Hallman, Kristensen, Gustafsson, Hærværk & Thåström …

Av någon märklig anledning har jag ju kommit i kontakt med Danmarks ambassadör. Hon och hennes man hade fått ett presentkort och gick en av mina gatuvandringar och därefter blev jag inbjuden till ambassaden på en kopp kaffe. Det slutade med att ambassadörinnan bokade en gatuvandring i kvarteren kring ambassaden med sin personal. De önskade sig också lite dansk koppling till Stockholm. Blodbadet är ju inte så kul att snacka om och jag hitta egentligen inga bra danska kopplingar i Stockholm.

Ambassaden ligger i ett väldigt vackert hus vid Jakobs torg i hörnet mot Gustaf Adolfs torg där det berömda Hotell Rydberg en gång i tiden låg. Jag hade ett svagt minne om att en av mina favoriter, Adolf Hallman, hade skrivit en artikel om Rydbergs gamla legendariska bartender som fick kicken när man bommade och rev det anrika stället 1914. Jag mindes att Hallman skrev om hur han senare mötte bartendern i en bar Köpenhamn när han jobbade där som tecknarjournalist i början av 1920-talet. Hallman ska ha ha kutat upp till redaktionen på sin tidning och ropat till sina journalistpolare att den legendariska ”bartendern Gustafsson som känt alla svenska författare från sekelskiftets Stockholm står i baren precis här bredvid!”. Varvid hela gänget stövlade ner för att lyssna på den berömda mannen från Rydbergs vid Gustav Adolfs torg och att stället därefter blev stamhak för journalisterna på tidning som Hallman jobbade på. Jag mindes det svagt och jag vet att jag läst det i nån bok av Hallman och jag visste att jag hade i boken. Men jag kunde inte hitta den. Jag leta febrilt. Borta. 

Hur det nu än var, så har jag en dansk kollega i gatuvandringsbranschen som kan Köpenhamn utan och innan. Jag kontaktade Paul Hartvigson och frågade om han möjligen kände till stället. Jodå, det gjorde han, mycket väl dessutom. Han meddelade snabbt att den svenske bartendern ävenledes hade skakat fram den första cocktailen någonsin i Danmark. Se där. Det var också, sa han på dänsk, författaren Tom Kristensens ställe som denne beskriver i sin kultroman ”Hærværk”. Jag hade ingen aning om någon Tom Kristensen eller ”Hærværk”, så svensk som jag är (jag ber om ursäkt för min dåliga koll på de danska författarna – det ska bli ändring på det - lovar). Givetvis borde jag ha vetat vem denna Kristensen var. Nåja, nu föll det sig så väl att Paul skickade mig en länk till hans vandring ”Undergang København - Tom Kristensen hærværkstur” som han riggar den 5 oktober 2024 och som handlar just om Kristensens Köpenhamnsroman.

”Hærværk” är alltså en kultbok i den danska litterära världen som handlar om en journalist som ger sig in i superiets labyrinter och "stykke for stykke drikker han sig fra ægteskab, barn, job – alt." Man får följa huvudpersonen Ole Jastraus väg ner i underjorden och mycket ska utspela sig på och kring Vesterbrogade. Jag började givetvis undersöka saken och hittade filmatiseringen från 1978 (dansk) som finns på Youtube. Om man önskar titta finner man den här (Ole Ernst, en av de mer känna danska skådespelarna i Danmark, spelar Ole Jastrau. F.ö. växte Ernst själv upp i ett arbetarhem på Vesterbro). Jag fortsatte att spåna vidare på nätet och där dök givetvis vår egen köpenhamnsexpert upp, Thåström, som givetvis fått in en rad om Jastrau i sin låt ”Sönder Boulevard”:

”När jag kom till Vesterbro 

Gick jag ner på Sönder Boulevard 

När jag kom till Vesterbro 

Var det som att komma hem 

 Bara för att få en porter tänkte jag 

Bara för att se om Ole Jastrau bodde kvar 

Bara för att nånstans ska man va' 

Nånstans ska man va'” 

Låten här - youtube. 

 

Och då haja ju även jag att det här måste ju vara bra grejer 😊 Återigen hade jag funnit en ny guldåder av spänning att leta efter och upptäcka och nosa efter (livet handlar ju om det, resan, letandet, upptäckandet, de märkliga krockarna av händelser). Jag blev så pass till mig av allt att jag bokade en plåt till Köpenhamn för att gå på den där turen som Paul arrangerar den 5 oktober (vill någon med så tjoa – jag drar från Göteborg samma dag t.o.r.). 

Hur som. Hade jag då läst rätt? Det var länge sen. Hur var det nu med Hallman? Var någonstans hade han skrivit berättelsen om bartender Gustafsson? Jag beställde Hallmans bok om Köpenhamn. Nej. Den var det inte. Jag beställde ”På barer och bakgator” som jag vet att jag har, men som jag inte hittar. För övrigt en alldeles underbar titel. Den trilla ner i brevlådan i fredags och där, i kapitlet som heter ”På Kong Frederiks bar” dyker, ja vem, om inte Tom Kristensen upp i absolut första meningen. Det två jobba alltså ihop på tidningen ”Politiken” och var jämnåriga. När de möttes för första gången på ”Politikens” redaktion ska Kristensen utropat ”Giv Hallman en bajer!”. Bra start helt enkelt.

