onsdag 12 september 2012

Gårdagens Paris - Jardin du Luxembourg


Man tager sig en stol som bara står där i hörn. Sätter sig där man vill. Tittar omkring sig och ser en massa människor som sitter och läser, funderar och stilla samtalar på gröna stolar lite huller om buller ... var finner man en enda stol i Stockholm fri att ställa var man vill i en park? 

23 Juli kl: 18:34, Jardin du Luxembourg, Paris.
Foto/text: Peter Frisk 

tisdag 11 september 2012

Gårdagens Paris ...


3 rue Cujas, Paris, kl. 15:37, den 24 juli 2012.

Gårdagens Paris - Montparnassekyrkogården


Fastnade för den här uthuggna stenen på Montparnassekyrkogården. Gick inte att slita sig. Ett stort tyngande block som stänger till, slå igen tiden där mannen, fortfarande i livet, förtvivlar. Den älskade kvinnan skickar en slängkyss upp till verkligheten. Hon kämpar för att hålla sig kvar en stund med fingrarna och handen ...

Montparnasse, Paris, kl 09:10 den 26 juli 2012
Foto/text: Peter Frisk

måndag 3 september 2012

... skarvar ... kvalité och material

Någon fick för sig att jag enbart gillar gamla hus då jag ofta kritiserar de nya husen och nutidens arkitektur. Jag har inget emot ny arkitektur om husen är bra gjorda och som tillför något i mer djup form än enbart yta. Det är tyvärr så sällan det sker i vår tid. Mitt svar på det hela är skarvar. Jag ska försaka förklara lite bättre med en liten skiss.

Först vill jag säga att jag arbetade som byggnadsarbetare och 12 år och har praktisk erfarenhet av byggbranschen. Jag hade också turen att arbeta med flera byggnadssnickare som hade erfarenhet av en annan tid, när man byggde på ett annat sätt, med en annan kvalité. Därefter blev jag historiker och arkitekturintresserad och sysselsätter mig fortfarande med hus.

Det hela handlar helt enkelt om tvår saker: kvalité och materialval.

Fasad på nytt hus uppfört i Annedal 2012. Här har vi en "skarv". Knackar man på materialet är det en slags mjuk ihållig historia som förmodligen redan om några år har släppt in fukt. Om vi nu visste att hyresgästerna köpte det här billiga billigt så vore det väl ok. Men nu säljer man det "billiga" dyrt och det är inte direkt schyst eller "klimatsmart" ... 

Somliga brukar sätta året 1960 som en förändrings tid inom husbyggnad. Fram till dess var husen ofta byggda i rätt god kvalité och byggda på plats. Därefter inleddes väggen mot ett mer och mer industriellt sätt att bygga hus (samt en förmåga att inte ta de erfarenheter som mänskligheten samlat på sig under sin historia utan fått för sig att det nya alltid måste vara bättre än det beprövade gamla). Man hittade på nya material och nyare snabbare sätt att bygga på för att öka byggtakten. På så sätt har det pågått till idag. Material och sättet att bygga på, och hur ett hus ser ut rent arkitektoniskt, går hand i hand. Det ska gå mycket fort att uppföra husen och det är prefabricerat. Man sätter ihop husen som ett lego. Hur man ska få in det miljövänliga i den processen är verkligen en gåta. Fram till 1960 byggdes husen på plats (likväl inredningen, med kök och skåp m.m.). Låter man de här husen stå, de innan 1960-talet, så har de en förmåga att stå mycket länge då de är just välbyggda. Dessa fastigheter är sällan sjuka som ofta sker med byggnader efter 1960. Här kan vi verkligen tala om "klimatsmarta" hus (ett tokord men visst, vi får använda det i brist på annat) då de håller länge. Står längre. Det är helt enkelt inga slit-och-släng hus.

Ett litet tak ovan en ingång på ett hus uppfört i Sundbyberg i mitten av 00-talet.  Vad för nytta den gör egentligen är jag tveksam till. Men arkitekten tyckte väl att han var "modern" i sitt uttryck.
Det handlar om kvalité. Ett välbyggt hus ser ut på ett visst sätt medan ett hus som byggs snabbt och på billigaste sätt får ett annat uttryck. Det är därför som dagens arkitektur inte håller måttet. Husen är dåligt byggda och det avspeglar sig på arkitekturen, på dess uttryck, på dess form. För att skyla det hela använder man den teknik som är förhärsknade i vår tid - yta.

Man försöker sälja byggnaden med livsstil och ytan. Vad gäller innehållet ser alla likadana ut (vilket givetvis speglar ytan). Byggnader i sämre kvalité säljs dyrt med tal om nyskapad arkitektur och annat lullull. Byggherrarna har förstått det hela fullständigt. Man bygger snabbt och billigt och säljer dyrt genom smart marknadsföring. Det irriterar mig.

Standardcykelrumsdörren 2012 i nybyggt s.k. exklusivt område i Sundbyberg. Det är inte någon baksida, entrén  ligger bredvid denna cykeldörr. 
Låt mig ta ett exempel. Ni ska byta ut ert kök. Ni har, låt säga, ett 40-talskök. Det är platsbyggt. Snickaren får kämpa på ordentligt för att riva ut köket då det är mycket välbyggt. Du åker till affären som säljer kök. Där finns en mängd "olika" kök att välja på i "olika" priser. Vad du egentligen väljer är skillnaden på ytan - inte i kvalité. Du väljer i princip hur luckorna ska se ut. Resten är samma kök vare sig du köper ett billigt eller superdyrt. Det är av samma kvalité. På 80-talet satte jag upp många nya kök och dessa ser i stort sett ut som dagens kök (innanmätet, själva skåpen och materialet). Det som skiljer är ytan. Utanpåverket och det speglar också inredningen. Därför ser ett lyxkök och ett billigt nytt kök för mig ut på ett och samma sätt - de ser billiga ut. De har ingen egentlig kvalité i materialet.

Nybyggt hus, 2011, i närheten av Vasaparken (det är väl vad jag förstår exklusivt att bo tippar jag).  Hur vattenavrinning fungerar här kan man ju fundera över och jag tycker synd om de som betalar mycket pengar för ... rena rama skräpet.   
Man talar idag om Slow Food, t.o.m. Slow Art och jag skulle önska mig en Slow Archietecture som värnade om kvaliitén och på ett långsiktigt tänkande. Då fick vi också, är jag fullständigt säker på, en vackrare arkitektur.

Helheten är beroende på detaljerna helt enkelt.

Och det hela säljs på följande vis ....
   Peter Frisk

lördag 1 september 2012

... kris i medelålder och trädgårdsdoft av kålrot

Var på Botaniska Trädgården idag och satt och tittade på mina barn som lekte. Vi gick in i en av nyttoträdgårdarna med sallad, lök, kålrötter, potatis, äppelträd och växthus med tomater och mycket annat gott. Tankarna svävade upp i det blå och jag tänkte på något jag läst av Gunnar Ekelöf. Om idealhuset, idealbåten eller om det var idealplatsen.

Platsen är ju inte lätt att finna då det handlar om en fantasiplats. För att finna den krävs flis och det är man ju tyvärr utan (för tillfället). Där ska finnas ett hus som ingen ännu satt tänderna i. Orenoverat. Gärna timmrat. Köket ska vara intakt från åtminstone 40-talet. Ingen el. Inga fläktar. Inget surrande ljud. Där finns en trädgård som inte är platt utan väl kuperad med sten och berg och huset ligger på höjden som man alltid gjorde förr. Allt är igenväxt med en lite trasig berså som man kan vänta med att fixa. Där ska finnas en damm igenväxt av näckrosor och en liten fontän. I hörnet finns en jordkällare. Där vilar friden före jäktet och man gör det nödvändigaste som behövs just för stunden. Ingen stress.

En sjö ska finnas en bit bort och en eka att glida ut och fiska med barnen en stilla blank kväll. Där ska man kunna ligga mitt i sjön och titta upp i himlen med ett metspö en sommarnatt och höra göken, eller en uv. Grusgångar. Dimma och dis på morgonen. Finns där stenläggning ska det vara av skiffer. En grind i trä. En äng och så ska jag äga rejält med skog runt om huset (så ingen jävel hugger ner den) i si så där 2500 meter åt vart håll (så ingen bygger nått hus i krokarna som står och låter, brummar ... alla hus låter numer, med sina fläktar och fan och hans moster) och givetvis ska jag äga sjön som det bara ska metas i. Skogen ska få växa som den vill. Så gott det går ska jag vara fullständigt självförsörjande. Kanske en häst, en ko, en gris. Hönor. Kajsa Wargs kokbok. En stor gryta. Hugga ved för hand. Har ni huggit ved för hand? Finns inget bättre i livet. Jag högg upp för en hel vinter en gång i ett hus som jag lånade på landet. Fullständigt underbart.

Där ska finnas ett stort bibliotek. Växelbruk. Lite kroppsarbete. Lite hjärnarbete. Man hugger lite ved och läser sig sen en bok och noterar några väl valda ord i ett anteckningsblock. På natten sover man som en stock. Har ni sovit i ett knäpptyst hus mitt i skogen någon gång? Det är de mest fantastiska som finns. På morgonen går man upp och kokar kaffe - kokkaffe. Sätter sig i köket. Ser ut mot morgondimman. Värmen kommer åter i kroppen och i stugan. Vad mer behövs? Det räcker gott.

Till denna plats ska jag dra mig tillbaka och leva ett tyst och fridsamt liv medan resten av världen faller samman. Så länge min avkrok kan hålla sig undan från galenskapen ska jag hålla mig där. Givetvis kan jag inte hålla mig från den mullrande tiden men så länge som det går ska jag hålla mig där i min skog vid min sjö och mina böcker och min gitarr. Borta från den där utvecklingen och den där framtiden som så många jagar efter ... jo, en sak till, jag ska hissa min fana varje morgon, mina vita fana :-)

onsdag 22 augusti 2012

OPS = offentlig-privat samverkan

I mitten av 90-talet var det någon som berättade om en kille som hade tagit över en fritidsgårdsverksamhet. Plötsligt kom den nye chefen, entreprenören, till jobbet med en ny firmabil modell senaste BMW med en snygg logga på sidan. Man kunde plötsligt göra vinst på det offentliga. Och visst, kunde han göra vinst på verksamheten så skulle ju även jag och du och han på andra sidan gatan kunna göra vinst på det offentliga och få en snygg BMW och driva upp det offentliga till något vinstgivande.

Jag har nu inga bevis på att just den historien är sann. Men med ca 15 års erfarnhet om vad som skett i Sverige sedan dess och vad jag sett så är jag rätt övertygad om att historien rymmer en stor del sanning.

Jag kom att tänka på ovanstående när jag i dag läste en debattartikel i Dagens Industri idag om det s.k. OSP ("Nya vägar med OSP", Dagens Industri, Debatt, 22 aug 2012 - tyvärr har jag ingen länk till artikeln).

OSP är förkortning av "Offentlig-privat samverkan" som är ett "nytt" sätt att investera i större infrastrukturprojekt, menar skribenterna. Genom en kombination av samarbete mellan det privata näringslivet och det offentliga, skattemedel och politiker, ska det vara möjligt att skapa stora infrastruktursatsningar. Det låter ju vackert.

Man önskar sig alltså mer av det som vi sett så mycket av de senaste tjugo åren. Man vill ha mer av det som satt oss en den krissituation som samhället just nu är i. Istället för att släcka den brand som är i full gång vill man ge den än mer bränsle och kallar det effektivt. Ett sätt att få in mer pengar till stora projekt. Vad händer egentligen när det privata näringslivets sammanblandas med offentliga? Får vi inte problem med att avgöra vem som är politiker och vem som är representant från näringslivet? Vem står för kostnaden och vem ska stå för vinsten? Har vi i ett sådant samhälle möjlighet att se det? Har vi insyn? Klarar politikerna av att hålla isär sitt uppdrag med ekonomiska intressen?

Är inte risken med denna sammanblandning att det offentliga tar investeringskostnaden och det privata vinsten? Är det inte så det ser ut idag? Vi har blivit så inmatade i att det privata ska lösa allt och att näringslivet är effektivt och "gör vinst" (som om vinst i sig betyder att samhället fungerar bättre då ordet vinst enbart har en positiv betydelse, med en slags slututopi att alla ska göra vinst och att vi då nått det perfekta samhället - hur nu det skulle se ut? Någon som hört talat om pyramidspel?). Samtidigt som många tror att vi fortfarande har ett välfärdssamhälle så lever vi i det mest privatiserade landet. Politiskt, så är man övertygad om, att att den kombinationen går ihop. Att många tror att vi fortfarande har en välfärd beror nog på att vi fortfarande betalar skatt som "om vi hade" ett välfärdssamhälle. Problemet är att dessa skattepengar går till helt andra saker än vad de är tänkta för. De går till att göda helt andra intressen än basverksamheten. Där är tex skolan och vinstdebatten ett utmärkt exempel.

Resultatet av denna OSP:fiering kan ju snarare vara att de som arbetar i dessa OSP-objekt, exempelvis de folkvalda, också börjar bete sig som om de arbetade inom det allsmäktigt heliga näringslivet och att man plötsligt representerar och har fester och bygger varumärken "som om man" egentligen ingick i näringslivets krets? Att de pengar man förfogar över inte kommer ur det offentliga och att dessa pengar inte är skattemedel utan något som man förfogar över lite som man vill? Sin egen lilla kassa på samma sätt som det privata företaget Skanska eller något annat?

Att Skanska, Stockholms Handelskammare och Fastighetsägarna Stockholm vill ha det så här kan man ju förstå. Men är det vettigt att driva ett samhälle på ett sånt sätt? Är det inte så att politikerna också har ett ansvar att hålla sig lite på avstånd och s.a.s. vara neutrala, ställa upp regler, kanske undvika jäv genom sin sammanblandning med näringslivet. Eller ska vi se på samhället som ett företag och döpa om det till Sverige AB? Där de s.k. experterna styr. De som vet hur man gör vinst? Näringslivet?

Vi är på väg dit och jag ser inte det som en lyckad väg.

Låt det offentliga vara offentligt och det privata privat. En del av de problem samhället Sverige har i dag är just sammanblandning av offentlighet och det privata. Gränsen är suddig på många håll. Stat, kommun och näringsliv, styrelser och politiker är mer eller mindre ihopgegade i en enda stor boll. Skattepengarna rinner in i privata entreprenörpellejönsars fickor, vilka drar nytta av de politiska pellejönsarna som vill leka affär, mysa på galor, vara i smeten, fila på sitt eget varumärke för att klättra i sin personliga stege och absolut inte vill sysselsätta sig med så tråkiga saker som att förvalta de pengar som tas av skattebetalarna så som det var tänkt en gång i tiden (då man hade ett välfärdssamhälle som kanske var något tråkigare men rättvisare). De senaste åren bevisar ju glasklart att vi på alla plan är fullständigt på väg åt fel håll och att de tre som skrev dagens artikel, Johan Karlström vd och koncernchef i Skanska, Maria Rankka vd Handelskammaren Stockholm och Christer Jansson vd Fastighetsägarna borde lämna planeten Pluto och ta sig ner till verkligheten men att de givetvis inte gör det utan håller sig med visioner som de givetvis tjänar pengar på. Tacka för det.

Vi kan ta leken med pensionspengarna i världen. Vi kan ta som exempel vår idrottsrörelse där lag går i konkurs och där man leker affär och där de från näringslivet som "vet hur det går till" efter fullständiga misslyckanden flinande drar vidare till nästa styrelse och där fansen som älskar sitt lag och fotboll i många fall samlar in egna pengar är de stora förlorarna - genom att idrottens själ flugit väck långt ut i universum (jag verkligen älskade idrotten en gång i tiden). Det räcker med att säga Tele2 arena eller vad säg som "Färs & Frosta Swedbank Arena" i Lund (ärligt talat, jag trodde vi hade nått botten, men ... så jag var tvungen att länka ...)

Ja, vi har OPS i idrott. Där O, som i Offentligt kan vara de ideellt arbetande som inte tar ut en krona och jobbar häcken av sig och där P, det Privata, näringslivsfolk som dundrar in, tjänar bra, jobbar lite mindre och vänder upp och ner på det hela, håvar in än mer flis, får en idé om hur det ska vara, kör allt i botten, drar till nästa ställe och glömmer sin ickekompetens för att flina in sig i nästa projekt medan han lämnat en ruin som O, det Offentliga, i det här fallet, idealisten, eller den som verkligen älskar fotbollen, får ta hand om. På område efter område speglas denna samhällsomvandling. Och där sitter de s.k. ekonomiexperterna och undrar varför det är kris? Ja, man undrar varför det är kris...

Tjena.

Ta Arlandabanan som exempel. De som driver den gör en mycket bra vinst medan det är skattebetalarna som byggt den och som står för lånen - ett OSP om något. En kritisk granskning av de nybyggda arenorna i Sverige, och framför allt Stockholm skulle vara på sin plats där det just stinker OPS fast det inte är uttalat. Tar vi arenan i Solna så är det ju en soppa av OSP av statliga pengar, fotbollsförbundspengar, kommunala pengar och privata pengar i en stor enda röra. Den nya arenan vid Globen är byggd med enbart skattepengar men ska drivas privat. OPS existerar idag i hela det svenska samhället. Vad gäller Karolinska som skribenterna tar upp så har det ju hörts kritiska röster om kostnader och vem som ska stå för vad med frågetecken som hopar sig.

Vad vi närmar oss är att all verksamhet, all drift, sker privat. För varje sådant projekt, för varje bolagisring, privatisering, så kommer stadens att styras, inte av medborgarna, som politikerna ska vara den förlängda armen till, utan av näringslivet - enbart.

Jag ska ta ett exempel på medborgarnas mindre inflytande. Ett slag av OSP:ifiering. Det finns något som heter Cityssamverkan. Olika företag som går ihop för att planera stadskärnorna i Sverige. Kan ju låta harmlöst och trevligt. De vill ju bara väl. Mer köpenskap. Ett citat från www.vasterascity.com:

"Västerås Citysamverkan är ett bolag som ägs av företagare och fastighetsägare i City via respektive intresseförening. Tillsammans skapar vi en levande, aktiv och trevlig miljö för besökande och boende att vistas i."

Kan man klaga på det?

Men går man in på en annan av dessa sidor av organisationer som tagit som sin uppgift att ta hand om samhället så kanske det inte känns lika roligt längre. Vi kan läsa följande på www.svenskastadskarnor.se

Alltås: "Utmärkande för stadskärneutveckling är samarbete mellan kommun, fastighetsägare, handel och övrigt näringsliv". Snart käre medborgare är även din stadskärna ett slag galleria där andra krafter än medborgarna bestämmer om vad som ska finnas eller inte finnas.

Det var egentligen det här som var grunden i min kritik av Slussenprojektet i Stockholm att det hela skapades och styrdes upp av ett slags företag. Ett slags Stadshus sa sig representera befolkningen men beter sig egentligen mer som ett slags "Stockholm AB" och drev fram förslaget tillsammans med privata större företag och fastighetsägare. Alltså ett "samarbete mellan kommun, fastighetsägare, handel och övrigt näringsliv" om hur din stad ska se ut. Detta är OSP och vi har det överallt i vårt samhälle och risken är att vi får staten, kommunen och näringslivet i en och samma båt när de ska sitta i varsin och syna varann.

Redan på 1700-talet kom man på att man skulle ha uppdelning av makten. Vad vi ser idag är att politiken och näringslivet ska samarbeta, och det så tajt att vi inte ser gränsen dem emellan. En fungerande stat särskiljer det privata näringslivet med politiken där politiken fördelar och skyddar och lägger lagar som sedan det privata förhåller sig till. Där finns också verksamheter som inte passar sig för kombinationen, sammanblandningen - näringsliv/politik. Jag tror att det är livsfarligt att i en demokrati skapa dessa sammanblandningar. Det gör demokratin till en ruin. Näringslivet fär gärna ha sina tävlingar med varann och med sin fria företagsamhet - men det kan inte sippra in i varje por i samhället. Visst, det är sant, det går att göra vinst på allt. Frågan är bara: vem vinner på den vinsten? Samhället i stort eller det företag som gör vinst genom det offentliga? Till detta kan vi ju lägga medborgarnas insyn i de olika verksamheterna som beskärs för varje privatisering och varje bolagisering.

Det finns en del att tänka på i nutidens Sverige så var på din vakt käre medborgare. Snart är du enbart och endast en "god" konsument.

lördag 30 juni 2012

Svara mig någon, vad ger egentligen Almedalsveckan den svenske medborgaren?

Vad har den egentlige för syfte? Almedalsveckan. Vad är grundidén och vad får de som åker dit ut av det hela? Vad får Sveriges medborgare ut av den här politikerveckan? Jag är nyfiken. Vad ger denna vecka mer än kostnader, uppätna snittar och urdruckan vitvinsglas?

För en oinvigd känns det som ett spektakel av ord och kotterier och ”jag är där och företräder mitt personliga kapital" (citat påhittad fejk) och väldigt lite handling. Men det rullar visst rätt mycket skattepengar. Att Almedalsveckan växt kopiöst under en och samma tid som ekonomin rusat med sin lånekarusell, fastighetsboom och konsumtionsökning under 2000-2012 är kanske inte så konstigt. Möjligen drivs det hela av samma lagar? Vi har levt i leksakspengaspelets tidevarv och med pyramidspelsliknande banksystem samtidigt som vi alla vill leka bolag och 
när nu verklighetens klocka klämtar - den ekonomiska krisen- visar sig det mesta vara luft. Ja, då liknar hela den här cirkusveckan, för den oinvigde, en politisk bubbla med enbart yta och noll i innehåll. För mig speglar veckan tidseran 2000-2012 fullständigt.

Vad får ni ut av det hela? Ni som åker dit? Och vad får skattebetalarna ut av det hela?

Jag känner en del som åker dit varje år. Man har lite småvänner på Facebook och det meddelas när det är dags för veckan där och man får lite spridda infoskurar från ön. Men vad får ni ut? Eller rättare sagt, vad får de ut av det hela som ni representerar? För mig verkar det hela handla om att snacka lite sommarskvaller och runda av året med de som ni träffar under året i sammanhang som handlar om politik, lobbying och nätverksletande. Handlar inte det hela om er egen möjlighet att kreera er egen karriärväg? För mig känns det tyvärr så. Rätta mig gärna om jag har fel med konkreta resultat.

Jag har funderat på det här i många år. I dag skrev SvD med en liten undersökning angående statliga myndigheter som åker till Almedlasveckan och vad det hela kostar för skattebetalarna.

Man undrar försiktigt varför Försvarsmakten lägger 745 000? Har inte de ett ”uppdrag” att utföra som riksdag och regering gett dem? Är de månde en egen fri enhet fristående från staten Sverige då landet släppt värnpliktsarmén och de ser kanske så som ett företag likt alla andra? Varför de överhuvud finns på en sån tillställning är för mig en gåta. Varför lägger Uppsala Universitet 450 000 då de gått ut med att de måste spara. Vad får de ut av det hela? Vad vill de få ut av det hela? Lägger de kanske ut de här 450 000 för att åka till Almedalsveckan och be politikerna om mer pengar just för att de måste spara? Verkar det i så fall genomtänkt?

I dagens SvD kan läsas att ”flera av myndigheterna” som medverkar i Almedalen förklarar att deras syfte är att påverka beslutsfattarna. Är inte det rätt märkligt? En myndighet för lobbyverksamhet mot den instans den egentligen tillhör och har sitt uppdrag ifrån? Jag är inte direkt insatt i svensk förvaltning m.m. men jag tycker det låter högst knasigt att en myndighet måste ta skattepengar för att åka till Almedalen och påverka deras uppdragsgivare? Borde ju finnas vettigare sätt. Ökningen kanske har att göra med att vi alla vill leka marknad? Allt blir bolag. Kommunala verksamheter blir bolag och drivs efter mallen bolag. Skolor lägger ner miljoner på att skaffa ”kunder”. Skolor drar ner på verksamheten, färre lärare, lägre löner, men inte på reklamutskicken och annonseringen och mässorna som är av största vikt.

Jag är helt säker på att vi skulle se skrämmande siffror om vi räknade ut hur mycket skattepengar som går till annat än till den kärnverksamhet de var tänka för. Varenda småtjänsteman i alla kommunera har väl rest halva jorden runt till någon "viktig" mässa. Och konsultuppdragen ... ack ...


Jag undrar om Almedalen är rätt plats att diskutera viktiga politiska frågor helt enkel? Stefan Attedal (KD) noterar i alla fall det märkliga i SvD: ”Myndigheten jobbar ju på uppdrag av regeringen. Man har redan kanaler för att både föra fram sina resultat och åsikter”.

Utöver det har vi sedan regionerna och kommunerna, universiteten redan nämnda, förmodligen visa skolor etc o.s.v.. Det rinner nog i väg en bra slant utefter gränderna i Visby och baksmällan kan sitta i länge …



Peter Frisk
(se också DN1, DN2)

fredag 29 juni 2012

Det känns snarare som om det inte finns hopp för Bellevueparken.

Att ta backen upp till toppen av Bellevueparken är i sin fridfullhet och känsla av ett gammalt Stockholm helt underbart. När man väl kommer upp möts man av några tjärade byggnader som vissa vill mena har tappat sin färg. Tjärade byggnader ser nu ut på det viset och var rätt vanliga förr. Väl uppe ser man en skylt där det står "Stockholms Brevduveklubb Grundad 1911" ... vad väcker inte det i fantasin, brevduvor ... man ler för sig själv och blir glad inombords. Tänk att en sådan ovanlig verksamhet kan finnas kvar i en stad som på eget bevåg dagligen gör allt för att operera bort ovanligheter för likriktigheter. Ja, man blir glad. 

Ända sedan 30-talet har Stockholms brevduveklubb hyrt lokaler här uppe. Snart är de ett minne blott och staden blir åter lite fattigare på något unikt och annorlunda.

Jag läser i DN (28/6 -12) att "Det finns hopp för oss som gillar Bellevueparken" (se artikel nedan, tyvärr finns den inte länkad på nätet). Någon har passerat husen och noterat att färgen flagnat och att pannorna är trasiga. En ansvarig på fastighetsavdelningen svarar att det finns "en upprustningsplan för byggnaderna" och att man ska "starta ett utvecklingsarbete [jag anar det vanliga, ett avvecklingsarbete] för att hitta en ekonomisk lönsam verksamhet som kan inrymmas här". Vidare säger Lars Edwin Andersson från fastighetsavdelningen att "Det skräpar dessutom ner i parken och föreslås att man avvecklar". Man lockar då med de sedvanliga standarddrömfraserna, andra kulturella verksamheter. I det här fallet ska det bli "naturskola/ateljéverksamhet". Gott så kan man tänka ...

Men vi som följt stadens utveckling de senaste åren anar andra kvastar på berget. Väl renoverat [förmodligen hårt moderniserat] höjs hyran rejält och med största sannolikhet lär vi se kontor och väldigt få ateljéer eller naturskola. Vi lär förmodligen också se mindre av en underbar orörd kulturmiljö.

Kultur är enligt min uppfattning inte bara själva skalet. Huset. Kultur är också det som finns inuti byggnaderna. Dess verksamhet. Dess historia. I en vettig civiliserad kultur som gör allt för ett pluralistiskt samhälle ser man till att det finns möjligheter för alla möjliga olika uttryck. I det samhället tar man hand om tex de ideellas kraft och stöttar och hjälper och förstår dess värde.

Jag anser att Stockholms Brevduveförening har fullkomlig hemortsrätt till platsen. Har man betalt sin hyra sedan 30-talet borde givetvis Stockholm stad, utan att ens blinka, i rättvisans namn, samarbeta och hjälpa Stockholms Brevduveförening att reparerar husen. Så gör man om man har bara lite hyfs i kroppen.

Men så går det inte till numer, som vi kan se i artikeln i DN där det talas om "hopp".

Vi skulle kanske kunna tala om "Hopp" om stadens tjänstemän sa att "visst, vi stödjer er med material och hjälp att på något vis underhålla husen och vi tänker absolut inte riva ut det gamla eller bygga om fullständigt utan förstår att platsens värde ligger i det som finns inuti och utanför och hos verksamheten och det kanske går att få ihop insamlingar eller frivilligt arbete och givetvis vill vi ha kvar de här duvorna som funnits här sedan 30-talet och vi vill också be Er om ursäkt för att vi inte underhållit byggnaderna då ni är trogna långvariga hyresgäster - och sådana finner man inte lätt i dagens samhälle - så i dessa tider är ni ovärderliga".

