Ett sällskap. Cafe Sten Sture

Han kom in där, tjoade, sparkade till på nån pall, var högljudd och tycktes vara lite ledare för den lilla gruppen. Han var lite rund. De andra var två par, lite tunna, och var väl i 18-års-åldern. Jag satt där i mitt hörn i Cafe Sten Stures källare i Gamla stan och tänkte inte mer på sällskapet som slog sig ner en bit ifrån mig. Jag fortsatte min läsning.

När jag sedan tittar upp från boken ser jag paren vara i livligt samspråk och den lite kraftigare killen som tynat bort i ett hörn av sällskapet. Med glansiga ögon satt han vid sidan om, utanför. Uppenbarligen hade han gått ut hårt och sedan aldrig kommit in i matchen. Det händer så ofta. Nu satt han där och försökte hänga med i ett snack som han aldrig skulle komma in i. Det gick inget vidare så han tittade nyfiket runt i lokalen, upp på det gamla medeltida taket och på alla instrument. Det var då det slog mig: det är ju så kunskap kommer till. Eller rättare: vetskap.

Vi som aldrig kommer in i snacket. Aldrig landar i pladdret får roa oss med något annat och blir vi inte kriminella så kan vi ha tur och intressera oss för världen och dess skatter. I det här fallet en gammal medeltida källare som de där två paren knappt noterade att de var i. Det är väl därför som snackpåsarna inte vet var de varit, vad stället hette eller hur man kom dit. Men de som inte kommer in i snacket registrerar och kan senare i livet få sin belöning.

Zigensk musik

Den zigenska musikformen är en av de vackraste. När jag har en zigensk sång tänker jag direkt på gula sädesfält om hösten. Några färgglada vagnar syns i horisonten och de närmar sig varann från två olika håll. Dammet ligger över grusvägen och de slitna vagnarna rullar fram medan hundar springer kring karavanen och skäller. Uppe på vagnarna skymtar unga, gamla, barn, långa kjolar, väderbitna ansikten och vimplar. Mitt i bilden möts sedan de två vagnsraderna och stannar till.

Ute i ingemanslandet, där friheten då rådde, möts två familjer från varsitt håll. Då stämmer det upp en sång från den ena vagnsraden. Ett nyskrivet alster. Snart nog, när tonerna landat och satt sig en aning på den andra sidan, stämmer den mötande sidan in med stämsång för att lära sig den nya sången. Det sägs att det var så som den zigenska sången föddes.

Det specifika sättet att sjunga i stämmor ska ha sin upprinnelse i dessa möten ute på vägen - "on the road". Som man skulle sagt idag. En vacker bild ... Stämmor som möts. Stämmningar som går i varann ... en förgången tid.

Resandemäniskan har ändrats. Numer är det svårt att finna allmänningar. Nu är vandringslederna i luften. Tusentals meter ovan jord är det tveksamt om stämmor stäms upp vid möten i jetplanens tid. Nu med vandringsmäniskan innesluten i sig själv bakom hörlurar, datorer och shoppingpåsar ...

Vad är rikedom?

Jag gick en specialvandring en gång med två par. Vi gick in på Le Rouges bakficka vid St Göran och Draken i Gamla stan och de bjöd på en jägermeister inne i värmen.

Då vände sig den ene till mig, han handlade med fastigheter och var (innan krisen i alla fall) en mycket rik figur. Han sa: "Det är du som har allt, du har allt det som jag skulle vilja ha men inte kan få, det är du som är rik - minns det!" och han såg verkligen ledsen ut och jag visste faktiskt inte vad jag skulle svara.

Personligen tycker jag att jag haft för lite pengar jämt. Man kan nog kalla det knapert. Men det här var första gången som jag verkligen kände att jag var rik, att jag ägde en rikedom. Jag satt på en skatt som endast döden eller en skada i medvetandet kan ta ifrån mig (och då hjälper ju inga andra värdsliga ting till heller förövrigt). Man kan inte själa den från mig. Jag kan inte förlora den på börsen. Ingen kan ta den från mig. Om någon vill ha den kunskapen eller köpa den av mig så går det inte. Man kan inte få, köpa, eller själa någons vetande.

Jag minns hur jag i början av tjugoårsåldern började söka. Jag var en törstig figur, vilsen, okunnig, visste ingenting om nånting egentligen. Ingen utbildning mer än att jag kunde spika på hus (ingen dålig sysselsättning). Jag spelade inget instrument, sjöng inte, hade inga konstnärliga intressen och det ringde i öronen på mig vad min SYO-konsulent en gång sagt: "med de betygen är det ingen idé att drömma".

Alltså förbli vid din läst. Försök inte att vara någon.

