Gamla stan, 15:03

dagens bild blir snart gårdagens bild ...

Eftermiddag i Gamla stan, utanför en av de sista lopphandlarna, vid Skeppar Karls gränd ... se till att besöka Dan som är ställets nuvarande innehavare och som tog över från den legendariska gamlastanprofilen Viking. (Foto: P. Frisk)

Spårvagnen och det som händer ikring

I dagens SvD kan läsas om "Spårvägspaviljonger utan reklam". De nya väntepaviljonger som ritats (eller ritas) av Jonas Bohlin. Vi har lustigt nog inte sett dem än. Det man kan se på bild i tidningen (tyvärr finns det inga bilder på nätupplagan - lite synd om de som läser enbart nättidningar) är riktigt bra. Jag hoppas verkligen paviljongerna kommer att se ut på det vis som illustrationerna visar. Guld mot svart och det andas Asplunds Bibliotek (kolla detaljerna i Stadsbiblioteket) eller varför inte skulpturen "Gryning" av Stefan Thorén på Brunkebergs torg. Äntligen också lite klass på textsnittet i offentligheten. Det ser bra ut, men ...

Varför ser vi inte dessa på plats? Varför sätts dessa upp istället?

De som nu satts upp tycks vara något helt annat än det man kan se i SvD av Bohlin.

Kan det vara så att man verkligen gått in för att bygga världens absolut dyraste spårvägslinje? Att man sätter upp och plockar ner och sätter upp för att få pengarna att rulla - ett slags ekonomiskt projekt för att hålla hjulen igång? 250 miljoner har spårvagnssnutten hitills kostat skattebetalarna. Att exempelvis jämföra med: I London planerar man att byggas en slags linbana över hela stan till OS nästa år för att frakta tusentals resenärer i. Beräknat pris 300 miljoner. Att jämföra med ... spårväg mellan Djurgården och Sergels torg för 250 miljoner - hitills. För dessa pengar har man även lyckats plocka bort Stockholms mest populära staty - Humor av K.G. Bejemark.

Men det ska bli kul att se Bohlins paviljonger när nu det ska ske ...

gårdagens spya

... det är märkligt vad man kan hitta ...
ett gammalt kvitto ...

Jag minns att jag i dimman var så pass klockren att jag önskade ett kvitto på utlägget ... hade tyvärr inget företag ... kan man dra det retro?

fragment ...

Jag tror att det var en sanning
det kändes som en dröm
i kanten

där av sagan
den sista dagen
innan

slutet

Peter Frisk

inte dagens bild

Djurgården, maj 2004, foto: P. Frisk

inte dagens bild

Rom hösten 2005 / Foto: P. Frisk

Harrys Bar, Paris

Så, till slut hamnade jag där. På Harrys Bar i Paris. Hemmingway’s stamställe på Sank Roe Doe Noo. Jag beställde in en öl och tog en dagstidning som hängde vid fönstret vid entrén. Vad handlar då den första artikeln om som jag läser, så här på Ernst eget stamställe? Jo, givetvis om tjurfäktning. Just så ska det vara. Man ska kliva in på Hemmingway’s hak i Paris, slå upp International Herald Tribune och hitta en artikel om tjurfäktning. Tack livet! (jo man ska tacka livet ibland, vi gör det absolut för sällan, tackar livet - det är lite av dess kärna ...)

Höll på att skrika högt i baren där jag var i stort sett ensam då klockan stod på den magiska bartiden 14:30 då ingen människa går på en bar: ”ja, precis så här ska det vara, precis så här ska det va! Man ska kliva in på Harrys bar i Paris och sno åt sig en tidning och läsa en artikel om tjurfäktning, kan fan inte bli bättre!”. Men jag zippade min bärs och läste tyst vidare medan kyparen pysslade och putsade på sina ölglas och småpratade med ställets enda andra gäst.

Om jag kommit hit senare på kvällen hade jag kunnat kliva ner till pianobaren. På det pianot, i källaren, komponerade förövrigt George Gershwin "An American in Paris". Baren ska också, enligt källorna, ha skapat följande klassiker inom cocktailgenren: "Bloody Mary", "French 75", "Side Car" och "The Monkey Gland". Inredningen är en nedplockad bar från New York som skeppades över till Paris på 10-talet av den förste ägaren och 1923 köpte Harry MacElhone stället och gav det sitt förnamn. Harrys Bar anses idag som en av världens mest berömda barer. Sin storhetstid hade haket under 20-talet då Paris fylldes av amerikaner som samlades just här. Den låg då i närheten av tidningskvarteren och journalisten Hemmingway hängde i baren.

Tips: Ta en sväng till Harrys Bar vid nästa parisbesök.

Text & bild: Peter Frisk

Église Saint-Roch

Livet blir ibland, helt oanat likt en film. I trilogin ”Trikoloren” av Krzysztof Kieslowski, (kallad den blå, den röda och den vita filmen) kliver Juliette Binoche in i en rättegångsal. Hon öppnar dörren till en sal där det pågår en rättegång och stänger den snabbt med ett ”förlåt”. Hon gick fel. I scenen ser vi det hela från hennes vinkel. I en annan scen, i en annan del, följer vi rättegången inuti salen och någon tittar flyktigt in i salen, ursäktar sig och stänger dörren. Återigen ett flyktigt kort ögonblick från en annan vinkel, ur ett annat perspektiv. Ett ingenting i det stora hela. En scen som jag tycker speglar livet. En alldaglig händelse som rymmer något mystiskt, något stort.

Jag kom att tänkte på just den scenen när jag steg ut ur kyrkan Saint Roch som ligger i Paris på rue Saint Honoré. Jag hade just upplevt en liten händelse med en stark fläkt av historiens vingslag utplockat. Ur vardagslivet. Jag hade gått runt i kyrkan och fastnat för ett av kapellen med namnet Chapell de la Compassion (The Compassion Chapel). I kapellet stod en pieta - en framställningar av den sörjande Jungfru Maria med sin döde sons kropp. På väggen hängde en gigantisk marmorskiva. Där stod det: Buchenwald, Dachau, Ravensbrück, Auschwitz inhugget i stenen tillsammans med flera personnamn.

Väggen har ett namn: ”The wall of the deportation” och invigdes 1957. Närvarande vid invigningen var Genevieve de Gaulle (Charles de Gaulles brorsdotter) och Konrad Adenauer (vid tiden västtysk förbundskansler). Väggen skapades till minne över de fransmän, mestadels judiska, som deporterades till koncentrationslägren under andra världskriget. Från de olika utrotningslägren samlade man in jord och aska som placerades bakom denna marmorsten. Genevieve de Gaulle gick med i den franska motståndsrörelsen direkt efter den tyska ockupationen 1940 och fängslades 1943. Hon sändes till koncentrationslägret Ravensbrück i januari 1944 där hon satt fram till april 1945 då hon befriades. Jag hade ovetande ställt mig framför ett starkt monument med koppling till Europas absolut mörkaste tid. Här bakom fanns jord och aska från dess koncentrationsläger. Jag blev tvungen att sätta mig ner en stund vid sidan av kapellet.

När jag sitter där kastar jag av någon anledning en flyktig blick bort mot ingången av kyrkan där porten just öppnas. Solljuset från gatan föll in i kyrkan tillsammans med en kvinna i trettioårsåldern som kliver in. Jag fastnar med min blick direkt på kvinnan och följer henne hela vägen där hon går med bestämda steg in i kyrkorummet. Det är här, just här, som jag påminns om Juliette Binoche i ”Trikoloren”. ”Lustigt”, tänkte jag där jag satt till höger om”The wall of the deportation” framför ett annat kapell som heter Chapelle Saint Suzanne. Kvinnan gick nu spikrakt mot den plats där jag satt och stannade framför "The wall of the deportation”. Hon ställer ner påsen hon har i handen och gömmer sitt huvud i sina händer och står så i fem minuter. Jag satt stilla och tyst och ville inte störa eller synas eller höras.

Jag hade hamnat i historien.

Händelsen var märklig. Jag hade just bytt kapell innan kvinnan kom in. Jag hade ju stått där kvinnan nu stod för en kort stund sen och jag hade fastnat för henne direkt när hon kom in som om jag var tvungen att följa just den människan just nu och just här vid Chapell de la Compassion (The Compassion Chapel). Känslan som kom över mig var att allt kändes arrangerat. Skapat. Likt en film. Men det var en verklig händelse ur livet. I sin flyktighet kan uppenbarligen en händelse dyka upp ur ingenting och bete sig som magisk i det vardagliga livet. Man får vara tacksam åt de gånger man av någon anledning låter sig fångas av händelsen. Jag tror att det var det Kieslowski ville visa med sin scen där vid rättsalen.

Just bredvid mig ställde sig kvinna. Med ansiktet i händerna. Än idag kan vi stå fem meter från Andra världskrigets hemskheter. Hon var absolut en koppling till hemskheterna och jag satt bredvid. Jag hade kunnat viska till henne – ”ja, jag såg kapellet och jag vet vad det innehåller”. Men det gjorde jag inte. Här stod kvinnan. Inte vet jag vad hennes förhållande till historien var, att den var nära rådde inget tvivel om. Jag hade inte tänkt skriva ner det här, men historien klev in genom kyrkporten och ett ljus föll in och begärde på något vis att den historien blev berättad. Kvinnan tog snabbt sin påse och försvann ut genom dörren som sakta gled igen och kvar blev en liten strimma ljus som fortsatte att skina in i kyrkan innan dörren stängdes helt bakom henne.

När kvinnan gått gick jag åter fram till kapellet. Nu såg jag även en minnesplatta över prästen Louis Courcel. Courcel hade varit präst i Saint Roch och räddat amerikanska och engelska flygare som skjutits ner över Frankrike under kriget. Även Courcel togs till fånga av tyskarna och deporterades till ett läger i Tyskland 1945. Han var då 35 år gammal och klarade sig inte såsom Genevieve utan dog i lägret … och själv är jag 42 framför marmorstenen där hans aska kan ligga ...

Han gjorde något och fick betala med sitt liv.

Än idag kan vi tänka: ”aldrig mer”. Än idag påverkar historien oss även om många av oss tror att den är över och slut och att vi som individuella människor inte har något med den att göra. Men vi går inte fria. Vi kan inte stänga fönstret mot historien och glömma. Galenskapen har funnits och galenskaper kan återkomma. Vi bör alltid ha en viss beredskap och kämpa mot den latenta galenskapen. Hur? Ja, det är frågan …

Framför kapellet stod en hållare för ljus. Där brann inget. Längre bort fanns en hållare fylld med små tända ljus. Jag tände ett i den tomma hållaren framför ”The wall of the deportation” … För alla de förlorade och för min familj och för den okända kvinnan, vem det nu var och varför … sånt vet man inte …

Tillägg: Långt efter att jag skrev ovanstående text var jag På "Sarahs Nyckel" och historien väcktes åter till liv.

Hantverkargatan - Basaren 1

I slutet av Hantverkargatan mot St Eriksgatan ligger idag en låg funktionalistisk byggnad från 30-talet som ritades av Björn Hedvall. Ett härligt hus i sin låghet som bryter av den gängse höjden i området. Bakom kan man skymta en jugendbyggnad. Planer är nu att riva och bygga ett 13-våningshus på platsen som på ett annat sätt kommer att bryta av den gängse höjden. Läs mer om Hedvall här.

Foto: Peter Frisk

Enligt Stadsbyggnadskontoret:
"Den befintliga kontorsbyggnaden, som uppfördes på 1930-talet efter ritningar av Björn Hedvall, behöver omfattande och dyrbara åtgärder om den ska kunna behållas. Av detta skäl vill SKB få pröva att i stället riva den befintliga byggnaden och ersätta den med en ny högre byggnad, som utnyttjar läget bättre och ger ett bostadstillskott."

En skiss på den planerade byggnaden nedan. Se mer om processen på Stadsbyggnadskontorets hemsida om Basaren 1.

Illustration: Stadsbyggnadskontoret.

Posthuset i Göteborg

Ibland kan saker och ting tyckas lite märkliga. En sådan sak är den nutida ovarsamheten av byggnadsminnesmärkta hus. Vi kan ta ett exempel. Posthuset i Göteborg från 1925 som byggnadsminnesmärkt sedan 1995.

Här nedan kan vi se att man ska göra en pyttelitet ingrepp som inte skadar byggnadens historiska karaktär ... det lilla som är nytt är huset i mitten ...... ja det som reser sig mot skyn. Ett arkitektoniskt U-land? jepp ... Det ska byggas om "lite" till ett hotell och ska snart stå klart står det i nedanstående artikel. Läs gärna Svenska Byggnadsvårdsföreningens yttrande.

Bild: Semrén och Månsson

"Ett byggnadsminne är det starkaste kulturhistoriska skyddet bebyggelse i Sverige kan åtnjuta." och "Syftet med byggnadsminnen är att bevara spår av historien som har stor betydelse för förståelsen av dagens och morgondagens samhälle och att garantera människors rätt till en viktig del av kulturarvet. För att reglera hur det kulturhistoriska värdet ska tas tillvara fastställs skyddsbestämmelser eller föreskrifter för varje byggnadsminne". (wikipedia)

Läs artikel i GP här.

Och så här blev det:

Peter Frisk