Att fiska i Utopia ...

I går var jag till Centralen och köpte mig en tågbiljett till Västerås. Det händer ju en del på Centralen här i Stockholm. Man bygger om. Man "moderniserar". Och Sverige är ju ett modernt och rent land, ja, helt enkelt Utopia i världen. Det slog mig. Tänk om jag nu var en turist från något annat land. Från något annat land som inte är lika "modernt", ett annat land som är lite "smutsigare" än det här stilrena landet.

Jag tog kort (det plägar turister göra). Som turist ville jag nu hitta det specifikt svenska. Jag hade läst något om landets designboom, om dess inredningsboom och hur landet låg i framkant inom de här områdena.

Jag började med biljettkontoret som var helt nytt. Vitt tänkte jag. Nja, inte så konstigt kanske, det är ju ett kallt land med igloos och isbjörnar på gatorna så det är förmodligen "kyla" det speglar. Sannolikt isbitar. Ett djärvt grepp, tänkte jag då, ja som mitt turistjag.

I framkant - designundret ...

Grått och vitt. De svenska färgerna.

Så, då jag nu är turist, så gick jag över Vasagatan till turistbyrån. Även där hade man en unik "modern" inredning som jag förmodar ska spegla Stockholm och i vilken ton staden vill slå ann mot mig som turist. Det var ju verkligen en stor skillnad mot SJ:s myspysiga inredning och här kunde jag då se vilken pluralism som rådde i detta världens "modernaste" land. Och jag andades ut snabbt, vilken modernitet! Jag kastade mig på min mobiltelefon och ringde mina vänner. Kom till Stockholm, de har verkligen satt staden på kartan! Så jag gick ett varv därinne.

Vad annars, en touch screen. Storbilds-tv och och datorer. I framkant. Här fann jag visioner och här andades framtid men jag visste inte riktigt vad staden hade att erbjuda. Kanske inte så mycket glädje här men framtid - och framtiden är ju viktigast.

Man kunde ställa sig och ta sig en påse. Titta på nån skärm och få inspiration om vad man skulle göra på sin dag här i Stockholm.

Nåja, jag gick tillbaka till Centralen och ställde mig vid de fyra datorer som ska vägleda oss turister som kommer hit. Av fyra var två trasiga. Inte så illa. 50 % fungerade i alla fall.

Då gick jag in på Pocket Shop och det första jag fick se var följande verk: "Fishing in Utopia. Sweden and the Future that Disappeared". Jag förstod plötsligt något och som turist så gav jag fan i det hela och köpte istället "De vilda detektiverna" av Roberto Bolano. Jag slog mig ner vid något som fångade mitt öga mer än något annat inne på Centralen (och det kändes som om jag var ensam om att fånga det). En avstängd fontän. Jag läste i min bok och kände mer "modernitet" än vad jag gjort under den här timmen i detta isande land.

Då kom det fram en man och sa: "vi är inte alla så här". Det finns motstånd. Han gav mig en lapp och bad mig meddela UNESCO och FN om hur det står till här. På lappen stod "vi dör här - i LIKFORMIGHET - rädda oss". Jag såg upp mot honom och han verkade stressad. Ursäkta sa jag, men den här fontänen, har den stått länge här? "Ja i många år", sa han. "Men den har inte fungerat på väldigt länge, ni förstår, den passar inte in i nuet och var inte förvånad om den är borttransporterad näste gång ni kommer hit". Han hostade och sa att han var med i en underjordisk organisation som hette "Rädda Stockholm". Jag förstod honom inte. Han hosta igen ... "ni skulle se deras kök, ni skulle se deras ..." och en tår rann på hans kind och han vinglade iväg förbi fontänen och bort.

Ingen fara sa jag, jag ska inte komma hit mer. Jag har en bok att läsa. Jag lämnade denna spillra och denna stad med Bolano i handen för att finna något annat någon annanstans ...