Ett glädjens besked om ett mångfaldens Stockholm!
Hyresrätten består i kvarteret Linjalen på Söder. Läs mer på Rädda Linjalens hemsida. Den mest intressanta och viktigaste blogg som just nu existerar, om demokrati, om makalösheter, om sorg och till slut, om glädje för alla som tror på ett blandat demokratiskt Stockholm.
Flagga även grönt för Hyresrätten! Läs mer här (Facebook).
måndag 31 augusti 2009
SVD i ny layout
Låt säga att man rensar ur varenda rum på Stockholms Slott för att förnya sig och där placerar enbart IKEA-möbler av senaste sort. Låt säga att en och annan därefter tycker att det hela var ett fräscht grepp. Att det hände något (händer inget blir det ju mossigt - får vara hur bra som helst - men mossig vill man inte vara, helst inte om man är 40-50-60-talist - då vill man vara modern, med, helt enkelt). Man gottar sig åt de ljusa möblerna och de kolsvarta fyrkanerna till skåp och undrar kanske lite senare vad detta nya grepp egentligen förde med sig. Man gjorde ju i alla fall det hela för att skaffa en ny publik. Ut med hela rubbet.
Låt säga att man plockar ut varenda detalj, stol, inredningsbit, akademiledamöternas snappsglas från Gyldene Freden i Gamla stan och målar om vitt och placerar oranga stolar och plastbord i lokalen och kallar detta: "att hänga med sin tid". Man vill finna en ny publik och lämnar den gamla vid sitt ... vid denna ultimata utrensning försvinner allt, de gamla traditionerna, likväl det som var dåligt likväl det som var bra. Man får i alla fall något nytt som kämpar emot tidens alla andra likartade restauranger (denna händelse är förmodligen inte långt bort om man har den minsta känsla av tidens trend i Sverige). Men man får i alla fall en ny publik. (man vill inte vara mossig)
Säg att man har 800.000 besökare till ett bibliotek och vill nå 1.1 miljoner och därigenom bygger om för de 200.000 nya besökarna, kastar lite böcker, sätter in lite tv-skärmar och givetvis fullkomligt ger tusan i 800.000 som besökt själva inrättningen innan "förnyelsens" och "moderniseringen". Man är kring 40-60 och vill hänga med, man vet vad de unga vill. De vill ha ungdom - inget vuxet mossigt tjaffs.
Låt säga att man har en tidning med landets bästa kultursidor, som vunnit ett stort designpris för sin layout i Europa, som har en egenhet som man tror att de som driver tidningen har förståelse att vara riktigt rädd om. Låt säga att man även ökat sin upplaga med det uttryck som man haft och har många nöjda läsare ... säg att denna tidning haft ett vuxet uttrycksätt, aningen konservativt men ändå en stil i sin ton som varit sin egen. Låt säga att denna tidning helt plötsligt byter layout, inriktning, drar ner på text och ökar bildstorlekarna, helt plötsligt liknar GP:s kultursidor, alt DN, alt SydSvenskan, alt drar åt Metro/Expressenhållet - att den tidning som stått i ledning i kultursverige sänker sig ner och inte vågar vara en vuxen egen tidning.
Ja, då blir man ledsen.
Man ser alla vilt flaxa efter sitt eget uttryck men till festen har de alla köpt samma skor i samma affär ...
Att jag som prenumererar på DN, trots detta köper SVD, trots att tidningens pris ökat till 20 kr 3-4 ggr i veckan, trots haft en annan åsikt politiskt, ja, trots detta köpt lösnummer av denna tidning och tänkt byta till SvD ögonaböj då min pren. av DN går ut ... men vad händer ... vad får man. En ny SvD som närmar sig DN som jag varit så trött på. Nedsänkt till att likna resterande mediesverige. Ett vansinningt försök till självutplåning av en tidning som var jäkligt bra.
Jag har förlorat en vän. SvD:s Kultur finns icke längre och jag har en tidning mindre att läsa (man får köra "vad var det jag sa" - vilket anades när de nya redaktörerna kom till, jag trodde det inte men jag anade det - alla nya kvastar tror sig veta hur man sopar bort det som varit). Utlandsflytten är seriöst närmre!
Enligt redaktörerna är läsarna givetvis supernöjda ....... (1)
"En modernare dagstidning" är en artikel. Jag vill påstå en omodernare ...
Vår kulturminister märkte direkt att tidningen fått ett nytt typsnitt .. skarpt ...
Låt säga att man plockar ut varenda detalj, stol, inredningsbit, akademiledamöternas snappsglas från Gyldene Freden i Gamla stan och målar om vitt och placerar oranga stolar och plastbord i lokalen och kallar detta: "att hänga med sin tid". Man vill finna en ny publik och lämnar den gamla vid sitt ... vid denna ultimata utrensning försvinner allt, de gamla traditionerna, likväl det som var dåligt likväl det som var bra. Man får i alla fall något nytt som kämpar emot tidens alla andra likartade restauranger (denna händelse är förmodligen inte långt bort om man har den minsta känsla av tidens trend i Sverige). Men man får i alla fall en ny publik. (man vill inte vara mossig)
Säg att man har 800.000 besökare till ett bibliotek och vill nå 1.1 miljoner och därigenom bygger om för de 200.000 nya besökarna, kastar lite böcker, sätter in lite tv-skärmar och givetvis fullkomligt ger tusan i 800.000 som besökt själva inrättningen innan "förnyelsens" och "moderniseringen". Man är kring 40-60 och vill hänga med, man vet vad de unga vill. De vill ha ungdom - inget vuxet mossigt tjaffs.
