Det var väl för bra för att vara sant. Ett Café med mysig miljö, gamla bord och stolar, skön musik, jazzbetonat, chansonbetonat, alternativt, eget, suspekt litteratur etc. Det var väl för bra för att vara sant. Små musikuppträdanden på kvällarna, poesiuppläsning, föreläsningar och ett perfekt läge att bara sitta och hänga över en kopp kaffe och bara vara - och som någon skrev i en av kommentarerna efter förkunnandet om att stället ska packa ihop och slå igen:
"Den enda lilla plats i Stockhom som påminner om Berlin får inte finnas"
Men så, det gick inte länge till. Café Edenborg öppnade väl för ca 7-10 år och är inte vidare gammalt men redan direkt lyckades ägaren skapa en härlig Gamla stan-stämning av äldre snitt (med en doft och air av Paris, Berlin långt bort från alla tusen slimmade lattehak med en tillgjord övre shoppingmedelklassbefolkning som numer dränker stan). Fiket är nu sålt av ägaren. Med största sannolikhet tittar det in ett ombyggarföretag och omskapar lokaliteterna som verkligen hade charm och individualitet till ett IKEA-likt massproducerat ställe. Interiörerna på ett hak tycks mig vara kopplad till vad man får för publik och Edenborg hade sköna härliga levande gäster och sköna härliga stolar att slå sig ner på och bara vara på.
Man har alltså blivit av med sitt tillstånd och slår igen.
Stora Nygatan har fått rätt många nöjeshak under de senaste 5-10 åren och har enligt boende i trakten blivit för högljutt. En trend på gatan är att ställena köps och säljs, byggs om och byggs om, köps och säljs, byggs om och byggs om o.s.v. Jag förmodar - här spekulerar jag bara - att det finns en del ställen som tjänar "snabba pengar" vilket jag med all sannolikhet inte tror att Café Edenborg gjorde. Snarare "slow money" - och ett sådant ställe ser man givetvis till att dra in tillståndet för. Att det där också samlades poeter, författare, musiker, alternativ stad-folk, och annat löst folk som det Nya Stockholm gärna önskar sig vara utan gjorde säkert inte saken bättre.
Jag kan inte turerna kring det hela. Varför man dragit in deras tillstånd. Men min personliga åsikt är att jag aldrig sett eller hört något stök från Edenborg - lite dragspel och pianospel och någon klunga franska chansonfantaster är det enda. Däremot kan jag med bestämdhet säga att det finns bra många andra ställen på gatan som man kan fundera över om de ska ha kvar sina tillstånd (om man nu är lagd åt det hållet att dra in tillstånd).
Men de ligger väl i en annan ekonomisk division förmodar jag.
Som ägaren skriver i sin blogg: "Anledningen är förstås att det blivit svårt att driva vidare verksamheten bara som café. En viktig del av fikets liv har varit releasefester för böcker och tidskrifter, föreläsningar, konserter, stödfester."
Ingen kan längre driva ett ställe enbart som café och definitivt inte alternativt - åtminstone inte i Stockholms innerstad.
24 augusti är det således storstängning.
Läs mer här:
X Edenborg själv om stängningen.
X Café Edenborg stänger
torsdag 23 juli 2009
onsdag 22 juli 2009
Året var 1990
Det var i juli månad 1990. Fotbollslaget Sverige hade åkt på däng tre gånger på raken i Italien. Jag var på väg tillbaka mot hemlandet passerandes Wien.
Jag undrar då och då var det blev av honom. Jag tror han klev på samtidigt i Wien. Vi kom att sitta i samma kupé. Jag tror att jag var den absolut första västmänniska han träffade och pratade en längre stund med. Jag, blassé och 24 år på väg till "le ankdamm". Han var nånstans kring tjugo och nyfiken på livet som ett barn.
Det historiska året 1989 hade Otto von Habsburg, en av de kvarvarande i huset Habsburg och vid den tiden politiker i Österrike, tillsammans med den ungerska reformkommunisten Imre Pozsgay planer på en "paneuropeisk picknick". Denna picknick utspelade sig på varsin sida om den ungersk-österikiska gränsen som var delad av "järnridån". I en symbolhandling klippte Ottos dotter Walburga i järnridån den 19 augusti och ett hål öppnades vilket blev en spricka och symbolen blev sann. I tusentals närvaro öppnades ett litet hål och 661 "östtyska turister" passade på att fly till väst.
Detta var början till slutet för järnridån - sprickan blev större och större och under hösten kollapsade det sovjetiska satellitsystemet.
Året efter satt jag i ett tåg från Wien med en talförd yngling från Tjeckoslovakien (delat 1992). Jag förstod inte så mycket av det hela i min historielöshet. Ja var mest bakfull. Där låg mina livsbekymmer.
Han hade bott vid gränsen i hela sitt liv. Han hade sett ett stort fält från huset där familjen bodde och det fältet befann sig i Österike och huset i Tjeckoslovakien. Två helt olika världar som för all framtid skulle vara åtskilda - trodde man. Han hade allt sedan han kunde minnas drömt om väst. Nu hade han en reskassa på 1.000 kronor och skulle till London. "Lycka till" tänkte jag. "Tror du att det räcker?" frågade han. "Jo då" svara jag och log ett brett cyniskt välfärdsvästerlänningsleende. "Jo då ... 1.000 spänn ..." tänkte jag.
Tåget stannade till vid gränsen till Tyskland. Alla fick gå av och gå genom gränskontrollen. Det var mitt i natten och kolsvart och lyktor lyste och man fick inte så lite kopplingar till en annan tid. När jag gick förbi tullkontrollanterna räckte det att vifta lite med passet och jag var förbi. Man kastade en snabbt ointresserad blick i det. När så min nyfunne reskamrat och tillika tjeck kom fram blev det stopp en längre stund. Det stämplades, kollades i papper, gicks igenom väskor, frågor och misstänksamma blickar for genom rummet. Till slut släpptes han igenom.
Där på perrongen på tysk sida stod en bortskämd bakfull svensk välfärdsmänniska som i hela sitt liv kunnat åka precis var som helst på jorden och haft oanade möjligheter därtill rent ekonomiskt. Och där kom denna tjeck som suttit och drömt om fältet utanför sitt fönster med det största leende jag någonsin sett och klev in i ett Tyskland som han för ett år sedan aldrig kunde ana att han skulle få besöka som en fri människa med 1.ooo spänn på fickan som skulle räcka till London ...
Någonstans halvvägs i Tyskland skilldes våra vägar. Det slog mig inte då vad jag egentligen varit med om. Det tog mig många år därefter för att inse mötets storhet. På senare tid har jag fått för mig att det gick nog bra med tjecken. Han klarade sig nog. Det jag minns mest är hans leende. Tror inte jag sett någon svensk lika glad som denna tjeck trots att vi har allt som en människa kan få hos oss. Jag fick beskåda den sanna glädjen och lyckan där i natten mellan Tyskland och Österrike.
Hur det nu än är så knatar det väl omkring en ex-tjeck någonstans som släpptes fri 1990 och jag hoppas helt enkelt att det gick bra för honom ...
Det kom en artikel om hela historien i SvD 16 aug 2009.
Jag undrar då och då var det blev av honom. Jag tror han klev på samtidigt i Wien. Vi kom att sitta i samma kupé. Jag tror att jag var den absolut första västmänniska han träffade och pratade en längre stund med. Jag, blassé och 24 år på väg till "le ankdamm". Han var nånstans kring tjugo och nyfiken på livet som ett barn.
Det historiska året 1989 hade Otto von Habsburg, en av de kvarvarande i huset Habsburg och vid den tiden politiker i Österrike, tillsammans med den ungerska reformkommunisten Imre Pozsgay planer på en "paneuropeisk picknick". Denna picknick utspelade sig på varsin sida om den ungersk-österikiska gränsen som var delad av "järnridån". I en symbolhandling klippte Ottos dotter Walburga i järnridån den 19 augusti och ett hål öppnades vilket blev en spricka och symbolen blev sann. I tusentals närvaro öppnades ett litet hål och 661 "östtyska turister" passade på att fly till väst.
Detta var början till slutet för järnridån - sprickan blev större och större och under hösten kollapsade det sovjetiska satellitsystemet.
Året efter satt jag i ett tåg från Wien med en talförd yngling från Tjeckoslovakien (delat 1992). Jag förstod inte så mycket av det hela i min historielöshet. Ja var mest bakfull. Där låg mina livsbekymmer.
Han hade bott vid gränsen i hela sitt liv. Han hade sett ett stort fält från huset där familjen bodde och det fältet befann sig i Österike och huset i Tjeckoslovakien. Två helt olika världar som för all framtid skulle vara åtskilda - trodde man. Han hade allt sedan han kunde minnas drömt om väst. Nu hade han en reskassa på 1.000 kronor och skulle till London. "Lycka till" tänkte jag. "Tror du att det räcker?" frågade han. "Jo då" svara jag och log ett brett cyniskt välfärdsvästerlänningsleende. "Jo då ... 1.000 spänn ..." tänkte jag.
Tåget stannade till vid gränsen till Tyskland. Alla fick gå av och gå genom gränskontrollen. Det var mitt i natten och kolsvart och lyktor lyste och man fick inte så lite kopplingar till en annan tid. När jag gick förbi tullkontrollanterna räckte det att vifta lite med passet och jag var förbi. Man kastade en snabbt ointresserad blick i det. När så min nyfunne reskamrat och tillika tjeck kom fram blev det stopp en längre stund. Det stämplades, kollades i papper, gicks igenom väskor, frågor och misstänksamma blickar for genom rummet. Till slut släpptes han igenom.
Där på perrongen på tysk sida stod en bortskämd bakfull svensk välfärdsmänniska som i hela sitt liv kunnat åka precis var som helst på jorden och haft oanade möjligheter därtill rent ekonomiskt. Och där kom denna tjeck som suttit och drömt om fältet utanför sitt fönster med det största leende jag någonsin sett och klev in i ett Tyskland som han för ett år sedan aldrig kunde ana att han skulle få besöka som en fri människa med 1.ooo spänn på fickan som skulle räcka till London ...
Någonstans halvvägs i Tyskland skilldes våra vägar. Det slog mig inte då vad jag egentligen varit med om. Det tog mig många år därefter för att inse mötets storhet. På senare tid har jag fått för mig att det gick nog bra med tjecken. Han klarade sig nog. Det jag minns mest är hans leende. Tror inte jag sett någon svensk lika glad som denna tjeck trots att vi har allt som en människa kan få hos oss. Jag fick beskåda den sanna glädjen och lyckan där i natten mellan Tyskland och Österrike.
Hur det nu än är så knatar det väl omkring en ex-tjeck någonstans som släpptes fri 1990 och jag hoppas helt enkelt att det gick bra för honom ...
Det kom en artikel om hela historien i SvD 16 aug 2009.
onsdag 8 juli 2009
Kulturhusets Bibliotek - en rättelse
Det har sina nackdelar ibland att ha befunnits sig i den ickelitterära världen. Personligen fick jag min, vad jag brukar kalla "Lidnerska knäpp", när jag var fyllda 25 jämnt. Innan denna litterära "knäpp" hade jag i stort sett sysselsatt mig med tre saker: byggt hus, spelat sport och mellan dessa två verksamheter druckit upp intjänta och ointjänta pengar.
Det var egentligen ingen munter historia men livslärande på många sätt.
1991, nådens år eller rättare krisens år, ändrades det hela rätt radikalt. Kriser är inte alltid bara negativt, kriser kan också ha sina fördelar. Byggnadsarbetaren blev arbetslös och hamnade på bibliotek med näsan mellan böckernas pärmar. Det var inte direkt lätt. Det fanns ett motstånd. För den oinvigde i arbetarklassvärlden, och jag vill hävda att det finns en sådan - en arbetarklassvärld - är biblioteket en plats där man inte rör sig direkt hemtamt. Man kan, från sina egna, ses som lite suspekt, besynnerlig, lätts snurrig, om man alltför mycket och för länge sticker sin arbetarnäsa i böckerna (det man gett sig in på har även ett namn, en "klassresa"). Till skillnad mot en människa som går direkt från gymnasiet till universitetet och vidare ut i den akademisk världen är möjligen ett besök på ett bibliotek en högst ovidkommande händelse. För arbetargrabben blir det ett motstånd som måste besegras. Något klurigt man måste öva sig till att förstå.
Detta skedde för undertecknad 1991 och ett av de första biblioteken som besöktes var Kulturhusets bibliotek vid Sergels torg. Den f.d. byggnadsarbetaren fann platsen gudomlig och svalde böcker totalt osystematiskt.
I förra inlägget här på denna blogg skroderade jag över att man nu bestämt sig för att flytta Kulturhusets bibliotek ner till gatuplanet. Jag hävdade bestämt att här uppe i det blå har man haft läsesalong sedan 1974 och jag hävdade bestämt att alla chefer på 2000-talet fått flytt och omändringsdille (vilket jag iochförsig fortfarande tycker). Nu vet dock den f.d. byggnadsarbetaren bättre. Det var helt fel. Kulturchefen Eric Sjöström kom snabbt med ett klargörande: Mellan 1971 (redan tre år innan Kulturhuset stod färdigt) och till 1990 låg läsesalongen i gatuplanet. Därefter hamnade salongen på våning 2. Jag var alltså ute och friseglade i det blå ...
Så nu tycker jag tvärtom. Att man inte ska gå på traditionen utan bryta upp och behålla Läsesalongen på våning 2 - man har ju redan haft den nere på gatuplanet ... Ärligt talat, det är sommar - gör vad ni vill *s*
Se Kulturhusets Bibliotek - nu mörknar det och dess kommentarer.
Det var egentligen ingen munter historia men livslärande på många sätt.
1991, nådens år eller rättare krisens år, ändrades det hela rätt radikalt. Kriser är inte alltid bara negativt, kriser kan också ha sina fördelar. Byggnadsarbetaren blev arbetslös och hamnade på bibliotek med näsan mellan böckernas pärmar. Det var inte direkt lätt. Det fanns ett motstånd. För den oinvigde i arbetarklassvärlden, och jag vill hävda att det finns en sådan - en arbetarklassvärld - är biblioteket en plats där man inte rör sig direkt hemtamt. Man kan, från sina egna, ses som lite suspekt, besynnerlig, lätts snurrig, om man alltför mycket och för länge sticker sin arbetarnäsa i böckerna (det man gett sig in på har även ett namn, en "klassresa"). Till skillnad mot en människa som går direkt från gymnasiet till universitetet och vidare ut i den akademisk världen är möjligen ett besök på ett bibliotek en högst ovidkommande händelse. För arbetargrabben blir det ett motstånd som måste besegras. Något klurigt man måste öva sig till att förstå.
Detta skedde för undertecknad 1991 och ett av de första biblioteken som besöktes var Kulturhusets bibliotek vid Sergels torg. Den f.d. byggnadsarbetaren fann platsen gudomlig och svalde böcker totalt osystematiskt.
I förra inlägget här på denna blogg skroderade jag över att man nu bestämt sig för att flytta Kulturhusets bibliotek ner till gatuplanet. Jag hävdade bestämt att här uppe i det blå har man haft läsesalong sedan 1974 och jag hävdade bestämt att alla chefer på 2000-talet fått flytt och omändringsdille (vilket jag iochförsig fortfarande tycker). Nu vet dock den f.d. byggnadsarbetaren bättre. Det var helt fel. Kulturchefen Eric Sjöström kom snabbt med ett klargörande: Mellan 1971 (redan tre år innan Kulturhuset stod färdigt) och till 1990 låg läsesalongen i gatuplanet. Därefter hamnade salongen på våning 2. Jag var alltså ute och friseglade i det blå ...
