Leonard Cohen - Globen aug 2010

(det hände sig en kväll att jag flanerade bort mot le Globe och beskådade Leonard Cohen)

… förbi den stora gropen där det så småningom ska resa sig en glittrande nyskapad ordnad arena för framtidens lyckade lyckliga människor cyklade jag tillsammans med det senaste i den svenska bilparken fram mot parkeringshusen som nu fylldes av oss välnärda medelklassnordbor och – möjligen - en och annan fattig vilsen anarkistisk själ som kanske i sin enkelhet hade hoppats att de beslutande organen i alla fall behållit det ärevördiga namnet Söderstadion ... medan vi alla ringlade oss in i, icke enbart, icke enbart till Globen, utan vi talar globalization; Ericsson Globe Arena – tack o tack LM! att du drog dina trådar och drog dina växlar av det här – där digitala apparaterna läste av våra streckkoder som vi alla själva i våra bostäder (och förmodligen i många fall på våra arbeten) skrivit ut på ca 10.000 A4-ark för att släcka törsten inhandlade jag mig en halv liter vatten på PET, på flaska, för 27 pix, slog mig ner i templet där det på toppen i de röda stolarna, ovanför själva volymen, ja där ovanför, existerar ett ännu mindre tempel där man kan åka upp likt en större pingpongboll men med skillnaden att den är genomskinlig och se ”sky view”, ja se skywiev över stan, hallelulja, skysikt och långt borta i diset, ja långt därborta, någonstans, skymtar ”Logiland”, gunga i dyn av köp och sälj och just då man deppat ihop en aning dansar en gammal man, grå, in på scenen så att den gigantiska volymen luft som hela Ericsson Globe Arena består av krymper ihop till en liten intim fläkt för en publik på cirkus 50 pers i nån trång källare någonstans med levande ljus och det trots att det handlar om ett fullsatt Ericsson Globe Arena med alla tillägg och konserten där på, Ericsson Globe Arena, är igång med ”Dance me to the end of love”, där på scenen ser jag för första gången samma figur som jag konstant lyssnat på under mina senaste två år i livet och som enligt mitt eget tycke och viss smak anser vara en av de största, inte bara som låtskrivare, utan störst i det melodiskt skapande. Redan från första tonen förbannar jag mig själv och min pankhet och att jag inte är en rik jävla knös som säljer röda vattenplastslangar, eller skruv eller spik, i parti och således skulle ha råd att åka var jag ville och då efter den här konserten skulle rest till nästa konsert på turnélistan och gett fan i de röda plastslangarna ett tag och rest till nästa så länge jag ville och hade lust.

När så låt nummer 2 sprider tonerna ut i det globala rummet känns det som om orden pressar sig in i fläsket på oss i publiken, som om orden blir kött i oss övergödda skandinaver och ingen önskar väl ta till sig sångarens profetiska ord ”I have seen the future, its murder” och jag påminner mig om boken där det stod följande: ”denne man har mycket få illusioner. Han vet allt om egoism, och om grymhet” och han är mitt i denna, låt oss kalla det, romantiska ton, en fullständig realist som säger precis så som det är, precis så som man vill ha det, då – varken mer eller mindre och i nästa låt, nummer 3, ”Berlin wall” förstår vi kanske lite mer om vad vi jagar här på jorden, att läkarna kämpar på, likväl de som far mot rymden och tillbaka, för en enda sak, ja inte framsteget utan för all livs botemedel, för kärleken … eller botemedlet mot dess brist … och rösten är nu nere så djupt som i jordens mitt tillsammans med Dante och Vergilius och frihetens fåglar flaxar upp ur underjorden likt skrämda höns i en film från Balkan till närmsta telefonledning och … ”Like a bird” … och vi andas in, vi alla som snart ska dö, vi andas ut och vi önskar oss just den fågelns frihet men placeras snart nog åter på verklighetens golv där i, Ericsson Globe Arena, vi, trots vår tro på något annat, att vi inte som rovfåglar lever på andra, på andras arbete, så plockas vi ner just dit, ja långt ner dit, i våra Nikeskor, Dressman och H&M -kläder, ner till djupet i ”Everybody Nows”, där alla vet, där vi vet att skiten plockas bort av andra och där ”Old Joe still picks cotton”.

Av någon mystisk anledning blir Cohens ord kött och melodierna blodet som pumpar in i det röda inre, och ut i arenans mitt skrivs orden av mystik, ordet och melodin – i kött och blod - som kommer i uttryck i en av undertecknads absoluta favoriter av den senare Cohen: ”Secret Life” - ur den klangen landar därefter klassikerna ”Avalanche” (låt 8) som följs av för mig två okända låtar (9 & 10) och efter dessa: ”Chelsea Hotel” (11). Där mitt jag en gång satt i, i foajen och försökte finna känslan i, mig själv, i, hittade inte mig själv, just då, just i vestibulen med alla tavlorna av alla popkonstnärer och jag såg bara fullständigt dum ut innan jag åter drog därifrån halvfull i en gul taxi mot hotellet för sömn på 17:e och Cohen följer på den upp med ”Ring the bells that still can ring”(låt 12) – och vi i detta fridfulla nord kan gotta oss åt våra rikedomar (som vi av någon lustig anledning ser oss förtjänta av mer än andra), medan [freds]duvan säljs gång på gång på gång på gång när vi sitter på våra gigantiska altaner och väggstora tv-skärmar medan barnen leker med sina kinesiska leksaker och vi dansar runt på den gröna fredliga svenska ängen i våra nyinköpta snorbilliga jeans och jumprar från Asien och tror på freden som hos oss tycks vara helt lagstadgad, moderna länder har inga krig ser ni, och vi gottar oss åt hans text och att vi är … bra, ja vi – och någon kanske undrar, för vem, ja för vem är denna strimma ljus, strimma hopp, ämnad för, för vem är det ljus som faller ur sprickan i cementmuren ämnad för? Ditt? Mitt? Deras?

Sen tappade den självvalda recensenten tydligen sitt intresse … (det trasiga och ofärdiga är alltid mer helt än det hela …). Nedan resterande låtar som aldrig fick någon text:

13 vet ej
14 ring the bell
Paus
15 Tower of love
16 Susanne
17 sister of mercy
18 gipsy wife
19 gammal? Känner ej igen, det känns så bra eller dåligt på morgonen
20 over the border – den de flyr
21 körtjejen sjunger boggiestreet (han får oss in i en cohenvärld)
22 Haleluja
23 Im your man
24 wiena waltz
25 Marianne
26 manhattan
27 new York, end of septeember – han vill hoppa In i spanjorens gitarr
28 if its be your will
29 Closing time
30 I try to go
3,10 min utan paus.