Men så säger man inte och därför tycks "hoppet" snarare vara ute.

Peter Frisk

Klicka på bilden för att se hela artikeln:

Käre medborgare, allt är tillrättalagt och ordnat för dig ...

.. tja ... vad ska man säga? En ny film om den nya Slussen kan skådas på DN:s webbsida.

Jag har lite svårt för slemmiga reklamfilmer likaväl som de där reklamlapparna Jehovas har där ett lejon ligger bredvid ett lamm. Nu handlar det inte om religion utan om stadstjänstemän som målar upp hur världen kommer te sig för oss. Det som gör mig mest förbannad med sånna här projekt är att det finns ingen plats för individualism. Alltså, man planerar uppifrån redan nu var caféer ska var, restauranger, handelsplats etc. Intet att det kan växa fram av befolkningen. Att de som bor i staden kan få för sig att här skulle jag vilja öppna ett café. "nej, si det går inte, caféerna ska ligga här och restaurangen här och kultur där". Det är det här som jag är mest kritisk mot - den tillrättalagda staden. Skapad uppifrån av tjänstemän i exploateringskontor och stadsbyggnadskontor och det sker nu på många platser. Jag vill hävda att de misstror sina invånare. En levande stad består enligt mig av ett myller av människor som startar rockklubbar i uttjänta lager eller krogar på märkliga ställen eller utför konst utan att blivit tillsagda var, öppnar butiker av annorlunda slag, vanliga slag, stora som små. En lyckad stad är blandad med 536.754 olika uttryck och sett att se på livet.

Jag hävdar bestämt att vi håller på att bygga oss en död stad.

Bara början, första texten, av det hela får mig att må illa: "Här ser vi hur gång- och cykelbanorna kommer att dras, var bilvägen går och var man kommer att kunna dricka sitt kaffe" ... var man kommer att dricka sitt kaffe ...

... men allmänheten kanske gillar det, att fösas runt som boskap där allt står klart och redo så de slipper tänka?

torsdag 28 juni 2012

"En fördämning mot Stilla havet" av Marguerite Duras.

Förlaget Moderinista måsta jag säga gör välgärningar i sina utgivningar. En nyutgivning av "En fördämning mot Stilla havet" av Marguerite Duras anmäldes i veckan av DN.


Jag tror Åsa Beckman som recenserar boken sätter fingret på en viktig del av vad som gör de stora författarna stora - brist på medkänsla (nödvändigtvis inte i sig själva, i sina liv, vilket man å andra sidan inte kan veta något om). Att oavsett omständigheter beskriva vad som observerats och skriva ner det hur jävligt det än ter sig måste ju vara det svåra. Paradoxalt nog kan det visa sig att just den bristen på medkänsla kan bära ett fullkomligt medlidande i sig - möjligen inte för den enskilda mänskliga individen utan för mänskligheten i det stora hela. Det händer väl då och då att vi människor springer omkring och tror oss sprida en massa medlidande om andra (vi ser på nyheterna och lider och tar oss lite chips) medan vi egentligen mest lider över oss själva. En bra författare är grym och visar oss allt det här. En bra författare vänder en spegel mot oss och visar vad vi egentligen är: Människor.


"Få författare kan skruva till en så hård och obeveklig ton som Marguerite Duras. När hon skildrar personer som av någon anledning lider blir det nästan outhärdligt eftersom hon inte för ett ögonblick visar någon medkänsla. Därför framstår de som ovanligt ensamma." Åsa Beckman


Just nu ordentligt nedsänkt i Strindbergs världar för första gången i livet ter sig Strindberg som en av de som verkligen var fullständigt hänsynslös och just beskriver människorna utan medlidande i sina pjäser, i sin maktkamp. De må gälla inom hemmets väggar eller på jobbet eller stater emellan. Han må varit ett svin men var i Durasnivå eller tvärtom ... Jag förmodar också att det är just därför han väcker så mycket ilska ... hos människorna :-)

Peter Frisk