Kort därefter hittar Hallman under en av sina vandringar i Köpenhamn en nyöppnad liten bar i Hotel Kong Frederik strax intill ”Politikens” hus precis vid Rådhuspladsen. Baren var tom och öde och längst in stod en ensam barmästare som visade sig vara svensk och som hette Gustafsson. Hallman kontra med att säga att det finns bara en enda svensk barmästare som har rätten att ”bära det namnet” och det var ”Gustavsson från Rydbergs bar i Stockholm” punkt. ”Kanske det”, sa barmästaren ”Men den mannen råkar vara jag”.

Hallman som aldrig varit på Rydbergs vid Gustav Adolfs torg men som hört mängder av berättelser om denna Gustafsson måste ha blivit överlycklig. En legendar. Den berömda bilden som finns på Gustafsson när han står i baren på Rydbergs hade i alla fall Hallman sett. År 1900 prick hade Rydbergs fått Sveriges första amerikanska bar och i den baren stod Gustavsson och blandade drinkar till Zorn och Albert Engström och i ett hörn satt Hjalmar Söderberg och Strindberg kunde ses passera utanför det stora barfönstret som hade fantastisk utsikt ut mot ”Snobbrännan” (Norrbro) och bort till Kungliga Slottet. Nu, här i Köpenhamn, såg Gustavsson dyster ut. Rydbergs var rivet och ersattes av en grå tung stor bankbyggnad och bartendern var långt från sekelskiftets Stockholm. När Gustafsson hade fyllt 50 bast hade Albert Engström telegraferat och bett honom komma hem och göra ”bar av varenda bank i Stockholm”. Enligt Engström var det glada stämning som rått vid sekelskiftet helt borta i Stockholm.

I Köpenhamn hade Gustafsson det kärvt i baren. Det var dåligt med gäster. Hallman gick direkt upp till redaktionen och berättade högt till alla vem han träffat. Viggo Cavling, chefredaktör antar jag, hade besökt Rydbergs och mindes klart och tydligt denna Gustavsson och skicka på rot ner en journalist till baren för att intervjua legendaren. Inom en vecka publicerade en helsidig artikel i helgbilagan Magasinet i Politiken med en stor rubrik: ”Gustavsson”. Samma dag fylldes baren med folk och kön ringla långt ut på gatan och baren fortsatte att vara knök under hela 1920-talet. Hallman skriver att ”för oss yngre medarbetare i Politiken” blev stället ett kärt tillhåll och det är här Tom Kristensen kommer in. Stället förevigas med hans roman ”Haertvaerk”. Tom kallar stället för Bar des Artistes men det är Gustavssons bar det handlar om och Hallman jämför den med Strindbergs Röda Rummet.

Boken kom 1930 och Hallman fick den i Paris av Kristensen 1931. Romanen var en allvarlig uppgörelse med författarens umgänge i tjugotalets Köpenhamn och Hallman klarade sig från att bli kritiserad - han var inte ens med i romanen. Vilket blev en liten besvikelse för honom (vi vill väl alla vara med i en kultbok …). Vad som hände med Gustavsson därefter vet jag inte. Men tänk på honom när ni står på Gustav Adolfs torg i Stockholm. Åtminstone ska jag göra det. Och till slut så fick jag en fin story att berätta för personalen på Danska Ambassaden som bara ligger 53 meter från den plats där Gustafsson blandade coctails och som han kom att bli först med att introducera i Danmark …

Peter Frisk
 

Gustafsson vid bardisken på Rydbergs nått år in på 1900-talet.

Bra bok med samlade texter av A. Hallman

Tom Kristensens bok.

Londons smutsiga pengar

Kommentar till klippet The Dirty Money Capital of The World? av Patrick Boyle,

2000-talet har var 20 år av ekonomiska märkligheter och en sak som jag följt under många år är Londons egna finansindustri och hur de superrika flockats i klasar och där strött ut kapital från de länder de kommer ifrån och eldat på den finansiella industrin så mycket som det bara gått. Hela verksamhetens syfte har ju varit från de som flockats i London av superrika att blåsa sina egna stater på skatt och det har man ju glatt hjälpt till med i London. Man har under alla dessa år inte sett en tillstymmelse till hjälp från Engelskt håll att ändra på det hela. Däremot har man, åtminstone i London, tjänat på det riktigt rejält (med följd också att centrala London blivit totalt söndrbyggt med de absolut fulaste hus som bara svinrika och wannabesrika tycker är läckra). Det intressanta är ju att de som drogs till London och de starkt kopplade skattefria småöarna som allt som oftast är kopplade till City of London (som ju i princip är en liten stat i staten med helt egna lagar och som styrs av en liten klick) gjort det för att slippa skatta i sina egna stater. Vilket fört med sig att den sk 1 % av världens tokrika under alla dessa år kunnat festa upp gigantiska summor (lyx, privatjet, yatcher, skitfula skrytbyggen) som istället kunnat gått till de stater som dessa blåst med de alltid så härligt hycklande engelsmännens hjälp. Plötsligt, i slutet av februari, så ändrade man sig helt och vände kappan - det blev plötsligt omöjligt att göra vad man gjort i över 20 år med vissa klienter som man stoppade (i många fall med ord om att man blivit lurade - ja stackars dom …).

Det hade givetvis kunnat gjorts för 20 år sen - men icke. Pengarna rullade ju in så fint och de smutsiga pengarna var då absolut inga problem för engelsmännen fram till slutet av februari då det hela blev ett stort problem. Då visade man sin kraft … japp, först då - helt plötsligt hördes ett annat ljud i skällan. Fram till dess var det absolut inga problem med att hjälpa till med att tvätta de ryska oligarkernas pengar. Det finns en märklig paradox här som den tänker till två gånger. Alltså, om de superrika från alla jordens länder ser till att få sina pengar i Londons finsiella värld så är det ju människor i diverse olika stater, småfolket (och vem fan bryr sig om dom i den fräcka finansiella världen) som de blåser, som inte får sina pengar - skatter. Jag att man hycklade redan för 20 år sedan och inte tycker jag att de hycklar mindre nu … därför och av många orsaker därtill så går jag ständigt och mumlar hemma, för mig själv, ”tänk att leva i hyckleriets stora era”.

Att dylik verksamhet till slut även skulle vara en stor del i en finansiell härdsmälta är ju inget man förvånar sig över. Som man bäddar får man ligga. 

Kiefer, Walter Benjamin, Sara Danius ...

Det är ju märkligt hur det är med kausaliteten. Det där med att en biljardboll slår mot en annan biljardboll. Att vi  genom universums regler följer en total lagbundenhet. På så sätt ska vi kunna förstå händelseförloppen, säger de kunniga - alltså, en biljardboll flyger inte rakt upp i luften eller pressar sig ner inunder bordet till golvet eller får för sig att ligga kvar helt still om det träffas av en annan boll ... 

Hur är då livet? Ett kaos eller följer det något slag av ordning och i så fall var och vem bestämde det?

I början av veckan läste jag en bok om konstnären Anselm Kiefer. Mitt intresse för honom hade, förmodar jag, anar jag, väckts av att jag grottat ner mig i Strindbergs konst och på så vis fått reda på att tysken Kiefer också var intresserad av Strindbergs konst. 

Bägge var även intresserade av alkemi.

I boken om Kiefer läser jag om en Walter Benjamin. Eller rättare, att Kiefer bl.a. var inspirerad av Benjamins texter och idévärld. Var hade jag nu hört talas om denne Benjamin? Jag hade läst hans namn då och då och undrat vad det var för en figur men aldrig riktigt gått längre. Nu var det dags. 

Mitt i denna stund, denna vecka, detta närstående nu, är jag uppe i en kurs på Göteborgs Universitet och just nu behandlar vi fotografi ...

Jag måste få vetskap. Jag söker på Walter Benjamin och finner att han dog 1940 vid gränsen till Portugal under flykt efter att tyskarna anfallit Frankrike och där tog han livet av sig. Han var marxist och mystiker - egentligen en omöjlighet - bara det gör ju honom oerhört intressant. Omöjliga människor är de intressantaste. De möjliga finns det för många av och de är ju likadana. Benjamin skrev om 1800-talets Paris, "Passagearbeten" och var en stor beundrare av Proust och hade översatt tre delar av "På spaning ..." till tyska ... och hans böcker brändes av nazisterna under bokbålet ...

Jag leta lite på nätet och fann en liten spännande bok från 2011 som jag låna i tisdags på Majornas bibliotek. "Proust-Benjamin: om fotografin" av Sara Danius ... var hade jag nu hört talas om henne förut, tänkte jag? Jag gick hem och läste den och gillade den.  

I fredags for jag upp per tåg till Stockholm. Hade jag levt på medeltiden hade jag inte åkt så. Jag satt och sökte efter böcker av Walter Benjamin och fann att ett exemplars fanns inne i den närhet där jag snart skulle befinna mig med mitt fysiska jag vilket aldrig hade kunnat inträffa exempelvis 1782. Väl i Stockholm går jag till Medborgarplatsens bibliotek och får fram "Enkelriktad gata" från 20-talet.

När jag ska till att sätta mig att läsa den lilla boken ser jag ett litet bokbord stående med lite litterära tips. Där ligger just den bok som jag haft mina aningar om när jag läste Danius tidigare i veckan. "Proust motor", en bok jag läste för länge sen och som det visade sig nu, var skriven av just Sara Danius som, stod det på en affisch ovan det lilla bordet skulle till att tala på Medborgarplatsens bibliotek den 18 april ... nästa vecka ... Denne litteraturvetare Sara Danius ska år 2013 vara invald uti Svenska Akademien ... där ser man vad man lär sig att läsa en bok om den tyske konstnären Anselm Kiefer ...

Det är något mystiskt i denna lagbundenhet som kallas livet ... som om någon tråd existerar, som styr ...

Medborgarplatsens Bibliotek, 12 april, 2013, kl: 16:56

Peter Frisk

LS Lowry ...

Sitter och småläser i John Bergers "Konsten att se" och en av de korta berättelserna handlar om den märklige och egensinnige manchesterkonstnären LS Lowry (1887-1976). Hemmahörande i en förort till Manchester började han måla miljöer och människor i staden och sägs ha varit en högst originell figur och så höll han på och måla i 20 år tills en konsthandlare från London sprang på hans verk.

Först då slog Lowry igenom och tavlorna är fulla med folk som är på väg någonstans i Manchester, på fotboll, till och från fabrikerna, söndagspromenader - ett citat från en utställning på Tate Gallery 1966: "som strömmar ut ur en fabrik efter dagens arbete eller skockas kring ett gatuslagsmål, traskar fram och tillbaka på en järnvägsplattform, slår runt på Fredagen, bligar på en regatta eller en fotbollsmatch, tar en promenad med sin barnvagn och sin idiotiska hund" Själv ska han uttryckt sig på följande sätt om sitt liv: "Jag har aldrig lyckats vänja mig vid att jag lever! Hela alltet skrämmer mig. Det har varit likadant så länge jag minns. Det är ju så stort - livet, menar jag."

 Betänk du det du vandringsman i livet. Och det händer oss bara en gång - livet alltså - så ta vara på det. Smaka det, lukta det, lev det!

P.S. Det finns en byggnad som uppkallats efter honom: The Lowry, och nog kan man tänka sig att konstnären kanske önskat slippa den kopplingen. Vad vet jag? Men ännu en märklig plåtnicklasbyggnad som som vi fått på 2000-talet ... men den har väl vunnit något pris kan jag tänka ...

Peter Frisk

Gårdagens Centralen och en "White Magican" ...

Jag stod på Centralen i söndags och var förbannad. Man hade tagit bort varenda bänk och i hörnet mot Mc Donalds stod några få överfulla bänkar. Jag var förbannad. 

På fredagen hade jag skådat ett kaos och ett museums död när jag besökte galenskaperna ute på Thielska Galleriet. Chefen där sprang omkring och flina medan jag lätt kunde snott med mig 25 bemärkta verk och han kommer att flina länge framöver varje gång han får sitt lönekuvert då han nu är inne i lönematchen. Totalt kaos och förstörelse ger alltid flis. Riv ner och du är en vinnare.

När jag så stod där i kön in på Thielska så tänkte jag på Ulf Linde. Senast jag stod på den terrassen satt just Linde och läste i en gammal bok och antecknade medan den tidiga vårsolen sken. Jag lät honom sitta där. 

Det märkliga var att jag just i dagarna åter lånat hans sista bok "Sammelsurium". Jag lämnade det misshandlade Djurgården och dess fullständiga förfall på flera plan och drog in till stan. Där hitta jag på "Ord & Bild" på Drottninggatan samma Lindebok "Sammelsurium" för 65 spänn. Köpte den direkt. Linde säger att boken handlar om teckning men egentligen handlar den om siffran 3. Det som är tre. 

Tecknaren, modellen och själva strecket som dras ... tre.

Jag stod alltså vid Centralen och var förbannad. Släppte allt och tänkte "att nu får det fanimej va nog". Jag satte mig då helt sonika i något slags protest mitt i Centralens rymd ner på min resväska och läste min medhavda "Sammelsurium". Folk trava förbi i sin hästgång med och en del lät: "öh, he, ho, host, titta han sitter å läser mitt i" ... "host, ä å, han bara sitter där" "host ä ..." (vad var det nu för problem med det?) ... Så gick de emellertid på och jag borrade mig djupare ner i sidorna om alkemi och sjöar/själar, kokta ägg och okokta ägg och råkade ha sid 90-91 uppslaget där det finns en illustration kopplad till Euklides Elementa då en ung herre i 25-årsåldern lutar sig ner och sätter sig på huk. På engelska säger han att han hade fastnade för den geometriska figuren och presenterade sig därefter som en "white magican" från Lettland. Han var en nyfiken. En nyfiken på rätt sätt. 

Vi började givetvis samtala. "Vad läser ni för bok, vad handlar den om?", fråga han (på engelska givetvis). "Den handlar om viss del om följande; du har månen, du har en sjö, två ting, och du har speglingen i vattnet, som är rätt flytande i sin existens - det tredje. Vad ser du egentligen? Var finns speglingen egentligen? Var börjar den och var slutar den? I ytan? Hur tunn är den?". Varvid den vite magikern började tala om alkemi, mystik och andra märkliga ting som passade in i sammanhanget perfekt. Han berättade om hur han där han bor, vid en tyst stump vid kusten i Lettland, brukar gå ner till vattnet och lyssna på fåglarna. Enligt honom ska kråkorna kraxa i tretal (jag hade inte nämnt bokens ämne). Är man riktigt tyst, mena han, så hör man livet än mer. En vis tanke som jag givetvis höll med om. Ingen gör det numer (låter livet vara tyst). Eller rättare: väldigt få gör så numer (låter livet vara tyst). "Alla har för mycket elektronik", sa han, "ingen kan längre läsa av sin omgivning". Jag höll givetvis med och vi kom att fördjupa oss i över 40 minuter om livets märkligheter, om Jung, Swedenborg, Strindberg, Wim Wenders, nuets evighet, konst, tidlöshet, att-ingen-tid-finns och diverse symbolister, Baudelaire samt Dostojevskij och det ryska språket och om Lindes bok. "Minns nu det" sa han, " att jag, är en vit magiker, inte en svart magiker, det är en stor skillnad".

