Ivar Lo-Johanssons Bastugatan 21

I tolv år har jag arrangerat vandringen Söders höjder och passerat Bastugatan 21. Under alla dessa år har jag hälsat på den trevliga mannen Dan Mellin som stått utanför Ivar Lo-Johanssons port och väntat på gäster för att visa författarens bostad- och arbetslägenhet.

Skam att säga det, men det dröjde till i söndags, innan jag fick ta del av Dan Mellins fantastiska berättarkonst.

Dan, som själv är författare, kände Ivar mycket väl och umgicks med honom under hans sista sju år. Att få sitta i Ivars lägenhet och lyssna på Dan, se isflaken dansa på Riddarfjärden och Stadshuset skymta bakom den dimmiga söndagen var läkande för själen som för tillfället var något i botten.

Ivar Lo-Johanssons lägenheter är en av få levande författarmiljöer i Stockholm. Det är sällan jag finner en riktig närheten till historien numer på historiska platser. På Bastugatan 21 4 tr gör man det.

Besök Dan och Ivar.

Utsikt från Ivar Los Park, foto: Peter Frisk

Dan Mellin har visningar lördagar, söndagar och onsdagar kl 14:00 hela året. (läs mer här)
(mer om lägenheten här). (och mer om Ivar Lo-sällskapet här)

Man silar mygg och sväljer kameler ...

Det är med sorg man läser sin DN.

Återigen dyker det upp ännu ett kaffelatteförslag från Stadshuset.

Stockholm har haft världens chans att göra något riktigt bra och det blir bara pannkaka. Man börjar helt i fel ände och gör allt bakifrån och målar in staden i ett betongdike. Man vill läka sår men skapar igenbyggda bölder med klossar i svart och silver.

Man kan läsa i DN:s nätupplaga 14 mars att Alvendal nu vill skapa en marknad under vägbroarna vid Tegelbacken. Är det vad platsen behöver? Istället för att man började bygga Stockholm Waterfront skulle man givetvis ha planlagt Tegelbacken och ordnat det gigantiska "såret".

Finns det ett sår i Stockholm så är det vid Tegelbacken. Tegelbacken är ju ett av Stockholms vackraste fönster.

Och var strömmar människorna? Jo, till Stadshuset för att bese den byggnad som är känd över hela världen. Är det lätt att ta sig dit? Nja ... Var går människorna mest? Drottningatan. Är det lätt att ta sig till Stadshuset därifrån? Nja ... Inte riktigt. Så vad saknas? Givetvis en rejäl strandpromenad och grönska.

En gång i tiden låg vid Tegelbacken den s.k. Järnvägsparken. En grön lunga mitt i stan (det sägs att Stockholm är grönt, inte det, London och Paris har allt bättre gröna lungor än vi). Givetvis skulle man arbeta på att på något vis begränsa trafiken och få tillbaka parken.

Vad som skulle behövas är att vi band ihop Jakobsgatan med ett grönt stråk förbi Tegelbacken och bort till Stadshuset - det vore att skapa en stad i "världsklass". Redan 1865-70 ordnade London en strandpromenad: Victoria Embankment, och grävde ner tåg (District Line). En underbar plats att strosa på när man är i London. Använd pengarna till att skapa en rejäl bra grön plats kring Tegelbacken. Låt den sedan fortsätta bort mot Klara sjö, vidare bort mot Karlberg, och bind sedan ihop Norra Stationsområdet med ett grönt stråk som går från Jakobs kyrka till Hagaparken. Ett härligt friluftsområde mitt i stan för alla! Det skulle binda ihop Vasastan och Kungsholmen mer än klossarna som är planerade utefter kanalen.

Det vore världsklass Alvendal. Men det ska byggas bunkrar ... och marknadsstånd ...

Järnvägsparken en tidig morgon 1899. Vasagatan till höger och Centralstation rakt fram lite till vänster.

Rivning av anrika Lindgården och nybyggen på Djurgården

Så ska det då byggas på Djurgården. PR-gänget i Stadshuset kör på och nu får vi se en specialare i Stockholms förändringsbransch. Liljevalchs ska fördubblas. Konstchefen syntes på ABC och konsten ska berikas ... eller vad är det vi ser? Den 8 mars sägs det på kvällsnyheterna att en privat ännu anonym aktör lagt in 50 mille och att Stockholms Stad spär på och lägger på 50 mille extra för att fördubbla Liljevalchs yta. Det låter ju finfint för kulturen. Men innan man ropar hej bör man kanske titta på den här historien lite bakåt i tiden - här finns nämligen en del att gräva i och någonstans ligger här ett par saftiga stinkande lik i garderoben. Sorgebarnet på "anrika" Djurgården den gamla ärevördiga Lindgården överläts av Stockholm stad till en privat aktör 1990 kostnadsfritt "mot att ägaren förband sig att rusta upp byggnaden enligt Stadsmuseets skyddsföreskrifter" (SVD Brännpunkt 30/11 -09). Den privata entreprenören önskade under flera år riva och bygga något helt nytt. "I stället lät han den förfalla och ansökte om rivning och nybyggnad, med stöd av gatu- och fastighetskontoret" (30/11). Staden hade planer på att köpa tillbaka men ägaren ville ha för mycket. Huset stod och förföll. För några år sedan beslutades att det inte gick att rädda (alla hus kan räddas - bara viljan finns). Men det här var uppenbarligen kört (trots sin speciella charm och sin speciella historia). (artikeln i SVD tar upp bakgrunden till historien) In träder 2008 en ny ägaren Arcona Concept som hoppas på att kunna bygga ett hotell under senvåren 2010. Ska det nu byggas nytt på 2000-talet så bör det givetvis vara konferens, hotell, parkeringshus och givetvis i glas och fyrkantigt (det får absolut inte anpassas till miljön där det ska byggas - no way, vi måste ju sätta vår tid på den arkitektonsika kartan). Se bilden nedan. (se artikel DN 9 aug 2009 - Blå porten hotas av stora utgrävningar) Här kommer Herr Mårten Castenfors in. Han har själv inget emot nybygget, att man också kommer att gräva upp Blå Portens lummiga trädgård för bygget av p-huset. Bara man kompenseras "så ser jag ingen anledning att stoppa utvecklingen" och gräva upp Blå Porten för att få ner ett garage, säger Mårten Castenfors i DN 9/8 -09. (läs även artikel 26/2 -09 DN då förslaget lanseras)

Sandell Sandbergs Arkitektkontor Det blir det tyst ... Något år senare lanseras en ny idé. Liljevalsch ska byggas ut. Dubbleras. In har det trätt en hemlig donator som kastar in 50 miljoner. Till detta skjuter staden (Stockholm stad med underskott på 5 miljarder) till 50 miljoner för bygga till. Man ska bygga på den befintliga parkeringsplatsen väster om konsthallen (låter ju bra att få bort bilar men det vill man kanske kompensera med ett nytt p-hus under nybygget kan man tänka ...). Det ska nu bli väldigt intressant att se hur det här kommer att utveckla sig. Man kan tänka sig följande scenario. Man flaggar för pengar till kultur (man satsar på konsthallen - som i sig lider av gigantiska ekonomiska problem - driftmässigt). Då man ändå sätter igång med planeringen för att bygga ut Liljevalsch så är det väl bra om man lika gott gräver upp Blå Portens uteplats. Och om man nu gräver upp Blå Portens utplats så kan man väl lika gärna riva den gamla slitna Lindgården och bygga nått nytt. Och då det tydligen redan finns intressenter som äger Lindgården och som tydligen redan har en idé om ett bygge så kan man ju låta dessa bygga på. När man ändå är igång och bygger så kan man ta allt i ett. Företaget Arcona har ju ändå fått uppdraget att bygga om det kulturminnesmärkta Galärskjulet i närheten (läs en tidigare artikel om det här). Man blir plötsligt allt intresserad av att veta vem den där hemliga donatorn är ... men eftersom Liljevalsch drivs av staden = kommunalt, alltså av befolkningen i Stockholm, så är väl chansen till öppenhet minimal. Att anklaga Stadshuset för att spela med öppna kort är väl kanske att gå lite för långt ... Vill man se en trend idag, så gäller märkliga slutna samarbeten mellan stad och privata aktörer med stora ekonomiska intressen utan insyn där saker och ting plötsligt lanseras vara norm. Dyker man ner djupare i de här sakerna framträder den ena märkligheten efter den andra (att hoppas på att journalister gräver i det här är också att ha för stora hopp om den kåren). Så vaknar man idag på morgonen och slår upp DN. Där finns en bild på området och man berättar om Liljevalchs utökning (DN-artikeln ännu ej utlagt på nätet vid bloggens pressläggning däremot fanns den i SvD). Men vad är det då man ser på dess illustration, på bilden över området . Vid Lindgården står nu en klump, en fyrkantig byggnad väldigt snarlik förslaget för 1 år sedan. I DN och SvD står inte ett ljud om förslaget trots att man ser byggnaden. Castenfors pratar om sitt nya café (det är att 2000-talsanpassa verksamheten, man måste ha ett café) och en ny museishop (det går nog åt att driva verksamheten löpande så museishopar är ett måste för att få ekonomin att gå runt i museivärlden - man kan nu även anställa alla de andra kulturarbetarna som sparkas i Stockholm). Konstchefen avslutar sen och säger moget: "Vi markerar vikten av kultur på Djurgården om vi genomför det här. Nu har jag 'pissat in reviret' och markerat att platsen inte är till för något hotell eller pizzeria". Säkert ...

Foto: Wingårdhs Arkitektkontor

Den nya bygganden ligger till höger om Konsthallen och bakom Konsthallen, precis vid Blå Porten det planerade hotellet och konferencentret. Min fråga är: Vad kommer det att kosta att driva verksamheten? Den dagliga driften? Att ge pengar till bygget är en sak men driftkostnaderna - de är oftast inte så roliga att visa upp men de viktigaste. Det man läser i medierna är inte direkt att kulturinstitutionerna badar i pengar. Här ser man indragningar efter indragningar och då kör man på med att bygga nytt. Det är väl roligare att stoltsera med att man byggt nytt än att driva verksamheten dag för dag. Och fram med korten på bordet - vad är det för bygge på G bakom Blå Porten? Extra: Arcona Concept är en stark aktör som det heter. Man har exempelvis fått uppdrag att omlokalisera Vin och Spritmuseet till Djurgården - i närheten av Liljevalchs (se här). Vi kan väl räkna med att Djurgården ska in i en "förädlingsprocess" och att vi sett det sista av det Djurgården som vi har idag.

Många bäckar små ...

Det tycks ha blivit vanligare att de som äger fastigheterna i Stockholm också är med om att styra utvecklingen i sina fastigheter. Vad för verksamheter som ska finnas i husen. Tidigare hyrde man ut och någon skapade en plats, en butik, en teater. Nu vill man, kan man kalla det, toppstyra verksamheten. Jag ska ta upp några exempel.

Ganska obemärkt fortgår en förändringsprocess av Stockholm. Oftast i mindre skala. Det sker för enskilda mindre verksamheter och näringsidkare. Säkert i all välmening, men med stor betydelse för stadens struktur och dess innehåll.

Stor del i förändringsprocessen har de som förvaltar byggnaderna i vår huvudstad - ägaren av fastigheter tar alltså idag mer initiativ i vad som ska finnas i deras hus. Man vill vara med om att styra utvecklingen av staden. Det är således mer vanligt idag än vad det har varit förut om vad som "passar in" (områden som är värst drabbade är kring Drottninggatan och Stureplan). Samma idé som driver en galleria är på väg att få fast grepp i de övriga delarna av stan. I galleriorna är det ägaren som styr vilka som etablerar sig i deras galleria (man vill inte ha antikvariat, antikhandlare, smånasaare - man vill ha H&M, C. Ohlson m.f.). Nu har vi flera kvarter i det s.k. "city" där fler olika fastighetsägare går ihop för att "förädla" sitt område. Det är mycket förädla numer.

Ute på Djurgården har Parkteatern haft sitt förråd i 35 år. Det har nu sagts upp och en sådan uppsägning kan kanske verka harmlös. Jag ser det inte riktigt så. Jag ser det som en del i en rådande trend där en fastighetsägare anser vad som bättre passar in i en byggnad, en plats. För den som tagit en promenad, flanerat, sommartid och sett skylten där Parkteatern har sitt förråd och sett dörrarna öppna och där ställts sig och fantiserat om kulissbyggen, förberedelser och kommande uppsättningar, känt "verksamheten" och "kreativitetens anda" och inte haft behov av att gå in känns en flytt av dess verksamhet ledsam och tråkig. (Parkteatern tvingas lämna sina lokaler - kolla artikeln och utalandet om att det är ett för attraktivt läge för parkteatern) Jag tycker det är viktigt att det finns verrksamheter som låter, luktar i staden, verksamheter som är mer än bara ledighetsaktiviteter. Liv i en stad bör vara mer än att sitta med en kaffe vid ett museum eller konsthall eller vid sitt vitklädda kontor och därefter shoppa kläder.

Just trenden att styra uppifrån tycks bli mer och mer vanliga. Att fastighetsägare går in och styr. Och att man gärna ställer yttringar mot yttringar - kultur mot kultur. En hyresgäst har visat förtroende och varit på en plats en lång tid och får inte förtroende att fortsätta trots lång och trogen tjänst, är inte heller så sympatiskt (det är den nya, den som kommer, som får alla fördelar medan den som visat långsiktighet är rökt). Man sparkar ut en hyresgäst som befunnit sig på platsen i 35 år och betalt sin hyra för en annan.

På Norrmalm har nu flera cityfastighetsbolag gått samman för att styra upp problem och "skapa" bättre miljöer - här talar vi om både kommunala och privata och statliga aktörer. Tanken låter fin. Men vad betyder det? Jo, förändring på fastighetsbolagens premisser. SFV, Statens Fastighetsverk, tillhör numer en väldigt aktiv fastighetsförvaltare. Man är från stat och kommun mer vinstdrivande och sätter numer hyrorna efter marknadsmässiga mått (ett exempel: Osäker framtid för Dansmuseet, DN 6/12 eller Operans hyra chockhöjs och även Dramatens 2/10 DN). Både privata värdar som statliga och kommunala värdar m.fl. är ute efter så stor inkomst som möjligt vilket i sig ökar på prisstegring och hyreshöjningar och ökar problemet med en mindre pluralistisk stad. Jag kan till viss del accepterar att de privata aktörerna gör som de vill, men inte att de kommunala, statliga m.m. måste ha absolut högsta avkastningen, där håller jag inte med).

På Söder riskerade Hornstull Bibliotek (nu avblåst) att få mindre yta då tanken var att minska bibliotekets yta från 536 kvm till 210 kvm. Man tyckte det var bättre att ha ett café på platsen istället för böcker. I City den 14/12 kunde man läsa att Elisabeth Aldstedt, områdeschef för biblioteken söder om innerstaden, var positiv till att minska biblioteket i bekostnad för ökad kaffedrickning med följande kommentar: "Fastighetsförvaltaren har gjort en undersökning om vad människor i området efterfrågar. De svarade: kultur och kaféer." Fastighetsförvaltaren undersökning gör att stadens biblioteksansvariga genast börjar fundera i banor på att starta cafeverksamhet. I dessa tider gäller det att kasta kappan efter vindriktningen direkt. Bort med böcker och information och in med kaffe efter fastighetsägarens rekomendationer.

Järnhusen är ett statligt fristående bolag som förvaltar de forna Statens Järnvägars byggnader men som idag 2009, inte har det minsta med SJ att göra. Jernhusen ska tjäna så mycket som möjligt till sin ägare, staten. Bolaget drivs och handlar fastigheter som vilket privat bolag som helst samt är inblandade i byggandet av den nya Nationalarenan i Solna (skattepengar som man kan säga har trollats till en privat sfär). Kärnverksamhet: Jernhusen också)I kraft av sitt värdefulla markinnehav har det i praktiken blivit ett mäktigt fastighetsbolag. Jernhusens byggnader, stationerna, har ett fåtal kedjor som hyresgäster. Likheten med en galleria är slående. Ägaren bestämmer vad och vilka affärer som ska finnas i gallerian eller stationen (i Göteborg "förädlar" man stationen med nya kontor). Man bestämmer vilken estetik som ska råda. Hur skyltning ser ut etc. Man ser också till att pressa upp hyror för andra fristående statliga bolag, SJ, Green Cargo (Skarp kritik mot Jernhusen) vilket renderar ökad lön till VD:n (Jernhusen-vd fick lönelyft på 21 proc) och man kan gå in och bygga fotbollsarenor. (fler artiklar i ämnet här: "Byggpolitik: Privata häkten och statliga hotell" "Skenande vd-lön i fler bolag", "SJ:s varumärke tar mycket stryk"

På Skeppsholmen försvinner sakta men säkert verksamheter som påminner människan om liv och doft. Holmen är alltmer en död och steril ö. Livet som fanns där för inte så länge sen, 10 år, är som bortblåst. Hotell hamnar där. Kontor likaså och SFV står för förändringarna.

