en gammal text ...

Det är märkligt vad man kan finna på. Hitta en gammal text jag skrev en gång som jag helt glömt bort. Kanske var tur det att jag glömde den eller att jag hitta den? Jag släpper den i alla fall oputsad:

... jag hade tänkt mig att skriva en roman ... ja, en roman.
Passar det sig inte?
Nä … hä …
Idén hade kommit en aning plötsligt, men va fan, att krita ihop en sisådär trehundra sidor tycktes mig inte alls vara någon komplicerad historia. I en längre tid hade jag, i en skiftad kvalité, och med en aning kryptisk form - jag är den förste att medge detta - skrivit små brottstycken ur mitt då ännu alltför innehållslösa liv, ja mest ett töcken, en slags flegma, flykt. Ja små pillimariska påhitt i mer fantiserande form med penna på vitt papper för att roa mig själv. Vad värre att göra, än att pussla ihop dessa små prosastycken till en ansenlig roman och bli en smula känd och på samma gång få ett skimmer av intellektualitet på sitt ännu ganska anonyma och intetsägande personliga anlete. Vad mera är: ett par diskussionsprogram och krönikor i Expressen eller Aftonbladet, eller DN och Svenskan eller en inbjuden till Bonniers litterära magasin som hedersgäst och att där få supa sig full gratis och spy i chefredaktörens urringning medan man skakar på huvudet och sluddrar: "jag är ju förfanförihelvet poet!". Skulle passa min person på alla sätt och vis. Superiet har jag övat upp från unga år. Eller så kunde jag bli inbjuden till någon personlig journalistfest och slå någon journalisträv eller någon annan folkbildare på käften och hamna på vederbörandes nummerett lista över slynglar som inte tar den store journalisten eller journalistiken seriöst.

Allt detta låg ju givetvis och väntade. I potten. Själva livets orgasm. Slutpunkten. Som en stor jävla guldblänkande skatt kallad den ultimata lyckan: kändisskap, glitter, gratis käk, gratis biobiljetter, ryggdunk, gratis sprit realsepartyn, gratis skärgårdskryssningar, gratis välgörenhetstillställningar och ett liv i sus och dus utan tanke, nytt kök, sitta och äta mat i tv med andra koryfer och avdankade pådankanden stjärnor, snacka soppor och vitlök eller virkning och kasta ve och spott över de förbannade lönesvinen som dreta på i någon urvattnad bruksort och flytta in till en högerfyllekvart på Söder och rösta stenblått och skrika ut det i rutan som en fräckhet över sin nyvunna patetiska frihet.

Vad konkurrensen anbelangar, tycktes den ju inte alltför mördande … eller existerande … Ja, allt gick bra... tills jag kom till början ... Att supa och slå journalister på käften och bete sig som ett allmänt svin skulle jag klara galant. Värre var det ju att skriva ihop boken. Att konkritisera begreppet bok: bokstav, papper, mening, omslag, innehål, inriktning, form (vad är inne nu - känna vibbarna, trenden, ha tentaklerna ute, inte gå på en nit, nej klockrent måste det vara) – oväsentligt, handling – oväsentligt, sex – väsenligt, våld – väsenligt, smaskiga bekännelser – väsenligt och inga livsfrågor ...

Å andra sidan kunde man ju bli festfixare. Glida runt och ordna partys, bli stekare, bratta till sig, skulle ge bättre pröjs och inte vara så förbannat kulturellt och akademiskt och fisförnämnt - åka ribbåt till Sandhamn på 1,2. Det blir gärna akademiskt om man ältar könsord och perversiteter, de tycks trivas i detta dessa höga, så därför vore det ju en aning smidigare att suga i sig ett rent och vitt näspuder på operabaren eller sitta i det numera så eftertraktade hörnhuset vid Stureplan på Spyan - förövrigt låg det en gång i tiden ett ställe i Finspång som kallades spyfiket ...