I efterhand, i nuets tidpunkt, kan jag se oss sitta där i ett slags Kalle Klätterträdperspektiv mitt i Centralens nyblanka sittfria rum med rusande jäktande bärande svettande jagande människor omkring oss. Vad jagar vi efter? En av oss sittande på en resväska viftande med Lindes "Sammelsurium" uppslagen medan den andra förklarar fingrarnas olika symbolik inom magin och fåglars sång och där tiden stannat till, inte finns - jag fick en snabb glimt av någon text av Borges - att den stanna upp en smula just för dessa två herrar som även de inom kort ska uppsöka, som vi alla ska vare sig vi vill eller inte, Becketts intighet. När uppbrottet så infann sig (uppbrottet från lägerelden i Nevadas öken 1882? eller uppbrottet från nomadtält vid sidenväggen 1256? eller ...) så tog vi i hand och lämnade varann broderligt med från min sida "vi kanske ses i framtiden" och lettens "eller så ses vi i historien" med ett vit-magiker-flin gick han vidare på sin vandring i världsaltet och jag satte mig på tåget mot Göteborg och var en lika märklig figur för honom som han var för mig.

Jag satte mig ner. Började anteckna vad som skett under helgen och just när jag antecknat "white magican" så fick jag en hoprullad affisch i skallen. Kvinnan bredvid mig, en mycket tilltalande sådan, tog sin rulle och ställde den i ett hörn och jag skymtade snabbt texten Moderna Museet på affischen. Jag var bara tvungen att fråga: "Vad för utställning?" "Hilma af Klint", svarade hon ... "självklart, självklart, att jag skulle få Hilma af Klint i huvet ..." ...     

Vad var då det tredje? Jag tippar att Linde menar det ord som är snarlikt och släkt med sjö: själ. Det obeskrivbara som vi ibland kan känna som en känsla och som griper tag i vissa av oss.

Strindbergs Paris ...

... rue D'Assas 60-62 .... utsikt från möjlig, på några meter när, berömd infernoockultstrindbergsadress, i Paris ... det ven en vind, en ockult, en doft av Swedenborg, ett Inferno ... och sommaren, ja den var varm ... var det där i luften? 1896? Högst upp står ett fönster öppet ...

All expertis säger att huset är borta, jag är inte så säker ... på det ...

Huset sommaren 2012 ... Högst upp står fönstret öppet ...

Huset på den tiden då Hôtel Orfila existerade ... Lika många fönster, samma takkupa, samma taklist, rätt ordentligt ombyggt, visst ... men nog är det ... samma hus, allt ... Högst upp stod fönstret öppet ...

Vad man dock vet så hade Strindberg sitt fönster mot gården ... Men jag hävdar att huset är detsamma. Att expertisen har fel.

Närmre än så kommer man inte ...

Peter Frisk

Foto & text (dock ej ... ja, du hajar ...)

När någon tystnar ... för gott - ett minne över Janne Olofsman

Jag vet inte hur, jag ska börja ... men ... jag vet var det började och slutade.

En god vän i livets villervalla.
Janne Olofsman
1966 29 juni - 2012 20 dec

I går skars en stor bit ut ur mitt hjärta. Tillsammans med många många vänner bevistade jag min absolut bästa väns begravning - Janne Olofsman. Det hela var vackert och det var som sig bör musik, mycket musik och Janne låg inte där i nån kista ... han sväva omkring i rummet fullkomligt levande och fyllde rummet fullständigt fullt ut. På samma sätt som han gjorde när han levde. Han fyllde ut nuet till bristningsgränsen och detta nu stod mycket sällan still. Vi som kände Janne och alla de som träffade honom vet mycket väl att han inte direkt gick obemärkt förbi ...

Trots det kaos som ofta lämnades efter denna virvelvind i livet var det alltid förbaskat kul att umgås med Janne - till viss del kanske just på grund av själva kaossysselsättningen. Men det var en mångfacitterad person, beläst, begåvad, vetgirig, nyfiken, musikalisk, arg, poetisk, stridslysten, känslosam, fritidspsykolog, okontrollerad kontrollerad, ytterligheter och sammansatthet och - extremt frihetstörstande och sa alltid vad han tyckte ...      

Det är den där tomheten. Den där förbannade tomheten i bröstet som jag hade när jag vakna i morse. Den där känslan när man fattar att det man inte vill befinna sig i är sant. Att någon som man snackade med bara för ett tag sen inte ... finns.

Vi kom i kontakt 1998. Det som förenade direkt var intresset för visdiktaren Dan Berglund och denne store musikpoets texter. Janne fann nog mer likheter hos Berglund än vad jag då gjorde. Jag tänker då specifikt på "En Yngling" av Berglund. Jag minns när Janne berättade hur den visan slog till honom, ruskade om honom, hur han menade att den visan är ju "för fan mitt liv". Både Berglund och Olofsman är ursprungligen finlandsvenskar och bär helt enkelt med sig ett helt annat temperament än en rikssvensk som jag som är lite ... lagom. Vi fann hur som helst ordet i texterna (inte bara Berglunds), i en låt, var något som vi bägge verkligen tog som något oerhört viktigt. Det var allvarliga saker. Musik var texten. Jag hade under perioden skrivit en del egna låtar och vi dela våra alster med varann och kom att uppskatta och respekterade varandras verk. Första spelningen jag var på med Janne var i Vallentuna (kan vara -98) där Janne lira med bandet Ukokko (förmodligen felstavat). Jag blev såld. Janne var ju en jäkligt bra liveartist och det svängde.

Småängens Visfestival 12 juli 1999 ...

Det finns faktiskt en duett som vi gjorde -99 tippar jag, som det tyvärr blev, som lite för ofta tyvärr, halvdant, inte riktigt färdig - men den finns kvar, med Jannes text och musik: Sköna nya stad (liberalstad).

I samma veva passerade jag Tantogården och fick för mig att jag skulle arra ett vispilsnerpang - japp, sådana ord finns. Jag hade fått för mig att det vore läge att arra en viskväll och hade fullständigt noll koll på hur sånt gick till och hade nu bokat stället av Knigge som hade hand om det numera nedbrunna så trevliga haket där på Söder med sina röda, gula och gröna kulörta kulor. Där inleddes vårt första riktiga samarbete. Poängen med det hela var att finna en plats att lira på för okända artister som skrev sin egen musik och framför allt sina egna texter. Alla skulle spela på dörren och få samma gage. Alltså artister som arrade artister - alltså sig själva. Det var själv uridén.

Och en stor artikel fick vi in i Aftonbladet - de va fan inte illa (klicka för större bild) 

Peter och Janne Vispilsnerpanget 1999 - Tantogården.

Jannes logga - SUR.

Här inleddes några fantastiska år. Vi hade bägge varit tidigt ute på nätet och där fanns fler av samma art och det bildades nätverk (långt innan nätverkandet på nätet blev s.a.s. allmänt nätverkande och näten bröt samman ...). Janne hade kommit i kontakt med en lirare som hette Dick Lundberg i Östergötland som hade liknande idéer och kontakter och som själv var en fixare av festivaler. På något vis, minns inte längre hur, kom jag i kontakt, eller om de kontakta mig, med ett gäng urtrevliga tjötande skålande skrålande göteborgare med duon Alexandersson och Paulsson i spetsen. Vips lira vi i Göteborg och fick sjunga vår älskade Dan Berglunds texter om kättingslängor som slår och Älvsborgsbroar med lysande diadem när bilen rulla in mot hamnstaden och vi lira på ett lite ställe som hette Krasnopolski och det blev fler spelningar i Göteborg och en del kalas (exempelvis på Solrosen och Västerhus, ack ack vilka tider ...). Vi fortsatte att arra och hyrde in oss på Stampen och Dick hamna i en dokusåpa, Baren, och undergroundvisan klev in i mediarummet :-) (minns jag inte helt fel ska Janne vara med i en snutt där i nått avsnitt och tjoa "fullkultur ska det va!"

Sören, Pålle och Janne - vara annars än i mitten,
Peter och Leffa på Grytgöls visfestival.

I den vevan kom Janne på att vi skulle kalla oss för S.U.R. = Sparka Uppåt Rörelsen. Vem annars kunde komma på det epitet och personifiera det hela om inte Janne. SUR blev det. Vi blev två medlemmar i detta celebra sällskap, S.U.R. I dags dato är det bara en kvar (nej, en nyinvald! Välkommen Sören Alexandersson). På Stampen dök det upp en långhårig figur från de norrländska ödemarkerna som var/är en urfena på att koka soppa på en spik och arrangera festivaler och annat spännande - Johan Piribauer. I Märsta hade Anders Wallentin hittat en liten park med äppelträd som han tyckte passa bra som en visfestivalarena och det gjorde den ju - vi drog ut dit och spela. Kontakterna växte  och vännerna blev flera.

Stampen 2002 kanske?

Däremellan ett otaligt antal händelser. En makalös Åboturné, en likaså underbar proggtågsturné, några skruvade dagar i Moskosel i Norrland, konsertbesök, en och annan öl med sedvanliga ryck ... hur vi kom ut på Södermalms torg med nåra bira i kroppen och Slussen låg där i sin prakt och plötsligt kläcker Janne ur sig "ska vi bada?" och undertecknad hänger ju på direkt "klart vi ska bada" och vi kastar oss i strömmen, Anki som var med skrek livrädd "ni är inte kloka upp!" och en gubbe vråla "det är livsfarligt, kom genast upp" och som om det var i går minns jag Jannes huvud guppa på ytan med Gamla stan och Engelen i bakgrunden och Söders neon på andra sidan och hur det ur huvudet vrålades i stockholmsnatten  "vi gör va fan vi vill!" kopplat till ett rungande avslutande skratt ... Jag tror det var samma kväll som vi såg Jens Gustavson och Andras ungar på Skånegatan som var ett satans bra band och som hängde på en sväng i Proggtåget.

