Peter Frisk Stadsflanören: Hallman, Kristensen, Gustafsson, Hærværk & Thåström …

Av någon märklig anledning har jag ju kommit i kontakt med Danmarks ambassadör. Hon och hennes man hade fått ett presentkort och gick en av mina gatuvandringar och därefter blev jag inbjuden till ambassaden på en kopp kaffe. Det slutade med att ambassadörinnan bokade en gatuvandring i kvarteren kring ambassaden med sin personal. De önskade sig också lite dansk koppling till Stockholm. Blodbadet är ju inte så kul att snacka om och jag hitta egentligen inga bra danska kopplingar i Stockholm.

Ambassaden ligger i ett väldigt vackert hus vid Jakobs torg i hörnet mot Gustaf Adolfs torg där det berömda Hotell Rydberg en gång i tiden låg. Jag hade ett svagt minne om att en av mina favoriter, Adolf Hallman, hade skrivit en artikel om Rydbergs gamla legendariska bartender som fick kicken när man bommade och rev det anrika stället 1914. Jag mindes att Hallman skrev om hur han senare mötte bartendern i en bar Köpenhamn när han jobbade där som tecknarjournalist i början av 1920-talet. Hallman ska ha ha kutat upp till redaktionen på sin tidning och ropat till sina journalistpolare att den legendariska ”bartendern Gustafsson som känt alla svenska författare från sekelskiftets Stockholm står i baren precis här bredvid!”. Varvid hela gänget stövlade ner för att lyssna på den berömda mannen från Rydbergs vid Gustav Adolfs torg och att stället därefter blev stamhak för journalisterna på tidning som Hallman jobbade på. Jag mindes det svagt och jag vet att jag läst det i nån bok av Hallman och jag visste att jag hade i boken. Men jag kunde inte hitta den. Jag leta febrilt. Borta.

Hur det nu än var, så har jag en dansk kollega i gatuvandringsbranschen som kan Köpenhamn utan och innan. Jag kontaktade Paul Hartvigson och frågade om han möjligen kände till stället. Jodå, det gjorde han, mycket väl dessutom. Han meddelade snabbt att den svenske bartendern ävenledes hade skakat fram den första cocktailen någonsin i Danmark. Se där. Det var också, sa han på dänsk, författaren Tom Kristensens ställe som denne beskriver i sin kultroman ”Hærværk”. Jag hade ingen aning om någon Tom Kristensen eller ”Hærværk”, så svensk som jag är (jag ber om ursäkt för min dåliga koll på de danska författarna – det ska bli ändring på det - lovar). Givetvis borde jag ha vetat vem denna Kristensen var. Nåja, nu föll det sig så väl att Paul skickade mig en länk till hans vandring ”Undergang København - Tom Kristensen hærværkstur” som han riggar den 5 oktober 2024 och som handlar just om Kristensens Köpenhamnsroman.

”Hærværk” är alltså en kultbok i den danska litterära världen som handlar om en journalist som ger sig in i superiets labyrinter och "stykke for stykke drikker han sig fra ægteskab, barn, job – alt." Man får följa huvudpersonen Ole Jastraus väg ner i underjorden och mycket ska utspela sig på och kring Vesterbrogade. Jag började givetvis undersöka saken och hittade filmatiseringen från 1978 (dansk) som finns på Youtube. Om man önskar titta finner man den här (Ole Ernst, en av de mer känna danska skådespelarna i Danmark, spelar Ole Jastrau. F.ö. växte Ernst själv upp i ett arbetarhem på Vesterbro). Jag fortsatte att spåna vidare på nätet och där dök givetvis vår egen köpenhamnsexpert upp, Thåström, som givetvis fått in en rad om Jastrau i sin låt ”Sönder Boulevard”:

”När jag kom till Vesterbro
Gick jag ner på Sönder Boulevard
När jag kom till Vesterbro
Var det som att komma hem

Bara för att få en porter tänkte jag
Bara för att se om Ole Jastrau bodde kvar
Bara för att nånstans ska man va'
Nånstans ska man va'”

Låten här - youtube.

Och då haja ju även jag att det här måste ju vara bra grejer 😊 Återigen hade jag funnit en ny guldåder av spänning att leta efter och upptäcka och nosa efter (livet handlar ju om det, resan, letandet, upptäckandet, de märkliga krockarna av händelser). Jag blev så pass till mig av allt att jag bokade en plåt till Köpenhamn för att gå på den där turen som Paul arrangerar den 5 oktober (vill någon med så tjoa – jag drar från Göteborg samma dag t.o.r.).