Hur fan skulle jag inleda, hur skulle jag få en mening eller ett första stycke som slog an på läsaren, och framförallt, de jag frukta mest, och hos vilka jag verkligen ville vinna min gunst hos, kritikerna. Man ville ju bli ett uppburet namn, talas om på allas läppar, från Horace till Sture Allén och Per Hagman, placeras i Se & Hör, ja det var prioritering nummer ett. Det var mitt mål helt enkelt. Men, här krävdes nu en svungfull början, något av en strindbergsk rödarummet start, ett trick, ett panorama över Stockholm en junimorgon från Mosebacketerassen skulle verkligen slå, eller att man vakna bakfull och rånad ensam och skitig på en havsstrand med förlorade knarkpengar med en massa trix i fickan. Och inte nog med det, vederbörande skulle inse att här kom det en grabb med hela litteraturhistorien instucken under armen och bara kastade ut adverb och pronomen i olika helt fantastiska konstellationer som ännu ej använts tidigare och som ingen heller riktigt förstår något av. Något nytt skulle framföras på den svenska diktarhimlen, och inte nog med det, skulle man säga, han är beläst också, skulle man säga, och så skulle man säga; ge oss ännu en bok, och då hade jag tänkt att skriva en bok till och faktiskt, och ja, innan jag börjat på den första boken hade jag redan bestämt själva fortsättningsromanen, som inte skulle vara en fortsättning av den första, utan mera bryta av den första i ett bevis att här kom Sveriges James Joyce inklampande från bakgården och visade upp en penna av starkaste och vassaste art, så visste jag att marknadsföringen var nummer ett, Nike och Centrum och Bildjournalen skulle stå i kö, allt var som klappat och klart.

Redan när jag tänkte på min andra bok kom det upp idéer på en tredje. Ja, den var väl mer åt självbiografihållet, och skulle heta något: I mitten av min karriär, eller På toppen av en sten? Eller Utsikt över ingenmansland?, eller Fanfar för en trumpet? I självbiografisk form skulle jag kunna koppla bort hela mig själv, radera mig, utplåna mitt jag och hitta på direkt ur fantasin och skapa en ny figur - ja ett nytt jag. I min självbiografi.

Nåväl, jag inköpte mig en skrivmaskin, en ordlista, tipex, samt kuvär - att sända manuskriptet i. Här insåg jag inte problematiken i denna värld att ge ut böcker och annat av konstnärlig art. Inte fan visste jag eller anade jag att det satt folk och skrev i var och varannan vindskupa och att alla dessa var och varannan skrev om en ensam man som inte visste vart han skulle ta vägen i Stockholm eller livet och att denne man satt och drömde sig bort på caféer och att detta var lika vanligt som att gå och handla på IKEA en lördag om man hade varit tillsammans med en tjej över ett år och att alla dessa som satt i sina fönsterkupor skrev om samma jävla vilsna bohemindivid som ännu inte fått bohemstatus utan bara väntade på genombrottet – och bohemlivet som inte längre kunde levas då hyrorna krävde en helt annan livsstil ... men jag hade köpt mig fem kuvär. Jag räkna med napp på första förlaget som givetvis kom att bli det största. En investering som sved, jag medger det - men vad gör man inte för konsten? Frågan som genast infann sig efter att jag klippt och klistrat med mina små essäer och stumpar av meningar och annat nedskrivet, var .... vad ska boken handla om? Jag var så klarsynt att jag förstod att boken måste ha en handling.

Men detta förskräckte mig inte. Jag skulle nog komma på något. Jag behövde bara hitta på några baskomponenter så skulle biffen va all och jag skulle snart sitta nånstans i Provence och dricka vin och leva på stor fot med författarbidrag i en ljus panamahatt och pipa och knäppa med fingrarna för att få in nästkommande honorar. Ropa med min hemsnickrade franska till min inhyrda asistent att gå ner till byn och köpa en stor, ja en stor jävla korg med vin skulle det va, med nån fransk ost i, och sen skrattat högt och åter kasta ut ögonen mot lagunen och tänka på svinen i hyperboernas land och skratta ännu en gång och ropa - ta nån frukt också!

Jag fann mig snart tillrätta men började fundera på om han inte skulle bo i Norrland intill en liten nedlagd järnvägsstation där endast flugorna surrade omkring och där han möjligen hade en gammal farfar som inte såg ordentligt och fick lov att gå till affären som låg tre och en halv mil bort dit aldrig någon post kom, och killen skulle längta till Luleå, för där låg stora stan, och han skulle åka dit nån gång och komma hem och berätta för sin farfar, som såg dåligt, att nu hade han varit i Luleå och där hade dom pratat om Stockholm och därför ville han åka dit, men farfarn skulle bara skaka på huvudet och mena på att till nått Stockholm skulle han då inte fara för där vet man hur det går till, antingen lurar dom en eller så får man bli knarkare och knarkare ville han väl inte bli? Killen skulle se ut som killen i Fucking Åmål som inte kunde ta att tjejen gjorde slut och pluta med läppen på samma vis som han och bara gå in på sitt rum och sparka av sig stövlarna och lägga sig på sängen och böla och sen läsa ETC och fortsätta att drömma om Luleå och aldrig ta den där bussen till Stockholm och just slippa all jävla stress och alla utsläpp som farfar snacka om.

Jag sket i det hela gick till Mosebacke och skissade en aning på panoramat, köpte mig en kaffe, en röd stickad mössa med en vit pil på, satte mig ner vid de vita stolarna såg bort mot öster där en Siljafärja flöt ut från inloppet och såg uppp på toppen på Skansen och tänkte på den där jävla påfågeln som alltid skriker så förbannat, såg Gröna Lund och fortsatte vidare västerut med blicken. Från paviljongen spelade ett hurtigt gubband musik och snart nog var det salsakurs. Några måsar cirklade över gästernas huvuden och anföll. En äldre man skrek att "kan ingen ta tag i fågeljävlarna", Gamla stan såg gammal ut och Grand Hotell hade flaggorna upphissade och ingen gjorde en fena i att detronisera skrattmåsen och gubben skrek en gång till:"kan ingen ta tag i fågeljävlarna" I samma stund kom jag att tänka på att varför inte skriva en snygg inledning om landet. Hur det än var så var jag ju svensk och hade ju bott här i hela mitt liv och jag skrev ju på svenska. Något stolt kunde man ju skriva, den vackra Skärgården, att vi är så fria, allemansrätten, att vem som vill kan plocka svamp och blåbär, svenska dylika, vår ärevördiga historia, dalahästarna, hur moderna vi är, om Pippi, midsommar, jul med Disney, ja, det vore ju nått nytt ... Men då dök han upp, han som sväva som en ande över terassen, inte fågelfan, Strindberg.

Man skulle spräcka den här jävla självgoda överhetsfasaden som tyvärr blivit normgivande i vårt kära fosterland, ja, man skulle sparka alla dessa på benet och springa över gränsen till Danmark och göra fula grimaser bakom tullen och gå in och suga i sig en gammeldansk och sen lämna allt det här bakom sig ...

Nä, här i landet stör man inte linjerna, här är vi fria på ett humant civiliserat sätt. Vi slår inte ihjäl folk, vi tystar dom till döds. Nä, man skulle gå bort till den där gubben och slå sig ner, skrika “Kaffepaus!, Kaffepaus!”
"Det här måste vi komma överens om genom samförstånd".
“Har ni hört talas om Saltsjöboavtalet?”
“Va skriker ni för?”, svarar gubben.
“Skriker, ni skrek ju på måsen? Är ni arg?, allt går att reda ut med samförstånd - staten och kapitalet och facket i samma båt, då blir organisationen komplett. Låt det gå ut över alla instanser, varför inte börja med skolorna”, sa jag.
“jo det blir nog bra”, sa han “men vi måste först tala med dom andra här vid bordet. Alla ska väl bestämma, ha rätt därtill”, sa han.
“Givetvis”, sa jag.
Men tydligen var sällskapet vana vid att hålla tyst och gubben såg sig själv, i plats av sin kompetens, nödsakad till att ta saken i egna händer.
“För att vi inte ska hamna i något symöte så är det bäst att vi finner en stark man”, sa han. “Är det ni?”
“Nä”, sa jag.
“Då så”, sa han “vill ni dra det i långbänk?”
“Nä”, sa jag.
“Ja, då gör vi såhär”, sa han “är ni ingenjör?”
“Nä”
“Synd, då är ni förmodligen en sån som tär på samhället”
“Möjligen” sa jag och tog en klunk kaffe och började skruva på mig för jag såg att måsen återigen var på ingång och startat ett anfall mot logikens fader som satt mitt emot mig och som såg ut som en levande räknemaskin där han nu satt och la ihop på något.