Kan inte låta bli:
"Också den uppriktigaste misantropen påminner stundom om den gamle poet som, sängliggande och fullständigt bortglömd, i sitt raseri mot sina samtida förklarade att han inte längre tänkte ta emot några besök. Av medlidande gick hans hustru då och då och ringde på dörren."
Ur: "Om olägenheten i att vara född" av E.M. Cioran.
tisdag 30 december 2008
måndag 29 december 2008
Ett släktfotografi och ett annat perspektiv ...
Det finns i min släkt ett fotografi som har etsats sig in i mitt huvud. Tyvärr har jag det inte själv men har länge haft funderingar på att ordna en kopia. Med all sannolikhet lär det aldrig bli av.
Fotografiet som är taget utanför torpet där min farmor växte upp några mil utanför Katrineholm. Där ser man hela farmors familj. Hennes pappa och mamma och hennes syskon och hon själv - sammanlagt 13 personer. Farmor var äldst i barnaskaran och hela familjen står i något slag av trip-trap-trull ner till den yngste ... I närheten, eller om det finns med på bilden, står deras hus, ett torp på ca 40 kvm. Bilden måste vara tagen nån gång kring 1922-23.
Det tycker jag säger en del. Så länge sen är det inte. Jag har själv träffat några från fotografiet.
Kanske bilden sitter än mer inetsad i mig då jag bodde hemma hos min farmor och farfar mer än hälften av min uppväxttid. Den har förföljt mig kan man säga. Den person jag alltid varit har grund i den bilden. Fattigtorpet i det mörkaste sydvästra Södermanland. Storgods, torpare, fattigsverige ... en tid vi tycker är långt bort. Men vi är nära den världen - åtminstone känner jag mig nära den lika mycket som den är fjärran bort likt medeltiden eller då man byggde pyramiderna.
Jag har hört henne berätta, hon på kortet, om hur det var.
Och jag såg henne gå upp och städa skolan och gymnastiksalen som låg bredvid där de sedan bodde tillsammans med de andra städtanterna inne i Katrineholm.
Nåväl, nån gång på 30-talet fick min farfar och farmor en lägenhet inne i stan. En tvåa. De kom att få fem barn som växte upp i tvåan. De trivdes säkert alldeles utmärkt med alla moderniteter. Deras barn får sedan i 1-3 barn och de flesta av dem kom att bo i villa. De flesta, jag vill nog säga alla, av dessa barn hade egna rum.
Vi kan alltså se en liten utveckling här från ett litet torp i skogen och många barn till stora villor med färre barn. Från tjugotalets börja till 70-talets mitt. Den exeptionella tiden i Sveriges historia som tyvärr, många har glömt.
För vi var inte ensamma. Mången i detta land har gjort samma resa från trångbott och fattigt till stort och rymligt och gigantiska plasma-tv-apparater, hypersmå minimusikspelare, tvättmaskiner, batteridrivna borrmaskiner, jalusier och gigantiska verandor, nytt kök, nytt badrum, ny bil och liten mobil att hålla sig ajour med ...
Och nu talar vi om kris ... ? Och det sägs på sina håll av experterna att krisen är över efter 2009. Då ska det enligt dem gå tillbaka till det "normala" = (så som det var innan krisen)..... men en smula perspektiv på livet och vår historia vore väl lite på sin plats. En tacksamhetens ros till oss själva att vi fått lyckan att leva i den tid vi lever i. Men icke ...
Ser du detta farmor, förlåt oss, vi vet inte vad vi gör ...
Fotografiet som är taget utanför torpet där min farmor växte upp några mil utanför Katrineholm. Där ser man hela farmors familj. Hennes pappa och mamma och hennes syskon och hon själv - sammanlagt 13 personer. Farmor var äldst i barnaskaran och hela familjen står i något slag av trip-trap-trull ner till den yngste ... I närheten, eller om det finns med på bilden, står deras hus, ett torp på ca 40 kvm. Bilden måste vara tagen nån gång kring 1922-23.
Det tycker jag säger en del. Så länge sen är det inte. Jag har själv träffat några från fotografiet.