Så jag låg där i min säng i ångest och drömde om att det otroliga skulle hända - att kunskapen skulle falla ner från himlen in i huvudet och vips så var jag en lärd man som kunde spela något instrument och sjunga små truddelutter. Jag kände mig helt låst och fast i mig själv. Jag visste inte alls vilken väg jag skulle ta. Jag såg inte äns någon väg att välja och drack mer.

Tjugotvå år senare har jag allt det som jag då drömmde om. Det föll aldrig ner något från himlen utan kunskapen fanns på jorden och den fick plockas efter vägen som kanske inte alltid var rak. Dock hittade jag mig själv här genom olika intressen. Skillnaden mot då är att jag förmodligen är mer kunnig idag, samt att jag tjänade mer pengar då. Jag var ekonomiskt rikare då men är mänskligt rikare nu.

Jag får ibland frågan när jag vandrar: "hur kan du allt det här?" och jag svarar då "det föll ner från himlen en dag och så vakna jag och kunde allt". i egentlig mening så är det ju så ...

Så när fastighetsägaren var avundsjuk på mig så blev jag väldigt glad. Jag hade satsat på rätt häst. Hellre har jag inre rikedom än yttre. Hellre kunskap än reda pengar. Jag talar med glädje hellre om St Göran och Draken än far runt med en ny Porsche.

Åmells på Waldermarsudde

Under denna fantastiskt vackra höstdag strosade jag runt på ett vackert Djurgården. Löven skiftade från grönt, knallgult till rött och jag beslöt mig för att gå på Waldermarsudde. Ovetande visade det sig vara en utställning med Helmer Osslund.

När jag gick runt där så läste jag på några skyltar att några av tavlorna var utlånad från Åmells Konsthandel och en del från "privat ägo" och andra från andra museer. Besynnerligt. Ett statligt museum som låter en kommersiell konsthandel exponera sina verk i utställningslokalen. Undrade först om de sponsrade utställningen men när jag frågade personalen var så inte fallet. Intressant. En av Sveriges större konsthandlare får gratis exponering av sina verk i ett staligt museum utan att betala en krona.

Nåväl, jag gick vidare.´

Kisar man finner man sammma färger härinne som ute i den stockholmska hösten. Bäst kompade "Höstdag vid Torne träsk" målad 1909. Jag föll även för "Skeppsgränd i snö" som likväl hade kunnat målats av någon naivist. Annars tycker jag att Osslunds tavlor är lite döda, de lever inte. Värst var en del porträtt.

När jag gick frågade jag samma sak ute i entrén men ingen visste eller hade äns tänkt på att det var något besynnerligt med att Åmells flyttat in sin konsthandel på Waldermarsudde. Har inget emot Åmells men är av den åsikten att statliga museer ska vara ytterst noga med hur man handskas med privatkommersiella aktörer.

Väl ute i solen var det bara att njuta.

"Så dom har hittat henne?"

"Så dom har hittat henne?" hörde jag en kvinnoröst bakom mig säga när jag stod och hällde upp kaffe från automaten i den lilla kiosken på Svedmyra T-station. Kvinnan verkade lättad och hon såg mot tidningsstället och själv blev jag lätt nyfiken. Jag kastade ett öga och kunde vid min själ inte begripa vem de funnit. Ingenting sa nånting om att någon var funnen ...

Det fick mig att börja fundera på parallela universum, parallela liv. Man behöver inte ge sig ut i rymden för att finna det totalt okända, det räcker gott att hänga vid en mugg kaffe under "myrans" perrong. Hon och jag levde i totalt olika begreppsvärldar. Jag stod och tänkte på krisen och hon var lättad över att "de hittat henne".

Men vem hitta dom? ... mystiskt ...

De gamla arenorna försvinner

Jag missade den. Yankee Stadium. Arenan i New York. Nu ska den rivas. I 85 år stod den och nu ska den väck för något nytt.

Det tycks gå en trend i att riva gamla arenor. Jag börjar bli äldre. Mer och mer en gammal nostalgiker. Om det vore så att allt blev bättre vore jag nöjd, men det känns som det bara blir till det sämre. Idrotten t.ex. har flippat ur rätt ordentligt och framför allt fotbollen som jag en gång älskade. Det gamla Wembley Stadium rök ju för några år sedan. Jag minns mitt första besök. Cupfinal mellan Everton och Liverpool 1984. En halvruffig arena i en ruffig stad. Perfekt för fotboll som var skitiga lirare på gyttjiga planer med nerhasade strumpor. Ståplats på kortsidorna och en atmosfär som jag aldrig känt sedan dess. Tusentals knoppar tätt bredvid varann inlindade i halsdukar. I hjärtat av arenan låg då en lång ölbar med ett stängsel som drogs ner precis när matchen skulle börja - likadant i halvlek. Bakom satt de som sålde ölen i bruna gamla portvaktsrockar.

För att ta ett annat exempel så är Hovet trevligare än Globen som idrottsarena. Det är mer hockey på Hovet. Första matchen -78; grå betong, apberget fyllt av gnagare, AIK-Brynäs, branta läktare, en kittel. En klassisk arena. Globen blev aldrig en klassisk arena trots en del klassiska matcher av Tre Kronor.

Det finns inte längre doften av svett, av kamp, av lera, gammal puck eller en sliten fotboll som man "trixade" med. Ingen arbetarpublik där det sista hoppet är just "matchen", det som man sen snacka om under hela veckan som kom - inte aktieportföljen. Det hela har idag bäddats in i kuddar och är snarlik shoppinggalleriorna - totalt idrottssjälalöst. Trots att stjärnorna försöker med alla medel, allt från hårsprej till färgen på skorna, att göra sig tuffare än sina företrädare på scenen.

Det syns alltså på spelarna. Små primadonnor som tänker mer på sitt yttre. Det byggs och ska byggas nya arenor i samma färger som de färgglada skorna. Ännu en dödsstöt mot traditionen. Idrott är tradition. Det är dess bas. Men det försvinner, vattnas ur och det är väl så det är med dagens tid ... Förr fanns en tuffhet och rakhet, en enkelhet och ärlighet som är förlorad till den ytliga lyxigheten där företag glänser med sina namn. Man kan helt enkelt säga att idrotten har hamnat på lyxdekis.

Så arenan där Babe Ruth och Joe DiMaggio lirade, där Ingemar Johansson besegrade Floyd juni 1959 ska nu raseras för ett nytt bygge.

Som Tom Dart skrev i Times On Line om att de gamla arenorna försvinner: "Only two of the great old ballparks, Fenway Park in Boston and Wrigley Field in Chicago, remain; the others have been superseded by “retro” arenas whose nods to olden days sometimes feel like theme-park fakery."

Höst i staden ...

Konsten har lärt mig att se det verkliga i livet klarare. Andra färger, färger som jag tidigare inte lagt märke till tycks uppstå. Färgseendet möjliggör med ett utökat bildarkiv i kombination med att uppfatta skiftande rymder och perspektiv och dess förskjutningar tillsammans med synen på olika rum i landskapet har frigjort ett nytt sätt att se. Nu syntes ett vackert träd passera förbi vid Gullmarsplan. Helt gult. Skarpt gult. Höst. Trädet avtecknade sig mot Hammarby industriområde (numer infogat i Hammarby Sjöstad). Jag följde trädet dess egen resa runt sina egna trädkrona i kontur mot husen och slutade bortom de gulröda löven vid det gula huset med sitt ärgade torn vid långt borta vid Saltsjökvarn.

Jag minns industriområdet som ett riktigt industriområde på 80-talet. Jag gillar verkligen industriområden och nu finns det inte många kvar i närheten av Stockholms innerstad. Nu ska allt transporetars långt. En politiker uttryckte sig med ett högt tonläge på följande vis: "upplag och industriområden och asfalt kan väl inte finnas inne i stan?!".

Så bort med allt det som alltid tillhört staden. Jag tror att en stad är mer än att bo i. Ett tag var det inne att ingen människa skulle bo i stan. Nu ska man absolut bo i stan. Stad är ju rent historiskt fabriker, bostadshus, kontor, bilar, kaos, affärer, skrotupplag, lastbilar, byggställningar, utsläpp, lösdrivare, börshajar, luffare, hästar, hundar, dagisbarn, baksidor och framsidor. Att betvinga staden till en idyll bör vara dömt att misslyckas. Men man försöker. Nu på 2000-talet har man fått för sig att staden är en idyll. Man flyttar åter in till staden med sina barn, förfasar sig över bilarnas utsläpp och att bilar ska inte vara i stan (samtidigt som man skjutsar sina telningar till skolan med bil). Man tar bort bänkar där A-lagarna häckar och är överens om att det ska "städas upp" på människor (att staden fått en ny skit så som kycklingben, kastade pappmuggar, papppåsar och annat efter en lattefika i gröngräset är inte riktigt samma sak). Enligt den nutida trenden ska grustag, upplag eller varför inte asfaltsproduktion finnas i närheten av stan. Sådant ska finnas tillhanda, men transporteras från långt håll.

Det mesta ska finnas tillhanda men just inte i stan.

Historiskt sätt har staden varit en total blandning av framsidor och baksidor. Områden som Hammarby Sjöstad är därför rätt tråkiga företeelser.