onsdag 2 november 2011

Erik Asklund - Det ringde en söndagsmorgon

Då har man gjort något, om än så litet, för litteraturhistorien – den svenska.

En tidig söndagsmorgon för någon månad sedan ringde en kvinna som deltagit i en av mina vandringar och frågade vad nu den där författaren hette som jag berättat om vid Yttersta Tvärgränd på Söder. Hon hade samtalat med sina kusiner om denne och kunde inte komma på hans namn. Namnet var som bortblåst. Jag gav henne namnet.

Författarens namn:: Erik Asklund.

Erik Asklund växte upp vid Västerbrons fäste och beskriver i några av sina böcker områdena kring Skinnarviksberget och väster ut mot Hornstull. I inledningen av mina stadsvandringar med namnet Söders Höjder som börjar vid Yttersta Tvärgränd brukar jag nämna just Asklund. Han bodde ett tag på den här gatan och sägs ha kallat den för ”gatan som slutar i himmelen”. Ett fint epitet på en gammal gatstump som tycks sluta långt ute i det blå över Riddarfjärdens vatten. På toppen av berget brukar jag rekommendera böckerna om ”Manne” eller ”En kille från Hornstull”. Om Per Anders Fogelström höll sig till östra delarna av Söder blev de västra i litteraturen inmutat av Asklund. Under sina sista år bodde Asklund i det s.k. ”ensamma huset” som fortfarande finns kvar på berget. Det sägs att Asklund som ofta satt på Den Gyldene Freden i Gamla stan inte gillade trappan som då gick upp från Gamla Lundagatan till berget. Taxin kunde inte ta sig ända fram till dörren på huset och Asklund var tvungen att promenera. Han klagade då till Stockholm Stad som till slut rev bort trapporna. Nu kunde författaren kliva rätt in i sitt trähus och några trappor finns inte på platsen idag.

Han skrev också några underbara böcker i vad man kunde kalla flanörstuk. En person går runt i sina stadskvarter och funderar över det som varit och vad som är. Genren är sällsynt idag men var vanligare under 1900-talet. Ett par läsvärda exempel är ”Ensamma lyktor”, ”Skeppsholmen” och den lilla boken ”Prosadikter” med underbara teckningar av Charles Gl. Behrens. I poetisk, filosofisk essäform strövar någon omkring i stadslandskapet, i sin hembygd och funderar över tillvaron. Ofta med stor kunskap om området och med en starkt känsla för sin egen stad. ”Ensamma lyktor” är nog den som påverkat mig mest. Så pass att jag lånade dess underbara titel till en av mina vandringar ("Ensamma lyktor"). En egen liten blinkning och hommage till författaren ur en annan tid.



Ett sista tips blir ”Bröderna i Klara”. Asklund tillhörde till viss del de s.k. klarabohemerna och beskriver hur det gick till i klarakvarteren på 30-talet innan allt föll för grävskoprorna. Det blev en trilogi i ämnet men där tycker jag att den första boken är mest läsvärd.

Ovanstående titlar är böcker som för mig fångar mycket av Stockholms grundsjäl. I dag tycker jag inte att man riktigt har den känslan. Är det kanske därför som det inte skrivs liknande kärleksböcker till staden Stockholm? En stad som förlorat sin själ kanske inte kan beskrivas? Å andra sidan har var sak sin tid och sitt utryckssätt. Det är en realitet vi människor får leva med. Men Asklund är ett bra tips när höstlöven faller ...

Peter Frisk

P.S. Jag fann en trevligt text här om Erik Asklund av en viss Hellbom. "Att Hitta på".

2 kommentarer:

Thor sa...

Oj - nu gjorde du mig nyfiken på Erik Asklund. Nu måste jag ta mig till Medis och låna ...

stadsflanören sa...

Precis så ska det vara, precis så ... att ett tips väcker ett intresse :-)