Så nu tycker jag tvärtom. Att man inte ska gå på traditionen utan bryta upp och behålla Läsesalongen på våning 2 - man har ju redan haft den nere på gatuplanet ... Ärligt talat, det är sommar - gör vad ni vill *s*
Se Kulturhusets Bibliotek - nu mörknar det och dess kommentarer.
måndag 6 juli 2009
Kulturhusets bibliotek - nu mörknar det
Det finns platser som har sin speciella karaktär.
En av dessa platser i Stockholm är Kulturhusets bibliotek vid Sergels torg. Från år 1974 har det varit möjligt att slå sig ner två våningar upp i Peter Celsings byggnad och spana ut över Sergels torg. Torget må vara kritiserat och förkastat, men att sitta där med Plattan nedanför sig och läsa en bok, kanske plocka fram någon gammal skiva och bara lyssna sig bort någon timme, se stadens rörelser och alla människorna som susar fram mellan övergångsställena in och ut i kommersens lador är en i sanning gudomlig upplevelse. Jag vill påstå att platsen verkligen är en av få i Stockholm med en internationell känsla.
Givetvis ska en sådan plats försvinna.
Vi ska bli 2000-talsfähiga. Vilket betyder omflyttning och förändring.
Det har tillsatts en ny chef och det som kännetecknar nya chefer under 2000-talet är att de soppar loss rejält med sina 2000-talskvastar. Man förändrar i egentlig mening inte så mycket i sina verksamheter. Vad man gör är mer av kosmetisk art - man fixar ytan - samt, man flyttar om. Saker och ting som legat på en plats i alla tider ska flyttas någon annastans. Det ses som inovativt och modernt - det måste hända något. Så man flyttar om och fixar till ny inredning och vips ses man som handlingskraftig. Allt från museer och centralstationer och bibliotek och myndigheter och staliga verk och kulturella institutioner ska ändras om - det är som en naturlag. Det blev 2000-tal och det krävs ny inredning, flytt, ändring - framtid!
Den rätt nya chefen i Kulturhuset gör som sina gelikar i chefsvärlden, han flyttar om. En av de absolut bästa läsplatserna i Stockholm skickas ner till gatuplanet mot Sergels torg. Utsikten för de läsande blir noll. Det sägs i en artikel i DN (2/7 -09) att "han öppnar glashuset". Möjligen i viss mening men definitivt inte i den läsande allmänhetens mening.
Den plats som drog mig till Kulturhuset för första gången var just biblioteket. Det var när jag slog mig ner där för att läsa en bok som jag uppfattade vilken härlig byggnad Kulturhuset kunde vara. Själva glaset som skilde mig från världen därute och att jag ändå befann mig i denna värld, men på tryggt avstånd, och att alla kringliggande 60-och 70-talshus helt plötsligt fick en karaktär, blev levande, blev en del av mitt Stockholm - jag hade aldrig tidigare uppskatta Sergels torg från gatuplan s.a.s. Och boken i min hand, en glimt i den, vidare ut mot betongen och folklivet och tystnaden bakom glaset - verkligheten och fantasin i ett samspel som skapade samhörighet - ja, allt det där fick mig att få upp ögonen för Kulturhuset i övrigt och framför allt biblioteket med dess magiska surrealistiska utsikt. Jag är helt övertygad om att många med mig hittat Kulturhuset främst genom dess bibliotek och på så sätt funnit dess speciella utsikt.
Så det tar vi bort.
Ja, denna skräck för det förgångna. Denna osäkerhet och nervositet för tillvaron. Kulturhusets chef ska nu göra ett bibliotek för 2000-talet. Han kan inte tänka sig att flyta på den framgång, på den känsla, som redan finns där. Varför kan man inte ha en plats i Stockholm där man kan sitta och mysa och samtidigt begrunda att "ja, här har stockholmare sedan 1974 suttit och spanat ut"? - att man känner sig delaktig i en historia - en historia som det här landet gör allt för att förinta på alla plan (detta säger jag i vishet av att hela stan håller på att omskapas till något helt nytt i framtidsivrarnas tecken och tro). Nej då, man "ska in i 2000-talet" ... denna rädsla, denna osäkerhet som uttrycker sig i tiden med all dess förändring för förändringens egen skull ...
Behåll Kulturhusets bibliotek med sin fantastiska utsikt!
En av dessa platser i Stockholm är Kulturhusets bibliotek vid Sergels torg. Från år 1974 har det varit möjligt att slå sig ner två våningar upp i Peter Celsings byggnad och spana ut över Sergels torg. Torget må vara kritiserat och förkastat, men att sitta där med Plattan nedanför sig och läsa en bok, kanske plocka fram någon gammal skiva och bara lyssna sig bort någon timme, se stadens rörelser och alla människorna som susar fram mellan övergångsställena in och ut i kommersens lador är en i sanning gudomlig upplevelse. Jag vill påstå att platsen verkligen är en av få i Stockholm med en internationell känsla.
Givetvis ska en sådan plats försvinna.
Vi ska bli 2000-talsfähiga. Vilket betyder omflyttning och förändring.
Det har tillsatts en ny chef och det som kännetecknar nya chefer under 2000-talet är att de soppar loss rejält med sina 2000-talskvastar. Man förändrar i egentlig mening inte så mycket i sina verksamheter. Vad man gör är mer av kosmetisk art - man fixar ytan - samt, man flyttar om. Saker och ting som legat på en plats i alla tider ska flyttas någon annastans. Det ses som inovativt och modernt - det måste hända något. Så man flyttar om och fixar till ny inredning och vips ses man som handlingskraftig. Allt från museer och centralstationer och bibliotek och myndigheter och staliga verk och kulturella institutioner ska ändras om - det är som en naturlag. Det blev 2000-tal och det krävs ny inredning, flytt, ändring - framtid!
Den rätt nya chefen i Kulturhuset gör som sina gelikar i chefsvärlden, han flyttar om. En av de absolut bästa läsplatserna i Stockholm skickas ner till gatuplanet mot Sergels torg. Utsikten för de läsande blir noll. Det sägs i en artikel i DN (2/7 -09) att "han öppnar glashuset". Möjligen i viss mening men definitivt inte i den läsande allmänhetens mening.
Den plats som drog mig till Kulturhuset för första gången var just biblioteket. Det var när jag slog mig ner där för att läsa en bok som jag uppfattade vilken härlig byggnad Kulturhuset kunde vara. Själva glaset som skilde mig från världen därute och att jag ändå befann mig i denna värld, men på tryggt avstånd, och att alla kringliggande 60-och 70-talshus helt plötsligt fick en karaktär, blev levande, blev en del av mitt Stockholm - jag hade aldrig tidigare uppskatta Sergels torg från gatuplan s.a.s. Och boken i min hand, en glimt i den, vidare ut mot betongen och folklivet och tystnaden bakom glaset - verkligheten och fantasin i ett samspel som skapade samhörighet - ja, allt det där fick mig att få upp ögonen för Kulturhuset i övrigt och framför allt biblioteket med dess magiska surrealistiska utsikt. Jag är helt övertygad om att många med mig hittat Kulturhuset främst genom dess bibliotek och på så sätt funnit dess speciella utsikt.
Så det tar vi bort.
Ja, denna skräck för det förgångna. Denna osäkerhet och nervositet för tillvaron. Kulturhusets chef ska nu göra ett bibliotek för 2000-talet. Han kan inte tänka sig att flyta på den framgång, på den känsla, som redan finns där. Varför kan man inte ha en plats i Stockholm där man kan sitta och mysa och samtidigt begrunda att "ja, här har stockholmare sedan 1974 suttit och spanat ut"? - att man känner sig delaktig i en historia - en historia som det här landet gör allt för att förinta på alla plan (detta säger jag i vishet av att hela stan håller på att omskapas till något helt nytt i framtidsivrarnas tecken och tro). Nej då, man "ska in i 2000-talet" ... denna rädsla, denna osäkerhet som uttrycker sig i tiden med all dess förändring för förändringens egen skull ...
Behåll Kulturhusets bibliotek med sin fantastiska utsikt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
