Han kom in där, tjoade, sparkade till på nån pall, var högljudd och tycktes vara lite ledare för den lilla gruppen. Han var lite rund. De andra var två par, lite tunna, och var väl i 18-års-åldern. Jag satt där i mitt hörn i Cafe Sten Stures källare i Gamla stan och tänkte inte mer på sällskapet som slog sig ner en bit ifrån mig. Jag fortsatte min läsning.
När jag sedan tittar upp från boken ser jag paren vara i livligt samspråk och den lite kraftigare killen som tynat bort i ett hörn av sällskapet. Med glansiga ögon satt han vid sidan om, utanför. Uppenbarligen hade han gått ut hårt och sedan aldrig kommit in i matchen. Det händer så ofta. Nu satt han där och försökte hänga med i ett snack som han aldrig skulle komma in i. Det gick inget vidare så han tittade nyfiket runt i lokalen, upp på det gamla medeltida taket och på alla instrument. Det var då det slog mig: det är ju så kunskap kommer till. Eller rättare: vetskap.
Vi som aldrig kommer in i snacket. Aldrig landar i pladdret får roa oss med något annat och blir vi inte kriminella så kan vi ha tur och intressera oss för världen och dess skatter. I det här fallet en gammal medeltida källare som de där två paren knappt noterade att de var i. Det är väl därför som snackpåsarna inte vet var de varit, vad stället hette eller hur man kom dit. Men de som inte kommer in i snacket registrerar och kan senare i livet få sin belöning.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar