Vad har
den egentlige för syfte? Almedalsveckan. Vad är grundidén och vad får de som åker dit ut av det
hela? Vad får Sveriges medborgare ut av den här politikerveckan? Jag är nyfiken. Vad ger denna vecka mer än kostnader, uppätna snittar och urdruckan vitvinsglas?
För
en oinvigd känns det som ett spektakel av ord och kotterier och ”jag är där och företräder mitt personliga kapital" (citat påhittad fejk) och väldigt lite handling. Men det rullar visst rätt mycket skattepengar. Att
Almedalsveckan växt kopiöst under en och samma tid som ekonomin rusat med sin
lånekarusell, fastighetsboom och konsumtionsökning under 2000-2012 är kanske inte så konstigt. Möjligen drivs det hela av samma lagar? Vi har levt i leksakspengaspelets tidevarv och med pyramidspelsliknande banksystem samtidigt som vi alla vill leka bolag och när nu verklighetens klocka klämtar - den ekonomiska krisen- visar sig det mesta vara luft. Ja, då liknar hela den här cirkusveckan, för den oinvigde, en politisk bubbla med enbart yta och noll i innehåll. För mig speglar veckan tidseran 2000-2012 fullständigt.
Vad
får ni ut av det hela? Ni som åker dit? Och vad får skattebetalarna ut av det
hela?
Jag
känner en del som åker dit varje år. Man har lite småvänner på
Facebook och det meddelas när det är dags för veckan där och man får lite spridda infoskurar från ön. Men vad får ni ut? Eller rättare sagt, vad får de ut av det
hela som ni representerar? För mig verkar det hela handla om att snacka lite
sommarskvaller och runda av året med de som ni träffar under året i sammanhang som handlar om politik, lobbying och nätverksletande. Handlar
inte det hela om er egen möjlighet att kreera er egen karriärväg? För mig
känns det tyvärr så. Rätta mig gärna om jag har fel med konkreta
resultat.
Jag
har funderat på det här i många år. I dag skrev SvD med en liten undersökning angående statliga myndigheter som åker till Almedlasveckan och vad det hela kostar för skattebetalarna.
Man
undrar försiktigt varför Försvarsmakten lägger 745 000? Har inte de ett ”uppdrag”
att utföra som riksdag och regering gett dem? Är de månde en egen fri enhet
fristående från staten Sverige då landet släppt värnpliktsarmén och de ser kanske
så som ett företag likt alla andra? Varför de överhuvud finns på en sån
tillställning är för mig en gåta. Varför lägger Uppsala Universitet 450 000
då de gått ut med att de måste spara. Vad får de ut av det hela? Vad vill de få
ut av det hela? Lägger de kanske ut de här 450 000 för att åka till
Almedalsveckan och be politikerna om mer pengar just för att de måste spara? Verkar
det i så fall genomtänkt?
I dagens SvD
kan läsas att ”flera av myndigheterna” som medverkar i Almedalen förklarar att
deras syfte är att påverka beslutsfattarna. Är inte det rätt märkligt? En
myndighet för lobbyverksamhet mot den instans den egentligen tillhör och har
sitt uppdrag ifrån? Jag är inte direkt insatt i svensk förvaltning m.m. men jag
tycker det låter högst knasigt att en myndighet måste ta skattepengar för att
åka till Almedalen och påverka deras uppdragsgivare? Borde ju finnas vettigare
sätt. Ökningen kanske har att göra med att vi alla vill leka marknad? Allt blir
bolag. Kommunala verksamheter blir bolag och drivs efter mallen bolag. Skolor lägger ner miljoner på att skaffa ”kunder”.
Skolor drar ner på verksamheten, färre lärare, lägre löner, men inte på reklamutskicken
och annonseringen och mässorna som är av största vikt.
Jag är helt säker på att vi skulle se skrämmande siffror om vi räknade ut hur mycket skattepengar som går till annat än till den kärnverksamhet de var tänka för. Varenda småtjänsteman i alla kommunera har väl rest halva jorden runt till någon "viktig" mässa. Och konsultuppdragen ... ack ...
Jag undrar om Almedalen är rätt plats att diskutera viktiga politiska
frågor helt enkel? Stefan
Attedal (KD) noterar i alla fall det märkliga i SvD: ”Myndigheten jobbar ju på
uppdrag av regeringen. Man har redan kanaler för att både föra fram sina
resultat och åsikter”.
Utöver
det har vi sedan regionerna och kommunerna, universiteten redan nämnda,
förmodligen visa skolor etc o.s.v.. Det rinner nog i väg en bra slant utefter
gränderna i Visby och baksmällan kan sitta i länge …
Peter Frisk
(se också DN1, DN2)
lördag 30 juni 2012
fredag 29 juni 2012
Det känns snarare som om det inte finns hopp för Bellevueparken.
Att ta backen upp till toppen av Bellevueparken är i sin fridfullhet och känsla av ett gammalt Stockholm helt underbart. När man väl kommer upp möts man av några tjärade byggnader som vissa vill mena har tappat sin färg. Tjärade byggnader ser nu ut på det viset och var rätt vanliga förr. Väl uppe ser man en skylt där det står "Stockholms Brevduveklubb Grundad 1911" ... vad väcker inte det i fantasin, brevduvor ... man ler för sig själv och blir glad inombords. Tänk att en sådan ovanlig verksamhet kan finnas kvar i en stad som på eget bevåg dagligen gör allt för att operera bort ovanligheter för likriktigheter. Ja, man blir glad.
Ända sedan 30-talet har Stockholms brevduveklubb hyrt lokaler här uppe. Snart är de ett minne blott och staden blir åter lite fattigare på något unikt och annorlunda.
Jag läser i DN (28/6 -12) att "Det finns hopp för oss som gillar Bellevueparken" (se artikel nedan, tyvärr finns den inte länkad på nätet). Någon har passerat husen och noterat att färgen flagnat och att pannorna är trasiga. En ansvarig på fastighetsavdelningen svarar att det finns "en upprustningsplan för byggnaderna" och att man ska "starta ett utvecklingsarbete [jag anar det vanliga, ett avvecklingsarbete] för att hitta en ekonomisk lönsam verksamhet som kan inrymmas här". Vidare säger Lars Edwin Andersson från fastighetsavdelningen att "Det skräpar dessutom ner i parken och föreslås att man avvecklar". Man lockar då med de sedvanliga standarddrömfraserna, andra kulturella verksamheter. I det här fallet ska det bli "naturskola/ateljéverksamhet". Gott så kan man tänka ...
Men vi som följt stadens utveckling de senaste åren anar andra kvastar på berget. Väl renoverat [förmodligen hårt moderniserat] höjs hyran rejält och med största sannolikhet lär vi se kontor och väldigt få ateljéer eller naturskola. Vi lär förmodligen också se mindre av en underbar orörd kulturmiljö.
Kultur är enligt min uppfattning inte bara själva skalet. Huset. Kultur är också det som finns inuti byggnaderna. Dess verksamhet. Dess historia. I en vettig civiliserad kultur som gör allt för ett pluralistiskt samhälle ser man till att det finns möjligheter för alla möjliga olika uttryck. I det samhället tar man hand om tex de ideellas kraft och stöttar och hjälper och förstår dess värde.
Jag anser att Stockholms Brevduveförening har fullkomlig hemortsrätt till platsen. Har man betalt sin hyra sedan 30-talet borde givetvis Stockholm stad, utan att ens blinka, i rättvisans namn, samarbeta och hjälpa Stockholms Brevduveförening att reparerar husen. Så gör man om man har bara lite hyfs i kroppen.
Men så går det inte till numer, som vi kan se i artikeln i DN där det talas om "hopp".
Vi skulle kanske kunna tala om "Hopp" om stadens tjänstemän sa att "visst, vi stödjer er med material och hjälp att på något vis underhålla husen och vi tänker absolut inte riva ut det gamla eller bygga om fullständigt utan förstår att platsens värde ligger i det som finns inuti och utanför och hos verksamheten och det kanske går att få ihop insamlingar eller frivilligt arbete och givetvis vill vi ha kvar de här duvorna som funnits här sedan 30-talet och vi vill också be Er om ursäkt för att vi inte underhållit byggnaderna då ni är trogna långvariga hyresgäster - och sådana finner man inte lätt i dagens samhälle - så i dessa tider är ni ovärderliga".
Men så säger man inte och därför tycks "hoppet" snarare vara ute.
Peter Frisk
Klicka på bilden för att se hela artikeln:
Ända sedan 30-talet har Stockholms brevduveklubb hyrt lokaler här uppe. Snart är de ett minne blott och staden blir åter lite fattigare på något unikt och annorlunda.
Jag läser i DN (28/6 -12) att "Det finns hopp för oss som gillar Bellevueparken" (se artikel nedan, tyvärr finns den inte länkad på nätet). Någon har passerat husen och noterat att färgen flagnat och att pannorna är trasiga. En ansvarig på fastighetsavdelningen svarar att det finns "en upprustningsplan för byggnaderna" och att man ska "starta ett utvecklingsarbete [jag anar det vanliga, ett avvecklingsarbete] för att hitta en ekonomisk lönsam verksamhet som kan inrymmas här". Vidare säger Lars Edwin Andersson från fastighetsavdelningen att "Det skräpar dessutom ner i parken och föreslås att man avvecklar". Man lockar då med de sedvanliga standarddrömfraserna, andra kulturella verksamheter. I det här fallet ska det bli "naturskola/ateljéverksamhet". Gott så kan man tänka ...
Men vi som följt stadens utveckling de senaste åren anar andra kvastar på berget. Väl renoverat [förmodligen hårt moderniserat] höjs hyran rejält och med största sannolikhet lär vi se kontor och väldigt få ateljéer eller naturskola. Vi lär förmodligen också se mindre av en underbar orörd kulturmiljö.
Kultur är enligt min uppfattning inte bara själva skalet. Huset. Kultur är också det som finns inuti byggnaderna. Dess verksamhet. Dess historia. I en vettig civiliserad kultur som gör allt för ett pluralistiskt samhälle ser man till att det finns möjligheter för alla möjliga olika uttryck. I det samhället tar man hand om tex de ideellas kraft och stöttar och hjälper och förstår dess värde.
Jag anser att Stockholms Brevduveförening har fullkomlig hemortsrätt till platsen. Har man betalt sin hyra sedan 30-talet borde givetvis Stockholm stad, utan att ens blinka, i rättvisans namn, samarbeta och hjälpa Stockholms Brevduveförening att reparerar husen. Så gör man om man har bara lite hyfs i kroppen.
Men så går det inte till numer, som vi kan se i artikeln i DN där det talas om "hopp".
Vi skulle kanske kunna tala om "Hopp" om stadens tjänstemän sa att "visst, vi stödjer er med material och hjälp att på något vis underhålla husen och vi tänker absolut inte riva ut det gamla eller bygga om fullständigt utan förstår att platsens värde ligger i det som finns inuti och utanför och hos verksamheten och det kanske går att få ihop insamlingar eller frivilligt arbete och givetvis vill vi ha kvar de här duvorna som funnits här sedan 30-talet och vi vill också be Er om ursäkt för att vi inte underhållit byggnaderna då ni är trogna långvariga hyresgäster - och sådana finner man inte lätt i dagens samhälle - så i dessa tider är ni ovärderliga".