Kanske bilden sitter än mer inetsad i mig då jag bodde hemma hos min farmor och farfar mer än hälften av min uppväxttid. Den har förföljt mig kan man säga. Den person jag alltid varit har grund i den bilden. Fattigtorpet i det mörkaste sydvästra Södermanland. Storgods, torpare, fattigsverige ... en tid vi tycker är långt bort. Men vi är nära den världen - åtminstone känner jag mig nära den lika mycket som den är fjärran bort likt medeltiden eller då man byggde pyramiderna.
Jag har hört henne berätta, hon på kortet, om hur det var.
Och jag såg henne gå upp och städa skolan och gymnastiksalen som låg bredvid där de sedan bodde tillsammans med de andra städtanterna inne i Katrineholm.
Nåväl, nån gång på 30-talet fick min farfar och farmor en lägenhet inne i stan. En tvåa. De kom att få fem barn som växte upp i tvåan. De trivdes säkert alldeles utmärkt med alla moderniteter. Deras barn får sedan i 1-3 barn och de flesta av dem kom att bo i villa. De flesta, jag vill nog säga alla, av dessa barn hade egna rum.
Vi kan alltså se en liten utveckling här från ett litet torp i skogen och många barn till stora villor med färre barn. Från tjugotalets börja till 70-talets mitt. Den exeptionella tiden i Sveriges historia som tyvärr, många har glömt.
För vi var inte ensamma. Mången i detta land har gjort samma resa från trångbott och fattigt till stort och rymligt och gigantiska plasma-tv-apparater, hypersmå minimusikspelare, tvättmaskiner, batteridrivna borrmaskiner, jalusier och gigantiska verandor, nytt kök, nytt badrum, ny bil och liten mobil att hålla sig ajour med ...
Och nu talar vi om kris ... ? Och det sägs på sina håll av experterna att krisen är över efter 2009. Då ska det enligt dem gå tillbaka till det "normala" = (så som det var innan krisen)..... men en smula perspektiv på livet och vår historia vore väl lite på sin plats. En tacksamhetens ros till oss själva att vi fått lyckan att leva i den tid vi lever i. Men icke ...
Ser du detta farmor, förlåt oss, vi vet inte vad vi gör ...
söndag 21 december 2008
E.M.Cioran
En rätt okänd författare från Rumänien landade på på mitt bord. En bok med flertal korta texter, jag ska ta ett smakprov:
"Man borde ha hållit sig kvar på larvstadiet, tagit sig ledigt från utvecklingen, förblivit ofullbordad, haft det skönt i elementens siesta och i all fridfullhet förträas i embroyonal hänryckning."
Och så går han på, och jag gillar det.
"Man borde ha hållit sig kvar på larvstadiet, tagit sig ledigt från utvecklingen, förblivit ofullbordad, haft det skönt i elementens siesta och i all fridfullhet förträas i embroyonal hänryckning."
Och så går han på, och jag gillar det.
onsdag 10 december 2008
Det tysta rummets död
Det sägs att vi lever i en tid där vi har vårt fria val. Det stämmer inte.
Mitt val idag var att arbeta och studera och alltså uppsökte jag den plats där jag tror att tystnaden ska råda - ett bibliotek. Det visade sig att där var konsert. Dock utanför, men ljudet lät rätt bra och fyllde hela läsesalongen. Nu var jag på Kulturhuset och där tycker jag att det är ganska ok. Huset ska ju vibrerar, och det gjorde det.
Men jag är en flitigare biblioteksbesökare än så och har besökt en rad bibliotek. Nu i veckan stod det i tidningen att även Stadsbiblioteket skulle börja med konserter - popkonserter. Medborgarplatsens bibliotek är ett ställe jag slutat att gå till. Där är det ständigt en massa småkonserter av olika slag och samma sak gäller Göteborgs Stadsbibliotek där det är ett himla liv.
