Stadshagen

Stadshagen

jag arbetade en gång
med dementa
jag minns
i dödens väntrum
på rad

det där märkliga ständigt existerande sjukhusljuset
som för all tid faller genom tunt glas
korridorerna med dess guldglimmande damm
dessa evigt stillastående aprilvardagar

där såg jag in i minnets brustna brunnar
in i ett mörkt vara av raderad tid i fyllda rum

vi satt
hon och jag
ljusår från varandra i samma rum
med varsin tidspil riktad mot olika mål
i en annan tid men nu
hennes hand var ännu varm
av liv
korta strålar av ljus
plötsligt denna afton
hennes åldrade flickögon såg in i mina och sa:
det gick så fort …
det gick så fort …

alla dessa blänk av det tillfälliga medvetandet
blandad med skräck och ångest
du föll åter i sömn
på rad med de andra
ensam …

P.F 2011