Men så säger man inte och därför tycks "hoppet" snarare vara ute.
Peter Frisk
Klicka på bilden för att se hela artikeln:
Käre medborgare, allt är tillrättalagt och ordnat för dig ...
.. tja ... vad ska man säga? En ny film om den nya Slussen kan skådas på DN:s webbsida.
Jag har lite svårt för slemmiga reklamfilmer likaväl som de där reklamlapparna Jehovas har där ett lejon ligger bredvid ett lamm. Nu handlar det inte om religion utan om stadstjänstemän som målar upp hur världen kommer te sig för oss. Det som gör mig mest förbannad med sånna här projekt är att det finns ingen plats för individualism. Alltså, man planerar uppifrån redan nu var caféer ska var, restauranger, handelsplats etc. Intet att det kan växa fram av befolkningen. Att de som bor i staden kan få för sig att här skulle jag vilja öppna ett café. "nej, si det går inte, caféerna ska ligga här och restaurangen här och kultur där". Det är det här som jag är mest kritisk mot - den tillrättalagda staden. Skapad uppifrån av tjänstemän i exploateringskontor och stadsbyggnadskontor och det sker nu på många platser. Jag vill hävda att de misstror sina invånare. En levande stad består enligt mig av ett myller av människor som startar rockklubbar i uttjänta lager eller krogar på märkliga ställen eller utför konst utan att blivit tillsagda var, öppnar butiker av annorlunda slag, vanliga slag, stora som små. En lyckad stad är blandad med 536.754 olika uttryck och sett att se på livet.
Jag hävdar bestämt att vi håller på att bygga oss en död stad.
Bara början, första texten, av det hela får mig att må illa: "Här ser vi hur gång- och cykelbanorna kommer att dras, var bilvägen går och var man kommer att kunna dricka sitt kaffe" ... var man kommer att dricka sitt kaffe ...
... men allmänheten kanske gillar det, att fösas runt som boskap där allt står klart och redo så de slipper tänka?
Jag har lite svårt för slemmiga reklamfilmer likaväl som de där reklamlapparna Jehovas har där ett lejon ligger bredvid ett lamm. Nu handlar det inte om religion utan om stadstjänstemän som målar upp hur världen kommer te sig för oss. Det som gör mig mest förbannad med sånna här projekt är att det finns ingen plats för individualism. Alltså, man planerar uppifrån redan nu var caféer ska var, restauranger, handelsplats etc. Intet att det kan växa fram av befolkningen. Att de som bor i staden kan få för sig att här skulle jag vilja öppna ett café. "nej, si det går inte, caféerna ska ligga här och restaurangen här och kultur där". Det är det här som jag är mest kritisk mot - den tillrättalagda staden. Skapad uppifrån av tjänstemän i exploateringskontor och stadsbyggnadskontor och det sker nu på många platser. Jag vill hävda att de misstror sina invånare. En levande stad består enligt mig av ett myller av människor som startar rockklubbar i uttjänta lager eller krogar på märkliga ställen eller utför konst utan att blivit tillsagda var, öppnar butiker av annorlunda slag, vanliga slag, stora som små. En lyckad stad är blandad med 536.754 olika uttryck och sett att se på livet.
Jag hävdar bestämt att vi håller på att bygga oss en död stad.
Bara början, första texten, av det hela får mig att må illa: "Här ser vi hur gång- och cykelbanorna kommer att dras, var bilvägen går och var man kommer att kunna dricka sitt kaffe" ... var man kommer att dricka sitt kaffe ...
... men allmänheten kanske gillar det, att fösas runt som boskap där allt står klart och redo så de slipper tänka?
torsdag 28 juni 2012
"En fördämning mot Stilla havet" av Marguerite Duras.
Förlaget Moderinista måsta jag säga gör välgärningar i sina utgivningar. En nyutgivning av "En fördämning mot Stilla havet" av Marguerite Duras anmäldes i veckan av DN.
Jag tror Åsa Beckman som recenserar boken sätter fingret på en viktig del av vad som gör de stora författarna stora - brist på medkänsla (nödvändigtvis inte i sig själva, i sina liv, vilket man å andra sidan inte kan veta något om). Att oavsett omständigheter beskriva vad som observerats och skriva ner det hur jävligt det än ter sig måste ju vara det svåra. Paradoxalt nog kan det visa sig att just den bristen på medkänsla kan bära ett fullkomligt medlidande i sig - möjligen inte för den enskilda mänskliga individen utan för mänskligheten i det stora hela. Det händer väl då och då att vi människor springer omkring och tror oss sprida en massa medlidande om andra (vi ser på nyheterna och lider och tar oss lite chips) medan vi egentligen mest lider över oss själva. En bra författare är grym och visar oss allt det här. En bra författare vänder en spegel mot oss och visar vad vi egentligen är: Människor.
"Få författare kan skruva till en så hård och obeveklig ton som Marguerite Duras. När hon skildrar personer som av någon anledning lider blir det nästan outhärdligt eftersom hon inte för ett ögonblick visar någon medkänsla. Därför framstår de som ovanligt ensamma." Åsa Beckman
Just nu ordentligt nedsänkt i Strindbergs världar för första gången i livet ter sig Strindberg som en av de som verkligen var fullständigt hänsynslös och just beskriver människorna utan medlidande i sina pjäser, i sin maktkamp. De må gälla inom hemmets väggar eller på jobbet eller stater emellan. Han må varit ett svin men var i Durasnivå eller tvärtom ... Jag förmodar också att det är just därför han väcker så mycket ilska ... hos människorna :-)
Peter Frisk
Jag tror Åsa Beckman som recenserar boken sätter fingret på en viktig del av vad som gör de stora författarna stora - brist på medkänsla (nödvändigtvis inte i sig själva, i sina liv, vilket man å andra sidan inte kan veta något om). Att oavsett omständigheter beskriva vad som observerats och skriva ner det hur jävligt det än ter sig måste ju vara det svåra. Paradoxalt nog kan det visa sig att just den bristen på medkänsla kan bära ett fullkomligt medlidande i sig - möjligen inte för den enskilda mänskliga individen utan för mänskligheten i det stora hela. Det händer väl då och då att vi människor springer omkring och tror oss sprida en massa medlidande om andra (vi ser på nyheterna och lider och tar oss lite chips) medan vi egentligen mest lider över oss själva. En bra författare är grym och visar oss allt det här. En bra författare vänder en spegel mot oss och visar vad vi egentligen är: Människor.
"Få författare kan skruva till en så hård och obeveklig ton som Marguerite Duras. När hon skildrar personer som av någon anledning lider blir det nästan outhärdligt eftersom hon inte för ett ögonblick visar någon medkänsla. Därför framstår de som ovanligt ensamma." Åsa Beckman
Just nu ordentligt nedsänkt i Strindbergs världar för första gången i livet ter sig Strindberg som en av de som verkligen var fullständigt hänsynslös och just beskriver människorna utan medlidande i sina pjäser, i sin maktkamp. De må gälla inom hemmets väggar eller på jobbet eller stater emellan. Han må varit ett svin men var i Durasnivå eller tvärtom ... Jag förmodar också att det är just därför han väcker så mycket ilska ... hos människorna :-)
Peter Frisk
onsdag 30 maj 2012
"Something is happening here, but you don't know what it is"
Jag vet inte, men han satte allt huvet på spiken. Det hela darrar.
Är det inte lite så det är just nu? En värld, ett samhälle, en tid, människor vi tycker oss känna igen och förstå oss på. Kan det vara så att allt det som vi tar för givet och tycker oss förstå har förändrats i grunden? Till något oförklarligt? Obeskrivbart? Något som ligger där, pyr, gnager, som vi inte kan sätta ord på?
Va fan är det som händer? Husen står ju kvar. Vägarna för oss dit vi brukar åka. Uttrycken och orden är välkända, välfärd, trygghetssystem, sjukvård till alla, verandor, vita knutar, melodifestivaler och fotbollmatcher pågår som förut, fansen skrålar ...
Men det är något som har ändrats. Fan vet vad. Allt är som det varit men få orienterar sig i det hela. Hittar. Känner sig på rätt plats. Känner sig bekväm i sitt skinn. Författaren Ulf Eriksson skrev i en artikel på "Under strecket" i SvD (Mörkret tilltar i nya spanska romaner) om två nutida spanska författare. Jag citerar följande av vad han skrev om en av böckerna, av madridskan Belén Gopegui:
"Stadens gator och hus, liksom de politiska överläggningarna i ett land där Europas ekonomiska och sociala kris dag för dag djupnar, framanas med en återhållen realism som får det framtonade samhället att bli en symbol för någonting obekant och kanske obegripligt. Här har vi en alldeles igenkännbar värld som avbildar det okända".
Att bli "en symbol för någonting obekant och kanske obegripligt". Allt är hos oss nu i världen så bekant. Vi ser vad som sker då vi har fullkomlig uppkoppling och fullkomlig information. Men det är något någonstans som gnager. Som inte är som det har varit och det finns något obegripligt i det hela. "Här har vi en alldeles igenkännbar värld som avbildar det okända".
Det anas en känsla av att något håller på att rasa och att vad man än gör för att förhindra det så är det dömt att misslyckas. Att läget är prekärt. Någonstans står något och svajar. Bygget. Det där globala bygget som ingen riktigt vet vad det hade för mål mer än att öka den årliga produktiviteten och avkastningen och ...
"Something is happening here, but you don't know what it is"
"do"
"you,"
"Mr Jones?"
Peter Frisk
Är det inte lite så det är just nu? En värld, ett samhälle, en tid, människor vi tycker oss känna igen och förstå oss på. Kan det vara så att allt det som vi tar för givet och tycker oss förstå har förändrats i grunden? Till något oförklarligt? Obeskrivbart? Något som ligger där, pyr, gnager, som vi inte kan sätta ord på?
Va fan är det som händer? Husen står ju kvar. Vägarna för oss dit vi brukar åka. Uttrycken och orden är välkända, välfärd, trygghetssystem, sjukvård till alla, verandor, vita knutar, melodifestivaler och fotbollmatcher pågår som förut, fansen skrålar ...
Men det är något som har ändrats. Fan vet vad. Allt är som det varit men få orienterar sig i det hela. Hittar. Känner sig på rätt plats. Känner sig bekväm i sitt skinn. Författaren Ulf Eriksson skrev i en artikel på "Under strecket" i SvD (Mörkret tilltar i nya spanska romaner) om två nutida spanska författare. Jag citerar följande av vad han skrev om en av böckerna, av madridskan Belén Gopegui:
"Stadens gator och hus, liksom de politiska överläggningarna i ett land där Europas ekonomiska och sociala kris dag för dag djupnar, framanas med en återhållen realism som får det framtonade samhället att bli en symbol för någonting obekant och kanske obegripligt. Här har vi en alldeles igenkännbar värld som avbildar det okända".
Att bli "en symbol för någonting obekant och kanske obegripligt". Allt är hos oss nu i världen så bekant. Vi ser vad som sker då vi har fullkomlig uppkoppling och fullkomlig information. Men det är något någonstans som gnager. Som inte är som det har varit och det finns något obegripligt i det hela. "Här har vi en alldeles igenkännbar värld som avbildar det okända".
Det anas en känsla av att något håller på att rasa och att vad man än gör för att förhindra det så är det dömt att misslyckas. Att läget är prekärt. Någonstans står något och svajar. Bygget. Det där globala bygget som ingen riktigt vet vad det hade för mål mer än att öka den årliga produktiviteten och avkastningen och ...
"Something is happening here, but you don't know what it is"
"do"
"you,"
"Mr Jones?"
Peter Frisk
En bok om Göteborg ...
Nu under min andra boendeperiod i staden, har jag börjat läsa den. Boken är en, ja, genren har inget egentligt namn (inte vad jag vet i alla fall) - en slags flanörbok kanske ..? Ett tema som idag är sällsynt men som en gång i tiden var vanligare än i dag. En författare, skribent, promenerar genom en stad som han kan utan och innan. Han berättar om högt och lågt och har allt som oftast en tecknare vid sin sida. Han beskriver kunnigt och ofta osentimentalt små skrymslen, människor och förändringar.
Boken "I Göteborg" (1978) är en sådan trevlig bok. En funderarebok med en tecknare som skissar och i det här fallet två skribenter. Författarna Magnus Hedlund och Claes Hylinger och tecknaren Lennart Aschenbrenner.
P.S. När tid finnes, innan tiden är slut, ska jag leta upp Restaurant Gyllene Prag och jag hoppas vid min gud att den finns kvar ... (givetvis står det på dess hemsida att de "bygger om" ... min vanliga jävla otur ... och nu såg jag att det ligger i ett nytt hus - teckningen ovan är från ett äldre ... hm ...).
måndag 7 maj 2012
Mark Rothko - The Segrams Murals - Tate
Det är det närmaste jag kommer något som kan kallas gudomligt.
Var gång jag kliver in i Det rummet fylls jag av något. Detta rum är nollpunkten på jorden. Inne i rummet på Tate Modern i London bland dessa högst mystiska märkliga sugande krafter av röd färg - mestadels - i olika nyanser, skapas något i luften. Ett Något som åtminstone jag sugs fullständigt in i friktionsfritt. Ett omedvetet medvetande. En vibration som inte vibrerar. En sinnesförändring som ingen ser. Ett stillestånd i ständig rörelse. Jag begriper det inte. Och det är just det som är det underbara i detta stora hela - livet. Det finns inget att ta på. Inget att hänga upp sig på. Tyngdlagen, de fysiska lagarna har upphört, slutat att existera, lagt av. Allt flyter i detta rum. Tiden, som inte finns, står still och blir till ett hål av något stort rött ... ingenting. Universum öppnar sig och pressas åter ihop till en solitär materia där allt kanske var vår början och ... vårt slut? Jag tippar att det är så döden ter sig, precis innan det säger, "blink" ... en lättnad och en hoptryckning och inget mer.
Jag älskar det rummet. Jag får nosa på döden. Och det är skönt.
The Seagram Murals skapades av Mark Rothko och skulle hängas på restaurangen The Four Seasons som fortfarande kan besökas i New York. Inte långt från MoMa i den rätt berömda Seagram Building som ritades av Ludwig Mies van der Rohe och Philip Johnson 1956. Färdig 1958. Rothkos tavlor hamnade aldrig i restaurangen. Han ville det inte. Om om nu funnits, och tavlorna hamnat på dess väggar, hade bland annat President Kennedy möjligen beundrat dem (eller avskytt dem) när han åt sin 45-årsmiddag där 1962. Vem vet, kanske han i så fall hade sett in och igenom tiden och upptäckt sitt kommande öde?
Men tavlorna hamnade aldrig på väggarna. De hamnade i London. På Tate Modern. Där står jag ibland och tänker på döden. Denna smala hinna som skiljer oss åt. Ingen direkt egensinnad tanke. Poeten Lorca sägs ha haft en besatthet av döden. Hans död blev en avrättning i ett dike. Kanske, vem vet, Leonard Cohen hittade rätt i sin tolkning av Lorcas "Pequeño Vals Vienès" (eg. på eng. Little Viennese Waltz) med strofen "There´s a shoulder where death comes to cry" som i en direkt översättning egentligen skulle vara "a shoulder for death to cry on" vilket spelar så liten roll här framför Rothkos tavlor medan vår egen Bellman med sin "märk hur vår skugga" säger oss att vi försvinner bort, likt skuggor, i en dimma, ut ur existensen och aldrig mer återvänder vi. Hur vi alla, djur som människor, under historien gång slängts ut på dessa "berg och slätter för att tumla om och leka, och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och gud" som Dan Andersson diktar, för att kanske på något vis rättfärdiga vår existens, trots att vi alla blir till stoff. Vad vet jag? Vad visste Bellman?Jag, Dan, Lorca, Cohen, Rothko, Bellman och du? Vad vet vi?
Under sommaren -11 läste jag Jung och Mäster Eckhardt. Det förvånade mig inte när jag läste någonstans att Rothko läst en del Jung. Han, Rothko, ska ha sett sitt måleri som en filosofisk akt.
Seagrams Murals.
Peter Frisk
Jag älskar det rummet. Jag får nosa på döden. Och det är skönt.