Inte sjönk vi där inte, inte då ...

Den här spelningen minns jag klart då cafe Aguéli var proppfullt.
Alla tre gjord ett kanonlir och Janne och jag var lika stolta att få lira med Jan Hammarlund.

Till detta en och annan fylla och, ursäkta lång efteråt, hur vi dånade och vad jag minns var allmänt otrevliga på Stacken när vår käre Frasse Haraldsen hade sin kväll, eller när Janne sa vad han tyckte om Winnerbäck till Winnerbäck i baren på Cirkus (Janne var inget fans där men då blev jag lite putt som faktiskt tycker Winnerbäck är bra och intet hade gjort) och sist men inte minst den sista gången vi sågs live på Mosebacke på en konsert av vår diktarhjälte Dan Berglund ... den kvällen var bra och jag anade aldrig att jag inte skulle se Janne mer. Men så är tydligen livet.

Det som blev kvar var i alla fall Jannes stenhårda kamp att ge ut en hyllningsplatta till över Dan Berglunds musik: "Endera dan ...". Den höll på att inte bli av alls men Janne kirra det och den finns att köpa ... av mig om man önskar - jag sitter faktiskt inne med några kvarvarande ex. Hela skivan var helt igenom Jannes förtjänst att den till slut kom ut. Fan vad du slet med ...

... och Proggtåget, glömmes aldrig - giget i Vallentuna var så jävla bra ... 

Sen kom sjukdomen. Stamcellstransplantationen. Ett par år av ständig kamp och flytt till Skogsnäs. Jag skulle hälsa på men det blev inte av. Ett stort tack Janne för alla samtal som vi hade hela 2011. Jag hade min kris och hade en enda människa som jag kunde fördjupa mig med och det var du Janne. Tack för alla de timmarna ... och alla de andra tusen grejerna som inte kom med här. Du var fan förtjänt att leva längre!

Det blir tomt och jag hade tänkt skriva bättre och mer och hej och hå, men orken bär inte.

Frid Broder, frid ...

Skulle jag tipsa någon som inte hört Jannes musik så skulle jag börja med "Vals till Bris" som är en av de starkaste låtarna jag någonsin hört. Det tog lång tid innan Janne orkade spela den live och vi tjatade att det var en bra låt. Sen tog han med den i låtlistan och det var klokt. Sen har alltid min favoritlåt varit "Höstvisa" som har nån slags frihetens slinga - ja, nått höstlöv som fladdrar kring. Den är sorglig och vacker och var nog om jag mins rätt den första låten jag hörde av Janne eller om det var den här där hon dansar på taket och ser hela staden "Eugenias rejvdans" .... och mer finns här: www.olofsman.com nu blir det inget mer Janne, allt är sagt, sjunget, skrivet ... mer blir det inte och jag ska säga, fortfarande, ett stort faaaaaaaan!

Strindberg på Liljevalchs: "En djefla utställning"

Rummet "Barnkammaren"
och "Underlandet" från 1894.

Uttrycket att kliva in i en tavla och försvinna har alltid väckt upp fantasin i mig. Idag fick jag förmånen att försvinna in i en tavla - nej, i två tavlor! Detta skedde på Liljevalchs nyöppnade utställning om August Strindberg som pågår 5/10 2012-6/1 2013.

Är det någon tavla som jag skulle trivas i, liksom känna mig hemma i, ja att försvinna bort i för evigt, så skulle det kunna vara en tavla av just Strindberg ... i brist på Rothko då, som jag egentligen ser som mitt slutmål på denna resa som vi alla gör i verkligheten. Nja, nu tog jag i, slutmålet är för mig Saltsjöns böljor och således dess botten. Som den käre Bellman sjunger i "Stolta stad": "i dessa böljor vill jag dö!".

Strindberg spelade gärna gitarr och sjöng. Men det sjöngs ingen Bellman. Han sägs ha hatat Bellmans låtar (vem hade inte det på hans tid? Det spelades Bellman överallt, närsomhelst, på varje krog, i varje källare, i hemmen, ja överallt i Stockholm på slutet av 1800-talet - en total överdosering rådde).

Däremot kom Strindberg att måla "böljor". Målningen "Staden" var med på utställningen. Där ligger inloppet till Stockholm (somliga säger Venedig men jag håller som några andra på Stockholm) och stadens ljus syns långt bort medan himlen förmörkas i konvulssioner. Inget är still. Rörelse. Oväder. "Staden" var det första strindbergsverk jag någonsin såg i mitt liv på Nationalmuseum i början av 90-talet. Det är ju en del vatten i Strindbergs verk. Hav. Stormar. Kaotism.

"Stora Grusharpans rum"
Matta av "Vågen IX, 1901. 

Inte så konstigt då att man kliver in i ett akvarium där det simmar abborrar och mörtar i ögonhöjd och att man plötsligt själv plaskar omkring mitt i konstverket "Vågen IX" från 1901. Nja, man befinner sig på botten. Tillsammans med två pianon som sjunkit ner i havsbotten. Fastnat. Tyvärr kunde jag inte ta till mig sagan om pianot som råkat hamnat på botten i "Stora Grusharpan". Att det är från havets botten som musiken kommer. Men då slumpen gjort så att jag just läste i en bok på väg ut mot utställningen om den tyska civilbefolkningens flykt över isen den iskalla vinter från Köningsberg (Kaliningrad) 1945 och hur många drunknade under flykten och vagnar, pinaler, värdsaker, bilder, minnen blev kvar där på isen och sedan när isen smälte undan på våren så försvann allt ner i havets djup där mycket förmodligen ännu ligger än idag. Jag hade därför svårt att finna musiken i verket, men det berodde ju på min subjektiva ingång och, så är väl livet? Vi kliver in i ett verk med olika ingångar.

Jag klev ut och in i ett annat rum.

Utställningen har 12 rum. Ingen informationstext. Den text som finns är Strindbergs egna ord. Informationen finns i ett häfte. Man gör som bäst att gå ett varv utan häfte. Bara suga åt sig utan att läsa en massa onödig information. Därefter tar man sitt häfte och sätter sig i caféet som givetvis heter "Röda rummet" och läser. Lägger undan häftet och går ett varv till. Sen kan man gå ut i höstsolen.
 
Dock bör man stanna till en stund i caférummet och titta på en liten underbar tavla som hänger där på väggen. En tidig Strindberg från 1873, från hans första målarperiod (hans perioder delas in i tre). En tavla som förbådar hela hans senare konstnärskap i komposition.

"Efter solnedgång under oväder på havet" 1873.

Strindberg är ung här. Han har ännu inte levt sitt liv. Han är i början. Det liv som skulle bli hans skulle kasta omkring honom på ett högst märkligt sätt. Man undrar ibland när man läser om honom om det var livet som kasta omkring Strindberg eller Strindberg som kastade omkring livet. Något svar lär vi aldrig få. Men kaotiskt var hans liv. När jag står och tittar på tavlan så minns jag en annan tavla som jag håller högt. En liten sak av Maljevitj som ska vara undanlagd någonstans på Erimitaget i St Petersburg. Jag vet inte vad den har för namn eller när den är målad med jag tänkte just på den när jag såg ovanstående Strindberg. Bägge handlar om rum. Om olika rum men ändå med någon gemenskap av nått ... fan vet vad ;-)

"Composition" Maljevitj, Erimitaget, St Petersburg.

För att återgå till Strindbergs lilla tavla med den brinnande himlen så trycks allt ihop av hotande mörka moln som pressar ihop tavlan, eller öppningen eller hålet mot horisonten, ett hål mot friheten? Detsamma gäller för havet som vaknar till liv av stormen och trycker sig uppåt mot de svarta molnen. Strindberg har många tavlor av den sorten där det finns flera fält som spelar mot varandra. En himmel. Ett moln. Hav. Strand.

Vill man leka lite kan man i ett av rummen där det finns ett annat rum, mörkrummet, ta en bild som blir som en strindbergstavla med olika fält. Här ser vi in i fotografens rike. Strindberg provade givetvis att fotografera. Karln provade ju det mesta som fanns i hans tid. Där inne finner vi bilder som är på på väg att bli bilder och till slut tynar dessa bilder bort och blir åter vita och det hela slutar med en tom plastlåda där vi väl alla s.a.s. till slut kommer att hamna när vårt ljus försvinner, i intet, i tomheten.  En kort sekund av ljus sen blir det mörkt. Den som förklarat det bäst (eller svårast) är väl Becket men det är en annan historia ...

Det vi har att arbeta med är ljus och mörker. De två som evigt spelar mot varann och dessa två skapar färgerna och livet och då ljuset försvinner är det ju slut för oss - men än får vi väl hoppas att det finns tid kvar och en strimma ljus så att ni som har tiden, besöker Liljevalchs utställning. Den var inte alls dum. Fundera då en extra stund på ljus och mörker, eller snarare: ljus och skugga - det är nämligen det materialet som Strindberg arbetar med.

 (film: från "mörkerrummet")

Text, bild, film: Peter Frisk

Press: SvD, DN,  

Gårdagens Paris - Jardin du Luxembourg

Man tager sig en stol som bara står där i hörn. Sätter sig där man vill. Tittar omkring sig och ser en massa människor som sitter och läser, funderar och stilla samtalar på gröna stolar lite huller om buller ... var finner man en enda stol i Stockholm fri att ställa var man vill i en park? 

23 Juli kl: 18:34, Jardin du Luxembourg, Paris.

Foto/text: Peter Frisk 

Gårdagens Paris ...

3 rue Cujas, Paris, kl. 15:37, den 24 juli 2012.

Foto: Peter Frisk