Ett annat projekt kan man läsa om här: Projektet Nya Klara.
"Fastighetsägarna har enats om ett kommersiellt idékoncept" - och här funderar man då på hur det förhandlats fram. Småskalig verksamhet? Eller påbud uppifrån? Med högsta avkastning som mål.

Ett privat exempel är den gamla klassiska biografen Röda Kvarn på Biblioteksgatan. Där sa en representant om bion, när den ännu fanns kvar, "att den inte passade in i konceptet för Biblioteksgatan" Den hade legat där sedan 1917 med en oerhörd tradition och lyfte gatan. Den stängdes och det blev Outlett som uppenbarligen passade in bättre i gatans "koncept". Och gatan blev tråkigare.

Det är mer vanligt idag att det är någon annan som anser hur det ska se ut i staden. Inte direkt den som hyr lokalen ifråga. Eller finns i kvarteret. Att få ut exakt så mycket som möjligt för varje kvadratmeter är det enda viktiga för både privata bolag som offentliga. Där ligger en stor fara. Det finns bara en väg som är tillåten s.a.s. och resultatet av detta är vad vi börjar se. En tråkigare likformig stad.

Jag ska ta ett sista exempel. Vasateatern ligger risigt till i den byggnad man befunnit sig i sedan slutet av 1800-talet. (Vasateatern stänger) Casino Cosmopol vill utöka och spanar efter Faschings lokaler. De är så galanta så de, eller rättare Statens Fastighetsverk, erbjuder en modernare lokal på annat håll - att Jazz förknippas med adressen och lokalen som de nu ligger i har man inget begrepp om.

Min åsikt är att en politik ska bedrivas så att många yttringar av olika slag ska ha en möjlighet, ha en plats och finnas spridda och uppblandade i en stad. Nu går kommun, stat och näringsliv i exakt samma spår med exakt samma mål. Högsta ekonomiska avkastning på alla verksamheter vilket givetvis trycker ut alla de verksamheter som inte har samma plånbok ut ur innerstaden till pereferin eller de som inte har en verksamhet som "passar" in i rådande ordning oim vad en stad "är". Kultur, hantverk, antikvariat, mindre verkstäder, små egna butiker, enklare caféer, musikställen av enklare art. Detta ska givetvis beblandas med de stora drakarna, jättearenorna, stora institutioner, köphus, gallerior. Men låt inte subvesionera jättarna och dra undan stödet från de små - gör tvärtom.

Låt staden leva!

Efter att jag publicerat följande i går visar ABC inslag om först Boultbee som köpte ett gäng köpcentrum av Stockholm Stad för några år sedan. De pressar sina hyresgäster stenhårt på hyrespengar. Därefter var det ett inslag om Vasakronan, ett tidigare statligt bolag som såldes förra året. I bolaget fanns förvaltningsbyggnader, fängelser och även studentbostäder. Vasakronan tänker nu i Uppsala göra bostadsrätter av dessa studentbostäder - i en stad där det idag är omöjligt i princip för en student att hyra ett studentrum. Mats Odell såg inte så lite seg ut där han satt bland studenter och såg resultatet av sin marknadsliberala sysselsättning. Månne den inte fungera som en enda vägens politik. Kanske man måste ha vissa "samhällsnyttiga" verksamheter ... men Vasakronan är släpppt och äganderätten råder ...

Här om Boultbee i ABC. "Boultbee – en borgerlig bedrövelse - Dagens Handel", "Britter köper Centrumkompaniet - DN 2007", "Politiska möten stoppas i gallerior - DN 2007" ... ett axplock.

Här om Vasakronan och Mats Odell på ABC. Läs lite mer om Vasakronan här: "Bonusregn över Vasakronans chefer", "AP Fastigheter köper Vasakronan" ... ett axplock.