Låt säga att man har en tidning med landets bästa kultursidor, som vunnit ett stort designpris för sin layout i Europa, som har en egenhet som man tror att de som driver tidningen har förståelse att vara riktigt rädd om. Låt säga att man även ökat sin upplaga med det uttryck som man haft och har många nöjda läsare ... säg att denna tidning haft ett vuxet uttrycksätt, aningen konservativt men ändå en stil i sin ton som varit sin egen. Låt säga att denna tidning helt plötsligt byter layout, inriktning, drar ner på text och ökar bildstorlekarna, helt plötsligt liknar GP:s kultursidor, alt DN, alt SydSvenskan, alt drar åt Metro/Expressenhållet - att den tidning som stått i ledning i kultursverige sänker sig ner och inte vågar vara en vuxen egen tidning.
Ja, då blir man ledsen.
Man ser alla vilt flaxa efter sitt eget uttryck men till festen har de alla köpt samma skor i samma affär ...
Att jag som prenumererar på DN, trots detta köper SVD, trots att tidningens pris ökat till 20 kr 3-4 ggr i veckan, trots haft en annan åsikt politiskt, ja, trots detta köpt lösnummer av denna tidning och tänkt byta till SvD ögonaböj då min pren. av DN går ut ... men vad händer ... vad får man. En ny SvD som närmar sig DN som jag varit så trött på. Nedsänkt till att likna resterande mediesverige. Ett vansinningt försök till självutplåning av en tidning som var jäkligt bra.
Jag har förlorat en vän. SvD:s Kultur finns icke längre och jag har en tidning mindre att läsa (man får köra "vad var det jag sa" - vilket anades när de nya redaktörerna kom till, jag trodde det inte men jag anade det - alla nya kvastar tror sig veta hur man sopar bort det som varit). Utlandsflytten är seriöst närmre!
Enligt redaktörerna är läsarna givetvis supernöjda ....... (1)
"En modernare dagstidning" är en artikel. Jag vill påstå en omodernare ...
Vår kulturminister märkte direkt att tidningen fått ett nytt typsnitt .. skarpt ...
måndag 24 augusti 2009
Ordning och reda vid Stockholms kajer
Man kan sätta sig ner vid kanten av Skinnarviksberget. På toppen av Yttersta Tvärgränd vid kanten av berget en söndag i augusti och känna vinden spela i lövverken. Bara sitta en stund på en bänk i skuggan.
Till vänster ser man den lilla gård där den första filmen om "Anderssonskans Kalle" spelades in på 30-talet. Trappor löper ner mot Söder Mälarstrand som numer ligger ordnad och reglerad så att "alla" har tillgång till detta "stråk". Fint så. För inte så länge sen låg där på sina håll några nedslitna ruckel, grusad kaj, lite vildvuxna träd, slitna båtar, vildmark och en del buskage. Det är fixat nu. Ordnat. Reglerat. Så att "alla" nu kan gå där.
Jag saknar ibland stadens baksidor. Fickor av frihet. Stadens frizoner där saker bara blivit till av sig själv. Där inget direkt är planerat. En rostig gammal skena, några slitna slipers, ett snett hus, en vilsen ensam tussilago ... Det är nog det jag saknar mest i Stockholm 2009 där superplaneringen tagit vid.
För bara, låt oss säga, femton år sedan, när mitt historiska intresse för Stockholm tog vid fanns det en del fickor av oplanerade områden kvar. Söder Mälarstrand var ett sådant område, för att inte tala om Lugnets Industriområde och till viss del Skeppsholmen. Utvecklingen, som alltid sägs vara positiv och alltid går framåt, har erövrat dessa lätt anarkistiska platser och reglerat dem. Tuktat dem. Det är det som är nutiden. Iordningsställande och reglerande. Vad vet jag här vid kanten av Skinnarviksberget, det kanske kommer sig av det sug vi nu har att bo i stan. Att varje liten kvadratmeter blivit ekonomiskt intressant. Den demografiska omflyttningen av mäniskor från och till Stockholm. En gigantisk förändring som pågått under de senaste femton åren. Vad vet jag?
Det finns hur som helst för få frizoner. Det är det, enligt mig, som har gjort Stockholm tristare.
Men här vi kanten av Skinnarviksberget växer i alla fall lite ogräs och brännässlor. De påminner mig om några textstrofer av Dag Vag:
"Vi är bara ogräs vi
Nåt annat kan vi aldrig bli
Men morska sjunger vi ändå
Så hör nu bara på
Ja, hör nu bara på"
Och:
"Ni trädgårdsväxter hatar oss
Ni säger att vi latar oss
Men vi är inte sura vi
Och det är ofta ni
Ja, det är ofta ni"
Tycker nog att det känns så ibland.
Söder Mälarstrand i mitten av 90-talet. Eget foto. Kanske inte de bästa bilder men de är de jag hittar. Jo det är sant, jag gillar det.
Hamnarna är numer promenadplatser. Caféer och bostäder och affärer för kläder domininerar tillsammans med "transparanta" kontor. För länge sen försvann verkstäderna, båtvarv och rangerbangårdar och elbutiker "passar" sig inte i en stad säger experterna. Vem behöver gammalt när det finns nytt om hörnet. Köp och konsummera. Dock är allt detta som försvinner det som varit staden. Den historiska staden. Inte staden som kullis. All denna blandning, pluraliteten, alla dessa oljud, dofter, rörelser, maskiner, kyrkklockor och den totala blandningen av människor. De höga och låga uppblandat har varit städernas kännemärke, dess totala signum ... nu ska staden vara tyst och luktlös. En märklig önskan från de som vill vara storstadsfähiga.
Vill man titta på det som experterna, bostadstidningarna, klassar som drömstaden och framtidens melodi så far man ut till Hammarby Sjöstad (man far bara dit ut för att se hur den nya staden ska se ut, inte för att roa sig, inte för att flanera, man tar sig dit för att se på hur det nya ser ut - man gör ingenting helt enkelt i den nya staden). Där kommer ni att se vad som nu gäller. Ni lär inte se det vildvuxna och det skeva här. Snörräta linjer. Blankslipade stenar från Kina. Backelitfärgade hus. Köksideal och husbyggnadsideal följer varann som ler och långhalm. Här finner ni en värld som prisar ordning och det tillrättalagda. Här finner ni inget ogräs. Här finner ni inget gräs alls förövrigt ...
Detta ideal har givetvis spritt sig över hela landet. Man kan se det t.ex. i Göteborg vid Norra Älvstranden, i Västerås vid Mälarens stränder och på otaliga andra plaster. Samma hus. Samma ordning.
Jo, ja, det vildvuxna och anarkistiska Stockholm har försvunnit ner i historiens svarta hål ...
Jag tog min väska och fortsatte upp till toppen av Skinnarviksberget. Det skrovliga sköna berget med sina fantastiska naturformer och där husen följer dess form. Bakom Stadshuset står snart den fyrkantiga reglerade nya byggnaden "Stockholm Waterfront" färdig. Ett palats för den här tidens människor. Stadshusets mäktighet har reducerats. En fiffig stadsbyggnadsidé á la 2009.
På Norr Mälarstrand har man beslutat att skutorna inte längre ska ligga med sidan mot kajen utan med fören rakt in. I ordnade rader, som små prickar, ligger nu träbåtarna "fint" reglerade. Några av skutorna trotsar ännu denna reglering och ligger kvar. Man kan se deras vackra osymetriska linjer guppa sig bort ut ur stadens historia. Men snart har man ordnat till dessa också och "utvecklingen" fortsätter att gå framåt mot "Du sköna nya värld". Mot ordning och reda.
Det var en vacker skuta men hon är borta nu ... fem sex år sen.
Peter Frisk / Skinnarviksberget / Stockholm 23/8 2009
Till vänster ser man den lilla gård där den första filmen om "Anderssonskans Kalle" spelades in på 30-talet. Trappor löper ner mot Söder Mälarstrand som numer ligger ordnad och reglerad så att "alla" har tillgång till detta "stråk". Fint så. För inte så länge sen låg där på sina håll några nedslitna ruckel, grusad kaj, lite vildvuxna träd, slitna båtar, vildmark och en del buskage. Det är fixat nu. Ordnat. Reglerat. Så att "alla" nu kan gå där.
Jag saknar ibland stadens baksidor. Fickor av frihet. Stadens frizoner där saker bara blivit till av sig själv. Där inget direkt är planerat. En rostig gammal skena, några slitna slipers, ett snett hus, en vilsen ensam tussilago ... Det är nog det jag saknar mest i Stockholm 2009 där superplaneringen tagit vid.
För bara, låt oss säga, femton år sedan, när mitt historiska intresse för Stockholm tog vid fanns det en del fickor av oplanerade områden kvar. Söder Mälarstrand var ett sådant område, för att inte tala om Lugnets Industriområde och till viss del Skeppsholmen. Utvecklingen, som alltid sägs vara positiv och alltid går framåt, har erövrat dessa lätt anarkistiska platser och reglerat dem. Tuktat dem. Det är det som är nutiden. Iordningsställande och reglerande. Vad vet jag här vid kanten av Skinnarviksberget, det kanske kommer sig av det sug vi nu har att bo i stan. Att varje liten kvadratmeter blivit ekonomiskt intressant. Den demografiska omflyttningen av mäniskor från och till Stockholm. En gigantisk förändring som pågått under de senaste femton åren. Vad vet jag?
Det finns hur som helst för få frizoner. Det är det, enligt mig, som har gjort Stockholm tristare.
Men här vi kanten av Skinnarviksberget växer i alla fall lite ogräs och brännässlor. De påminner mig om några textstrofer av Dag Vag:
"Vi är bara ogräs vi
Nåt annat kan vi aldrig bli
Men morska sjunger vi ändå
Så hör nu bara på
Ja, hör nu bara på"
Och:
"Ni trädgårdsväxter hatar oss
Ni säger att vi latar oss
Men vi är inte sura vi
Och det är ofta ni
Ja, det är ofta ni"
Tycker nog att det känns så ibland.
Söder Mälarstrand i mitten av 90-talet. Eget foto. Kanske inte de bästa bilder men de är de jag hittar. Jo det är sant, jag gillar det.
Hamnarna är numer promenadplatser. Caféer och bostäder och affärer för kläder domininerar tillsammans med "transparanta" kontor. För länge sen försvann verkstäderna, båtvarv och rangerbangårdar och elbutiker "passar" sig inte i en stad säger experterna. Vem behöver gammalt när det finns nytt om hörnet. Köp och konsummera. Dock är allt detta som försvinner det som varit staden. Den historiska staden. Inte staden som kullis. All denna blandning, pluraliteten, alla dessa oljud, dofter, rörelser, maskiner, kyrkklockor och den totala blandningen av människor. De höga och låga uppblandat har varit städernas kännemärke, dess totala signum ... nu ska staden vara tyst och luktlös. En märklig önskan från de som vill vara storstadsfähiga.
Vill man titta på det som experterna, bostadstidningarna, klassar som drömstaden och framtidens melodi så far man ut till Hammarby Sjöstad (man far bara dit ut för att se hur den nya staden ska se ut, inte för att roa sig, inte för att flanera, man tar sig dit för att se på hur det nya ser ut - man gör ingenting helt enkelt i den nya staden). Där kommer ni att se vad som nu gäller. Ni lär inte se det vildvuxna och det skeva här. Snörräta linjer. Blankslipade stenar från Kina. Backelitfärgade hus. Köksideal och husbyggnadsideal följer varann som ler och långhalm. Här finner ni en värld som prisar ordning och det tillrättalagda. Här finner ni inget ogräs. Här finner ni inget gräs alls förövrigt ...
Detta ideal har givetvis spritt sig över hela landet. Man kan se det t.ex. i Göteborg vid Norra Älvstranden, i Västerås vid Mälarens stränder och på otaliga andra plaster. Samma hus. Samma ordning.
Jo, ja, det vildvuxna och anarkistiska Stockholm har försvunnit ner i historiens svarta hål ...
Jag tog min väska och fortsatte upp till toppen av Skinnarviksberget. Det skrovliga sköna berget med sina fantastiska naturformer och där husen följer dess form. Bakom Stadshuset står snart den fyrkantiga reglerade nya byggnaden "Stockholm Waterfront" färdig. Ett palats för den här tidens människor. Stadshusets mäktighet har reducerats. En fiffig stadsbyggnadsidé á la 2009.
På Norr Mälarstrand har man beslutat att skutorna inte längre ska ligga med sidan mot kajen utan med fören rakt in. I ordnade rader, som små prickar, ligger nu träbåtarna "fint" reglerade. Några av skutorna trotsar ännu denna reglering och ligger kvar. Man kan se deras vackra osymetriska linjer guppa sig bort ut ur stadens historia. Men snart har man ordnat till dessa också och "utvecklingen" fortsätter att gå framåt mot "Du sköna nya värld". Mot ordning och reda.
Det var en vacker skuta men hon är borta nu ... fem sex år sen.Peter Frisk / Skinnarviksberget / Stockholm 23/8 2009
onsdag 19 augusti 2009
Högdalens Bibliotek - ett kulturmord
Jag hade tänkt att inte skriva arga irriterade bloggar om förändringar. Jag skulle låta saker vara. Som någon sa härmodagen: "Du ska inte bry dig så mycket".
Men nu har jag sett framtiden för Stockholms bibliotek. Den är inte vacker, den är vedervärdig och jag är tvungen att ta kasta fram min åsikt i ämnet. (och jag har noterat att fler bibliotek i Sverige är på väg mot samma öde - se artikeln här om Malmö Stadsbibliotek SvD 20/8 -09 där åker böckerna ut och in med en restaurang).
Här går vi, stadsflanörens familj, och lodar efter en lägenhet i stan för att vi segade lite med att ställa oss bostadskön - det är ok, jag kan ta den missen. Vi hamnar, om vi har tur, någonstans i Farsta eller Högdalen. Inget fel i det. Jag gillar bägge ställena.
Nu i veckan fick vi ett förslag på en kvart i Högdalen. Fint, tänkte jag. Där finns ju ett härligt bibliotek - lite av en favorit i biblioteksutbudet. När jag bodde i Rågsved i mitten av 90-talet satt jag ofta på Högdalens Bibliotek.
Så där kan jag absolut tänka mig att bo, tänkte jag.
Sagt och gjort, ner till Högdalen. Huset var helt ok. Då ser jag att man flyttat biblioteket till T-banestationsbyggnaden. Vad har hänt? Man har flyttat biblioteket. Ok, kan väl inte vara helt fel, man får acceptera att saker rör på sig. Helt ok, livet är förändring. Jag ska inte lacka ur. Bara vara positiv och gilla läget. Tänka på hjärtat och allt det där. De har byggt ett nytt bibliotek och det borgar väl för ett nytänkande med utveckling till det bättre för alla generationer.
Det måste jag i alla fall titta in i och se hur det ser ut.
Nu började det märkliga. Jag hittade inte in. Jag hittade helt enkelt inte entrén. Jag gick in där det stod bibliotek på en liten lapp men sen var det stopp. Ingen information. Här fanns några dörrar och en spiraltrappa och jag chansa på trappen som var ett lyckokast - det var till biblioteket.
Jag hade kommit bakvägen då entrén ligger vid spärrarna vid T-banan (vilket jag inte visste då). Jag går in och kommer in i "loungen" (vilket jag läser att den heter senare). Därifrån såg man in till "återlämningsroboten", en stor apparat som uppenbarligen var viktig att visa upp, och man fick gissa sig till vilken som var dörren in till "loungen" som är där biblioteket börjar.
Var är då själva biblioteket? Där man har böckerna?
Det visar sig att de är inmosade i ett lågt utrymme där bokhyllor står så tätt att man får baxa sig in. Jag frågade en bibliotikarie, fråga är fel, jag undrade var biblioteket tagit vägen? Det där fina sköna mysiga som låg här i Högdalen? Kommer hon ihåg det? Det är flyttat hit, sa hon. Jag hitta knappt in, sa jag. Oj, sa hon, det är faktiskt värre att hitta ut. Men det är i alla fall fint här, sa hon, ljust, men inte så bra som bibliotek ... kanske, det andra var nog bättre som bibliotek i alla fall. Jag torkade svetten från pannan, det var varmt, ventilationen verkade helt ur spel och det var trångt mellan hyllorna. Bibliotikarien fortsatte och tala om att det nog blivit en del mer oväsen, lite svårare att koncentrera sig, att läsa liksom, men det är ju i alla fall modernt, fortsatte hon. Jaha, sa jag och stod i vägen för några som skulle komma förbi de vitmålade pelare som var själva entrén in till själva biblioteket - eller där böckerna fanns i alla fall.
I detta nyöppnade hyperdesignade bibliotek var det väldigt svårt att ta sig runt bland böckerna. Där stod bokvagnar, kopiatorer och andra pinaler som inredaren av biblioteket uppenbarligen glömt att skapa en vettig plats för.
Läser man om Högdalens bibliotek på kommunens egen bibliotekshemsida undrar man om det är samma bibliotek vi talar om - läs här.
Där står följande: "Loungen kommer att ha öppet från tidig morgon för att man ska kunna lämna tillbaka en bok i återlämningsroboten, ta en kopp kaffe från automaten eller välja att läsa någon av alla närmare 600 tidningar från hela världen, som finns att tillgå i våra mediedatabaser, medan man väntar på att tåget ska komma."
Här har vi automaten.
... och här ska man sitta och läsa de 600 tidningarna (just den här var felanmäld 13/8 och jag var där 19/8)
"och de mindre barnen har en egen hörna som inbjuder till sagoläsning". Den hörnan har vi här. Den var tom när jag var där och det ligger faktiskt några Elle-tidningar på soffan - någon modern mamma ”i farten” förmodar jag.
Högdalen ska 2009 vara Stockholms mest moderna bibliotek. Högdalens bibliotek är således spjutspetsbiblioteket, Högdalens bibliotek är 2000-tal och inte något mossigt 1900-tal. Så här långt har mänskligheten kommit i utvecklingen att förse sin befolkning med ljud och bild och text. Detta är framtiden: Internet, USB, "Lounge" och en "återlämningsrobot" och vi skådar huvudstadens modernaste bibliotek "för folk i farten"... Läs gärna här om Stockholms modernaste bibliotek designat "för folk i farten" här …
Man gråter.
Här läggs det ner miljoner på att flytta (samt kassera) en massa böcker, bygga nytt, ta in arkitektkontor, inredningsdesigners, tjänstemän, köpa nya möbler, bokhyllor, anskaffa nya maskiner, datorer, lämnatillbakaböckermaskin, inflyttningsfest - och det blir femti11 ggr sämre än det som en gång fanns. Det man önskar sig vid ett nybygge av ett bibliotek är väl att det ska slå ut det gamla med ordentligt och inte enbart bli några blinkande lampor och några fräcka stolar?. Men det här? Det värsta är att de går i land med en blåsning. Politiker får kredd, bibliotekschefer gottar sig vid de dignande invigningsborden och böckerna trycks ner i pappreskvarenen (de får ju inte plats då det ska vara "Lounge" och restauranger och lattemaskiner). De tar ut bra betalt och vi får lull-lull. Lite blinkande lampor och lite skärmar ... Man är chef för bibliotek men drömmer om en förortsgalleria.
"Loungen"
Samma "Lounge" i annan färg och samma läsande ensamma farbror ...
"Loungen" från en annan vinkel, det senaste i biblioteksvärlden.
Jag fick ett behov att bara ringa upp arkitekten och fråga vad denne ville med det här? Vad vill bibliotekschefen? Är hon i farten? Varför detta slöseri? Vad är syftet? Finns inga gamla i Högdalen? Det är det som är det värsta, de kommer undan med sitt clowneri och de drar in bra med pengar på skräpet. Jag har besökt många bibliotek i Sverige, jag hittar inte på, helt sant. Men jag måste säga att Högdalens nya bibliotek är det sämsta jag sett av alla kategorier som bibliotek. (Medborgarplatsens nya entré ligger rätt bra till också - man kan bara gå in en i taget och möter man nån som är på väg ut är det kört. Ska man upp till vån 2 får man ropa innan "nu kommer jag" för där har man säkert haft samma arkitekt som i Högdalen).
Framför allt opraktiskt, trång, varmt, omöjligt att hitta i, oharmoniskt , kosmetika och yta. Iget innehåll. Man blir sorgligt stämd över alla dessa ungdomar som måste använda ett dylikt bibliotek. Min generation var verkligen lyckligt lottade. Men den som kommer den ska man trycka ner i IKEA-kommersialismens svarta hål med skräp.
Högdalens bibliotekschef och den i Stockholm drar nog jämt skägg, hon säger i SvD idag att biblioteket ”behöver framtidsanpassas” och i en äldre kommentar att biblioteket måste göra sig av med böcker för att få loss mer ytor till annat. Det må så vara. Men måste man döda och krossa det som är biblioteket för det?
Jag ska redigera det hela jag lovar - mer bilder kommer också, sitter på tåget och det kopplar ur - är på väg mot framtiden med folk i farten ...
Lite om Malmö Stadsbibliotek här. Här i Sydsvenskan "Arton författare" som gått samman, här.
Men nu har jag sett framtiden för Stockholms bibliotek. Den är inte vacker, den är vedervärdig och jag är tvungen att ta kasta fram min åsikt i ämnet. (och jag har noterat att fler bibliotek i Sverige är på väg mot samma öde - se artikeln här om Malmö Stadsbibliotek SvD 20/8 -09 där åker böckerna ut och in med en restaurang).
Här går vi, stadsflanörens familj, och lodar efter en lägenhet i stan för att vi segade lite med att ställa oss bostadskön - det är ok, jag kan ta den missen. Vi hamnar, om vi har tur, någonstans i Farsta eller Högdalen. Inget fel i det. Jag gillar bägge ställena.
Nu i veckan fick vi ett förslag på en kvart i Högdalen. Fint, tänkte jag. Där finns ju ett härligt bibliotek - lite av en favorit i biblioteksutbudet. När jag bodde i Rågsved i mitten av 90-talet satt jag ofta på Högdalens Bibliotek.
Så där kan jag absolut tänka mig att bo, tänkte jag.
Sagt och gjort, ner till Högdalen. Huset var helt ok. Då ser jag att man flyttat biblioteket till T-banestationsbyggnaden. Vad har hänt? Man har flyttat biblioteket. Ok, kan väl inte vara helt fel, man får acceptera att saker rör på sig. Helt ok, livet är förändring. Jag ska inte lacka ur. Bara vara positiv och gilla läget. Tänka på hjärtat och allt det där. De har byggt ett nytt bibliotek och det borgar väl för ett nytänkande med utveckling till det bättre för alla generationer.
Det måste jag i alla fall titta in i och se hur det ser ut.
Nu började det märkliga. Jag hittade inte in. Jag hittade helt enkelt inte entrén. Jag gick in där det stod bibliotek på en liten lapp men sen var det stopp. Ingen information. Här fanns några dörrar och en spiraltrappa och jag chansa på trappen som var ett lyckokast - det var till biblioteket.
Jag hade kommit bakvägen då entrén ligger vid spärrarna vid T-banan (vilket jag inte visste då). Jag går in och kommer in i "loungen" (vilket jag läser att den heter senare). Därifrån såg man in till "återlämningsroboten", en stor apparat som uppenbarligen var viktig att visa upp, och man fick gissa sig till vilken som var dörren in till "loungen" som är där biblioteket börjar.
Var är då själva biblioteket? Där man har böckerna?
Det visar sig att de är inmosade i ett lågt utrymme där bokhyllor står så tätt att man får baxa sig in. Jag frågade en bibliotikarie, fråga är fel, jag undrade var biblioteket tagit vägen? Det där fina sköna mysiga som låg här i Högdalen? Kommer hon ihåg det? Det är flyttat hit, sa hon. Jag hitta knappt in, sa jag. Oj, sa hon, det är faktiskt värre att hitta ut. Men det är i alla fall fint här, sa hon, ljust, men inte så bra som bibliotek ... kanske, det andra var nog bättre som bibliotek i alla fall. Jag torkade svetten från pannan, det var varmt, ventilationen verkade helt ur spel och det var trångt mellan hyllorna. Bibliotikarien fortsatte och tala om att det nog blivit en del mer oväsen, lite svårare att koncentrera sig, att läsa liksom, men det är ju i alla fall modernt, fortsatte hon. Jaha, sa jag och stod i vägen för några som skulle komma förbi de vitmålade pelare som var själva entrén in till själva biblioteket - eller där böckerna fanns i alla fall.
I detta nyöppnade hyperdesignade bibliotek var det väldigt svårt att ta sig runt bland böckerna. Där stod bokvagnar, kopiatorer och andra pinaler som inredaren av biblioteket uppenbarligen glömt att skapa en vettig plats för.
Läser man om Högdalens bibliotek på kommunens egen bibliotekshemsida undrar man om det är samma bibliotek vi talar om - läs här.
Där står följande: "Loungen kommer att ha öppet från tidig morgon för att man ska kunna lämna tillbaka en bok i återlämningsroboten, ta en kopp kaffe från automaten eller välja att läsa någon av alla närmare 600 tidningar från hela världen, som finns att tillgå i våra mediedatabaser, medan man väntar på att tåget ska komma."
Här har vi automaten.
... och här ska man sitta och läsa de 600 tidningarna (just den här var felanmäld 13/8 och jag var där 19/8)"och de mindre barnen har en egen hörna som inbjuder till sagoläsning". Den hörnan har vi här. Den var tom när jag var där och det ligger faktiskt några Elle-tidningar på soffan - någon modern mamma ”i farten” förmodar jag.
Högdalen ska 2009 vara Stockholms mest moderna bibliotek. Högdalens bibliotek är således spjutspetsbiblioteket, Högdalens bibliotek är 2000-tal och inte något mossigt 1900-tal. Så här långt har mänskligheten kommit i utvecklingen att förse sin befolkning med ljud och bild och text. Detta är framtiden: Internet, USB, "Lounge" och en "återlämningsrobot" och vi skådar huvudstadens modernaste bibliotek "för folk i farten"... Läs gärna här om Stockholms modernaste bibliotek designat "för folk i farten" här …
Man gråter.
Här läggs det ner miljoner på att flytta (samt kassera) en massa böcker, bygga nytt, ta in arkitektkontor, inredningsdesigners, tjänstemän, köpa nya möbler, bokhyllor, anskaffa nya maskiner, datorer, lämnatillbakaböckermaskin, inflyttningsfest - och det blir femti11 ggr sämre än det som en gång fanns. Det man önskar sig vid ett nybygge av ett bibliotek är väl att det ska slå ut det gamla med ordentligt och inte enbart bli några blinkande lampor och några fräcka stolar?. Men det här? Det värsta är att de går i land med en blåsning. Politiker får kredd, bibliotekschefer gottar sig vid de dignande invigningsborden och böckerna trycks ner i pappreskvarenen (de får ju inte plats då det ska vara "Lounge" och restauranger och lattemaskiner). De tar ut bra betalt och vi får lull-lull. Lite blinkande lampor och lite skärmar ... Man är chef för bibliotek men drömmer om en förortsgalleria.
"Loungen"
Samma "Lounge" i annan färg och samma läsande ensamma farbror ...
"Loungen" från en annan vinkel, det senaste i biblioteksvärlden.Jag fick ett behov att bara ringa upp arkitekten och fråga vad denne ville med det här? Vad vill bibliotekschefen? Är hon i farten? Varför detta slöseri? Vad är syftet? Finns inga gamla i Högdalen? Det är det som är det värsta, de kommer undan med sitt clowneri och de drar in bra med pengar på skräpet. Jag har besökt många bibliotek i Sverige, jag hittar inte på, helt sant. Men jag måste säga att Högdalens nya bibliotek är det sämsta jag sett av alla kategorier som bibliotek. (Medborgarplatsens nya entré ligger rätt bra till också - man kan bara gå in en i taget och möter man nån som är på väg ut är det kört. Ska man upp till vån 2 får man ropa innan "nu kommer jag" för där har man säkert haft samma arkitekt som i Högdalen).
Framför allt opraktiskt, trång, varmt, omöjligt att hitta i, oharmoniskt , kosmetika och yta. Iget innehåll. Man blir sorgligt stämd över alla dessa ungdomar som måste använda ett dylikt bibliotek. Min generation var verkligen lyckligt lottade. Men den som kommer den ska man trycka ner i IKEA-kommersialismens svarta hål med skräp.
Högdalens bibliotekschef och den i Stockholm drar nog jämt skägg, hon säger i SvD idag att biblioteket ”behöver framtidsanpassas” och i en äldre kommentar att biblioteket måste göra sig av med böcker för att få loss mer ytor till annat. Det må så vara. Men måste man döda och krossa det som är biblioteket för det?
Jag ska redigera det hela jag lovar - mer bilder kommer också, sitter på tåget och det kopplar ur - är på väg mot framtiden med folk i farten ...
Lite om Malmö Stadsbibliotek här. Här i Sydsvenskan "Arton författare" som gått samman, här.
måndag 10 augusti 2009
Var ska vi ...
Lördagkväll i ett soligt turiststockholm.De som vanligen bor i staden finns någon annanstans. Sol och sommar och kvarteren och gränderna kring Järntorget i Gamla stan kryllar av människor från andra platser med andra språk. Man ser sig omkring.
Kvällen faller och solen går ner i väster. Den sista strimman ljus smeker rutorna på de södra bergens byggnader och luften är ljum och alldeles mjuk. Det glimmar till i turistens öga. Han söker något i det här vackra, för det är ju verkligen vackert. Han söker något ... och han känner en vibration i luften som han vill fånga, få med sig ... men det går inte. Han vill göra något av kvällen men finner inget att sysselsätta sig med, han vet nämligen inte var han ska och får sitta vidare där på sin stol vid ett bord med sina vänner, sin familj, och ett glas och inte veta var han ska.
Ögonen är glansiga och blicken spanar ut i inte efter det där. Ja, vad är det där? tänker han kanske.
Jag märkte det just i lördags kväll att det finns något väldigt sorgligt över en stad i turisthoparnas högtrafik. Det handlar om den där blicken som letar efter något. När man kommer till en plats där alla människor tycks planlöst leta efter något känns det rätt besynnerligt. På pizzerior, restauranger, caféer och bänkar sitter människor och tittar ut med glansig vilsen blick. Man vänder sig till resesällskapet på samma sätt som gamarna i Djungelboken med ett "hitt på nått" och fortsätter "så, vad ska vi göra med kvällen?". Ingen vet riktigt. Man fortsätter glo. Man finner ingen som kan hjälpa och frågor någon vid bordet bredvid men han är från Lille, och kom i går med Ryan air, så där är det kört.
I det vardagliga sammanhanget är alla på väg någonstans och en och annan turist slinker förbi. Men när 99 % planlöst letar då ser det märkligt och sorgligt ut.
Det är allt skillnad mot på dan. Då kan man titta på vaktparaden, gå guidade turer, åka häst och vagn, gå på museer, shoppa i alla gallerior, affärer och boutiqer, ja på dagen funkar allt fint. Man kan smälta in lite liksom. Då är staden något helt annat. Men dessa kvällar. Man är nedsläppt i ett ingenmansland när allt sånt är stängt. Man bläddrar i sin guidebok och hittar några ställen. Men de flesta finns inte kvar eller så är man lite orolig och vet inte riktigt om det är läge att gå in just där ... en tanke far fram "nästa gång tar vi Ibiza". Där är det liksom lite lättare, man kan supa till, slå klackarna i taket och bli indragen på ett danshak, men här, vad ska vi göra? Ingen drar in en nånstans ...
Hur många känner till vilka nattställen eller nöjeshak som gäller? Möjligen några få. Därav dessa fyllda uterestauranger med oroande blickande människor från när och fjärran. Framåt nio halv tio, tio börjar man se några flockar resa sig här och där och lomma iväg mot hotellet. Lika bra att gå och lägga sig tidigt, säger man, så att man orkar gå upp tidigt och se en massa av stan. Så går man hem i vetskap om att man missat något.
Men man vet inte riktigt vad ...
Jag har känt samma sak i städer som jag har noll koll på. Den där tomheten på kvällen när man just ätit färdigt och funderar på vad man ska hitta på och har noll koll på stan. Man går hem och tänker på frukosten.
Det är väl så det är. Så här på lördagskvällen känns denna historiska kullis här vid Järntorget i Gamla stan mer som en flygplats. På flygplatser bor inga, man är på genomresa. Det är likadant här. Man är på genomresa ...
En nymålad blå port, Lindgården och Blå Porten
I helgen tog jag mig en tur på Djurgården i samband med säsongens stadsvandringsstart. Mitt första möte efter djurgårdsbron blev den nu nymålade gamla blå porten (se bild). Det är alltid lite märkligt när ett gammalt rostigt ting återfår en ny färg. Man baxnar först lite och så kommer tanken: "men så kan den väl inte se ut". Efter en stund när tanken landat ser man en port som återfått sin forna vackra prakt. Porten har nu flyttats ut några meter närmre bron så att den är mer synlig än förut. Verkligen trevligt.
Från denna blå port och trevlighet till en annan blå port och med solk i glädjebägaren. Jag gick mot Restaurang Blå Porten som ligger invid Liljevalch och som öppnades på 10-talet. Bredvid denna ligger sorgebarnet Lindgården som förfallit och som man bestämt ska rivas. Det ska byggas ett hotell med konferens - på bilder ser man en glaskub av ganska opropertioneliga mått (det som gäller inom arkitekturen idag, opropertionerligianism). Jag hade på morgonen samma dag läst i DN (artikel 9/8 2009) att hotellet som ska byggas kräver ett garage vilket för med sig att man måste gräva upp en av Stockholms trevligaste platser: Blå Portens fantastiska gröna lummiga gård. En plats som verkligen doftar kontinenten, Italien, ja den stora världen helt enkelt. Men varför sörja? Vi lever ju i en tid där "det måste hända nått" och det "måste skapas något nytt". Här har det stått still så länge att det "måste hända nått och vår tid måste sätta sitt märke på platsen" och arkitekterna och stadsplanerana åker i skytteltrafik till Kina och ser vad som händer där och får gåshud när de ser att det finns gammal svensk träbebyggelse kvar. Ve denna ålderdom!
Så bra eller dåligt spelar ingen roll bara det händer nått och att det är nytt. Vi klämmer till med en glaskub. Fint, det blir modernt och vips har det hänt nått. Vi skapar något för de människor som vi önskar ha i staden - trendiga moderna och unga och kreativa med bägge fötterna ständigt inne i framtiden. Vi skapar ett hotell och en konferens i glas. Pensionärer, gamla och trötta, vissa barn, eller familjer som inte har råd att besöka Gröna Lund eller Skansen får väl fika någonstans på Högdalstippen ...
Det är besynnerligt hur det gång på gång är de värden som vi svenskar i turistbrosycher gång efter annan har på bild och skickar ut till världen är just de värden vi själva inte värnar om. En plats som Djurgården är ett stänk av 1800-talets slut och 1900-talets början. Det är en miljö som alltid lockat människor i sin omodernhet och att försöka modernisera den är ett sätt att döda den miljön och förlora det specifika med Djurgården. Djurgården är i mångt och mycket snickarglädjens paradis. Det är doft av trä och klassisk linoljefärg. Att förstöra det bara för "att vi måste hänga med" är helt enkelt idiotiskt.
Om vi nu tar Lindgården som ett exempel. Man säger att den inte går att rädda. Det är för det första självklart att den går att rädda - det handlar om vilja. Det räcker att se de gamla skutor som ligger förtöjda vid Strandvägen. En gång i tiden uttjänta vrak som renoverats av någon entusiast. Gör likadant med Lindgården. Se till att få den tillbaka till staden och fiska fram någon entusiast. Jag lovar det finns massor av dem. Låt tex någon av våra stockholmsföreningar ta över Lindgården - företrädevis någon som sysslar med musik. Låt dessa ta tillbaks den forna glansen. Skapa där ett ställe dit framför allt gamla människor kan ta sig. Låt oss kanske få ett jazzband, eller en gammal blåsorkester som spelar på gården dagtid och där man kan sätta sig och lyssna i stillhet. På kvällen kan man ha något som är nästan omöjligt att finna i Stockholm - dansbandsmusik (se på Galejan på Skansen hur mycket folk som tar sig dit när det väl är dans). Även gamla stockholmare älskar att dansa även om man inte tror det i Stadshuset. Skapa på Lindgården en stillsam plats för gamla och även för de yngsta. Det är vad Stockholm verkligen är i behov av.
De chicka BoBoianerna där jag inkluderar IKEA-mannen Mårten Castenfors *s* (tillsammans med rätt många andra museichefer förövrigt), chefen för Liljevalchs, som inte är principiellt emot den byggnaden som ska byggas har sina glasplatser, sina trendiga 2.338 lattehak i sin rena minimalism och sina konferenskomplex så det räcker till och blir över. Man kan ju räkna ut hur den nya gården vid Blå Porten kommer att se ut när den byggs om. Förmodligen byts de vackert räfflade stenarna mot slätslipade billiga stenplattor från Kina, minimalt med grönska, fyrkantigt och tillrättalagt som det brukar bli när vi talar 2000-tal.
Nej, gör nu något för de gamla och för de mänskliga värdena - återskapa Lindgården till ett musikcentrum, ett danshak inriktat mot en äldre publik med en lummig grönskande gård á la nuvarande Restaurang Blå Porten och behåll "portens" innergård så som den ser ut - det är vad rätt många kallar vackert. Så låt Lindgården bli en levande plats för gamla och unga.
För att se hur Hotelet ska se ut se följande artikel i DN 26/2 2009.
Lite fler bilder på Lindgården 9/8 2009:
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
