Kulturhusets bibliotek - nu mörknar det

Det finns platser som har sin speciella karaktär.

En av dessa platser i Stockholm är Kulturhusets bibliotek vid Sergels torg. Från år 1974 har det varit möjligt att slå sig ner två våningar upp i Peter Celsings byggnad och spana ut över Sergels torg. Torget må vara kritiserat och förkastat, men att sitta där med Plattan nedanför sig och läsa en bok, kanske plocka fram någon gammal skiva och bara lyssna sig bort någon timme, se stadens rörelser och alla människorna som susar fram mellan övergångsställena in och ut i kommersens lador är en i sanning gudomlig upplevelse. Jag vill påstå att platsen verkligen är en av få i Stockholm med en internationell känsla.

Givetvis ska en sådan plats försvinna.
Vi ska bli 2000-talsfähiga. Vilket betyder omflyttning och förändring.

Det har tillsatts en ny chef och det som kännetecknar nya chefer under 2000-talet är att de soppar loss rejält med sina 2000-talskvastar. Man förändrar i egentlig mening inte så mycket i sina verksamheter. Vad man gör är mer av kosmetisk art - man fixar ytan - samt, man flyttar om. Saker och ting som legat på en plats i alla tider ska flyttas någon annastans. Det ses som inovativt och modernt - det måste hända något. Så man flyttar om och fixar till ny inredning och vips ses man som handlingskraftig. Allt från museer och centralstationer och bibliotek och myndigheter och staliga verk och kulturella institutioner ska ändras om - det är som en naturlag. Det blev 2000-tal och det krävs ny inredning, flytt, ändring - framtid!

Den rätt nya chefen i Kulturhuset gör som sina gelikar i chefsvärlden, han flyttar om. En av de absolut bästa läsplatserna i Stockholm skickas ner till gatuplanet mot Sergels torg. Utsikten för de läsande blir noll. Det sägs i en artikel i DN (2/7 -09) att "han öppnar glashuset". Möjligen i viss mening men definitivt inte i den läsande allmänhetens mening.

Den plats som drog mig till Kulturhuset för första gången var just biblioteket. Det var när jag slog mig ner där för att läsa en bok som jag uppfattade vilken härlig byggnad Kulturhuset kunde vara. Själva glaset som skilde mig från världen därute och att jag ändå befann mig i denna värld, men på tryggt avstånd, och att alla kringliggande 60-och 70-talshus helt plötsligt fick en karaktär, blev levande, blev en del av mitt Stockholm - jag hade aldrig tidigare uppskatta Sergels torg från gatuplan s.a.s. Och boken i min hand, en glimt i den, vidare ut mot betongen och folklivet och tystnaden bakom glaset - verkligheten och fantasin i ett samspel som skapade samhörighet - ja, allt det där fick mig att få upp ögonen för Kulturhuset i övrigt och framför allt biblioteket med dess magiska surrealistiska utsikt. Jag är helt övertygad om att många med mig hittat Kulturhuset främst genom dess bibliotek och på så sätt funnit dess speciella utsikt.

Så det tar vi bort.

Ja, denna skräck för det förgångna. Denna osäkerhet och nervositet för tillvaron. Kulturhusets chef ska nu göra ett bibliotek för 2000-talet. Han kan inte tänka sig att flyta på den framgång, på den känsla, som redan finns där. Varför kan man inte ha en plats i Stockholm där man kan sitta och mysa och samtidigt begrunda att "ja, här har stockholmare sedan 1974 suttit och spanat ut"? - att man känner sig delaktig i en historia - en historia som det här landet gör allt för att förinta på alla plan (detta säger jag i vishet av att hela stan håller på att omskapas till något helt nytt i framtidsivrarnas tecken och tro). Nej då, man "ska in i 2000-talet" ... denna rädsla, denna osäkerhet som uttrycker sig i tiden med all dess förändring för förändringens egen skull ...

Behåll Kulturhusets bibliotek med sin fantastiska utsikt!

De blå gardinerna på Fjällgatan

Protester kan ta sig olika uttryck. Vid Odenplan har man under flera år flaggat rött mot bygget av en galleria under Odenplan och lyckats få stopp på planerna (åtminstone sägs det så). På Stigberget flaggas det blått genom fönstren ut mot Fjällgatan. Vad betyder nu detta?

De blå gardinerna står för en protest mot planer på att bebygga en blåklassad tomt uppe på Stigberget. Stadsbyggnadskontoret som i Stockholm fått för sig att man kan göra lite som man tycker trycker numer in byggnader på varenda liten plätt man finner på. Man bryr sig föga om det är kulturområde eller inte - bygga ska man. Här finns en av de vackraste platserna i Stockholm med en enhetlig bebyggelse av äldre snitt.

Min uppmaning - Rädda Stigberget!
Klicka på bilden för att få den större och tipsa gärna vidare till andra.

Stockholms förändring

Det händer saker i Stockholm.

Jag har dagligen följt byggnationerna mitt i stan. Det senaste projektet Stockholm Waterfront har under vintern och våren vuxit upp bredvid Centralstation och tagit sin plats. Vad lär vi oss av detta projekt och om Stockholms framtida stadshorisont? (Skyline som det nu ska heta om man ska hänga med, svenska läsare kan se ordlista längre ner)

Mitt förslag till den som uttalar sig om höga hus i Stockholm är att ta en rejäl sväng upp på Skinnarviksberget på Södermalm. Fortsätt gå bort mot Torkel Knutssongatan och vidare mot Kattgränd, därefter Monteliusvägen. Ni ska hela tiden se ut över staden. Betrakta dess proportioner, anteckna, funderar på vad ni ser och sedan fortsätta förbi Slussen och bort mot Fjällgatan. Därefter går ni mot Centralbron och promenerar över Centralbron ända fram till den nya byggnaden Stockholm Waterfront. (jag rekommenderar framför allt arkitekten till byggnaden att gå promenaden och även stadsbyggnads- och fastighetsborgarrådet Kristina Alvendal och de arkitekter som ritar på Stockholms framtida byggnader). Den som gör denna, rätt trevliga promenad, kommer att se att beroende på var du står förehåller sig den nya byggnaden hela tiden just mot Stadshuset. Från Skinnarviksberget och fram till Mariaberget befinner sig den nya byggnaden bakom Stadshuset och reducerar Stadshuset till något mycket mindre (symboliskt kan man säga att glas och stål vunnit mot, låt oss säga demokratin?). Hamnar man sedan upp mot Katarinavägen och bort mot Fjällgatan känns den nya byggnaden lite futtig och liten mot Stadshuset. I mångt och mycket reducerar också den nya byggnaden allt annat ju närmre man kommer den - tex den sista biten av Centralbron mellan Riddarholmen och Norrmalm.

Redan nu kan man känna att platsen tappat all begrepp om proportion. I förhållande till den stålkonstruktion som ligger framför själva glashuset och som ska bli något blinkande i ljus som kommer att ta över hela stadsbilden kommer platsen att se ganska bucklig ut. Vad man än tycker om projektet är nu Stadshuset för all historisk framtid helt reducerat och huset kommer ständigt i framtiden att ställas mot den nya bebyggelsen. Det kommer att bli stört omöjligt att fånga huset i bild (i synfältet) utan att se Waterfronthuset. Hur Stadshuset kommer att förhålla sig till den fortsatta utbyggnaden kan man lätt gissa sig till och givetvis hela stadens stadsvy. Framför allt kommer Riddarholmen och Gamla stan att s.a.s. begränsas, kännas mindre. En, vis av erfarenhet (12 års stadsvandring), mycket uppskattad och originell stadsvy bryts upp för en ganska ordinär och utslätad stadsvy.

Alvedal som är den nya i stadshuset som tar hand om stadsbyggnaden vill göra Stockholm vackrare. Vill man se hur "vackert" Stockholm är på väg att bli så ställer man sig på Barnhusbron och ser på de nybyggen som uppförts utefter Torsgatan. Ett gäng grå kollosser som avslutas med Clarion Hotels svarta blanka vägg. Man kan tro att betongsjuttiotalet återvänt - kan det ses som lyckat?

Är det framtidens melodi?

Nu är även trenden att bygga på hus. Man ser det som utveckling och det som är sorgligt är väl att påbyggnaden av befintliga hus sker nu när den moderna svenska arkitekturen står så fruktansvärt lågt. Någon timme proportionslära skulle man väl kunna ha på arkitektutbildningarna. Hus läggs totalt fel och med fel storlek. När man inte kan göra en sak bra, eller komma med en kvick kommentar, då skriker man. Kan man inte bygga vackert eller med rätt proportion i förhållande till stadsbilden då tar man fram buffeltendeserna. Således, har man inte kunskapen - då skriker man - man uppför då något som alla kan se och som ställer sig i vägen för något vackert. Bara det är stort, syns, är besynnerligt och datoranimerat då går det hem.

Så ser Stockholms stadsbyggnadsideal ut idag. Sist skulle jag vilja komma med en sak: var är grönskan? Det sägs att Stockholm är en grön stad ... nada.

Läs gärna mer om projekten i SvD:s serie om Stockholms framtid. Även här. Eller DN. Även mer här, SvD.

Se fler bilder på nya hus i Stockholm här.

Ordlista:
Skyline = randen där himmel och hav/land möts, synrand (även bildligt "perspektiv; fattningsförmåga")
Waterfront = (betyder för oss svenska läsare: strand; sjösida av stad; hamnområde)

Så här vill vi visst bo

Det poppar upp nya hus lite överallt i Sverige. Av någon anledning har de en förmåga att se likadana ut. Råkar man sen se bilder innifrån husen visar det sig att de är identiska - varje bild ser likadan ut. Man använder samma soffor och stolar och "öppen planlösning". Inredningsfirmorna tycks sträcka sig till en grundinredning, ett slags likhetens lag.

Ställ er vid ett nybyggt hus där de boende just flyttat in. Titta på deras fönster. Där kommer ni se samma vas i varje fönster i alla lägenheter (jo det är faktiskt sant). Ni kommer också att se i alla fönster en stackars jämmerlig ensam orkide. Inga gardiner. Ibland lyser en vit lampa som uppenbarligen även den är bestämd till att se likadan ut i alla fönster.

Ge er ut och gör ett test och ni kommer att förundra er över fantasilösheten i dagens Sverige.

När ni sedan gjort det testet så sätter ni er ner och läser bostadsannonserna och tittar på bilderna. Det räcker med att ni tittar på en sida. Ni har då sett allt. Man kan använda samma bild till alla lägenheter. Originaliteten och personligheten lyser verkligen med sin frånvaro och det i en tid när vi alla ska vara individualister ...

Anslagstavlan

Slumpen kan allt skapa vackra ting. Jag gick förbi den här charmerande anslagstavlan på Söder häromdan. Mänsklighetens fotspår, dess rester ... här vilar en del av ett svunnet universum. Drömmar, konserter, film, föreläsningar, byte av lägenhet, argument, aftonblues, häftstift och tejp ...

Vacker var den i sin pluralitet.

Utförsäljningen fortsätter

I DN idag kan man läsa följande lilla annons. Utförsljningen fortsätter och det vore roligt att se någon journalist gräva i vad de bolag som hjälper till med utförsäljningarna tjänar på det hela. Det brukar vara rätt bra provision Öhrlings PricewaterhouseCoopers är nog icke gratis. En del av omfördelningspolitiken av skattepengar till näringslivet. Nedan är en affär av otaliga. Håll gärna koll på läget när nu Apoteken ska säljas ut ...

Dessa drömmar ... och dessa barn

Kunde inte låta bli att scanna följande annons som fanns i Metro och även DN idag ... vad månde det bli av den lille gossen, nr 1, dessa drömmar ... och i tennis av allt ... man det kanske går att drilla fram? Ja, vad gör man inte för sina små, att de ska nå toppen ...

Det svarta och det vita samt en del grått ...

Inom den del av livets människoyttringar som vi alla måste se, arkitekturen, har den svarta färgen blivit central. På väg till Göteborg häromdan åkte jag förbi Sundbyberg. Där står ett nytt kontorshus färdigt som har namnet "Black Building". Ett riktigt mussolinikontorshus som jag tycker speglar nutiden alldeles perfekt med sin kyla och svarthet. Och det finns fler exemplar av samma husfärgideal.

På 1700-talet kallades Stockholm den gula staden. Den lätta ljusgula färgen var något av ett signum för rokokkostaden Stockholm. Man kan ännu se den på några byggnader: Katarina Kyrka, Arvfurstens Palats. Men vid sekelskiftet in till 1900-talet blev istället den tunga bruna färgen populär och goda exempel är Slottet, Riksdagshuset och Operan och rätt många bankbyggnader från den tiden.
2000-talet är vitt och svart och lite grått - en och annan röd o gul plexiglasbit syns dock ibland. Ta gärna en promenad och gå runt bland en del av våra nybyggda hus i Stockholm och förundras över färgsättningen. Pröva också att slå upp en tidning med bostadsannonser och se färgsättningen och inredning. Varje bild den andra lik.

Nog med gnäll. Frågan är egentligen: Vad säger dessa hus om vår tid? Vad säger denna likriktning inom inredningen om vår tid? Vad säger all denna vithet och svarthet om våra liv? Säger den månde att vi ängslas? Lider brist på egna idéer? Att medelklassen gör allt för att bli än mer trist? En vilsenhet?

Kan det vara så att den människa som köper sig en nybyggd bostadsrätt i tex Stockholm tror "att så här ska det vara"? För att passa in i normen måste jag ha totalt vitt, grå fyrkantig soffa och inget på väggarna och en singelorkidé i fönstret? Vem vill man visa detta för (de andra som har likadant?). Jag är osäker på vad det speglar men jag tycker att det finns intressanta frågor att ställa om vad nutidens arkitektur säger om samhället vi lever i.

Här nedan några nybyggda hus i Stockholm.

Häng med på en vandring på det döende Södermalm!

På lördag är det premiär med en vandring på Söder - Kring Katarina kyrka. Jag har väl traskat runt där på Söder nu med mina vandringar i över 10 år (turen Söders Höjder fyller nog 11 år i år). Mycket har hänt och alla ändringar känns väl inte direkt upphetsande av det som kommit. Framför allt har alla omvandlingar från hyresrätt till bostadsrätt satt sina spår. Roliga originella människor av stor blandning har bytts ut mot strömlinjeformade medelklassmänniskor (ett litet hopp i mörkret finner ni här).

På sina håll gläds man åt att "trendiga" caféer och välkända modebutiker slagit upp sina portar. Därtill kommer uttryck som "Sofo". Lanserat för ca fyra år sedan och nu ett väletablerat namn hos den som kan "sitt" Söder. Man ska även dra åt sig öronen när människor från mer väletablerade stadsdelar drar sig mot en gammal arbetarstadsdel - då har själva området dött. I Göteborg finns tex det gamla Haga. Dit "kan man numer gå och äta" sade en dam från Fiskebäck häromsistens, vilket för min del vara lika med döden för stadsdelen - pricket över i:et s.a.s.

Haga är en kullis. Södermalm likaså. Tyvärr.

Götgatan är ett slående exempel. För några år sedan en mycket blandad och intressant gata vad gäller butiker och krogar. Går man puckeln i dag ser det ut som vilken förortsgalleria som helst (med undantaget Söderbokhandeln). Att många ser det som en intressant gata i dag säger lite om vad vi lever i för tid. Man inväntar snart att någon götgatshistorielös människa skriver en roman om gatan som tappat sin historia *s*.

Men häng gärna med på en vandring kring Katarina. Jag kan inte garantera att vi slipper någon inflyttad Östermalmare som går med en poesibok och läser högt men jag berättar gärna om det gamla Södermalm som på 10 år ändrats grundligt.

Däremot kan jag tipsa om ett stänk av det gamla trevliga Södermalm: Giffis på Hornsgatan 67. Ett av stadens trevligaste fik (och jag säger det direkt här, det lär inte hamna i någon koncepttidning med tillnamn "trendigt", vilket är själva poängen). Jag tror faktiskt inte att det serveras "latte" där ...

Det sägs att man idag söker det originella - jag är tveksam. Ängsligt följer de flesta en och samma snitslade bana. Men Giffis har trevligt klientel och jag är glad att jag hann träffa ett antal gamla söderbor och hört deras berättelser.

Gräddfiler i T-banan - VIP

Vissa aprilskämt kan ibland ha mer sanning i sig än vad till en början tror. Eller snarare säga mer om tillståndet i tidsandan än vad man anar. I DN i dag, 1 april, hade man som aprilskämt att SL skulle sälja speciella biljetter, vip-kort, som gav innehavaren speciella förturer. Man skulle hamna först i kön, alltid ha sittplats m.m.

Hade man gjort ett liknande skämt för låt oss säga 10 år sedan?
Tror inte det ...

Vi har sedan 90-talet genomlevt en tid av gräddfilssystem som omskapat vår tids människa till att tro på pengarnas totala makt. På Centralstationen i Stockholm finns exempelvis SJ Lounge för den speciella SJ-resenären (långt bort från "SJ som hela folkets järnväg" - se gärna länken och begrunda bilden som säger en del - där låg faktiskt en gång i tiden Centralens Café - se filmen "Morrhår och ärtor" för att se hur det då såg ut). Där sitter numer de som har speciella biljetter och absolut inte de som inte har speciella biljetter. VIP systemet är i total kraft överallt. Från LO-folk till bankdirrar till Centralstationen till ökade ekonomiska skillnader mellan hög och låg.

Skämtet kan väl snarare ses som en framtid om vi inte börjar se vissa saker som nödvändiga: exempelvis en solidaritet mellan människor. Där vi har en ickeprivatiserad kollektivtrafik som innefattar alla. Där vi har en ickeprivatiserad tågtrafik som innefattar alla (utan VIP Lounge etc). En Centralstation för alla. Ett framtidsvision med låga priser på kollektiva färdmedel för alla. Sjukvård utan gräddfiler för alla. Skolor utan gräddfiler.

Möjligen kommer denna kris vi är i att sätta käppar i hjulet för att aprilskämtet någonsin blir en realitet. Det ser ju ut som om det mullrar ur folkdjupen i världen. Kanske det sista vip-skämtet dragits ...