Den zigenska musikformen är en av de vackraste. När jag har en zigensk sång tänker jag direkt på gula sädesfält om hösten. Några färgglada vagnar syns i horisonten och de närmar sig varann från två olika håll. Dammet ligger över grusvägen och de slitna vagnarna rullar fram medan hundar springer kring karavanen och skäller. Uppe på vagnarna skymtar unga, gamla, barn, långa kjolar, väderbitna ansikten och vimplar. Mitt i bilden möts sedan de två vagnsraderna och stannar till.
Ute i ingemanslandet, där friheten då rådde, möts två familjer från varsitt håll. Då stämmer det upp en sång från den ena vagnsraden. Ett nyskrivet alster. Snart nog, när tonerna landat och satt sig en aning på den andra sidan, stämmer den mötande sidan in med stämsång för att lära sig den nya sången. Det sägs att det var så som den zigenska sången föddes.
Det specifika sättet att sjunga i stämmor ska ha sin upprinnelse i dessa möten ute på vägen - "on the road". Som man skulle sagt idag. En vacker bild ... Stämmor som möts. Stämmningar som går i varann ... en förgången tid.
Resandemäniskan har ändrats. Numer är det svårt att finna allmänningar. Nu är vandringslederna i luften. Tusentals meter ovan jord är det tveksamt om stämmor stäms upp vid möten i jetplanens tid. Nu med vandringsmäniskan innesluten i sig själv bakom hörlurar, datorer och shoppingpåsar ...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar