Ett släktfotografi och ett annat perspektiv ...

Det finns i min släkt ett fotografi som har etsats sig in i mitt huvud. Tyvärr har jag det inte själv men har länge haft funderingar på att ordna en kopia. Med all sannolikhet lär det aldrig bli av.

Fotografiet som är taget utanför torpet där min farmor växte upp några mil utanför Katrineholm. Där ser man hela farmors familj. Hennes pappa och mamma och hennes syskon och hon själv - sammanlagt 13 personer. Farmor var äldst i barnaskaran och hela familjen står i något slag av trip-trap-trull ner till den yngste ... I närheten, eller om det finns med på bilden, står deras hus, ett torp på ca 40 kvm. Bilden måste vara tagen nån gång kring 1922-23.

Det tycker jag säger en del. Så länge sen är det inte. Jag har själv träffat några från fotografiet.

Kanske bilden sitter än mer inetsad i mig då jag bodde hemma hos min farmor och farfar mer än hälften av min uppväxttid. Den har förföljt mig kan man säga. Den person jag alltid varit har grund i den bilden. Fattigtorpet i det mörkaste sydvästra Södermanland. Storgods, torpare, fattigsverige ... en tid vi tycker är långt bort. Men vi är nära den världen - åtminstone känner jag mig nära den lika mycket som den är fjärran bort likt medeltiden eller då man byggde pyramiderna.

Jag har hört henne berätta, hon på kortet, om hur det var.

Och jag såg henne gå upp och städa skolan och gymnastiksalen som låg bredvid där de sedan bodde tillsammans med de andra städtanterna inne i Katrineholm.

Nåväl, nån gång på 30-talet fick min farfar och farmor en lägenhet inne i stan. En tvåa. De kom att få fem barn som växte upp i tvåan. De trivdes säkert alldeles utmärkt med alla moderniteter. Deras barn får sedan i 1-3 barn och de flesta av dem kom att bo i villa. De flesta, jag vill nog säga alla, av dessa barn hade egna rum.

Vi kan alltså se en liten utveckling här från ett litet torp i skogen och många barn till stora villor med färre barn. Från tjugotalets börja till 70-talets mitt. Den exeptionella tiden i Sveriges historia som tyvärr, många har glömt.

För vi var inte ensamma. Mången i detta land har gjort samma resa från trångbott och fattigt till stort och rymligt och gigantiska plasma-tv-apparater, hypersmå minimusikspelare, tvättmaskiner, batteridrivna borrmaskiner, jalusier och gigantiska verandor, nytt kök, nytt badrum, ny bil och liten mobil att hålla sig ajour med ...

Och nu talar vi om kris ... ? Och det sägs på sina håll av experterna att krisen är över efter 2009. Då ska det enligt dem gå tillbaka till det "normala" = (så som det var innan krisen)..... men en smula perspektiv på livet och vår historia vore väl lite på sin plats. En tacksamhetens ros till oss själva att vi fått lyckan att leva i den tid vi lever i. Men icke ...

Ser du detta farmor, förlåt oss, vi vet inte vad vi gör ...