Hur som. Hade jag då läst rätt? Det var länge sen. Hur var det nu med Hallman? Var någonstans hade han skrivit berättelsen om bartender Gustafsson? Jag beställde Hallmans bok om Köpenhamn. Nej. Den var det inte. Jag beställde ”På barer och bakgator” som jag vet att jag har, men som jag inte hittar. För övrigt en alldeles underbar titel. Den trilla ner i brevlådan i fredags och där, i kapitlet som heter ”På Kong Frederiks bar” dyker, ja vem, om inte Tom Kristensen upp i absolut första meningen. Det två jobba alltså ihop på tidningen ”Politiken” och var jämnåriga. När de möttes för första gången på ”Politikens” redaktion ska Kristensen utropat ”Giv Hallman en bajer!”. Bra start helt enkelt.

Kort därefter hittar Hallman under en av sina vandringar i Köpenhamn en nyöppnad liten bar i Hotel Kong Frederik strax intill ”Politikens” hus precis vid Rådhuspladsen. Baren var tom och öde och längst in stod en ensam barmästare som visade sig vara svensk och som hette Gustafsson. Hallman kontra med att säga att det finns bara en enda svensk barmästare som har rätten att ”bära det namnet” och det var ”Gustavsson från Rydbergs bar i Stockholm” punkt. ”Kanske det”, sa barmästaren ”Men den mannen råkar vara jag”.

Hallman som aldrig varit på Rydbergs vid Gustav Adolfs torg men som hört mängder av berättelser om denna Gustafsson måste ha blivit överlycklig. En legendar. Den berömda bilden som finns på Gustafsson när han står i baren på Rydbergs hade i alla fall Hallman sett. År 1900 prick hade Rydbergs fått Sveriges första amerikanska bar och i den baren stod Gustavsson och blandade drinkar till Zorn och Albert Engström och i ett hörn satt Hjalmar Söderberg och Strindberg kunde ses passera utanför det stora barfönstret som hade fantastisk utsikt ut mot ”Snobbrännan” (Norrbro) och bort till Kungliga Slottet. Nu, här i Köpenhamn, såg Gustavsson dyster ut. Rydbergs var rivet och ersattes av en grå tung stor bankbyggnad och bartendern var långt från sekelskiftets Stockholm. När Gustafsson hade fyllt 50 bast hade Albert Engström telegraferat och bett honom komma hem och göra ”bar av varenda bank i Stockholm”. Enligt Engström var det glada stämning som rått vid sekelskiftet helt borta i Stockholm.

I Köpenhamn hade Gustafsson det kärvt i baren. Det var dåligt med gäster. Hallman gick direkt upp till redaktionen och berättade högt till alla vem han träffat. Viggo Cavling, chefredaktör antar jag, hade besökt Rydbergs och mindes klart och tydligt denna Gustavsson och skicka på rot ner en journalist till baren för att intervjua legendaren. Inom en vecka publicerade en helsidig artikel i helgbilagan Magasinet i Politiken med en stor rubrik: ”Gustavsson”. Samma dag fylldes baren med folk och kön ringla långt ut på gatan och baren fortsatte att vara knök under hela 1920-talet. Hallman skriver att ”för oss yngre medarbetare i Politiken” blev stället ett kärt tillhåll och det är här Tom Kristensen kommer in. Stället förevigas med hans roman ”Haertvaerk”. Tom kallar stället för Bar des Artistes men det är Gustavssons bar det handlar om och Hallman jämför den med Strindbergs Röda Rummet.

Boken kom 1930 och Hallman fick den i Paris av Kristensen 1931. Romanen var en allvarlig uppgörelse med författarens umgänge i tjugotalets Köpenhamn och Hallman klarade sig från att bli kritiserad - han var inte ens med i romanen. Vilket blev en liten besvikelse för honom (vi vill väl alla vara med i en kultbok …). Vad som hände med Gustavsson därefter vet jag inte. Men tänk på honom när ni står på Gustav Adolfs torg i Stockholm. Åtminstone ska jag göra det. Och till slut så fick jag en fin story att berätta för personalen på Danska Ambassaden som bara ligger 53 meter från den plats där Gustafsson blandade coctails och som han kom att bli först med att introducera i Danmark …

Peter Frisk