Man silar mygg och sväljer kameler ...

Det är med sorg man läser sin DN.

Återigen dyker det upp ännu ett kaffelatteförslag från Stadshuset.

Stockholm har haft världens chans att göra något riktigt bra och det blir bara pannkaka. Man börjar helt i fel ände och gör allt bakifrån och målar in staden i ett betongdike. Man vill läka sår men skapar igenbyggda bölder med klossar i svart och silver.

Man kan läsa i DN:s nätupplaga 14 mars att Alvendal nu vill skapa en marknad under vägbroarna vid Tegelbacken. Är det vad platsen behöver? Istället för att man började bygga Stockholm Waterfront skulle man givetvis ha planlagt Tegelbacken och ordnat det gigantiska "såret".

Finns det ett sår i Stockholm så är det vid Tegelbacken. Tegelbacken är ju ett av Stockholms vackraste fönster.

Och var strömmar människorna? Jo, till Stadshuset för att bese den byggnad som är känd över hela världen. Är det lätt att ta sig dit? Nja ... Var går människorna mest? Drottningatan. Är det lätt att ta sig till Stadshuset därifrån? Nja ... Inte riktigt. Så vad saknas? Givetvis en rejäl strandpromenad och grönska.

En gång i tiden låg vid Tegelbacken den s.k. Järnvägsparken. En grön lunga mitt i stan (det sägs att Stockholm är grönt, inte det, London och Paris har allt bättre gröna lungor än vi). Givetvis skulle man arbeta på att på något vis begränsa trafiken och få tillbaka parken.

Vad som skulle behövas är att vi band ihop Jakobsgatan med ett grönt stråk förbi Tegelbacken och bort till Stadshuset - det vore att skapa en stad i "världsklass". Redan 1865-70 ordnade London en strandpromenad: Victoria Embankment, och grävde ner tåg (District Line). En underbar plats att strosa på när man är i London. Använd pengarna till att skapa en rejäl bra grön plats kring Tegelbacken. Låt den sedan fortsätta bort mot Klara sjö, vidare bort mot Karlberg, och bind sedan ihop Norra Stationsområdet med ett grönt stråk som går från Jakobs kyrka till Hagaparken. Ett härligt friluftsområde mitt i stan för alla! Det skulle binda ihop Vasastan och Kungsholmen mer än klossarna som är planerade utefter kanalen.

Det vore världsklass Alvendal. Men det ska byggas bunkrar ... och marknadsstånd ...

Järnvägsparken en tidig morgon 1899. Vasagatan till höger och Centralstation rakt fram lite till vänster.

Rivning av anrika Lindgården och nybyggen på Djurgården

Så ska det då byggas på Djurgården. PR-gänget i Stadshuset kör på och nu får vi se en specialare i Stockholms förändringsbransch. Liljevalchs ska fördubblas. Konstchefen syntes på ABC och konsten ska berikas ... eller vad är det vi ser? Den 8 mars sägs det på kvällsnyheterna att en privat ännu anonym aktör lagt in 50 mille och att Stockholms Stad spär på och lägger på 50 mille extra för att fördubbla Liljevalchs yta. Det låter ju finfint för kulturen. Men innan man ropar hej bör man kanske titta på den här historien lite bakåt i tiden - här finns nämligen en del att gräva i och någonstans ligger här ett par saftiga stinkande lik i garderoben. Sorgebarnet på "anrika" Djurgården den gamla ärevördiga Lindgården överläts av Stockholm stad till en privat aktör 1990 kostnadsfritt "mot att ägaren förband sig att rusta upp byggnaden enligt Stadsmuseets skyddsföreskrifter" (SVD Brännpunkt 30/11 -09). Den privata entreprenören önskade under flera år riva och bygga något helt nytt. "I stället lät han den förfalla och ansökte om rivning och nybyggnad, med stöd av gatu- och fastighetskontoret" (30/11). Staden hade planer på att köpa tillbaka men ägaren ville ha för mycket. Huset stod och förföll. För några år sedan beslutades att det inte gick att rädda (alla hus kan räddas - bara viljan finns). Men det här var uppenbarligen kört (trots sin speciella charm och sin speciella historia). (artikeln i SVD tar upp bakgrunden till historien) In träder 2008 en ny ägaren Arcona Concept som hoppas på att kunna bygga ett hotell under senvåren 2010. Ska det nu byggas nytt på 2000-talet så bör det givetvis vara konferens, hotell, parkeringshus och givetvis i glas och fyrkantigt (det får absolut inte anpassas till miljön där det ska byggas - no way, vi måste ju sätta vår tid på den arkitektonsika kartan). Se bilden nedan. (se artikel DN 9 aug 2009 - Blå porten hotas av stora utgrävningar) Här kommer Herr Mårten Castenfors in. Han har själv inget emot nybygget, att man också kommer att gräva upp Blå Portens lummiga trädgård för bygget av p-huset. Bara man kompenseras "så ser jag ingen anledning att stoppa utvecklingen" och gräva upp Blå Porten för att få ner ett garage, säger Mårten Castenfors i DN 9/8 -09. (läs även artikel 26/2 -09 DN då förslaget lanseras)

Sandell Sandbergs Arkitektkontor Det blir det tyst ... Något år senare lanseras en ny idé. Liljevalsch ska byggas ut. Dubbleras. In har det trätt en hemlig donator som kastar in 50 miljoner. Till detta skjuter staden (Stockholm stad med underskott på 5 miljarder) till 50 miljoner för bygga till. Man ska bygga på den befintliga parkeringsplatsen väster om konsthallen (låter ju bra att få bort bilar men det vill man kanske kompensera med ett nytt p-hus under nybygget kan man tänka ...). Det ska nu bli väldigt intressant att se hur det här kommer att utveckla sig. Man kan tänka sig följande scenario. Man flaggar för pengar till kultur (man satsar på konsthallen - som i sig lider av gigantiska ekonomiska problem - driftmässigt). Då man ändå sätter igång med planeringen för att bygga ut Liljevalsch så är det väl bra om man lika gott gräver upp Blå Portens uteplats. Och om man nu gräver upp Blå Portens utplats så kan man väl lika gärna riva den gamla slitna Lindgården och bygga nått nytt. Och då det tydligen redan finns intressenter som äger Lindgården och som tydligen redan har en idé om ett bygge så kan man ju låta dessa bygga på. När man ändå är igång och bygger så kan man ta allt i ett. Företaget Arcona har ju ändå fått uppdraget att bygga om det kulturminnesmärkta Galärskjulet i närheten (läs en tidigare artikel om det här). Man blir plötsligt allt intresserad av att veta vem den där hemliga donatorn är ... men eftersom Liljevalsch drivs av staden = kommunalt, alltså av befolkningen i Stockholm, så är väl chansen till öppenhet minimal. Att anklaga Stadshuset för att spela med öppna kort är väl kanske att gå lite för långt ... Vill man se en trend idag, så gäller märkliga slutna samarbeten mellan stad och privata aktörer med stora ekonomiska intressen utan insyn där saker och ting plötsligt lanseras vara norm. Dyker man ner djupare i de här sakerna framträder den ena märkligheten efter den andra (att hoppas på att journalister gräver i det här är också att ha för stora hopp om den kåren). Så vaknar man idag på morgonen och slår upp DN. Där finns en bild på området och man berättar om Liljevalchs utökning (DN-artikeln ännu ej utlagt på nätet vid bloggens pressläggning däremot fanns den i SvD). Men vad är det då man ser på dess illustration, på bilden över området . Vid Lindgården står nu en klump, en fyrkantig byggnad väldigt snarlik förslaget för 1 år sedan. I DN och SvD står inte ett ljud om förslaget trots att man ser byggnaden. Castenfors pratar om sitt nya café (det är att 2000-talsanpassa verksamheten, man måste ha ett café) och en ny museishop (det går nog åt att driva verksamheten löpande så museishopar är ett måste för att få ekonomin att gå runt i museivärlden - man kan nu även anställa alla de andra kulturarbetarna som sparkas i Stockholm). Konstchefen avslutar sen och säger moget: "Vi markerar vikten av kultur på Djurgården om vi genomför det här. Nu har jag 'pissat in reviret' och markerat att platsen inte är till för något hotell eller pizzeria". Säkert ...

Foto: Wingårdhs Arkitektkontor

Den nya bygganden ligger till höger om Konsthallen och bakom Konsthallen, precis vid Blå Porten det planerade hotellet och konferencentret. Min fråga är: Vad kommer det att kosta att driva verksamheten? Den dagliga driften? Att ge pengar till bygget är en sak men driftkostnaderna - de är oftast inte så roliga att visa upp men de viktigaste. Det man läser i medierna är inte direkt att kulturinstitutionerna badar i pengar. Här ser man indragningar efter indragningar och då kör man på med att bygga nytt. Det är väl roligare att stoltsera med att man byggt nytt än att driva verksamheten dag för dag. Och fram med korten på bordet - vad är det för bygge på G bakom Blå Porten? Extra: Arcona Concept är en stark aktör som det heter. Man har exempelvis fått uppdrag att omlokalisera Vin och Spritmuseet till Djurgården - i närheten av Liljevalchs (se här). Vi kan väl räkna med att Djurgården ska in i en "förädlingsprocess" och att vi sett det sista av det Djurgården som vi har idag.

Många bäckar små ...

Det tycks ha blivit vanligare att de som äger fastigheterna i Stockholm också är med om att styra utvecklingen i sina fastigheter. Vad för verksamheter som ska finnas i husen. Tidigare hyrde man ut och någon skapade en plats, en butik, en teater. Nu vill man, kan man kalla det, toppstyra verksamheten. Jag ska ta upp några exempel.