När jag frågat på biblioteken får jag ofta svaret att "jag inte riktigt hänger med" och den som säger det brukar vara en person som är ca 10-20 år äldre än jag. "Det är nya tider nu" säger de till mig och tittar på mig som om jag är en gnällig gammal gubbe som stör deras nya liv. Vilket jag gärna är. Hellre det än en tyst snäll och blassélik 20-åring eller 40-50-60-årig låtsastonåring (vilket det finns många av i vårt samhälle). Jag köper inte det helt enkelt.
Min undran har bara varit om det inte bör, ska, finnas tysta platser i vårt samhälle. Ett rum man kan gå till och arbeta i frid? Går jag till ett café vet jag med mig att folk pratar - det är ok. Går jag på konsert vet jag att det blir drag - jag gillar det ... där. Men när ljud tränger sig in som ett gift in i alla världar då har vi förlorat mark. Då är vi på väg mot ljudets och musikens totalitarism ... och jag tror att det är musikälskarna som är rädda för detta överflöd av ljud.
I ett samhälle där ljud jämt finns så kunde väl åtminstone biblioteken vara fredade. Just för att de hade den idén att där skulle det vara tyst. För att man skulle få ro att läsa, studera - men si det har ändrats. Man tror att man måste göra så för ungdomen. För att få ditt ungdomen så släpper vi på lite pop.
Det hela påminner om hur Historiska Museet för några år sedan visade modern konst för att hänga med, för att få en ny publik. Trots att det finns ett Modernt Museum gick man från sin huvudsakliga syssla att visa historia för att göra något annat som man trodde skulle locka folk. Där sitter vi idag med konserter på biblioteket, modern konst på historiska museet med tennisbanor och sing-a-long på Centralstation (där man förr väntade på tåg för den som undrar). Ja, jag ska inte räkna upp allt, men det finns en massa liknande exempel där andra verksamheter ska in för att locka ...
Biblioteken borde idag locka med bristvaran - tystnad.
se även den här artikeln. Läs även här DN nov 2010.
Mitt val idag var att arbeta och studera och alltså uppsökte jag den plats där jag tror att tystnaden ska råda - ett bibliotek. Det visade sig att där var konsert. Dock utanför, men ljudet lät rätt bra och fyllde hela läsesalongen. Nu var jag på Kulturhuset och där tycker jag att det är ganska ok. Huset ska ju vibrerar, och det gjorde det.
Men jag är en flitigare biblioteksbesökare än så och har besökt en rad bibliotek. Nu i veckan stod det i tidningen att även Stadsbiblioteket skulle börja med konserter - popkonserter. Medborgarplatsens bibliotek är ett ställe jag slutat att gå till. Där är det ständigt en massa småkonserter av olika slag och samma sak gäller Göteborgs Stadsbibliotek där det är ett himla liv.
När jag frågat på biblioteken får jag ofta svaret att "jag inte riktigt hänger med" och den som säger det brukar vara en person som är ca 10-20 år äldre än jag. "Det är nya tider nu" säger de till mig och tittar på mig som om jag är en gnällig gammal gubbe som stör deras nya liv. Vilket jag gärna är. Hellre det än en tyst snäll och blassélik 20-åring eller 40-50-60-årig låtsastonåring (vilket det finns många av i vårt samhälle). Jag köper inte det helt enkelt.
Min undran har bara varit om det inte bör, ska, finnas tysta platser i vårt samhälle. Ett rum man kan gå till och arbeta i frid? Går jag till ett café vet jag med mig att folk pratar - det är ok. Går jag på konsert vet jag att det blir drag - jag gillar det ... där. Men när ljud tränger sig in som ett gift in i alla världar då har vi förlorat mark. Då är vi på väg mot ljudets och musikens totalitarism ... och jag tror att det är musikälskarna som är rädda för detta överflöd av ljud.
I ett samhälle där ljud jämt finns så kunde väl åtminstone biblioteken vara fredade. Just för att de hade den idén att där skulle det vara tyst. För att man skulle få ro att läsa, studera - men si det har ändrats. Man tror att man måste göra så för ungdomen. För att få ditt ungdomen så släpper vi på lite pop.
