I en dokumentär i veckan med titeln "Soldater med samvete" berättade en officer från den amerikanska armén att under andra världskriget avfyrade endast 25 % sina vapen mot fienden. Det betyder att 75 % inte gjorde det av olika skäl. Den amerikanska armén tog till sig problematiken och under koreakriget var man uppe i 50 %, i Veitnam ca 70-80 % och han tippade att man i irakkrigen ökat procentandelen (siffrorna är på ett ungefär då jag inte antecknade dessa exakt och inga rapporter har ännu kommit om siffrorna i Irak). Vad man kan se är dock att skjutvilligheten har ökat.
När man i dag tränar och utbildar soldater i USA satsas det stenhårt på att lära soldaterna att skjuta i alla lägen. Alltid skjuta först och tänka sen. Det ska sitta reflexmässigt, i ryggmärgen, att skjuta och man ska bli en maskin. Allt för att undvika procentsiffrorna från andra världskriget. En soldat är alltså mycket mer benägen att skjuta på 2000-talet än under andra världskriget.
Jag har för det mesta undvikit att se krigsbilder från irakkriget. Med lite fantasi har jag anat vad som försigått. Jag har inte missat bilderna, det går inte helt enkelt. Jag har sett en del därifrån. Men att det var så illa som jag sett under de senaste veckorna var jag inte beredd på. Ett tokskjuteri av sällan skådad art. Man sköt och sköt och sköt. Mot vad som helst, hur som helst, när som helst. Jag förstod inte agerandet förrän jag såg dokumentären om hur man gått in för att få soldaterna att skjuta i alla lägen reflexmässigt. Skjut först och tänk sen har präglat hela operationen. En medveten utbildningsteknik har fått sitt resultat.
I en scen ligger en skadad irakier (civilklädd). Han försöker krypa bort i skydd medan man hör skrattande amerikanska soldater som ligger något högre ovanför den skadade. De sätter igång att skjuta mot den försvarslöse som träffas och dör. Ett stort jubel utbrister.
Sannerligen modigt.
Jag förstår mycket väl att själva poängen med en militär är att den ska kunna döda en fiende (även om jag också har den idén om att jag tror att man kan besegra en fiende på ett mer smart sätt än att fylla alla med bly). Frågan är bara hur och vem. För man ett krig urskillningslöst eller på ett civiliserat sätt (ja, jag tror att man kan föra krig civiliserat och på sätt sätt vinna det just pga av att man visar på en större moral - och därigenom ett större mod). Demokratier ska föra civiliserade krig. Demokratier ska inte skjuta urskilningslöst som ett slags pöbel.
"they kill very well in Iraq" säger en man i en dokumentär om de soldater (se klipp) som stred i Irak, tv-spelsgenerationen. Unga killar från ett välnärt väst dundrar fram med högteknologiska stridsvagnar och i öronen har de passande musik för stridshandlingarna och det hela blir till ett tv-spel. De har också tränats att skjuta i alla lägen. De har spelat sina spel sedan de var små. Skjut.
Jag vet för lite om siffrorna i Irak. Men jag chansar på att de är sorgligt negativa. Hur många civila sköts? Hur många irakier dog i anfallet? Visade sig väst vara moraliskt överlägset? Visade väst att vi i väst kom för att hjälpa?
Kan man förvåna sig över att det växt ett hat mot västerlandet? Frågorna som har en verklig relevans 2010.
Peter Frisk
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar