Svara mig någon, vad ger egentligen Almedalsveckan den svenske medborgaren?

Vad har den egentlige för syfte? Almedalsveckan. Vad är grundidén och vad får de som åker dit ut av det hela? Vad får Sveriges medborgare ut av den här politikerveckan? Jag är nyfiken. Vad ger denna vecka mer än kostnader, uppätna snittar och urdruckan vitvinsglas?

För en oinvigd känns det som ett spektakel av ord och kotterier och ”jag är där och företräder mitt personliga kapital" (citat påhittad fejk) och väldigt lite handling. Men det rullar visst rätt mycket skattepengar. Att Almedalsveckan växt kopiöst under en och samma tid som ekonomin rusat med sin lånekarusell, fastighetsboom och konsumtionsökning under 2000-2012 är kanske inte så konstigt. Möjligen drivs det hela av samma lagar? Vi har levt i leksakspengaspelets tidevarv och med pyramidspelsliknande banksystem samtidigt som vi alla vill leka bolag och när nu verklighetens klocka klämtar - den ekonomiska krisen- visar sig det mesta vara luft. Ja, då liknar hela den här cirkusveckan, för den oinvigde, en politisk bubbla med enbart yta och noll i innehåll. För mig speglar veckan tidseran 2000-2012 fullständigt.

Vad får ni ut av det hela? Ni som åker dit? Och vad får skattebetalarna ut av det hela?

Jag känner en del som åker dit varje år. Man har lite småvänner på Facebook och det meddelas när det är dags för veckan där och man får lite spridda infoskurar från ön. Men vad får ni ut? Eller rättare sagt, vad får de ut av det hela som ni representerar? För mig verkar det hela handla om att snacka lite sommarskvaller och runda av året med de som ni träffar under året i sammanhang som handlar om politik, lobbying och nätverksletande. Handlar inte det hela om er egen möjlighet att kreera er egen karriärväg? För mig känns det tyvärr så. Rätta mig gärna om jag har fel med konkreta resultat.

Jag har funderat på det här i många år. I dag skrev SvD med en liten undersökning angående statliga myndigheter som åker till Almedlasveckan och vad det hela kostar för skattebetalarna.

Man undrar försiktigt varför Försvarsmakten lägger 745 000? Har inte de ett ”uppdrag” att utföra som riksdag och regering gett dem? Är de månde en egen fri enhet fristående från staten Sverige då landet släppt värnpliktsarmén och de ser kanske så som ett företag likt alla andra? Varför de överhuvud finns på en sån tillställning är för mig en gåta. Varför lägger Uppsala Universitet 450 000 då de gått ut med att de måste spara. Vad får de ut av det hela? Vad vill de få ut av det hela? Lägger de kanske ut de här 450 000 för att åka till Almedalsveckan och be politikerna om mer pengar just för att de måste spara? Verkar det i så fall genomtänkt?

I dagens SvD kan läsas att ”flera av myndigheterna” som medverkar i Almedalen förklarar att deras syfte är att påverka beslutsfattarna. Är inte det rätt märkligt? En myndighet för lobbyverksamhet mot den instans den egentligen tillhör och har sitt uppdrag ifrån? Jag är inte direkt insatt i svensk förvaltning m.m. men jag tycker det låter högst knasigt att en myndighet måste ta skattepengar för att åka till Almedalen och påverka deras uppdragsgivare? Borde ju finnas vettigare sätt. Ökningen kanske har att göra med att vi alla vill leka marknad? Allt blir bolag. Kommunala verksamheter blir bolag och drivs efter mallen bolag. Skolor lägger ner miljoner på att skaffa ”kunder”. Skolor drar ner på verksamheten, färre lärare, lägre löner, men inte på reklamutskicken och annonseringen och mässorna som är av största vikt.

Jag är helt säker på att vi skulle se skrämmande siffror om vi räknade ut hur mycket skattepengar som går till annat än till den kärnverksamhet de var tänka för. Varenda småtjänsteman i alla kommunera har väl rest halva jorden runt till någon "viktig" mässa. Och konsultuppdragen ... ack ...

Jag undrar om Almedalen är rätt plats att diskutera viktiga politiska frågor helt enkel? Stefan Attedal (KD) noterar i alla fall det märkliga i SvD: ”Myndigheten jobbar ju på uppdrag av regeringen. Man har redan kanaler för att både föra fram sina resultat och åsikter”.

Utöver det har vi sedan regionerna och kommunerna, universiteten redan nämnda, förmodligen visa skolor etc o.s.v.. Det rinner nog i väg en bra slant utefter gränderna i Visby och baksmällan kan sitta i länge …


Peter Frisk
(se också DN1, DN2)

Det känns snarare som om det inte finns hopp för Bellevueparken.

Att ta backen upp till toppen av Bellevueparken är i sin fridfullhet och känsla av ett gammalt Stockholm helt underbart. När man väl kommer upp möts man av några tjärade byggnader som vissa vill mena har tappat sin färg. Tjärade byggnader ser nu ut på det viset och var rätt vanliga förr. Väl uppe ser man en skylt där det står "Stockholms Brevduveklubb Grundad 1911" ... vad väcker inte det i fantasin, brevduvor ... man ler för sig själv och blir glad inombords. Tänk att en sådan ovanlig verksamhet kan finnas kvar i en stad som på eget bevåg dagligen gör allt för att operera bort ovanligheter för likriktigheter. Ja, man blir glad. 

Ända sedan 30-talet har Stockholms brevduveklubb hyrt lokaler här uppe. Snart är de ett minne blott och staden blir åter lite fattigare på något unikt och annorlunda.

Jag läser i DN (28/6 -12) att "Det finns hopp för oss som gillar Bellevueparken" (se artikel nedan, tyvärr finns den inte länkad på nätet). Någon har passerat husen och noterat att färgen flagnat och att pannorna är trasiga. En ansvarig på fastighetsavdelningen svarar att det finns "en upprustningsplan för byggnaderna" och att man ska "starta ett utvecklingsarbete [jag anar det vanliga, ett avvecklingsarbete] för att hitta en ekonomisk lönsam verksamhet som kan inrymmas här". Vidare säger Lars Edwin Andersson från fastighetsavdelningen att "Det skräpar dessutom ner i parken och föreslås att man avvecklar". Man lockar då med de sedvanliga standarddrömfraserna, andra kulturella verksamheter. I det här fallet ska det bli "naturskola/ateljéverksamhet". Gott så kan man tänka ...

Men vi som följt stadens utveckling de senaste åren anar andra kvastar på berget. Väl renoverat [förmodligen hårt moderniserat] höjs hyran rejält och med största sannolikhet lär vi se kontor och väldigt få ateljéer eller naturskola. Vi lär förmodligen också se mindre av en underbar orörd kulturmiljö.

Kultur är enligt min uppfattning inte bara själva skalet. Huset. Kultur är också det som finns inuti byggnaderna. Dess verksamhet. Dess historia. I en vettig civiliserad kultur som gör allt för ett pluralistiskt samhälle ser man till att det finns möjligheter för alla möjliga olika uttryck. I det samhället tar man hand om tex de ideellas kraft och stöttar och hjälper och förstår dess värde.

Jag anser att Stockholms Brevduveförening har fullkomlig hemortsrätt till platsen. Har man betalt sin hyra sedan 30-talet borde givetvis Stockholm stad, utan att ens blinka, i rättvisans namn, samarbeta och hjälpa Stockholms Brevduveförening att reparerar husen. Så gör man om man har bara lite hyfs i kroppen.

Men så går det inte till numer, som vi kan se i artikeln i DN där det talas om "hopp".

Vi skulle kanske kunna tala om "Hopp" om stadens tjänstemän sa att "visst, vi stödjer er med material och hjälp att på något vis underhålla husen och vi tänker absolut inte riva ut det gamla eller bygga om fullständigt utan förstår att platsens värde ligger i det som finns inuti och utanför och hos verksamheten och det kanske går att få ihop insamlingar eller frivilligt arbete och givetvis vill vi ha kvar de här duvorna som funnits här sedan 30-talet och vi vill också be Er om ursäkt för att vi inte underhållit byggnaderna då ni är trogna långvariga hyresgäster - och sådana finner man inte lätt i dagens samhälle - så i dessa tider är ni ovärderliga".

Men så säger man inte och därför tycks "hoppet" snarare vara ute.

Peter Frisk

Klicka på bilden för att se hela artikeln:

Käre medborgare, allt är tillrättalagt och ordnat för dig ...

.. tja ... vad ska man säga? En ny film om den nya Slussen kan skådas på DN:s webbsida.

Jag har lite svårt för slemmiga reklamfilmer likaväl som de där reklamlapparna Jehovas har där ett lejon ligger bredvid ett lamm. Nu handlar det inte om religion utan om stadstjänstemän som målar upp hur världen kommer te sig för oss. Det som gör mig mest förbannad med sånna här projekt är att det finns ingen plats för individualism. Alltså, man planerar uppifrån redan nu var caféer ska var, restauranger, handelsplats etc. Intet att det kan växa fram av befolkningen. Att de som bor i staden kan få för sig att här skulle jag vilja öppna ett café. "nej, si det går inte, caféerna ska ligga här och restaurangen här och kultur där". Det är det här som jag är mest kritisk mot - den tillrättalagda staden. Skapad uppifrån av tjänstemän i exploateringskontor och stadsbyggnadskontor och det sker nu på många platser. Jag vill hävda att de misstror sina invånare. En levande stad består enligt mig av ett myller av människor som startar rockklubbar i uttjänta lager eller krogar på märkliga ställen eller utför konst utan att blivit tillsagda var, öppnar butiker av annorlunda slag, vanliga slag, stora som små. En lyckad stad är blandad med 536.754 olika uttryck och sett att se på livet.

Jag hävdar bestämt att vi håller på att bygga oss en död stad.

Bara början, första texten, av det hela får mig att må illa: "Här ser vi hur gång- och cykelbanorna kommer att dras, var bilvägen går och var man kommer att kunna dricka sitt kaffe" ... var man kommer att dricka sitt kaffe ...

... men allmänheten kanske gillar det, att fösas runt som boskap där allt står klart och redo så de slipper tänka?

"En fördämning mot Stilla havet" av Marguerite Duras.

Förlaget Moderinista måsta jag säga gör välgärningar i sina utgivningar. En nyutgivning av "En fördämning mot Stilla havet" av Marguerite Duras anmäldes i veckan av DN.


Jag tror Åsa Beckman som recenserar boken sätter fingret på en viktig del av vad som gör de stora författarna stora - brist på medkänsla (nödvändigtvis inte i sig själva, i sina liv, vilket man å andra sidan inte kan veta något om). Att oavsett omständigheter beskriva vad som observerats och skriva ner det hur jävligt det än ter sig måste ju vara det svåra. Paradoxalt nog kan det visa sig att just den bristen på medkänsla kan bära ett fullkomligt medlidande i sig - möjligen inte för den enskilda mänskliga individen utan för mänskligheten i det stora hela. Det händer väl då och då att vi människor springer omkring och tror oss sprida en massa medlidande om andra (vi ser på nyheterna och lider och tar oss lite chips) medan vi egentligen mest lider över oss själva. En bra författare är grym och visar oss allt det här. En bra författare vänder en spegel mot oss och visar vad vi egentligen är: Människor.


"Få författare kan skruva till en så hård och obeveklig ton som Marguerite Duras. När hon skildrar personer som av någon anledning lider blir det nästan outhärdligt eftersom hon inte för ett ögonblick visar någon medkänsla. Därför framstår de som ovanligt ensamma." Åsa Beckman


Just nu ordentligt nedsänkt i Strindbergs världar för första gången i livet ter sig Strindberg som en av de som verkligen var fullständigt hänsynslös och just beskriver människorna utan medlidande i sina pjäser, i sin maktkamp. De må gälla inom hemmets väggar eller på jobbet eller stater emellan. Han må varit ett svin men var i Durasnivå eller tvärtom ... Jag förmodar också att det är just därför han väcker så mycket ilska ... hos människorna :-)

Peter Frisk