Det hela påminner om hur Historiska Museet för några år sedan visade modern konst för att hänga med, för att få en ny publik. Trots att det finns ett Modernt Museum gick man från sin huvudsakliga syssla att visa historia för att göra något annat som man trodde skulle locka folk. Där sitter vi idag med konserter på biblioteket, modern konst på historiska museet med tennisbanor och sing-a-long på Centralstation (där man förr väntade på tåg för den som undrar). Ja, jag ska inte räkna upp allt, men det finns en massa liknande exempel där andra verksamheter ska in för att locka ...
Biblioteken borde idag locka med bristvaran - tystnad.
se även den här artikeln. Läs även här DN nov 2010.
måndag 8 december 2008
Max Ernst - en fantasins mästare
Max Ernst (1891-1976), självlärd, surrealist, dadaist, målare, skulptör är nu aktuell på Moderna Museet (20 sep 2008 – 11 jan 2009). Min egen bild av konstnären var innan besöket lite förvrängd till en målad vattenkokare som liknande en elefant, en kvinna fikandes med ödlor och några collage. Ofta är det samma bilder som representerar en konstnär i de flesta konstböckerna. Jag har alltid tyckt att han verkade tråkig, men jag ändrade mig på Skeppsholmen; epitetet på honom borde vara fantasins och slumpens mästare.
Efter att ha sett utställningen har min bild förändrats. Max Ernst var en vid och spännande konstnär och jag rekommenderar varmt utställningen som lagts upp tematiskt efter fyra olika livsperioder: Tyskland (1891-1921), Frankrike (1922-1941), USA (1941-1953) och åter till Europa (1953-1976).
Max Ernst liv var en resa i existensens tillvaro. Född i Tyskland hamnade han vid fronten under första världskriget. Startar en dada-grupp i Tyskland. Ser en reproduktion av Chiricos verk 1919 och inspireras, märks tydligt på “Submerged by the waters” (nedsjunken i vatten). Stilen sägs vara en blandning av kubistisk-futuristiskt med expressionistiska element under de första åren. Han lämnar måleriet för collaget som är ett sätt att uttrycka den känsla av meningslöshet som kriget lämnat efter sig. Collaget är enligt Ernst mötet ”mellan två eller fler väsenskilda realiteter på ett plan som uppenbart är olämpligt för detta, och den gnista poesi som alstras vid mötet mellan dessa realiteter”.
Han lämnar Tyskland 1921 för Paris och hamnar i en rejäl fantasikrets, surrealisterna med Tristan Tzara, Paul Éluard, André Breton, Hans Arp, Salvador Dali, Yves Tonguy och Man Ray. Han gör film med Dali och Bunuel (L’âgo d’or 1930). Bor hemma hos Paul Eluard, en nära vän, och hans fru Gala (senare Dalis hustru). I Tyskland brännmärks hans konst 1937 urartad och andra världskriget närmar sig. Max Ernst interneras i södra Frankrike 1939. Som tysk betraktas han som en fiende i Frankrike - sitt andra hemland. Han emigrerar till USA.
I USA stoppas han och placeras på Ellis Iland. Han har ju ett tyskt pass. Han får hjälp att komma in och väl i landet gifter han sig med Peggy Guggenheim i ett dubbelbröllop tillsammans med Man Ray och hans fru. Peggy och han gör resor i bil över hela landet, främst till västkusten. Genom Peggy träffar han konstgräddan i New York. Det tar snabbt slut och Ernst träffar Dorothea Tanning vilket gör att hela konstetablissemanget i New York vänder sig mot paret. De åker till Arizona och där kommer han i kontakt med indianernas konst som påverkar honom starkt (främst inom skulptur). Synen på honom förändras och 1953 blir han amerikansk medborgare och Robert Motherwell publicerar ett verk om honom.
Han flyttar tillbaka till Europa i början av 50-talet. Kritikerna och offentligheten hade där svårt att acceptera hans verk med dess ständiga stilförändringar. Besynnerligt hur kritiker har svårt med mångsidighet. Han blir Fransk medborgare 1958 trots förföljelsen 1940 och utnämns 1966 till officer i hederslegionen. Ernst avlider 1 april 1976 och begravs på Pere Lachiese i Paris.
Den sena delen av hans måleri, kallad den blå på utställningen, känns verkligen spännande – eller snarare oförväntad.
Max Ernst var ingen förnyare. Däremot var slumpen viktig och central för hans skapande. Från collaget, att montera ihop åtskilda bildvärldar, till frottage där han skrapar pennan mot ett papper som ligger på något skrovligt underlag och mönster träder fram till en utveckling som han kallade grattage med samma teknik som innan men i olja till décalcomania och vidare till oscillation. Ur de olika sätten att finna slumpen föds oväntade former som sedan konstnärens fantasi kompletterar med figurer som betraktaren kan se. Oscillationstekniken var en burk som hängde i ett snöre där det droppade färg ur ett hål på ett papper - Jackson Polack ska ha blivit inspirerad.
Utställningen visar att han utvecklar befintliga stilar genom att lägga till ett stänk av surrealismen i dem och gör dem till sina egna. Surrealism var inget han själv skapade, den skapades av andra (tex Chirico), men han utvecklade den. Hans påverkan och hans sätt att ta influenser och att skapa ny influenser gör att man på utställningen hela tiden får associationer till andra konstnärer.
I ”Himmelsk och jordisk kärlek” får jag Nils Dardel i tankarna. I ”L’été imaginaire” från 1927 och fler i samma avdelning där en måne eller sol hänger mitt i tavlan påminns jag om Magritte som har en liknande måne/sol. Någon tavla är Baconlik. En annan, ”Convolvulusi! Convolvulusi!”, associerar jag till Louise Bourgeois. Vid nästa verk dyker Odil Redons speciella ljusblåa färger upp och vid ett par tavlor märks vänskapen med Joan Miró. Franz Marc känns igen i någon tavla.
Något som får besökaren att piggna till än mer är alla roliga namn på tavlorna: ”33 young Girls Chasing Butterflies” heter ett verk och allt vi ser är en massa färgklickar som påminner om Joan Michel.
Favorit på utställningen var skulpturen Capricorne (Stenbocken). En manshög skulptur med skräckinjagande tyngd och ett omänskligt formspråk. En tjurlik man/tjur sitter bredvid en sjöjungfru. Kvinnans rygg liknar formen på en gitarr och hon har en huvudbonad som är en fisk. Paret har en liten sjöjungfrudotter som sitter på hans knä och en hundlik varelse är klämd under stenbockens armbåge. I andra handen håller han i en spira med ett ansikte på. Formerna plockade Max Ernst ur verkligheten och gjorde fantasi av dem. Staven är formad efter mjölkflaskor och figuren på spiran från en äggkartong. Här finns referenser till zuni-och hopiindianerna som han kom att intressera sig för när han hamnade i Arizona.
Besök utställning. Det är värt din tid.
Efter att ha sett utställningen har min bild förändrats. Max Ernst var en vid och spännande konstnär och jag rekommenderar varmt utställningen som lagts upp tematiskt efter fyra olika livsperioder: Tyskland (1891-1921), Frankrike (1922-1941), USA (1941-1953) och åter till Europa (1953-1976).
Max Ernst liv var en resa i existensens tillvaro. Född i Tyskland hamnade han vid fronten under första världskriget. Startar en dada-grupp i Tyskland. Ser en reproduktion av Chiricos verk 1919 och inspireras, märks tydligt på “Submerged by the waters” (nedsjunken i vatten). Stilen sägs vara en blandning av kubistisk-futuristiskt med expressionistiska element under de första åren. Han lämnar måleriet för collaget som är ett sätt att uttrycka den känsla av meningslöshet som kriget lämnat efter sig. Collaget är enligt Ernst mötet ”mellan två eller fler väsenskilda realiteter på ett plan som uppenbart är olämpligt för detta, och den gnista poesi som alstras vid mötet mellan dessa realiteter”.
Han lämnar Tyskland 1921 för Paris och hamnar i en rejäl fantasikrets, surrealisterna med Tristan Tzara, Paul Éluard, André Breton, Hans Arp, Salvador Dali, Yves Tonguy och Man Ray. Han gör film med Dali och Bunuel (L’âgo d’or 1930). Bor hemma hos Paul Eluard, en nära vän, och hans fru Gala (senare Dalis hustru). I Tyskland brännmärks hans konst 1937 urartad och andra världskriget närmar sig. Max Ernst interneras i södra Frankrike 1939. Som tysk betraktas han som en fiende i Frankrike - sitt andra hemland. Han emigrerar till USA.
I USA stoppas han och placeras på Ellis Iland. Han har ju ett tyskt pass. Han får hjälp att komma in och väl i landet gifter han sig med Peggy Guggenheim i ett dubbelbröllop tillsammans med Man Ray och hans fru. Peggy och han gör resor i bil över hela landet, främst till västkusten. Genom Peggy träffar han konstgräddan i New York. Det tar snabbt slut och Ernst träffar Dorothea Tanning vilket gör att hela konstetablissemanget i New York vänder sig mot paret. De åker till Arizona och där kommer han i kontakt med indianernas konst som påverkar honom starkt (främst inom skulptur). Synen på honom förändras och 1953 blir han amerikansk medborgare och Robert Motherwell publicerar ett verk om honom.
Han flyttar tillbaka till Europa i början av 50-talet. Kritikerna och offentligheten hade där svårt att acceptera hans verk med dess ständiga stilförändringar. Besynnerligt hur kritiker har svårt med mångsidighet. Han blir Fransk medborgare 1958 trots förföljelsen 1940 och utnämns 1966 till officer i hederslegionen. Ernst avlider 1 april 1976 och begravs på Pere Lachiese i Paris.
Den sena delen av hans måleri, kallad den blå på utställningen, känns verkligen spännande – eller snarare oförväntad.
Max Ernst var ingen förnyare. Däremot var slumpen viktig och central för hans skapande. Från collaget, att montera ihop åtskilda bildvärldar, till frottage där han skrapar pennan mot ett papper som ligger på något skrovligt underlag och mönster träder fram till en utveckling som han kallade grattage med samma teknik som innan men i olja till décalcomania och vidare till oscillation. Ur de olika sätten att finna slumpen föds oväntade former som sedan konstnärens fantasi kompletterar med figurer som betraktaren kan se. Oscillationstekniken var en burk som hängde i ett snöre där det droppade färg ur ett hål på ett papper - Jackson Polack ska ha blivit inspirerad.
Utställningen visar att han utvecklar befintliga stilar genom att lägga till ett stänk av surrealismen i dem och gör dem till sina egna. Surrealism var inget han själv skapade, den skapades av andra (tex Chirico), men han utvecklade den. Hans påverkan och hans sätt att ta influenser och att skapa ny influenser gör att man på utställningen hela tiden får associationer till andra konstnärer.
I ”Himmelsk och jordisk kärlek” får jag Nils Dardel i tankarna. I ”L’été imaginaire” från 1927 och fler i samma avdelning där en måne eller sol hänger mitt i tavlan påminns jag om Magritte som har en liknande måne/sol. Någon tavla är Baconlik. En annan, ”Convolvulusi! Convolvulusi!”, associerar jag till Louise Bourgeois. Vid nästa verk dyker Odil Redons speciella ljusblåa färger upp och vid ett par tavlor märks vänskapen med Joan Miró. Franz Marc känns igen i någon tavla.
Något som får besökaren att piggna till än mer är alla roliga namn på tavlorna: ”33 young Girls Chasing Butterflies” heter ett verk och allt vi ser är en massa färgklickar som påminner om Joan Michel.
