Max Ernst - en fantasins mästare

Max Ernst (1891-1976), självlärd, surrealist, dadaist, målare, skulptör är nu aktuell på Moderna Museet (20 sep 2008 – 11 jan 2009). Min egen bild av konstnären var innan besöket lite förvrängd till en målad vattenkokare som liknande en elefant, en kvinna fikandes med ödlor och några collage. Ofta är det samma bilder som representerar en konstnär i de flesta konstböckerna. Jag har alltid tyckt att han verkade tråkig, men jag ändrade mig på Skeppsholmen; epitetet på honom borde vara fantasins och slumpens mästare.

Efter att ha sett utställningen har min bild förändrats. Max Ernst var en vid och spännande konstnär och jag rekommenderar varmt utställningen som lagts upp tematiskt efter fyra olika livsperioder: Tyskland (1891-1921), Frankrike (1922-1941), USA (1941-1953) och åter till Europa (1953-1976).

Max Ernst liv var en resa i existensens tillvaro. Född i Tyskland hamnade han vid fronten under första världskriget. Startar en dada-grupp i Tyskland. Ser en reproduktion av Chiricos verk 1919 och inspireras, märks tydligt på “Submerged by the waters” (nedsjunken i vatten). Stilen sägs vara en blandning av kubistisk-futuristiskt med expressionistiska element under de första åren. Han lämnar måleriet för collaget som är ett sätt att uttrycka den känsla av meningslöshet som kriget lämnat efter sig. Collaget är enligt Ernst mötet ”mellan två eller fler väsenskilda realiteter på ett plan som uppenbart är olämpligt för detta, och den gnista poesi som alstras vid mötet mellan dessa realiteter”.

Han lämnar Tyskland 1921 för Paris och hamnar i en rejäl fantasikrets, surrealisterna med Tristan Tzara, Paul Éluard, André Breton, Hans Arp, Salvador Dali, Yves Tonguy och Man Ray. Han gör film med Dali och Bunuel (L’âgo d’or 1930). Bor hemma hos Paul Eluard, en nära vän, och hans fru Gala (senare Dalis hustru). I Tyskland brännmärks hans konst 1937 urartad och andra världskriget närmar sig. Max Ernst interneras i södra Frankrike 1939. Som tysk betraktas han som en fiende i Frankrike - sitt andra hemland. Han emigrerar till USA.

I USA stoppas han och placeras på Ellis Iland. Han har ju ett tyskt pass. Han får hjälp att komma in och väl i landet gifter han sig med Peggy Guggenheim i ett dubbelbröllop tillsammans med Man Ray och hans fru. Peggy och han gör resor i bil över hela landet, främst till västkusten. Genom Peggy träffar han konstgräddan i New York. Det tar snabbt slut och Ernst träffar Dorothea Tanning vilket gör att hela konstetablissemanget i New York vänder sig mot paret. De åker till Arizona och där kommer han i kontakt med indianernas konst som påverkar honom starkt (främst inom skulptur). Synen på honom förändras och 1953 blir han amerikansk medborgare och Robert Motherwell publicerar ett verk om honom.

Han flyttar tillbaka till Europa i början av 50-talet. Kritikerna och offentligheten hade där svårt att acceptera hans verk med dess ständiga stilförändringar. Besynnerligt hur kritiker har svårt med mångsidighet. Han blir Fransk medborgare 1958 trots förföljelsen 1940 och utnämns 1966 till officer i hederslegionen. Ernst avlider 1 april 1976 och begravs på Pere Lachiese i Paris.

Den sena delen av hans måleri, kallad den blå på utställningen, känns verkligen spännande – eller snarare oförväntad.

Max Ernst var ingen förnyare. Däremot var slumpen viktig och central för hans skapande. Från collaget, att montera ihop åtskilda bildvärldar, till frottage där han skrapar pennan mot ett papper som ligger på något skrovligt underlag och mönster träder fram till en utveckling som han kallade grattage med samma teknik som innan men i olja till décalcomania och vidare till oscillation. Ur de olika sätten att finna slumpen föds oväntade former som sedan konstnärens fantasi kompletterar med figurer som betraktaren kan se. Oscillationstekniken var en burk som hängde i ett snöre där det droppade färg ur ett hål på ett papper - Jackson Polack ska ha blivit inspirerad.

Utställningen visar att han utvecklar befintliga stilar genom att lägga till ett stänk av surrealismen i dem och gör dem till sina egna. Surrealism var inget han själv skapade, den skapades av andra (tex Chirico), men han utvecklade den. Hans påverkan och hans sätt att ta influenser och att skapa ny influenser gör att man på utställningen hela tiden får associationer till andra konstnärer.

I ”Himmelsk och jordisk kärlek” får jag Nils Dardel i tankarna. I ”L’été imaginaire” från 1927 och fler i samma avdelning där en måne eller sol hänger mitt i tavlan påminns jag om Magritte som har en liknande måne/sol. Någon tavla är Baconlik. En annan, ”Convolvulusi! Convolvulusi!”, associerar jag till Louise Bourgeois. Vid nästa verk dyker Odil Redons speciella ljusblåa färger upp och vid ett par tavlor märks vänskapen med Joan Miró. Franz Marc känns igen i någon tavla.

Något som får besökaren att piggna till än mer är alla roliga namn på tavlorna: ”33 young Girls Chasing Butterflies” heter ett verk och allt vi ser är en massa färgklickar som påminner om Joan Michel.

Favorit på utställningen var skulpturen Capricorne (Stenbocken). En manshög skulptur med skräckinjagande tyngd och ett omänskligt formspråk. En tjurlik man/tjur sitter bredvid en sjöjungfru. Kvinnans rygg liknar formen på en gitarr och hon har en huvudbonad som är en fisk. Paret har en liten sjöjungfrudotter som sitter på hans knä och en hundlik varelse är klämd under stenbockens armbåge. I andra handen håller han i en spira med ett ansikte på. Formerna plockade Max Ernst ur verkligheten och gjorde fantasi av dem. Staven är formad efter mjölkflaskor och figuren på spiran från en äggkartong. Här finns referenser till zuni-och hopiindianerna som han kom att intressera sig för när han hamnade i Arizona.

Besök utställning. Det är värt din tid.