Med ökad fart går historiska platser upp i rök.
Då jag tillhör den kategorin av människor som finner lyckan, ja ett rus, att besöka platser, inbodda lokus som är museala men inte museer så tycks jag leva i fel tid. (som någon tänkare sa ”mannen är den rätta men tiden är fel”. Så kan det vara här i livet. Somliga ligger rätt i tid medan andra går vilse i tidspilen.
Till det som lockar fram glädjen räknar jag klassiska caféer och restauranger. Inte att förväxlas med dagens svenska ”latteliv” med ”lattefärg”, utan det gamla historiska avslappnade med ett tjog tidningar framför sig och stilla centraleuropeiskt cafélunkliv. Att sitta i ett hörn, se en gatsnutt och fundera och filosofera och begrunda och veta att här satt någon för 140 år sedan och filosoferade på samma sätt. Det är en charm och en sysselsättning som tyvärr är på utdöende.
På resande fot brukar jag försöka hitta någon klassisk plats och sitta där en stund i miljön. Ställena är ofta rätt dyra och inte så sällan turistfällor men det är intressant att känna tidens gång på plats. Haken brukar ha en äldre inredning och det känns som om det sett ut på samma sätt i alla tider. Man skulle ju kunna tänka sig att nu när det byggs nytt på många håll och kanter och när tidens trend är konsumtion och förändring så skulle de gamla ställena vårdas som klenoder, som ovärderliga skatter som är helt unika (stänger man och river ur dem och bygger nytt får man oftast ett ställe som ser ut som 100 andra). Men nej, så är inte fallet. Det gamla intresserar inte, förutom på museer och i antikvärlden och då gärna i moderna lokaler. Man vill ha det nya och det fräscha, det senaste helt enkelt. Framförallt ser man det i inredningsvärlden. Man kommer hem till någon som har inrett med det senaste och man undrar – ”vem är du?” ”Vad har du för historia?” ”Inga band bakåt?” På tv:n ser man hur en familj får hela sitt hem rivet och ombyggt och hur ”inredningsexperter” utifrån eget tänkande och tyckande river ut absolut allt och ersätter det med nya främmande ting och familjen i fråga blir lyriskt glada och jublar ...
Det är faktiskt i Gamla stan idag svårt att finna ställen som har en inredning som är äldre en 5 år. De flesta caféerna påminner om kedjecafeerna (Coffe House m.m.). Det finns kvar lite av gammal känsla på Zum Franciskaner (sekelskiftet) och Den Gyldene Freden (20-tal och 80-tal), Stampen (1968), Engelen (1968). Men de har en osäker framtid framför sig. Trenden att dundra in och slå ut och bygga om och måla vitt och kalla sig modern kan på en natt förstöra en kulturskatt. Ett modigt jobb gjorde man på Café Opera när man såga upp den 100-åriga jugendbaren och sålde den i bitar för 10-tal år sedan.
Charmigt …
Nå, nu är inte det här enbart en svensk sjuka utan en internationell trend. I dag går en klassisk inredning på auktion i London: Cafe Royal, öppnat 1865 och stängt december 2008 säljs ut av Bonhams auktionshus. Samma auktionshus som höll i klubban hotellklassikern Savoy rensades 2008. Läs mer här.
Tips på rekommenderbara klassiker: Cafe El Greco i Rom anno 1760, Mc Sorleys Old Ale House 1854 och Sveriges charmigaste café Café Valand (1954) på Surbrunnsgatan 48 – inget ändrat sedan 50-talet – Gå Dit – de behöver ditt stöd!
(jag kan inte garantera att något av ställena är kvar på sin plats om ni tar er dit i dessa omflyttningstider …)
tisdag 20 januari 2009
torsdag 15 januari 2009
den ständiga ombyggnaden
Det känns ibland som om den tid vi lever i saknar självförtroende. Att tiden är rädd, osäker, att den hela tiden måste ändra i allt, en tro på att allt blir bättre med ny färg.
Jag undrar om den ständiga ombyggnaden är ett tecken på saknad av inre frid? Formens seger över innehållet? Plastik före tanke?
Jag kom just från Gamla stan och tänkte slå mig ner på Kulturhusets bibliotek och vänta på tåget till Göteborg. Men ... ombyggnad. Dessa ständiga byggnationer. Platsen fungerade uppenbarligen som den var. Mycket folk som satt här och läste, arbetade, lyssna på musik. Någon fick för sig att här måste ändras. Jag tippar att Centralstationen är den som är den byggnad som mest har varit under ständig ombyggnad de senaste åren. Därefter kommer vissa biblitek. Somliga bibliotek flyttar omkring böckerna i hyllorna så att man från den ena gången till den andra går vilse. "Jaha, har man flyttat på konstavdelningen?", ja där står man som en fågelholk och tittar ut i tomma intet ... Vadan denna oro?
Ja, jag är en sur gubbe. Men hellre det ...
Sedan SJ slogs itu och blev sex fristående aktiebolag och Järnhusen tog över förvaltningen av järnvägsstationerna Sverige och började leka affär har Centralstation i Stockholm varit i ständig ombyggnad. Plötsligt är man osäker på vad man ska ha stationen till. Ska det vara en galleria? En tennisbana? Konsertanläggning? Tågstation? Man vet inte och bygger om. Sak samma med biblioteken. Vad ska det vara? Vi bygger om, ny design ...
Ut försvinner kärnan i verksamheten. In kommer "visionärerna". De som vet hur en slipsten ska dras och vet hur en "make over" går till, ja de som har Damien Hirst ovanför sängkudden och gör allt för att likna honom. "Bygg om. Bygg om!"
Det viktigaste är alltså inte längre vad som finns i biblioteken utan hur det ser ut - ytan regerar. Ytans seger över innehållet.
Det fanns en tid människor kunde slå sig ner i sliten fåtölj, insutten, och läsa. Det fanns en tid när man gick ett ställe som kändes som sitt vardagsrum. Ombonat. Men så fort det kommer nya regenter som chefer idag så ska de sätta spår. Intellektuellt räcker de inte ända fram så man tar till trolltricket, universalmedlet - bygg om. Vips sitter alla i samma inredningsstil. Från tv-soffa till kulturråd och bibliotek. Färgfabrikerna går på högtryck.
Var tog den coola människan vägen? Miles, hjälp oss ...
Jag undrar om den ständiga ombyggnaden är ett tecken på saknad av inre frid? Formens seger över innehållet? Plastik före tanke?
Jag kom just från Gamla stan och tänkte slå mig ner på Kulturhusets bibliotek och vänta på tåget till Göteborg. Men ... ombyggnad. Dessa ständiga byggnationer. Platsen fungerade uppenbarligen som den var. Mycket folk som satt här och läste, arbetade, lyssna på musik. Någon fick för sig att här måste ändras. Jag tippar att Centralstationen är den som är den byggnad som mest har varit under ständig ombyggnad de senaste åren. Därefter kommer vissa biblitek. Somliga bibliotek flyttar omkring böckerna i hyllorna så att man från den ena gången till den andra går vilse. "Jaha, har man flyttat på konstavdelningen?", ja där står man som en fågelholk och tittar ut i tomma intet ... Vadan denna oro?
Ja, jag är en sur gubbe. Men hellre det ...
Sedan SJ slogs itu och blev sex fristående aktiebolag och Järnhusen tog över förvaltningen av järnvägsstationerna Sverige och började leka affär har Centralstation i Stockholm varit i ständig ombyggnad. Plötsligt är man osäker på vad man ska ha stationen till. Ska det vara en galleria? En tennisbana? Konsertanläggning? Tågstation? Man vet inte och bygger om. Sak samma med biblioteken. Vad ska det vara? Vi bygger om, ny design ...
Ut försvinner kärnan i verksamheten. In kommer "visionärerna". De som vet hur en slipsten ska dras och vet hur en "make over" går till, ja de som har Damien Hirst ovanför sängkudden och gör allt för att likna honom. "Bygg om. Bygg om!"
Det viktigaste är alltså inte längre vad som finns i biblioteken utan hur det ser ut - ytan regerar. Ytans seger över innehållet.
Det fanns en tid människor kunde slå sig ner i sliten fåtölj, insutten, och läsa. Det fanns en tid när man gick ett ställe som kändes som sitt vardagsrum. Ombonat. Men så fort det kommer nya regenter som chefer idag så ska de sätta spår. Intellektuellt räcker de inte ända fram så man tar till trolltricket, universalmedlet - bygg om. Vips sitter alla i samma inredningsstil. Från tv-soffa till kulturråd och bibliotek. Färgfabrikerna går på högtryck.
Var tog den coola människan vägen? Miles, hjälp oss ...
Staden som ömsar skinn ...
Är på blixtvisit i vandringsland och kan rapportera om två förändringar i Gamla stan. Gick förbi den charmerande Stortorgskällaren och hoppade till - därinne lyste bygglamporna och allt var urrivet. Så ... nu ska det byggas om. Det var synd. Stortorgskällaren hade en fin charm men förändringens vindar har blåst hårt i Gamla stan under de senaste 10 åren. Förmodligen får vi en ny restaurang med allområdande lattefärg på väggarna och en fyrkantig vit inredning med lite blomstermönster på en fondvägg. Nutidens standardinredning. "Det ska vara så" säger man till sitt försvar. "Det ska ..." Ibland undrar jag om det är samma figur som inreder alla restauranger/caféer ... att det finns en dold agenda, ett slags mall.
Jag tog en sväng förbi Österlånggatan och där hade någon med "fantasi" just inrett den butiken där "Tomtar & Troll" tidigare låg. Fantasin hos den nye entreprenören låg i att kopiera alla andra nyinredda caféer med samma lattefärg (det kallas så har jag lärt mig från mäklare på inredningsprogrammen i TV - den där lite gråbruna färgen utan tavlor eller annat på väggarna som får människor att bli utsuddade och fösvinna ut i intet) på väggarna. Det är ungefär samma färgsättning och inredning som man såg (jag skriver såg för man ser ingen sån annonsering längre - kris ...) i bostadsannonserna i morgontidningarna. Där kunde man ta en och samma bild och kopiera den och använda den på alla andra annonser och det skulle bli sak samma - samma färg, samma soffor, samma bord, samma väggfasta plasma-tv.
När får man se någon med fantasi bygga om i Gamla stan ...
Jag tog en sväng förbi Österlånggatan och där hade någon med "fantasi" just inrett den butiken där "Tomtar & Troll" tidigare låg. Fantasin hos den nye entreprenören låg i att kopiera alla andra nyinredda caféer med samma lattefärg (det kallas så har jag lärt mig från mäklare på inredningsprogrammen i TV - den där lite gråbruna färgen utan tavlor eller annat på väggarna som får människor att bli utsuddade och fösvinna ut i intet) på väggarna. Det är ungefär samma färgsättning och inredning som man såg (jag skriver såg för man ser ingen sån annonsering längre - kris ...) i bostadsannonserna i morgontidningarna. Där kunde man ta en och samma bild och kopiera den och använda den på alla andra annonser och det skulle bli sak samma - samma färg, samma soffor, samma bord, samma väggfasta plasma-tv.
När får man se någon med fantasi bygga om i Gamla stan ...
fredag 9 januari 2009
Här kunde man väl snacka om kris ...
... denna charmerande plats, i ett vackert förfall. Tussilago som besegrar asfalten, en skylt som dinglar i nattens månsken, tiden, allt som är fast förflyktigas. Det rostiga och slitna har sitt tilltal ... i närheten av Tierp ... finns något kvar ... svensk plats med tidspoesi ...
Foto: Peter Frisk
onsdag 7 januari 2009
Slussen - mer grönt och mindre glaskuber
För några veckor sedan såg jag de fem förslagen som lagts fram för det nya Slussen i Stockholm. När jag klev in på Stadsmuseet var mitt mål att försöka se med nya klara ögon och vara så objektiv som möjlig. Jag skulle se till praktiska realistiska lösningar.
Dagens Slussen kan jag utan och innan. Jag har under många år gått här dagligen och sett område som det nu ska byggas på från de flesta vinklar som det går. Platsen är sliten och nedgången men det finns verkligen många pärlor. Höjdskillnaden är en. Hur du får vingar när du går ner från Söder mot Gamla stan och själva rundningen som gör plasten till ett riktigt stadsrum. Man känner sig alltid på väg nånstans här. Det är få platser i Stockholm som kan ge en New York-känsla, att man är på gång att allt är möjligt. Det tycker jag nuvarande Slussen gör. Nu vill man "skapa" ett urbant nytt rum. Det låter tyvärr som om det inte var det idag. Man förväntar sig då att det skulle komma något genomtänkt och intelligent, men inte. I några av de nya förslagen vill man bygga en slags förortsgalleria på platsens.
Ser man vad vår enda svenska "stjärnarkitekten" gett som förslag blir man dyster över jurymedlemmarnas kapacitet och vilja och fundera på vad de "sämre" arkitekterna presterar här i landet. Här har placerats färgglada klossar ända ner mot vattnet av ganska stor höjd. Ställ dig på motsatta sida vid Kornhamnstorg och föreställ dig dessa fyrkanter så kommer du att känna att platsen krymper och blir trång. Man får för sig att arkitekten aldrig satt sin fot i närheten av Slussen. Vilket han kanske inte heller har gjort. Den svenska giganten har gjort sig känd för att inte besöka platserna innan han ritar sina hus. Denne arkitekt personifierar dagens arkitektur: visa mig, visa mitt, låt mitt hus synas (kan jag inte bygga vackert kan jag i alla fall bygga så att man inte ser något annat hus än just mitt - och man ser det som genialt). Skillnaden från idag till gårdagen är att arkitekten då var mästare på att skapa nytt men ändå spela med vad som fanns förr - han hade en fot i det gamla och kunde även skapa något nytt. Det fanns heller ingen motsättning. Den nutida arkitekten gör allt för att synas och vara vågad. Dagens arkitekt påminner om en punkare som år 2008 ännu tror att någon ska chockeras av hans utstyrsel. Han släpper ner några fyrkantiga klumpar, lägger dem lite oregelbundet, tar de färger som han vet inte passar ihop, täcker för den historiska stadsbilden och kallar sig nyskapande och modern och t.o.m. får pris för det ...
En annan av storheterna som tagits för omformingen av Slussen kommer från Frankrike. Här har vi ännu en vågad man. Broar finns det ju som bekant i Florens och där har man tak över dem. Vad gör vi här? Jo, nordens Florens (eller var det inte Venedig?) ska få inbyggda broar med besynnerliga fiskfjällsliknande schabrak. Vi anspelar på kultur, förfining och historia och för att spela med bygger vi en mastkran av glas och låter den lysa grön (en mastkran av trä låg en gång på Kastellholmen så fransmannen var påläst).
Flera av förslagen har missat en grundläggande sak: hur platsen är beskaffad skuggmässigt. Den som är familjär med Söder Mälarstrand och Stadsgården vet att det där är kallt. Bergen gör att det oftare är mer skugga än sol. Vill man ha sol sitter man på motsatta sida. På förslagen på Stadsmuseet sitter folk och har det trevligt i solskenet på skuggsidan. Arkitekterna tycks heller aldrig kommit med båt från låt oss säga Djurgården - eller så är det just det de har gjort och vet med sig att bygga för allt annat för att få sina byggnader att synas från alla vinklar och vrår. Har de någonsin sett det Laurinska huset (huset med spiran ) torna upp sig på Mariaberget? En stadssiluett som en urbant stadsrumssökande nutida arkitekt svårligen kan skapa. Här bygger vi bort det - såg det för bra ut? Visade det på vilken kunskap man en gång besatt? Vi bygger bort det som har gett platsen sin karaktär - fiffigt. I ett av förslagen har man byggt några slags läktare där människor sitter och trivs ... i skuggan.
Det som är slående med de olika förslagen är att det tar plats och inte organiskt samsas med det som varit - en stark nutida tendens inom arkitekturen. Har man ingen utbildning i proportioner när man utbildar sig till arkitekt? Varför känns allt dataanimerat? Varför lever inte byggnaderna? När får vi se en vågad arkitekt använda en Hundertwasser estetik med levande hus? Det skulle jag kalla att vara modern. Att använda sig av naturens former och även satsa på grönska och ett miljötänkande.
Det förslag av de fem som än vinner kommer att ta över det som är genuint och specifikt med Slussen. I alla prospekt om det nya Slussen talas det vackert om vårt vackraste stadsrum - det gamla Slussen, och utlyser en tävling för att, vad jag förstår, göra det vackrare - men det blir pannkaka och kitsch av det hela.
Några dagar senare var jag inne på ett litet arkitektkontor vid Munkbron. Där visades ett förslag som hade tagit upp den viktigaste aspekten av det centrala Stockholm - bort med broarna. Bort med Tunnelbanan och Centralbron. Jag gick ner och ställde mig vid Munkbron vid hörnet av det Petersenska huset och tänkte bort den gråa Centralbron. Här utmed kajen skulle man då se hela Söder. I Riddarholmskanalen hade man en stilla och charmig gästhamn - mitt i stan. Givetvis ska en gästhamn ligga här här och inte som så många drömmer om vid Skeppsbron. Där är det alltid kallt och blåsigt.
I SvD försöker Eva Eriksson dra igång debatten med ett sjätte förslag som handlar om en helhetslösning genom att gräva ner spåren och motorvägen och öppna upp stadsrummet. Långt från de idéer vi kan se på Stadsmuseet som bygger in sig i brosystemet för en lång tid framåt och jobbar hårt på att förtäta platsen.
Som gammal vän till den gamla Slussen och bevarare är jag väl medveten om att det kommer att komma något nytt. Men låt det nya bli bättre än det gamla. Låt det inte bli en designtävling med lita spejsade hus för syns skull.
Mitt förslag ligger väldigt långt från de flesta förslagen. Jag håller med Eva, ner med bilar och tåg i tunnlar. Vi skryter om att Stockholms har så mycket grönområden. Visst det finns. Men (bra) parker är det uselt med. Ingen går väl och sätter sig i Kungsträdgården för att bara njuta numer. I centrala Stockholm saknas en fridzon som kunde likna exempelvis Jardin du Luxembourg i Paris. Gjord för att sitta och filosofera i (kommersen lär nog klara sig i Stockholm utan ytterliggare en plats att förbygga sig på). När man i slutet av 1800-talet rev för det nya Riksdagshuset på Helgeandsholmen var det många arkitekter som pläderade för en park på ön. Tyvärr blev det aldrig så. Ta en funderare på vilken rymd som hade öppnats. En stor grön park mitt i stadsrummet och utsikt över hela Norrström.
Tänk er en vacker stadspark vid Slussen med fontäner och med topografin intakt - den markanta höjdskillnaden. Att kunna svänga ner från Hornsgatan och fortfarande få den känsla som man får idag när man sugs ner mot Gamla stan in i den mjuka rundande slussenformen. Varför inte bygga nytt i den andan? Varför glas, betong, kantigt, svart hård blank slipad granit när man kan bygga det mer böljande naturligt och följa de rundade formerna som fortfarande känns genom fyrklövern vi har idag?
Ta er till Stadsmuseet och ta er en titt på de olia förslagen. När ni står där och glor, fundare på hur många låtar som kommer att skrivas om det nya Slussen? Vad blir det för musik och poesi som kommer ur dessa förslag om de byggs?
Nuvarande Slussen har flertal sånger skrivna om sig och de är ofta vackra och många gånger mjuka. De här förslagen passar kanske en kall musik, vad vet jag ...
Peter Frisk / www.stadsvandringar.com
Se även följande artikel av "Stadskultur".
Dagens Slussen kan jag utan och innan. Jag har under många år gått här dagligen och sett område som det nu ska byggas på från de flesta vinklar som det går. Platsen är sliten och nedgången men det finns verkligen många pärlor. Höjdskillnaden är en. Hur du får vingar när du går ner från Söder mot Gamla stan och själva rundningen som gör plasten till ett riktigt stadsrum. Man känner sig alltid på väg nånstans här. Det är få platser i Stockholm som kan ge en New York-känsla, att man är på gång att allt är möjligt. Det tycker jag nuvarande Slussen gör. Nu vill man "skapa" ett urbant nytt rum. Det låter tyvärr som om det inte var det idag. Man förväntar sig då att det skulle komma något genomtänkt och intelligent, men inte. I några av de nya förslagen vill man bygga en slags förortsgalleria på platsens.
Ser man vad vår enda svenska "stjärnarkitekten" gett som förslag blir man dyster över jurymedlemmarnas kapacitet och vilja och fundera på vad de "sämre" arkitekterna presterar här i landet. Här har placerats färgglada klossar ända ner mot vattnet av ganska stor höjd. Ställ dig på motsatta sida vid Kornhamnstorg och föreställ dig dessa fyrkanter så kommer du att känna att platsen krymper och blir trång. Man får för sig att arkitekten aldrig satt sin fot i närheten av Slussen. Vilket han kanske inte heller har gjort. Den svenska giganten har gjort sig känd för att inte besöka platserna innan han ritar sina hus. Denne arkitekt personifierar dagens arkitektur: visa mig, visa mitt, låt mitt hus synas (kan jag inte bygga vackert kan jag i alla fall bygga så att man inte ser något annat hus än just mitt - och man ser det som genialt). Skillnaden från idag till gårdagen är att arkitekten då var mästare på att skapa nytt men ändå spela med vad som fanns förr - han hade en fot i det gamla och kunde även skapa något nytt. Det fanns heller ingen motsättning. Den nutida arkitekten gör allt för att synas och vara vågad. Dagens arkitekt påminner om en punkare som år 2008 ännu tror att någon ska chockeras av hans utstyrsel. Han släpper ner några fyrkantiga klumpar, lägger dem lite oregelbundet, tar de färger som han vet inte passar ihop, täcker för den historiska stadsbilden och kallar sig nyskapande och modern och t.o.m. får pris för det ...
En annan av storheterna som tagits för omformingen av Slussen kommer från Frankrike. Här har vi ännu en vågad man. Broar finns det ju som bekant i Florens och där har man tak över dem. Vad gör vi här? Jo, nordens Florens (eller var det inte Venedig?) ska få inbyggda broar med besynnerliga fiskfjällsliknande schabrak. Vi anspelar på kultur, förfining och historia och för att spela med bygger vi en mastkran av glas och låter den lysa grön (en mastkran av trä låg en gång på Kastellholmen så fransmannen var påläst).
Flera av förslagen har missat en grundläggande sak: hur platsen är beskaffad skuggmässigt. Den som är familjär med Söder Mälarstrand och Stadsgården vet att det där är kallt. Bergen gör att det oftare är mer skugga än sol. Vill man ha sol sitter man på motsatta sida. På förslagen på Stadsmuseet sitter folk och har det trevligt i solskenet på skuggsidan. Arkitekterna tycks heller aldrig kommit med båt från låt oss säga Djurgården - eller så är det just det de har gjort och vet med sig att bygga för allt annat för att få sina byggnader att synas från alla vinklar och vrår. Har de någonsin sett det Laurinska huset (huset med spiran ) torna upp sig på Mariaberget? En stadssiluett som en urbant stadsrumssökande nutida arkitekt svårligen kan skapa. Här bygger vi bort det - såg det för bra ut? Visade det på vilken kunskap man en gång besatt? Vi bygger bort det som har gett platsen sin karaktär - fiffigt. I ett av förslagen har man byggt några slags läktare där människor sitter och trivs ... i skuggan.
Det som är slående med de olika förslagen är att det tar plats och inte organiskt samsas med det som varit - en stark nutida tendens inom arkitekturen. Har man ingen utbildning i proportioner när man utbildar sig till arkitekt? Varför känns allt dataanimerat? Varför lever inte byggnaderna? När får vi se en vågad arkitekt använda en Hundertwasser estetik med levande hus? Det skulle jag kalla att vara modern. Att använda sig av naturens former och även satsa på grönska och ett miljötänkande.
Det förslag av de fem som än vinner kommer att ta över det som är genuint och specifikt med Slussen. I alla prospekt om det nya Slussen talas det vackert om vårt vackraste stadsrum - det gamla Slussen, och utlyser en tävling för att, vad jag förstår, göra det vackrare - men det blir pannkaka och kitsch av det hela.
Några dagar senare var jag inne på ett litet arkitektkontor vid Munkbron. Där visades ett förslag som hade tagit upp den viktigaste aspekten av det centrala Stockholm - bort med broarna. Bort med Tunnelbanan och Centralbron. Jag gick ner och ställde mig vid Munkbron vid hörnet av det Petersenska huset och tänkte bort den gråa Centralbron. Här utmed kajen skulle man då se hela Söder. I Riddarholmskanalen hade man en stilla och charmig gästhamn - mitt i stan. Givetvis ska en gästhamn ligga här här och inte som så många drömmer om vid Skeppsbron. Där är det alltid kallt och blåsigt.
I SvD försöker Eva Eriksson dra igång debatten med ett sjätte förslag som handlar om en helhetslösning genom att gräva ner spåren och motorvägen och öppna upp stadsrummet. Långt från de idéer vi kan se på Stadsmuseet som bygger in sig i brosystemet för en lång tid framåt och jobbar hårt på att förtäta platsen.
Som gammal vän till den gamla Slussen och bevarare är jag väl medveten om att det kommer att komma något nytt. Men låt det nya bli bättre än det gamla. Låt det inte bli en designtävling med lita spejsade hus för syns skull.
Mitt förslag ligger väldigt långt från de flesta förslagen. Jag håller med Eva, ner med bilar och tåg i tunnlar. Vi skryter om att Stockholms har så mycket grönområden. Visst det finns. Men (bra) parker är det uselt med. Ingen går väl och sätter sig i Kungsträdgården för att bara njuta numer. I centrala Stockholm saknas en fridzon som kunde likna exempelvis Jardin du Luxembourg i Paris. Gjord för att sitta och filosofera i (kommersen lär nog klara sig i Stockholm utan ytterliggare en plats att förbygga sig på). När man i slutet av 1800-talet rev för det nya Riksdagshuset på Helgeandsholmen var det många arkitekter som pläderade för en park på ön. Tyvärr blev det aldrig så. Ta en funderare på vilken rymd som hade öppnats. En stor grön park mitt i stadsrummet och utsikt över hela Norrström.
Tänk er en vacker stadspark vid Slussen med fontäner och med topografin intakt - den markanta höjdskillnaden. Att kunna svänga ner från Hornsgatan och fortfarande få den känsla som man får idag när man sugs ner mot Gamla stan in i den mjuka rundande slussenformen. Varför inte bygga nytt i den andan? Varför glas, betong, kantigt, svart hård blank slipad granit när man kan bygga det mer böljande naturligt och följa de rundade formerna som fortfarande känns genom fyrklövern vi har idag?
Ta er till Stadsmuseet och ta er en titt på de olia förslagen. När ni står där och glor, fundare på hur många låtar som kommer att skrivas om det nya Slussen? Vad blir det för musik och poesi som kommer ur dessa förslag om de byggs?
Nuvarande Slussen har flertal sånger skrivna om sig och de är ofta vackra och många gånger mjuka. De här förslagen passar kanske en kall musik, vad vet jag ...
Peter Frisk / www.stadsvandringar.com
Se även följande artikel av "Stadskultur".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