Favorit på utställningen var skulpturen Capricorne (Stenbocken). En manshög skulptur med skräckinjagande tyngd och ett omänskligt formspråk. En tjurlik man/tjur sitter bredvid en sjöjungfru. Kvinnans rygg liknar formen på en gitarr och hon har en huvudbonad som är en fisk. Paret har en liten sjöjungfrudotter som sitter på hans knä och en hundlik varelse är klämd under stenbockens armbåge. I andra handen håller han i en spira med ett ansikte på. Formerna plockade Max Ernst ur verkligheten och gjorde fantasi av dem. Staven är formad efter mjölkflaskor och figuren på spiran från en äggkartong. Här finns referenser till zuni-och hopiindianerna som han kom att intressera sig för när han hamnade i Arizona.
Besök utställning. Det är värt din tid.
Krisen
Just när man trodde att det fanns ett läge att verkligen fundera på och göra något åt konsumtionsslöseriet så går allt åt pipan. Just när man vänta sig att nu kommer ombyggnadshysterin, köksbytartiderna att lugna ner sig så bestämmer man sig för att införa ROT-bidrag. Riv ut fungerande inredningar för att få in ännu nyare, inte för att du behöver det, utan för att skapa arbete genom att subventionera ombyggnad med avdrag. Var kommer pengarna ifrån? Ja vem betalar? Vem får stå för kalaset att betala de som slösat bort en massa pengar så att vi hamnat i kris ... och nu ska de få pengar från staten för att slösa ännu mer? Kan det bli mer galet?
Samma sak med bilindustrin. Här har vi en framtid där man redan nu vet att bilen inte hör dit. Vad gör man, jo man satsar på något så förlegat som bilen. Istället för stt pumpa in pengar i den nya intelligenta industrin: kollektivresandet.
Nej, här ska köras i gamla bilhjulspår.
Möjligheten att vända på hela skutan och skapa ett miljövänligt samhälle är borta med synpunkten att vi måste konsumera oss ur krisen. Köp mer skit. Ställ bilen i garaget och låt den stå på hela natten och gynna både oljeindustri och bilindustri, ha lamporna på hemma (du skapar jobb till de som gör lamporna och de som tillverkar el) köp en tv till varje rum och låt de stå på natt som dag. Byt mobil varje månad. Riv ut era nybyggda kök och in med än nyare - helst med något exotiskt material så får ni Sverige att leva. Källsortera inte. Ju mer du kastar som inte kan återvinnas desto mer måste produceras och fler få jobb. Panta inte flaskorna släng dem i sjön så får fler jobb. Köp mer mat än vad du behöver. Låt vattnet rinna hemma. Köp en ny borrmaskin för varje gång du ska sätat upp en tavla.
Vi som inte hänger på i den här karusellen kommer snart med gift att utrotas såsom samhällsfarliga. Ickekonsumerande människor är inte bra för Sverige. Där försvann underteckan i utrotningen ... och där fick man för att man försökte leva miljövänligt ...
Samma sak med bilindustrin. Här har vi en framtid där man redan nu vet att bilen inte hör dit. Vad gör man, jo man satsar på något så förlegat som bilen. Istället för stt pumpa in pengar i den nya intelligenta industrin: kollektivresandet.
Nej, här ska köras i gamla bilhjulspår.
Möjligheten att vända på hela skutan och skapa ett miljövänligt samhälle är borta med synpunkten att vi måste konsumera oss ur krisen. Köp mer skit. Ställ bilen i garaget och låt den stå på hela natten och gynna både oljeindustri och bilindustri, ha lamporna på hemma (du skapar jobb till de som gör lamporna och de som tillverkar el) köp en tv till varje rum och låt de stå på natt som dag. Byt mobil varje månad. Riv ut era nybyggda kök och in med än nyare - helst med något exotiskt material så får ni Sverige att leva. Källsortera inte. Ju mer du kastar som inte kan återvinnas desto mer måste produceras och fler få jobb. Panta inte flaskorna släng dem i sjön så får fler jobb. Köp mer mat än vad du behöver. Låt vattnet rinna hemma. Köp en ny borrmaskin för varje gång du ska sätat upp en tavla.
Vi som inte hänger på i den här karusellen kommer snart med gift att utrotas såsom samhällsfarliga. Ickekonsumerande människor är inte bra för Sverige. Där försvann underteckan i utrotningen ... och där fick man för att man försökte leva miljövänligt ...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