Ganska obemärkt fortgår en förändringsprocess av Stockholm. Oftast i mindre skala. Det sker för enskilda mindre verksamheter och näringsidkare. Säkert i all välmening, men med stor betydelse för stadens struktur och dess innehåll.

Stor del i förändringsprocessen har de som förvaltar byggnaderna i vår huvudstad - ägaren av fastigheter tar alltså idag mer initiativ i vad som ska finnas i deras hus. Man vill vara med om att styra utvecklingen av staden. Det är således mer vanligt idag än vad det har varit förut om vad som "passar in" (områden som är värst drabbade är kring Drottninggatan och Stureplan). Samma idé som driver en galleria är på väg att få fast grepp i de övriga delarna av stan. I galleriorna är det ägaren som styr vilka som etablerar sig i deras galleria (man vill inte ha antikvariat, antikhandlare, smånasaare - man vill ha H&M, C. Ohlson m.f.). Nu har vi flera kvarter i det s.k. "city" där fler olika fastighetsägare går ihop för att "förädla" sitt område. Det är mycket förädla numer.

Ute på Djurgården har Parkteatern haft sitt förråd i 35 år. Det har nu sagts upp och en sådan uppsägning kan kanske verka harmlös. Jag ser det inte riktigt så. Jag ser det som en del i en rådande trend där en fastighetsägare anser vad som bättre passar in i en byggnad, en plats. För den som tagit en promenad, flanerat, sommartid och sett skylten där Parkteatern har sitt förråd och sett dörrarna öppna och där ställts sig och fantiserat om kulissbyggen, förberedelser och kommande uppsättningar, känt "verksamheten" och "kreativitetens anda" och inte haft behov av att gå in känns en flytt av dess verksamhet ledsam och tråkig. (Parkteatern tvingas lämna sina lokaler - kolla artikeln och utalandet om att det är ett för attraktivt läge för parkteatern) Jag tycker det är viktigt att det finns verrksamheter som låter, luktar i staden, verksamheter som är mer än bara ledighetsaktiviteter. Liv i en stad bör vara mer än att sitta med en kaffe vid ett museum eller konsthall eller vid sitt vitklädda kontor och därefter shoppa kläder.

Just trenden att styra uppifrån tycks bli mer och mer vanliga. Att fastighetsägare går in och styr. Och att man gärna ställer yttringar mot yttringar - kultur mot kultur. En hyresgäst har visat förtroende och varit på en plats en lång tid och får inte förtroende att fortsätta trots lång och trogen tjänst, är inte heller så sympatiskt (det är den nya, den som kommer, som får alla fördelar medan den som visat långsiktighet är rökt). Man sparkar ut en hyresgäst som befunnit sig på platsen i 35 år och betalt sin hyra för en annan.

På Norrmalm har nu flera cityfastighetsbolag gått samman för att styra upp problem och "skapa" bättre miljöer - här talar vi om både kommunala och privata och statliga aktörer. Tanken låter fin. Men vad betyder det? Jo, förändring på fastighetsbolagens premisser. SFV, Statens Fastighetsverk, tillhör numer en väldigt aktiv fastighetsförvaltare. Man är från stat och kommun mer vinstdrivande och sätter numer hyrorna efter marknadsmässiga mått (ett exempel: Osäker framtid för Dansmuseet, DN 6/12 eller Operans hyra chockhöjs och även Dramatens 2/10 DN). Både privata värdar som statliga och kommunala värdar m.fl. är ute efter så stor inkomst som möjligt vilket i sig ökar på prisstegring och hyreshöjningar och ökar problemet med en mindre pluralistisk stad. Jag kan till viss del accepterar att de privata aktörerna gör som de vill, men inte att de kommunala, statliga m.m. måste ha absolut högsta avkastningen, där håller jag inte med).

På Söder riskerade Hornstull Bibliotek (nu avblåst) att få mindre yta då tanken var att minska bibliotekets yta från 536 kvm till 210 kvm. Man tyckte det var bättre att ha ett café på platsen istället för böcker. I City den 14/12 kunde man läsa att Elisabeth Aldstedt, områdeschef för biblioteken söder om innerstaden, var positiv till att minska biblioteket i bekostnad för ökad kaffedrickning med följande kommentar: "Fastighetsförvaltaren har gjort en undersökning om vad människor i området efterfrågar. De svarade: kultur och kaféer." Fastighetsförvaltaren undersökning gör att stadens biblioteksansvariga genast börjar fundera i banor på att starta cafeverksamhet. I dessa tider gäller det att kasta kappan efter vindriktningen direkt. Bort med böcker och information och in med kaffe efter fastighetsägarens rekomendationer.

