Då värmer det sinnet att läsa Slas i decembermörkret. I "Vad man ser och hedrar" berättar Slas om söderförfattaren Erik Asklund, killen från Hornstull som hade som tradition att dela ut årets "julsnyting".
Slas skriver hur Asklund till jul greps ”av en egendomlig vrede. Han ringde en taxi. For till Operabaren och gick in och gav den första han mötte en smäll. Vi visste det alla. Det var decembers stora samtalsämne på Operabaren när Erik Asklund skulle dela ut julsnytingen och vem han ansåg förtjäna den". Slas fortsätter och fortsättningen stämmer än mer in på vår nutid när händer är gjorda av silke och ord förfäras av rädsla och ängslan av risken, om man inte gör som man bör och ska, att inte få delta i det mediala finrummets värme - tv-soffan:
”Vilken författare har idag mod att dela ut en välförtjänt julsnyting till nån kollega. Ingen!” utropar han. Det klimat som vi befinner oss i idag, mer än 10 år efter Slas bok, är i stort behov av julsnytingar. Allt är sömngångaraktigt och helt enkelt fruktansvärt ängsligt i vår tids tid. Ja, uva, denna juletid av tradition ... det var allt bättre förr ... Så nu funderar jag på vem som ska få en julsnyting ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar