden med bensin. Redan skuldsatta ska bli än mer skuldsatta.

Det enda sättet är att försöka bygga samhällen på en jämn fördelning till hela jorden. Att inte slösa - för det är vad den västerländska världen har gjort. Slösat. Lånat och konsumerat över sina tillgångar. Vi måste hitta en ny värdegrund att leva efter. Den värdegrund som rått är konsumism och den fungerar inte.

Hobsbawm menade att det tycks vara så att mänskligheten behöver något som begränsar den. Ett stop. Något att vara rädd för. Han ansåg inte Sovjetunionen som en höjdarstat, men den fanns och bara genom att finnas skapade den jämlika samhällen i väst. Vi ser nu att han har rätt när vi under den stora högkonjukturen åter fått stora klassskillnader. Och inte lär dessa skapade klasskillnaderna bli mindre nu när vi får ekonomisk kris.

Vad som kommer att vara de viktigaste orden de kommande åren är solidaritet och värdighet. Vi kommer att få kämpa som under 30-talet mot svarta mörka dystra krafter och det är bara att kavla upp ärmarna och stå emot och kämpa. Historien har inte tagit slut.

Se även: SvD I krisens Järngrepp, SvD - Pudeldags, DN ostadig tillväxt, DN Bonusar.
Därtill om Spanien