Järnhusen är ett statligt fristående bolag som förvaltar de forna Statens Järnvägars byggnader men som idag 2009, inte har det minsta med SJ att göra. Jernhusen ska tjäna så mycket som möjligt till sin ägare, staten. Bolaget drivs och handlar fastigheter som vilket privat bolag som helst samt är inblandade i byggandet av den nya Nationalarenan i Solna (skattepengar som man kan säga har trollats till en privat sfär). Kärnverksamhet: Jernhusen också)I kraft av sitt värdefulla markinnehav har det i praktiken blivit ett mäktigt fastighetsbolag. Jernhusens byggnader, stationerna, har ett fåtal kedjor som hyresgäster. Likheten med en galleria är slående. Ägaren bestämmer vad och vilka affärer som ska finnas i gallerian eller stationen (i Göteborg "förädlar" man stationen med nya kontor). Man bestämmer vilken estetik som ska råda. Hur skyltning ser ut etc. Man ser också till att pressa upp hyror för andra fristående statliga bolag, SJ, Green Cargo (Skarp kritik mot Jernhusen) vilket renderar ökad lön till VD:n (Jernhusen-vd fick lönelyft på 21 proc) och man kan gå in och bygga fotbollsarenor. (fler artiklar i ämnet här: "Byggpolitik: Privata häkten och statliga hotell" "Skenande vd-lön i fler bolag", "SJ:s varumärke tar mycket stryk"

På Skeppsholmen försvinner sakta men säkert verksamheter som påminner människan om liv och doft. Holmen är alltmer en död och steril ö. Livet som fanns där för inte så länge sen, 10 år, är som bortblåst. Hotell hamnar där. Kontor likaså och SFV står för förändringarna.

Ett annat projekt kan man läsa om här: Projektet Nya Klara.
"Fastighetsägarna har enats om ett kommersiellt idékoncept" - och här funderar man då på hur det förhandlats fram. Småskalig verksamhet? Eller påbud uppifrån? Med högsta avkastning som mål.

Ett privat exempel är den gamla klassiska biografen Röda Kvarn på Biblioteksgatan. Där sa en representant om bion, när den ännu fanns kvar, "att den inte passade in i konceptet för Biblioteksgatan" Den hade legat där sedan 1917 med en oerhörd tradition och lyfte gatan. Den stängdes och det blev Outlett som uppenbarligen passade in bättre i gatans "koncept". Och gatan blev tråkigare.

Det är mer vanligt idag att det är någon annan som anser hur det ska se ut i staden. Inte direkt den som hyr lokalen ifråga. Eller finns i kvarteret. Att få ut exakt så mycket som möjligt för varje kvadratmeter är det enda viktiga för både privata bolag som offentliga. Där ligger en stor fara. Det finns bara en väg som är tillåten s.a.s. och resultatet av detta är vad vi börjar se. En tråkigare likformig stad.

Jag ska ta ett sista exempel. Vasateatern ligger risigt till i den byggnad man befunnit sig i sedan slutet av 1800-talet. (Vasateatern stänger) Casino Cosmopol vill utöka och spanar efter Faschings lokaler. De är så galanta så de, eller rättare Statens Fastighetsverk, erbjuder en modernare lokal på annat håll - att Jazz förknippas med adressen och lokalen som de nu ligger i har man inget begrepp om.

Min åsikt är att en politik ska bedrivas så att många yttringar av olika slag ska ha en möjlighet, ha en plats och finnas spridda och uppblandade i en stad. Nu går kommun, stat och näringsliv i exakt samma spår med exakt samma mål. Högsta ekonomiska avkastning på alla verksamheter vilket givetvis trycker ut alla de verksamheter som inte har samma plånbok ut ur innerstaden till pereferin eller de som inte har en verksamhet som "passar" in i rådande ordning oim vad en stad "är". Kultur, hantverk, antikvariat, mindre verkstäder, små egna butiker, enklare caféer, musikställen av enklare art. Detta ska givetvis beblandas med de stora drakarna, jättearenorna, stora institutioner, köphus, gallerior. Men låt inte subvesionera jättarna och dra undan stödet från de små - gör tvärtom.

Låt staden leva!

Efter att jag publicerat följande i går visar ABC inslag om först Boultbee som köpte ett gäng köpcentrum av Stockholm Stad för några år sedan. De pressar sina hyresgäster stenhårt på hyrespengar. Därefter var det ett inslag om Vasakronan, ett tidigare statligt bolag som såldes förra året. I bolaget fanns förvaltningsbyggnader, fängelser och även studentbostäder. Vasakronan tänker nu i Uppsala göra bostadsrätter av dessa studentbostäder - i en stad där det idag är omöjligt i princip för en student att hyra ett studentrum. Mats Odell såg inte så lite seg ut där han satt bland studenter och såg resultatet av sin marknadsliberala sysselsättning. Månne den inte fungera som en enda vägens politik. Kanske man måste ha vissa "samhällsnyttiga" verksamheter ... men Vasakronan är släpppt och äganderätten råder ...

Här om Boultbee i ABC. "Boultbee – en borgerlig bedrövelse - Dagens Handel", "Britter köper Centrumkompaniet - DN 2007", "Politiska möten stoppas i gallerior - DN 2007" ... ett axplock.

Här om Vasakronan och Mats Odell på ABC. Läs lite mer om Vasakronan här: "Bonusregn över Vasakronans chefer", "AP Fastigheter köper Vasakronan" ... ett axplock.

Två bilder

Kunde inte låta bli att jämföra. Ett gammalt hus i Göteborg, Kommersen, och ett nybyggt i Stockholm 2010 - Liljeholmen. Hur olika livet kan te sig ...

Foto: P. Frisk
Foto P. Frisk

Slussen 1 - färgen.

Den Slussenkonstruktion som vi idag lever med har tolkas av många som grå, trist och ful. Givetvis är det så. En plats som ingen gjort något åt på 30-40 år förfaller givetvis rejält. Däremot skulle Slussen åter kunna bli en riktig pärla. Ett funktionellt minne från 30-talet som utan minsta problem skulle klara "den moderna tidens krav" som det så ofta heter från ombyggnadsivrarna som enbart kan tänka sig att andas den moderna framtidsluften.

Färgmässigt skulle ett nyrenoverat Slussen slå de flesta nybyyggda alster vi i Stockholm numer får leva med. Det sägs att medeltiden var grå och trist. Det glöms ofta av att i kyrkorna var skulpturerna i färgglada med klart lysande färger. Ett gott exempel är St Göran och Draken som en gång hade starka lysande färger. Detsamma gäller Vasaskeppet som spelade i de mest skinande färger när det drog förbi Djurgården och kapsejsade. År under vatten och år av luftslit i Storkyrkan har satt sina spår på dessa av Stockholms mest berömda objekt.

Detsamma gäller faktiskt delar av Slussen. Det finns inte så många helhetsplatser från 30-talets Stockholm. Västerbron är ett exempel. Slussen en annan och ett antal hyreshus. Därefter är det stop. Tidigare fanns den s.k. "Rotundan" på Norra Bantorget. Ett klassiskt funkishus som tyvärr revs på 2000-talet (trots protester). Samtidens arkitekter hade tyvärr inte fantasi nog att pussla in byggnaden i deras nutid (se fler bilder här). Vilket enbart visar på den yrkeskårens totala nutida bristfällighet. "Rotundan" ritades av Holger Blom som även var inblandad i Slussen som invigdes 1935. Han låg även bakom Svampen på Stureplan (den som står där idag är inte originalet).

Det blå på Slussen.
Spårvagnarna hade förr en ljusblå ton i Stockholm. En ljusblå ton som så ofta den stockholmska himmeln har. Den blå färgen finns, trots dess förfall, kvar på sina håll vid den nuvarande Slussen. På bilderna här kan betraktaren se spår av den ljusa blå färgen. Slussen var inte bara grå och trist i betong. Problemet ligger i att man helt enkelt inte underhållit platsen. Det skulle vara intressant att se en animation av nuvarande Slussen på samma flashiga sätt som man visar den "nya Slussen". Här vid de s.k. Blå Bodarna och gången under kan man se att kaklet är blått. Nu slitet och dassigt, men det går att få det snyggt med nytt och givetvis ska man ordna en del tillägg. Mera färg på den grå betongen. Jämför de korten med den ljusblå färgen så ser man att den liknar den karaktäristiska färg som stockholmshimlen ofta har. Jämför med kortet på Katarinahissen.

Den östra delen som vi sett, Blå Bodarna är blå, och den västra är gul ... den forna stockholmsgula färgen.

Det gula på Slussen.
På andra sidan skymtas den "Gula gången". Något som framgår mindre tydligt i vårt, som man kallar det, moderna 2000-talsstockholm är att staden en gång kallades den "gula staden". En ljus gul färg var dominerande (jämför gärna med dagens byggnationer, svart, grått, vitt eller brunt). Jämför gärna färgen på huset på bilden som ligger norr om Slussen idag och det gula kakel som finns på den västra sidan av Slussen. Här ser man just den gamla gula 1700-talsfärg som dominerade Stockholm på 1700-talet och som man kan se på det hus som ligger norr om Slussen idag. Det var det som gav staden epitetet "den Gula staden". Sjömän ska ha påstått att staden lyste som en sol när man seglade in. Står man i den Gula gången vid Kolingsborg finner man just den ljusgula färgen. En färg som tappat lite av sin nyans. Det var en ganska klar gul färg. Även på pelarna finns spår av det gula och det luggslitna staketet var en gång i en ljusblå färg. Tre färger har dominerat den nuvarnade Slussen. En ljusblå färg,en stockholmsgul färg och en grön färg.


Det gröna Slussen
Den sista färgen är den gröna. Den s.k. Gröna gången som gör det enkelt och smidigt att gå från kajen vid Kornhamnstorg till Djurgårdsfärjan utan att passera en enda bil. Gröna Gången och dess färg skulle kunna vara signum för en renoverad Sluss med miljötanke och inriktning på grönska. Vid den befintliga Slussen finns all möjlighet att få in mycket grönska.

Nästa artikel om Slussen kommer att gå in på dess form.

Rädda Slussen och förändra Stockholm!

Varför rädda Slussen?

Jo, av flera skäl. Jag ser den som en av de fåvarande demokratiska kvarvarande platserna i Stockholm. Jag ser Slussenområdet som en av de sista riktigt levande stockholmsplatserna. Jag ser den som ett ställe med omistlig stockholmskaraktär. Politiker har som argument att ge mer liv åt Slussen - jag säger att det nya förslag som nu är framlagt dödar Slussen och det verkilga liv som nu finns (det liv man vill ge är planerat och uttänkt för en viss människotyp - inte den blandade, inte för den pluralistiska flerfacetterade människan). Jag anser att Slussen idag är en plats för alla olika medborgare. Låt oss behålla det.

Förortisering och likriktigheten (där helt klart inte alla är välkomna) av staden måste stoppas. Den gigantiska privatiseringen måste slätas ut. (sämhällsviktiga funktioner måste drivas av hela samhället - annars går det som med snöskottning och sopphämtningen). Gentrifiering med tvivelaktiga bostadsrättsombildningar med stora omflyttingar som följd har gjort att stadens tradition snabbt försvinner och att karaktärer på stadsdelar slätas ut (vilket för med sig att högst besynnerliga projekt och namn dyker upp ur tomma intet). Det är inte bostadsrätter som behövs utan hyresrätter (för en större klarhet i ämnet se bloggen Rädda Linjalen - en utmärkt ingång i vad som sker i den världen - bästa journalismen just nu i Sverige). Hyresrätten måste räddas för att bibehålla en blandad innerstadsbefolkning. Ska det nu byggas så ska det givetvis vara hyrerätter för att få en skiftande innerstadsbefolkning.

Det finns de som kämpar. I Aspudden kämpade befolkningen för Aspuddsbadet (se Facebookgrupp här). Det revs skoningslöst av politikerna. Där pågår ännu ett kämpande för att ha inflytande i sín närhet. I Rinkeby slog man ner ett försök av befolkningen att få ha inflytande om sin egen näromgivning.

Låt "Rädda Slussen" bli en gemensam sak för att förändra Stockholm tilbaka till en stad för alla. Låt Rädda Slussen bli vår tids almstrid! För olika uttryck - för en blandad stad, för en mänskligare stad, för en stad som t.e.x. låter småskaliga ställen som Tantogården att bevaras (se Facebookgrupp här). Låt oss kämpa för en stad som inte bara drägglar efter gigantiska prestigeprojekt för miljarder, utan låter små oberoende verksamheter blomstra. Låt oss skapa en stad där inte parker byggs igen för enbart krass ekonomisk vinning. Där vi slipper se gallerior på varenda kvadratrameter som stänger av tidigare offentliga platser och miljöer. Låt oss bygga en stad som värnar om den offentliga platsen! Där vi får leva i vad en stor stad är - tusen olika uttryck, brokighet och annorlundahet! Ta en sväng i Stockholm och se de nybyggen som uppförs. Det är inte direkt glädjande. Något mer likriktat har jag svårt att finna på. Jag är från början en inflyttad bonnläpp. Men jag vill därför inte att Stockholm ska förändras till just en enkelriktad bondhålla som fastnat i en förortsgalleriaestetik.

Låt staden vara stad!

Konstnärer och författare och låtskrivare har haft Slussen som stark påverkan. Se några exempel på Slussens konst här.

För dig som tagit yttersvängen, den böljande formen ner från Hornsgatan, kastat ditt öga ut över Gamla stan och känt pulsen av stan, för dig finns nuvarande Slussen som en stadsskatt. Det må vara en trafikmaskin. Men den är genialisk. Bilar på ett ställe och gångtrafikanter på ett annat. Fantastiska utsikter åt alla möjliga håll. Böljande rundade former och linjer. Jämfört med det som planeras har nuvarande Slussen egenskaper som slår det nya med hästlängder (jag ska återkomma med påståenden som visar på skillnaderna inom kort).

Man kan lägga sig platt och sucka och dra täcket över sig eller man kan ge sig fan på att försöka förändra. Gå med i Rädda Slussen, om vi faller, så gör vi det med flaggan i topp!

Nedan några exemepel på några byggnader som staden glatt oss med på 2000-talet (ett axplock, det går att radda upp x-antal till i samma sort):













Läs även: En stelnad och senil modernism. SVD 17/2

För samhällets skull ... eller inte?

I DN 16/2 skriver Göran Rosenberg i en artikel om varför ”allt inte kan bära sina egna kostnader” i ett samhälle. Att där finns verksamheter som till exempel Posten där vissa områden i landet aldrig kan bli lönsamma och där Posten blir en samhällstjänst. Detsamma ser han inom stadsbyggnaden. Man talar om att vi måste bygga höga hus för att bekosta ett område eller för att staden ska få in pengar till sin rullande verksamhet.

För några dagar sedan var jag och beskådade den nya modellen över det ”nya Slussen”. I lokalen var det visning. En man från Stockholms stad visade och berättade för en stadsdelsförvaltning från någon söderförort om ”nya Slussen”. Utan minsta lilla antydan till överdrift kan sägas att han inte la ett strå i kors i att måla upp ett rosenskimrande ”nytt Slussen”. De ca 20 stycken från stadsdelsnämnden nämnde inte en enda kritisk fråga under timmen. De frågorna kom däremot från några andra i lokalen medan delegationen från söderförorten skruvade på sig och såg märkbart irriterade ut och suckade.

Nya Slussen - Foto: Peter Frisk

Någon i lokalen undrade varför man var tvungen att bygga igen den öppna plats som Slussen varit under lång historisk tid. Om det var så väldigt klokt att bygga så mycket hus på platsen? Att den vackra i sig värdefulla utsikten skulle försvinna. ”Jo, det kan ha sin riktighet”, sa mannen från Stockholm stad som av några damer i stadsdelsförvaltningen prisades för sin stiliga klädsel, ”men man ska komma ihåg” fortsatte han vidare – och det var väldigt mycket man skulle komma ihåg - ”att staden har ett underskott på 5 miljarder och med det här projektet tjänar vi in pengar till skattebetalarna genom just uppförandet av dessa byggnader”. Någonstans nämnde han även att vi ”måste” göra så här. Det finns s.a.s. inget val.

Att försköna platsen för platsens egen skull fanns alltså inte på kartan. Det är egentligen konstigt, så mycket det talas om att "förädla" numer.

Här ligger en viktig punkt i dagens samhällssyn som Rosenberg går in på i sin artikel. Med stora tal om att göra Stockholm mer urbant lockar man med märkliga förortstempel som mer liknar köpkvarter i Sickla. Skönhetsrådet skriver med huvudet på spiken: ”Den krassa nödvändigheten i de ekonomiska förhållandena maskeras med storstadsromantik”.

Vi har tyvärr hamnat i en situation i samhället där man inte längre tar in på gungorna vad man förlorar på karusellen. Nu ska bägge gå med vinst (och vissa, jag säger vissa, går med mycken vinst). Inget i samhället ska kosta. Man ska göra vinst på all verksamhet, om det så är samhällsnyttigt och enbart kostnadskrävande så ska det generera vinst till stad, stat och framförallt näringsliv. Skola, sjukvård, teatrar, konst, kommunal trafik, bussar, tunnelbana, socialtjänst, ungdomsgårdar, besiktning av bilar och förvaltande av fastigheter – allt ska generera vinst. Nutidsidealet är att allt kan ge vinst och vi hamnar därför i många besynnerliga situationer.

Till exempel går universitet på knäna ekonomisk då de har skyhöga hyror för fastigheter som ägs av staten. Teatrar, Dramaten och Operan är bara två exempel av många, betalar dyra marknadsmässiga hyror till Statens Fastighetsverk - pengar som är anslag från just … Staten. (denna dårskapens lista kan göras lång). Hela den här soppan har fört med sig att det idag är svårt att skilja vilka företag som är statliga, kommunala eller privata – då de alla styrs på samma sätt.

Det är därför vi exempelvis inte får en grön oas, en park vid Slussen - en park är bara en kostnad (såvida inte ...). Eller en samlingsplats för Stockholmare att se ut över det historiska landskapet. Samhällsekonomiskt är vi tyvärr ute och cyklar och någon kommer få betala priset för oansvarigheten - (det sista lät väl vuxet *s*)

Staden offrar sin oersättliga karaktär för kommersen och kortsiktigheten.

Peter Frisk

Impressionist & Modern Art, Sotheby's, 4 feb

Det var en märklig känsla. Inte då, men senare. Jag stod nämligen inför ett föremål på 183 cm som dagen efter mitt besök på New Bond Street skulle klubbas för 784 miljoner. Möjligt? Kan någon betala en sådan sunmma när världsekonomin haft sin djupa gigantiska nedgång?

Kan man det överhuvudtaget? Jo, det går tydligen.

Jag kände på skulpturen, jag kände alltså på ca 784 miljoner - kallt, och skapad av den italienske konstnären Giacometti. Vad kan kilopriset bli tro? 784 miljoner. Auktionsvärlden fortsätter att förundra. På auktionen på Sotheby's i London i går kväll klubbades 39 verk (8 osålda) på Impressionist & Modern Art Evening Sale. Pjäsen jag fingrade på, "Walking Man I", av Giacometti kom att slå världsrekord. Det dyraste klubbade objektet på auktion någonsin.

Toppnumret av tavlor var stads/landskapsbild av Gustav Klimt "Kirche in Cassone" målad 1913. Den gick långt över utrop för ca 325 milj (£26,9m). Ett stilleben av Cezanne "Pichet et fruits sur une table" hamnade inom utrop på ca 142 milj (£11,8m).

Den vackraste tavlan var i mitt tycke en Chagall, "Le cirque rouge et bleu", som med sina starka rena färger hade en lyster utöver det vanliga. Den ger sig inte alls på bild som i verkligheten. Chagall känns ibland lite ojämn. Vissa av hans verk kan kännas lite fadda, lite döda. Men inte den här, den levde där i ett hörn och brann för publiken en stund innan den såldes, plockades ner, packades och hamnade i någons privata hem eller ett bankvalv ...

Marc Chagall, Le cirque rouge et bleu, målad ca 1969-73.

Impressionist and Modern - London 2 februari

Priserna stiger i den stora auktionsvärlden. På tisdagen hade jag förmånanen att se några praktverk på Christies i London innan de gick under klubban.

Det såldes för 922 miljoner på Christie's Evenings Sale (£76,83m). Av de 86 nummer som var uppe på försäljning såldes 69 (13,3 milj. i snitt per verk).

Ett porträtt av en ung flicka, "Mademoiselle Grimprel au ruban rouge" av Renoir som en gång ägdes av den berömda konsthandlaren Paul Rosenberg gick för 37 milj (£3.06m). Tavlan konfiskerades av tyskarna när man invaderade Frankrike 1941. Rosenberg fick tillbaks den 1948 och sålde den direkt. Den har inte visats offentligt till någon publik sedan 1936.

Det slogs två rekord av några mindre kända konstnärer. Otto Muellers "Badende" var enastående i sitt vattenskimmer, målad 1927 och gick för ca 25 milj (£2.07m).

En av de mest utsökta i färglyster på auktionen var Natalia Goncharova's "Espagnole". Dock, trots sitt namn, så ryskt som det egentligen kan bli i uttryck med rysk folkkonst i botten. Tavlan målades 1916 och drog iväg till 77,5 milj (£6,4m). Den gör sig inte på bild. På plats var den fantastisk - som alla tavlor av klass bör de ses i verkligeheten för att man ska förstå dess egentliga styrka.

En privat samlare från England sägs vara köpare till den Picasso som såldes för 97,8 milj(£8,1m). "Tete de femme", målad 1953.

En av mina favoritkonstnärer hade en topptavla med på auktionen, "Vase au guerrier japonais", utförd ca 1905-08. Odilon Redon, en av de riktigt stora, med en pastell som gick för 24,1 milj (£2m). New York Times konstskribent Souren Melikian ansåg i en artikel om auktionen att det kommer vara 2010 års klipp. Där kan jag bara hålla med - Odilon Redon är värd mer.

Kees van Dongen tycker jag man läser för lite om ibland. Han representeras ofta på de stora auktionshusen och på den här auktionen var det med en skarp tavla. Den var rätt stor och tycktes snabbt målad och verkligt levande på plats. van Dongen ansågs vara den man skulle målas av i Paris åren efter 1:a världskriget om man var något. "Les escarpins mauves" gick för 24,8 milj (£2.05). Den blodröda rinnande halsduken på "La gitane" av van Dongen hade man ju tyvärr inte råd med - gick för 88,6 milj (£85,6).

Jag tyckte nog att Christies hade bättre tavlor än Sothebys. Men på Sothebys gick den dyraste tavlan, en Klimt ...

The Caretaker i London av Harold Pinter

Hemkommen från London vill jag passa på att tipsa om en pjäs som nu spelas där. Hade turen igår att gå förbi Trafalgar Studios där man nu spelar The Caretaker av Harold Pinter. Har aldrig sett något av Pinter och så en pjäs av Pinter i London! Kan ju inte bli bättre. Det var bara att köpa en biljett. Jag blev verkligen inte besviken. Jonathan Pryce gör en suverän figur av huvudpersonen Davies och det är en förbaskat rolig pjäs med mycket under ytan.

Har ni vägen förbi London så är det ett gott tips.
Länk här till Trafalgar Studios.

Att jag sen kom att överdosera mitt konsttittande får man väl ta. Både Christie's och Sotheby's hade visningar på sina stora auktioner - Impressionister och Moderna. Titta på miljontavlorna kan man ju alltid få ... tycker man. Och fick man.

Sen är National Gallery världens bästa konstmuseum. Louvren har fler bra saker men National Gallery känns mer levande att gå runt i. Gratis är det också, så det är bara att komma och gå hur man vill - som det var förr i Stockholm om någon minns ...