Hans Hammarskiöld

Vissa bilder suger sig fast. Vissa fotografer har sin särskilda stil. Svår att förklara med ord. Men det, det sätter sig som en känsla i kroppen, när man ser deras bilder ...

För några dagar sedan var jag på Bukowskis. Jag ser en bild av ett vinterlandskap med ett hus. Ett alldagligt motiv. Inget speciellt egentligen. Jag fullkomligt fastnar i bilden. Därefter går jag runt på visningen och småtittar och fastnar för några bilder. Innan jag såg namnet på fotografen kände jag känslan. Det var något med de där bilderna. Just de där bilderna. En känsla. En känsla som förmedlades spikrakt in i själen. Jag får plötsligt en ny favorit: Hans Hammarskiöld.

Flundra, Gotland 1976

Dagen efter går jag på Stockholms Auktionsverks visning. Jag ser några fotografier som fångade mitt intresse och givetvis, ja självklart, var det av samma figur: Hans Hammarskiöld. Jag ser ett foto av en flundra. En fisk som ligger där på sandbotten och jag tänker: "det är något speciellt med den där bilden av just den där flundran": Hans Hammarskiöld.

Så tar jag mig till ett bibliotek och plockar fram en fotobok av nämnda fotograf och den heter: "Tiden och ljuset". Två huvudteman som jag gått ner mig i under de sista åren. Tiden och ljuset. Självklart, givetvis ...

Pontus Hultén, 1984

Något som slog mig när jag bläddrade i boken var att just de bästa fotograferna är också de som kan ta de bästa porträtten. De är i de flesta fall helt i symbios med den de porträtterar. Även personen som förevigas ingår i och förhöjer konstverket genom sin egen storhet i att avbildas. Det är inte bara så att fotografen tar en bra bild. Han har också den bästa modellen just för sin bild. Han tar fram det innersta i den han porträtterar. Det hela blir en spegelbild av fotografen i modellen och modellen i fotografen som slutar i en bild som speglar de två. En stor bild kräver ett samarbete mellan den avbildade och den som avbildar. Hans Hammarskiölds många porträttbilder är just så.

Det rosa huset, 1978.

Sist måste jag åter beskriva den bild på det hus jag nämnde. Jag repeterar vad jag skrev på ett annat ställe. En pärla av Hans Hammarskiöld som egentligen är fotograf och har här mixtrat ihop någon bild på något vis (det är nog ett foto). Jag gillar verkligen dylika motiv. Dysterhet. Det ligger lite snö och några gula förtorkade höstliga grässtrån tittar fram. En byggnad med värme i den råa hösten men med en ren luft att andas in och att fylla lungorna med. De spretande träden. Liv. Doft av höstlig jord som övergått, just precis i den här tiden till vinter,  ett rangligt rostigt staket ... En liten bild/tavla som hängde gömd ovan en dörr på Bukowskis. Utförd på 80-talet.

Peter Frisk