Men tavlorna hamnade aldrig på väggarna. De hamnade i London. På Tate Modern. Där står jag ibland och tänker på döden. Denna smala hinna som skiljer oss åt. Ingen direkt egensinnad tanke. Poeten Lorca sägs ha haft en besatthet av döden. Hans död blev en avrättning i ett dike. Kanske, vem vet, Leonard Cohen hittade rätt i sin tolkning av Lorcas "Pequeño Vals Vienès" (eg. på eng. Little Viennese Waltz) med strofen "There´s a shoulder where death comes to cry" som i en direkt översättning egentligen skulle vara "a shoulder for death to cry on" vilket spelar så liten roll här framför Rothkos tavlor medan vår egen Bellman med sin "märk hur vår skugga" säger oss att vi försvinner bort, likt skuggor, i en dimma, ut ur existensen och aldrig mer återvänder vi. Hur vi alla, djur som människor, under historien gång slängts ut på dessa "berg och slätter för att tumla om och leka, och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och gud" som Dan Andersson diktar, för att kanske på något vis rättfärdiga vår existens, trots att vi alla blir till stoff. Vad vet jag? Vad visste Bellman?Jag, Dan, Lorca, Cohen, Rothko, Bellman och du? Vad vet vi?
Under sommaren -11 läste jag Jung och Mäster Eckhardt. Det förvånade mig inte när jag läste någonstans att Rothko läst en del Jung. Han, Rothko, ska ha sett sitt måleri som en filosofisk akt.
Seagrams Murals.
Peter Frisk
fredag 4 maj 2012
En märklig krock för mitt jag - W.G Sebald och Ulf Eriksson
Det är så märkligt ibland. Förra helgen blev på sitt sätt magisk. Litterärt magiskt. Jag gick från mitt favoritfik på Söder och fick en märklig måste-bara-ha-känsla av att jag absolut måste till biblioteket för att låna någon bok av den tyske författaren W.G. Sebald som jag tidigare har läst en bok av - "Utvandrade" - och som jag anser vara en av de bättre författare jag någonsin läst. Det är nu sällsynt att någon bok finns inne av denne W.G. Sebald så det var på chans jag gick till biblioteket.
Jag gick alltså till Medborgarplatsen för att låna en bok av W.G. Sebald. Jag finner "Austerlitz". När jag ska gå från biblioteket råkar jag se en bok av Ulf Eriksson, författaren och poeten, på det bokbord där man ställer upp nya titlar. Jag känner till honom en aning och tar även den boken med det läckra namnet "De oföddas förflutna" och visste då inte att de två böckerna var kompisar, satt ihop, hade med varann att göra. På tunnelbanan läste jag några partier ur Ulfs essäbok som tycktes lovande och framåt kvällen börjar jag läsa W.G. Sebald och blev ... fast. Jag streckläste boken under lördagen. På söndagen återgick jag till Erikssons bok och hade en märklig känsla av att de här två kommer nog att mötas. Att mötas i mitt läsande. Jag visste nu säkert att denna Sebald skulle att dyka upp hos Eriksson.
Och så på sid 76 nämns Sebald kort för att på sid 78 få större plats där skribenten lägger ut en längre harang om ... W.G. Sebald (man ska komma ihåg att det inte är direkt vanligt att den här Sebald nämns så ofta i Sverige).
Jag verkligen älskar när det händer. Dessa märkliga möten. Denna slump som i efterhand ser ut som en tanke. Jag förvånas inte längre. Det händer för ofta. Dessa kopplingar. Det är verkligen vackert när det sker. Livet blir så mycket mer. Den text som Sebald dyker upp i hos Eriksson är om gång, om att gå (Sebald gick mycket och även Eriksson, säger Eriksson). Min egen sysselsättning, eller yrke om man så vill, är ju att gå. Namnet på min sysselsättning säger ju allt: Stadsvandrare. Att gå. En daglig sysselsättning för min lekamen. utövar, Att gå och gå genom stad efter stad, gata efter gata, upp och ner. Mestadels utan mål och utan dessa mål har jag att jag funnit mycket i mitt gående.
Nu gick jag från Giffis och skulle ha tag i Sebald och fann även en bok av Eriksson som skrev om Sebald som jag därefter läste på ett dygn. Det hela slutade med att jag var tvungen, helt enkelt tvungen, trots en ickebefintlig ekonomi, att köpa den nya samlingsupplaga som utkommit. Så jag slank in snabbt som tusan på första bokhandel och köpte den.
En rejäl klump på ca 1.219 sidor :-) För den som tycker om författare som fördjupar sig i minnet så är detta en guldgruva. Va? Vad jag gör nu? ... läser Sebalds "Dikt, prosa, essä" :-)
... om man som jag är fascinerad av tiden och rummet infann sig dessa två författare som inbjudna av mitt omedvetna jag ...
Jag gick alltså till Medborgarplatsen för att låna en bok av W.G. Sebald. Jag finner "Austerlitz". När jag ska gå från biblioteket råkar jag se en bok av Ulf Eriksson, författaren och poeten, på det bokbord där man ställer upp nya titlar. Jag känner till honom en aning och tar även den boken med det läckra namnet "De oföddas förflutna" och visste då inte att de två böckerna var kompisar, satt ihop, hade med varann att göra. På tunnelbanan läste jag några partier ur Ulfs essäbok som tycktes lovande och framåt kvällen börjar jag läsa W.G. Sebald och blev ... fast. Jag streckläste boken under lördagen. På söndagen återgick jag till Erikssons bok och hade en märklig känsla av att de här två kommer nog att mötas. Att mötas i mitt läsande. Jag visste nu säkert att denna Sebald skulle att dyka upp hos Eriksson.
Och så på sid 76 nämns Sebald kort för att på sid 78 få större plats där skribenten lägger ut en längre harang om ... W.G. Sebald (man ska komma ihåg att det inte är direkt vanligt att den här Sebald nämns så ofta i Sverige).
Jag verkligen älskar när det händer. Dessa märkliga möten. Denna slump som i efterhand ser ut som en tanke. Jag förvånas inte längre. Det händer för ofta. Dessa kopplingar. Det är verkligen vackert när det sker. Livet blir så mycket mer. Den text som Sebald dyker upp i hos Eriksson är om gång, om att gå (Sebald gick mycket och även Eriksson, säger Eriksson). Min egen sysselsättning, eller yrke om man så vill, är ju att gå. Namnet på min sysselsättning säger ju allt: Stadsvandrare. Att gå. En daglig sysselsättning för min lekamen. utövar, Att gå och gå genom stad efter stad, gata efter gata, upp och ner. Mestadels utan mål och utan dessa mål har jag att jag funnit mycket i mitt gående.
Nu gick jag från Giffis och skulle ha tag i Sebald och fann även en bok av Eriksson som skrev om Sebald som jag därefter läste på ett dygn. Det hela slutade med att jag var tvungen, helt enkelt tvungen, trots en ickebefintlig ekonomi, att köpa den nya samlingsupplaga som utkommit. Så jag slank in snabbt som tusan på första bokhandel och köpte den.
En rejäl klump på ca 1.219 sidor :-) För den som tycker om författare som fördjupar sig i minnet så är detta en guldgruva. Va? Vad jag gör nu? ... läser Sebalds "Dikt, prosa, essä" :-)
... om man som jag är fascinerad av tiden och rummet infann sig dessa två författare som inbjudna av mitt omedvetna jag ...
måndag 2 april 2012
Arkitekturmuseet visar arkitektur - Stockholms Stadshus
Med glädje lämnade jag Arkitekturmuseet och gick ut i den rätt kalla aprilluften i söndags. Jag hade sett en utställning om arkitektur på vårt museum för arkitektur. Det var, ja märkligt nog, en ovanlig företeelse ...
Utställningen med ett klurigt småkul namn som verkligen förklarar vad utställningen handlar om: "Under verket - Stockholms Stadshus på Arkitekturmuseet". En bra utställning helt enkelt utan en massa försök till onödigt krimskrams. Numer är det ju brukligt att få se en vit tom hall med någon pinal i ett hörn eller ett märkligt ting hängandes i taket i en ståltrå och ett antal rakbladssmala led-skärmar och någon annan "modern" pryl att knappa på som det för det mesta står ur funktion på. Så var det inte här. Besökaren fick komma in bakom verket eller just "under verket" som utställningen heter.
Hur planeras och hur växer ett sånt komplex byggnadsverk som Stadshuset fram?
Originalritningar och utkast, bilder, egna röster från de som var med, inredning, konst och konstnärer och byggets process från början till slut. Det jag fastande för var några svartvita bilder där man ritat in hur byggnaden skulle te sig mot sin omgivning, i sin stadsmiljö (vore något för vår mest överskattade arkitektdilletant Wingårdh att ta efter). Jag förmodar att arkitekten Ragnar Österberg, tillsammans med sin styrka, gick ut och såg platsen från flera håll i verkligheten. Problemet med dagens "arkitekter", om man nu kan kalla dem så, är att de sällan tar sig tid att lämna sin plats framför datorn. För att få en sann bild av proportioner måste man ge sig ut i verkligheten. Jag tror att det är en av de viktigaste orsakerna som skiljer nutida arkitektur mot äldre. Man hade förr en större känsla och kunskap om proportioner och dess samspel. Tar vi Stadshuset så är det en perfekt byggnad propertioneligt (man kan ogilla stilen men proportionerna är perfekta). Inget uttryck tar i överhand mot andra. Byggnaden har ett fullständigt samspel mellan detaljerna och det beror till stor del på hantverket som ligger bakom - ett hantverk som är obefintligt i dagens "arkitektur" och då blir det som det blir (man tror idag mer på att skrika högt och att det är detsamma som att då hörs och syns jag bäst). Trots sin storlek och volym i förhållande till sin omgivning har byggnaden passat in där den står. Stadshuset smälte snabbt in i sin miljö trots att dess grannar bestått av små hus av olika karaktär. Stadshuset har varit en del av Stockholm och står helt enkelt exakt där det ska stå. Huset är helt enkelt ritat för sin plats (det är svårare att säga detsamma om den byggnad som nu står i närheten ... Waterfront ... en byggnad som säger allt om vår tids underutveckling och amatörism).
Det tog tid innan man kom fram till Stadshusets slutliga utformning. En mängd olika utkast förekom det slutliga verket. Utställningen visar pedagogiskt framväxten av byggnaden ur dessa olika skisser. Här finns korta informativa texter om alla de konstnärer som var inblandade i processen (något som ju är obefintligt i dagens kunskapsfria tid där all bön och tro sker framför vårt universalverktyg datorn - och då blir det som det blir). Avslutningsvis finns det lite om framtiden och om ikonbyggnadens vara eller inte vara.
Besök utställning. Den är väl värd ett besök. Gör det innan museet återgår till det vanlig att visa allt annat än just ... arkitektur. Nästa utställning handlar om modeskaparen Jean Paul Gaultier ... mode är ju hett som fan numer, så visst, lika bra att arkitekturmuseet visar det ... i dessa shoppingtider kan man nog hitta nån bra sponsor också ...
Peter Frisk (text och bild)
Utställningen med ett klurigt småkul namn som verkligen förklarar vad utställningen handlar om: "Under verket - Stockholms Stadshus på Arkitekturmuseet". En bra utställning helt enkelt utan en massa försök till onödigt krimskrams. Numer är det ju brukligt att få se en vit tom hall med någon pinal i ett hörn eller ett märkligt ting hängandes i taket i en ståltrå och ett antal rakbladssmala led-skärmar och någon annan "modern" pryl att knappa på som det för det mesta står ur funktion på. Så var det inte här. Besökaren fick komma in bakom verket eller just "under verket" som utställningen heter.
Hur planeras och hur växer ett sånt komplex byggnadsverk som Stadshuset fram?
Originalritningar och utkast, bilder, egna röster från de som var med, inredning, konst och konstnärer och byggets process från början till slut. Det jag fastande för var några svartvita bilder där man ritat in hur byggnaden skulle te sig mot sin omgivning, i sin stadsmiljö (vore något för vår mest överskattade arkitektdilletant Wingårdh att ta efter). Jag förmodar att arkitekten Ragnar Österberg, tillsammans med sin styrka, gick ut och såg platsen från flera håll i verkligheten. Problemet med dagens "arkitekter", om man nu kan kalla dem så, är att de sällan tar sig tid att lämna sin plats framför datorn. För att få en sann bild av proportioner måste man ge sig ut i verkligheten. Jag tror att det är en av de viktigaste orsakerna som skiljer nutida arkitektur mot äldre. Man hade förr en större känsla och kunskap om proportioner och dess samspel. Tar vi Stadshuset så är det en perfekt byggnad propertioneligt (man kan ogilla stilen men proportionerna är perfekta). Inget uttryck tar i överhand mot andra. Byggnaden har ett fullständigt samspel mellan detaljerna och det beror till stor del på hantverket som ligger bakom - ett hantverk som är obefintligt i dagens "arkitektur" och då blir det som det blir (man tror idag mer på att skrika högt och att det är detsamma som att då hörs och syns jag bäst). Trots sin storlek och volym i förhållande till sin omgivning har byggnaden passat in där den står. Stadshuset smälte snabbt in i sin miljö trots att dess grannar bestått av små hus av olika karaktär. Stadshuset har varit en del av Stockholm och står helt enkelt exakt där det ska stå. Huset är helt enkelt ritat för sin plats (det är svårare att säga detsamma om den byggnad som nu står i närheten ... Waterfront ... en byggnad som säger allt om vår tids underutveckling och amatörism).
Besök utställning. Den är väl värd ett besök. Gör det innan museet återgår till det vanlig att visa allt annat än just ... arkitektur. Nästa utställning handlar om modeskaparen Jean Paul Gaultier ... mode är ju hett som fan numer, så visst, lika bra att arkitekturmuseet visar det ... i dessa shoppingtider kan man nog hitta nån bra sponsor också ...
Peter Frisk (text och bild)
fredag 30 mars 2012
Har det hänt nått?
Veckans skörd av utvalda artiklar och nyhetsinslag.
29 mars
29 mars
- Dagens "Vinsterna privatiseras, förlusterna socialiseras", en text om "Demokratins förfall" i GP.
- Då rivs ett hus till, personligen tror jag på en kommande rivningsvåg, tyvärr, men så ser tidsandan ut: "Biografen Astoria på Nybrogatan rivs", DN.
- Veckans spion, i SVT, passa dig för grannens kanariefågel.
- Dagens misslyckade upphandling, Västtrafik "Inte läge att berätta vem - från Västnytt", Västnytt.
- "Blöt nostalgitripp genom Tarkovskijs landskap", det har tydligen släppts en box, tack, en mecenat för inköp!
- Veckans bok som jag borde läsa: "Mörk hemlöshet i vitt New York", tror den kan ge en hel del.
- Och där försvann 300 mille igen av skattepengarna ner i några privata aktörers fickor: "Stockholmarnas rullstolar blev en guldgruva"
- Alltid lika kul att läsa Carl-Johan Malmberg i SvD. Speciellt när han skriver om Mahler, då gnistrar han. Dagens Understrecker: "Andra symfonin är Mahlers mest angelägna".
- Det var generalstrejk i Spanien i går. Det kokar och att krisen i Europa är över ... glöm det. Vi står inför mycket svåra tuffa turbulenta våldsamma tider, tyvärr ... "Eurozonens nya krisområde: Spanien"
31 mars
- En gång älskade jag idrott och var bokstavligen totalfrälst. Det har raserats. I dag skrev Lars Lindblad den bästa text jag sett på länge om idrott: "Mot den moderna fotbollen". DN
- Hos ekonomerna saknas inte tro på framtiden. Det är mer illa ställt med deras historiska kunskaper. Då går det som det går och framtiden blir allt som oftast inte som ekonomerna vill. Läs Richard Swartz "Finansvalparnas dumdryghet". DN
- Eftersom jag läste en text av Ingo Schulze 29 mars så nappade jag på följande artikel som dök upp: "Ingo Schulze – 10 theses about the crisis"
1 April
- Arkitekturmuseet visar arkitektur - om Stadshuset: "Arkitekturmuseet visar arkitektur - Stockholms Stadshus" Peter Frisk.
- Kunskap, fortfarande och alltid det viktigaste att ge våra barn. Väl rustade när de ger sig ut. Inte bli drejade till en kugge. "Vi måste sluta nedvärdera kunskap" Brännpunkt, SvD.
- Gunnar Björling en stor förnyare, Under Strecket, SvD: "Björling förnyade idyllen genom att spränga den".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)